SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SLADDRA slad3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SLADDER, sbst.2
Ordformer
(sladdr- 1712 osv. sladr- 1734c. 1755)
Etymologi
[liksom dan. o. nor. sladre sannol. av lt. sladdern, sladdra, plaskande regna, sannol. av ljudhärmande urspr. (jfr SLADDA, v.6). — Jfr SLADDRA, sbst.]
1) (ngt vard.) prata fort o. utan uppehåll (så att talet uppfattas ss. ett oavbrutet ordsvall); i sht i fråga om innehållslöst l. banalt l. oviktigt sådant prat l. prat om sådant som borde hållas hemligt l. prat som innebär vidareförande av rykten o. d.; ofta ungefär liktydigt med: skvallra (se SKVALLRA, v. 1) l. ”prata bredvid munnen”; äv. (i sht i vissa trakter) = SKVALLRA, v. 2; äv. i fråga om skriftlig framställning; i sht förr äv.: rabbla; äv. tr. (se a—c); jfr BLADDRA, PLADDRA, SLABBRA, v. 3, SLAPPRA, v., SLATTRA, SNATTRA, v. Sladdra om (förr äv. över) ngt. Hon har sladdrat med en väninna i telefon i en halv timme. Spegel (1712; från Smål. o. Skåne; angivet ss. liktydigt med: skvallra). Min swåger .. blef i förgår så rik att .. (hans hustru födde en) doter ... Duværus saliverar och finner sig dæraf bættre ... Jag har nu snart 1 månad uphört med alt medicinerande ... Nu har jag ej mera, att sladdra om thenna gång. Lidén FörtrBr. 177 (1774). Polyfem V. 32: 3 (1812: öfwer). Jag har måst fly undan vår värdinna. / Hon sladdrar. Hennes prat har gjort mig hufvudyr. Remmer FöregDöde 44 (1828). Jag bidar min stund. När den kommer, skall jag handla. Inte sladdra längre. Bergman Patr. 58 (1928); jfr PRATA, v. c. Att flera av Al Capones satelliter sladdrat för att rädda sig själva. Östergren (cit. fr. 1928). Det sladdras naturligtvis flitigt i den lilla residensstaden. GHT 1935, nr 271, s. 3. Tur att ni ingenting vet, tänkte snillet. Bra, att jag hållit käft. Mer än en gång har det varit nära att jag sladdrat. Fridegård Somm. 274 (1954). — jfr FRAM-SLADDRA. — särsk.
a) med obj. betecknande språk. Posten 1769, s. 489. Hon vill kanske sitta i pension jemnt, och rita blommor och sy på krimskrams och sladdra Franska. Jolin Barnhusb. 5 (1849).
b) med obj. o. resultativ objektiv predikatsfyllnad; särsk. i uttr. sladdra ngn öronen fulla; jfr PRATA, v. a ζ. Holmberg 2: 9 (1795). En liten flicka .. kan sladdra en öronen fulla med sina barnsligheter. Zedritz 2: 56 (1857).
c) med obj. betecknande karaktären av l. innehållet i det som säges. Med skolans pilt jag pladdrar, / Med gummor sqvaller sladdrar. Wirsén Ton. 94 (1893). Att han narrade mej att sladdra dumheter, det retar mej. Janson Gast. 158 (1902).
d) i uttr. sladdra ur skolan, se SKOLA, sbst.2 2 h γ.
e) med subj. betecknande röst l. mun o. d.; i sht i p. pr. mer l. mindre adjektiviskt (äv. i utvidgad anv., om prat o. d.: som utgör l. innebär sladder, i sht förr äv. om text o. d.: som framsäges rabblande). Tegnér (WB) 8: 75 (1836; i p. pr., om mun). Du förbryllar honom med din sladdrande papegojtunga. Braun Mårt. 211 (1856); jfr f. Rektorskan Ingeström kan ta lifvet af en med sitt sladdrande prat. Engström Brevbok 23 (1892). Det sladdrande katholska pater noster. Topelius Tb. 121 (1895). Ullman FlickÄra 16 (1909; i p. pr., om röster).
