SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1976  
SLAPP, sbst.2, r. l. m. l. f., l. SLAPPA, f., l. SLAPS, r. l. m.
Ordformer
(slapp 17051836. slappa 1621. slaps c. 1715)
Etymologi
[jfr ä. d. slap, slappe, nederlag; av lt. slapp, slappe, l. t. schlapp, schlappe, (eg. om det ljud som uppstår då ngn får ett) slag med handflatan, förlust, skada, nederlag; ljudhärmande; formen slaps sannol. av ett icke anträffat lt. slaps l. t. schlaps (jfr med avs. på bildning klaps vid sidan av klapp, lätt slag, snaps resp. schnaps vid sidan av snapp resp. schnapp, snappande); i bet. 1 (som icke anträffats i lt. l. t.) dock möjl. inhemskt o. bildat till SLAPP, adj.1 — Jfr SLAP, sbst.]
(†)
1) skritt (se d. o. 4); särsk. om en relativt snabb skritt varvid hästen sätter fötterna hårt i marken. Grollen gick .. i helt och kort galop .. i slapp, i traf och i all slags gång, med sådan behaglighet, at (osv.). Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 56 (1836).
2) nederlag (se d. o. 2) l. motgång o. d. Forsius Fosz 444 (1621: en slirfwa och slappa; lt. orig.: eynen slappen). At man .. vil afsättia k(onung) August, förtrytes både af en och annan (i Köpenhamn), derföre Sverige också en slapp unnas. Bark Bref 2: 93 (1705). HH XXXIV 2: 147 (c. 1715).
Spoiler title
Spoiler content