SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1976  
SLARVER slar4ver l. SLARV slar4v, sbst.3, om person m.||(ig.), om sak r. l. m.; best. -ern resp. -en; pl. slarvar.
Ordformer
(slarv (-rf) 1733 osv. slarver (-rfv-) 1738 osv.)
Etymologi
[sv. dial. slarv, slarver (i bet. 2); jfr nor. slarv (i bet. 2); i bet. 1 (o. 3) till SLARVA, sbst.2, i bet. 2 (o. 3) till SLARVA, v.; med avs. på formen slarver jfr luver vid sidan av LUV, sbst.1, toker vid sidan av TOK m. fl.]
1) (†) manlig person vars kläder hänger i slarvor (se SLARVA, sbst.2 1), trasig man l. pojke, trashank l. dyl.; jfr SLARVIG 1, SLURVER. Törnewall E 6 b (1694). Så prunkar mången Far, at Sonen går en slarf. Kolmodin QvSp. 2: 579 (1750). Schultze Ordb. 4536 (c. 1755).
2) manlig (ngn gg äv. kvinnlig) person som slarvar (se SLARVA, v. I 3) l. brukar slarva, slarvig (se d. o. 3 a) man l. pojke (l. kvinna l. flicka); jfr SLARV-HANS, SLARVA, sbst.1, SLURVER. Hwar och en Slarf, som wräker arbetet ifrån sig halfgiordt. Dalin Arg. 1: 227 (1733, 1754). Hertzberg Päivärinta 2: 7 (1884; om kvinna som fått barn utanför äktenskapet). Att ha skorna framme så där, det var slarvigt. Han var nog en slarver med sina kläder. Sjödin StHjärt. 127 (1911). Lundkvist Vindingev. 106 (1956). — jfr ARTIST-, GENERAL-SLARV. — särsk.
a) (numera föga br.) i inskränktare anv., om man som pladdrar (mycket l.) slarvigt; jfr SLARVA, sbst.1 a, SLARVA, v. I 3 c. Ihre 2: 651 (1769). Möller (1807).
b) (ngt vard.) med förbleknad bet., ss. skämts. l. smeksamt tilltalsord; vanl. i förb. med liten (l., i pl., små), ss. smeksamt tilltalsord till l. om liten pojke: gynnare, palt, parvel, pys; jfr SLARVA, sbst.1 b. Berndtson (1880). Hvem ärfver ej af sin hembygd drag! / Och den som lyss som liten slarf / till skogens dån, får annat arf / än den, som födts vid en gata. Heidenstam Dikt. 27 (1888, 1895). Stjerne Minnessång 101 (1923: små). Du måtte ha dåligt minne, din slarver! Bergman JoH 106 (1926). Akta dej, din lilla slarv! Östergren (1941).
3) [jfr 1, 2] (†) allmännare, övergående till att vara en beteckning för en manlig individ överhuvudtaget (äv. i uttr. en god slarv(er) l. en beskedlig slarver): karl, individ, krabat, gynnare, ”prisse”, ”kurre”; äv. med bibet. av att vederbörande är av låg social ställning l. är beklagansvärd o. d.: stackare. Ihre 2: 651 (1769). (Klockaren) är en olärd slarfwer. Lagerström Holberg Jeppe 6 (1770; uppl. 1735: diefwul). Meurman (1847: beskedlig). Dalin (1854: god). Schulthess (1885).
4) (i formen slarv) [jfr 2] (†) om en i Skåne under 1800-talet dansad variant av polska (se POLSKA, sbst.2). Bruzelius AllmogL 58 (1876).
Ssg (till 2; jfr slarv, sbst.1 ssgr): SLARV-SKÄLLA. (tillf.) kalla (ngn) med skällsordet ”slarver”, ”skälla (ngn) för slarver”. Högberg Baggböl. 2: 126 (1911).
Spoiler title
Spoiler content