f) i utvidgad anv., om fågel (särsk. skata l. papegoja) som frambringar om sladder påminnande ljud: kackla l. snattra o. d. Trädtoppens sladdrande skata. Lagerlöf Drottn. 57 (1899). Östergren (1941; om papegojor). jfr: Man tillskrifver .. (skatan) den egenskapen att vara pratsjuk, hvaraf uppkommer ordspråket: sladdra som en skata. Gravander Buffon 4: 17 (1807).
g) mer l. mindre bildl. CVAStrandberg 2: 18 (1861; i p. pr., om källas vatten). Jag har stunder då jag hatar den sladdrande, självbelåtna borgerliga lyckan. Siwertz JoDr. 245 (1928).
2) (numera föga br.) i fråga om otydligt l. suddigt l. oskickligt uttal, i uttr. sladdra på målet, sluddra på målet; jfr SLAFSA, v. 5 b. Blodet stod honom åt hufvudet (av allt han druckit), och han sladdrade på målet, när han svarade: — Hvilken konung? Strindberg SvÖ 2: 277 (1883). Landsm. VII. 8: 3 (1889).
Särsk. förb. (till 1; ngt vard.): SLADDRA BORT10 4. förnöta l. öda bort (tid) med att sladdra; ngn gg äv. bildl., refl., i uttr. sladdra bort sig, gm att sladdra komma bort sig (se komma bort II) l. förirra sig (så l. så långt). Envallsson Peter 98 (1799). Martinson Nässl. 320 (1935; refl.).
SLADDRA EFTER10 32, äv. 40. sladdrande säga efter (ngt). Cygnæus 5: 481 (1860).
SLADDRA FRAM10 4. sladdrande (i sht förr äv.: rabblande) framsäga (ngt). Rudin 2Evigh. 1: 407 (1887; med avs. på bordsbön). jfr framsladdra.
SLADDRA OM10 4. (i vissa trakter)
1) intr.: sladdra (med ngn). Carlén Rosen 412 (1842).
2) tr.: sladdrande tala om (ngt). Lagerlöf Kejs. 139 (1914).
SLADDRA PÅ10 4. intensivt (fortsätta att) sladdra. WoH (1904).
Ssgr, se SLADDER, sbst.2 ssgr.
Avledn. (i allm. till 1; ngt vard.; jfr sladder, sbst.2 avledn.): SLADDERSAM, adj. [möjl. äv. att hänföra till sladder, sbst.2] (numera i sht i vissa trakter) sladderaktig; jfr pratsam. Hasselroth Campe 221 (1794; om kvinna). Nilsson BombiNick 159 (1946; om käring).
SLADDRARE, m.||(ig.) [jfr dan. o. nor. sladrer] sladderaktig person (man); jfr sladder-makare, -taska. Serenius Kkk 2 b (1734). Edqvist MannHem 91 (1969).
SLADDRERSKA, f. (-arska 1800. -erska 1891 osv.) [jfr dan. o. nor. sladrerske] (ngt vard.) sladderaktig kvinna l. flicka, sladdertaska; jfr sladdra, sbst. Levin Schiller Cab. 9 (1800).
SLADDRIG, adj.1 [i bet. 1 möjl. äv. att hänföra till sladder, sbst.2]
1) till 1: sladderaktig l. sladdrande. Lind 1: 1369 (1749; om mun). Aronson Medalj. 37 (1935; om prat). SvLittTidskr. 1961, s. 32 (om kvinna som brukar gå på kafferep).
2) (†) till 2: sluddrig; anträffat bl. ss. adv. Almqvist TreFr. 2: 162 (1842).
Avledn. (till sladdrig, adj.1 1): sladdrighet, sbst.1, r. l. f. sladderaktighet. Auerbach (1913).
Spoiler title
Spoiler content