SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1977  
SLEM slem4, n. (Verelius 235 (1681) osv.) ((†) r. l. m. Psalt. 69: 3 (öv. 1536), Rääf Ydre 1: 127 (1856)); best. slemmet (ss. r. l. m. slemmen); pl. (i bet. 3) = (ArkBot. VI. 13: 3 (1907) osv.) ((†) slemmer Nyblæus Pharm. 194 (1846)).
Ordformer
(sleem 15361712. slem 1536 osv. slemm 16811889. slemmen, sg. best. 15781856)
Etymologi
[fsv. slember, m.; i avljudsförh. till SLIM, sbst. — Jfr FÖR-SLEMMA, v.1]
1) om dy l. gyttja l. sörja l. slam l. avsättning (se d. o. 4 a slutet) l. orenlighet o. d.; numera bl. med anslutning till 2 o. 3, om avsättning med seg l. klibbig l. geléartad konsistens l. om ett (av material från djur- l. växtvärlden bildat) segt l. klibbigt l. geléartat överdrag på ngt; jfr SLIM, sbst. 1. All boord äro full medh spyior, och slem vthi all rum. LPetri Jes. 28: 8 (1568). Then röda Slem, som aff then blåachtiga eller mångfärgade Hinnan eller Schlich sigh sätter widh Brunnens (i Medevi) Breddar .. är vthi Badet, til adstringerande och helande myckit nyttig. Hiärne Suurbr. 82 (1679). Euphrates vpkastar och framförer medh sig en sådan myckenheet aff Moo, Grus, slask och slemm at (osv.). Sylvius Curtius 369 (1682). Om wåhren då snön afgår, aktas Fåren noga at de ei få äta i sig något af den slem, som ligger på jorden efter snön. Dahlman Reddej. 77 (1743). Rödfärga blef af slemmet, som stannade qwar i blypannan efter kokningen (av alunvattnet), hwilket därutur uptaget, torkades och brändes, då det fick sin röda färg. Linné Vg. 68 (1747). Det växte grönt slem öfver tegelstensgolfvet (i loggian). Lagerlöf Antikr. 79 (1897). Slem .. (dvs.) avsättningar i ett .. (vattensystem vid papperstillverkning), oftast förorsakade av mikroorganismer. TNCPubl. 29: 49 (1958). — jfr BÄCKA-, CENTRIFUG-, SJÖ-SLEM. — särsk. (†) mer l. mindre bildl.; stundom svårt att skilja från 5; jfr SLIM, sbst. 1. Jach är försunken vti diupom slem ther ingen botnen är. Psalt. 69: 3 (öv. 1536). (Jag) wil i alla dagar / Mig wachta grant för syndens slem. Kolmodin Dufv. 263 (1734).
2) seg (o. klibbig) vätska l. geléartat ämne som alstras av körtel hos människa l. djur o. vars viktigaste beståndsdel är ett l. flera sammansatta äggviteämnen innehållande kolhydrat; äv. i utvidgad anv., ss. benämning på en inom humoralpatologien antagen kall o. seg (från hjärnan avsöndrad) kroppsvätska som uppfattades ss. grundval för det flegmatiska temperamentet o. som ansågs förorsaka sjukdom, då den uppträdde i oriktig blandning med de övriga kroppsvätskorna (jfr FLEGMA 1); jfr 1, 4, 5 o. SLIM, sbst. 2. Tjockt, tunt slem. Slem i halsen, bröstet. Hosta upp mycket slem. Grodägg omgivna av slem. På tungon är week sleem. BOlavi 40 b (1578). Orsaken till Steen .. är een grofwer, seger Slem, ther till hielper Niure Hetta, hwilcken Slemmen uthtorkar. Lindh Huuszapot. 174 (1675). Alla snäckor sätta ett slem wid örter och blad, deri deras ägg ligga, och der kläckas de sedan. Linné FörelDjurr. 331 (1752). (Näsborrarna) äro beklädda med en slemhinna, hwars slem blandar sig med tårarna och bildar snoren. Hartman Naturk. 288 (1836). 2SvUppslB 13: 933 (1949; inom humoralpatologien). Slem skyddar fisken fr. angrepp av parasiter o. andra fiender, förhindrar att främmande organismer sätta sig fast på fiskens kropp samt minskar friktionen mot vattnet. SvFiskelex. (1955). Han hade slem på lungorna. Fogelström Minns 275 (1964). — jfr BLÅS-, FISK-, MAG-, MUN-, NÄS-SLEM m. fl.
3) om ett i växts cellvägg bildat geléartat ämne bestående av (starkt svällbara) kolhydrat o. d., växtslem; äv. om lösning av växtslem (l. gummi o. d.), särsk. använd ss. beståndsdel i läkemedel; jfr 1, 4, 5 o. SLIM, sbst. 3. Serenius EngÅkerm. 11 (1727). Tag bast och lägg det i watten at blötas: stryk så slemmen däraf, och smörg därmed (brännsåret). Bruno Gumm. 34 (1762). Slem af qvittenkärnor begagnas ofta såsom tillsats till punsch, för att få den simmig, äfvensom af hårfrisörer till hårets ajusterande. Almström KemTekn. 2: 419 (1845). Slem (Mucilago) kallar man en tjockflytande, något seg, lösning af gummi eller växtslem uti vatten. Nyblæus Pharm. 193 (1846). I lökfjällens yttre sida .. finnas cylindriska .. celler, som innehålla slem. Areschoug Blad. 177 (1878). SFS 1920, s. 515. — jfr ALG-, GUMMI-, KVITTEN-, LINFRÖ-, SALEP-SLEM m. fl.
4) [jfr 2, 3 o. motsv. anv. av t. schleim] om protoplasma (förr äv. protoplasma o. växtslem (jfr 3) fattade ss. en enhet); numera bl. ss. förled i ssgr o. ss. senare led i ssgn UR-SLEM. Undersöka vi .. den organico-kemiska naturen af de särskilda substanser, hvaraf vexternas allmänna organism består, så finna vi deraf 3:ne slag: det organiska slemmet, membranen och grynämnet (dvs. klorofyllet). Agardh Bot. 1: 88 (1830). Hartman Fl. CIX (1832). — jfr CELL-SLEM.
5) (i sht i vitter stil) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 2 o. 3, särsk. om ngt motbjudande l. klandervärt o. d. ”Håll, inte mera vers!” — jag hör dig kvida — / ”poetisk prosa är ditt rätta hem. / Stryk pennan ren från prosa-versers slem”. Törneros Brev 1: 181 (1825; uppl. 1925). Som en stor boaorm hade .. (den osympatiske o. talföre besökaren) klängt upp på bersåns räcke ... Jag kände hans andes slem lägga sig öfver min hjärna. Strindberg TrOtr. 2: 53 (1890).
Ssgr: (3) SLEM-ALG. [jfr t. schleimalge] bot. alg (i sht av klassen Cyanophyceæ) som är omgiven av slemhölje; i pl. äv. om klassen Cyanophyceæ, blågröna alger. Wulff GrönlDagb. 374 (1917). TurÅ 1942, s. 267 (i pl., om klassen).
(2, 3) -ALSTRANDE, p. adj. som alstrar slem. Berndtson (1880).
(2, 3) -ART. (i fackspr.). Linderholm 2: 255 (1803).
(2, 3) -ARTAD, p. adj. som liknar l. påminner om slem l. har sin prägel (o. till stor del består) av slem. Wikström ÅrsbVetA 1827, s. 29 (om alger). Olja .. klar, fri från .. slemartade partiklar. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 40.
(2) -AVFÖRANDE~0200, p. adj. [jfr t. schleimabführend] (†) = -drivande. Holmberg 1: 874 (1795). Heinrich (1828).
(2, 3) -AVGIVANDE~0200, p. adj. som avger slem. Rosendahl Farm. 482 (1897; om fröskal).
(2, 3) -AVGÅNG~02 l. ~20. [jfr t. schleimabgang] i sht med. = -avsöndring. ÖoL (1852).
-AVSÄTTNING~020.
1) tekn. till 1: avsättning (se d. o. 4 a) av slem. TNCPubl. 29: 49 (1958).
2) (numera bl. tillf.) till 3, = -avsöndring. BotN 1894, s. 6.
(2, 3) -AVSÖNDRANDE~0200, p. adj. som avsöndrar slem. Thorell Zool. 2: 260 (1861; om organ hos fisk).
(2, 3) -AVSÖNDRING~020. jfr avsöndring 3. TLäk. 1835, s. 464 (i hud). BotN 1919, s. 166 (hos frön o. frukter).
Ssgr: slemavsöndrings-hinna. (numera bl. tillf.) jfr hinna, sbst. 1, o. slem-hinna 1. 2GbgVSH 3: 9 (1819; hos rocka).
-kanal. (†) = slem-kanal 2. 2GbgVSH 4: 55 (1821; hos femtömmad skärlånga).
-rör. (†) = slem-kanal 2; jfr slem-rör 2. 2GbgVSH 4: 8 (1821). Nilsson Fauna 4: 271 (1852).
(3) -BEHÅLLARE. bot. i växt: hålrum vari slem avlagras gm avsöndring från kringliggande vävnader; jfr -säck 5. VäxtLiv 5: 475 (1940).
(13) -BEKLÄDD, p. adj. jfr -belagd. Nilsson Fauna 4: 209 (1852; om hud på fisk).
(13) -BEKLÄDNAD. beklädnad l. hölje av slem. SvFiskelex. 518 (1955; hos pirål).
(1) -BEKÄMPNING. tekn. åtgärd mot slemavsättning (t. ex. gm tillsats av desinfektionsmedel) i ledning o. d. TNCPubl. 29: 49 (1958).
(13) -BELAGD, p. adj. belagd med slem. TLäk. 1834, s. 359 (om tunga).
(13) -BELÄGGNING. konkret; jfr beläggning 3 c slutet. 2NF 6: 393 (1906; i halsen). VäxtLiv 1: 335 (1932; på undersidan av flytblad).
(3) -BEREDNING. farm. framställning av preparat av växtslem l. lösning av gummi (för användning ss. beståndsdel i läkemedel); äv. konkret, om produkten. Nyblæus Pharm. 193 (1846; konkret).
(13) -BETÄCKT, p. adj. jfr -belagd. I deras (dvs. fiskarnas) slembetäckta gap min krok / skall bita in. Thomander Shakespeare AntCleop. 72 (1825). Cortin SvampHb. 112 (1942; om fot på svamp).
(2) -BI. [de hithörande bina beklär insidan av sina bon med en av slem bildad tunn, genomskinlig hinna] entomol. bi tillhörande släktet Colletes Latr. (särsk. i pl. om detta släkte); i sht förr äv. i pl. om familjen Colletidæ. 2NF (1917; i pl., om familjen). 4Brehm 13: 206 (1930; i pl., om släktet). DjurVärld 3: 541 (1963).
(2, 3) -BILDANDE, p. adj. Berzelius Brev 10: 85 (1831; om animalisk vävnad).
(2, 3) -BILDARE. (i fackspr.) särsk. om bakterie som framkallar slembildning. LAHT 1930, s. 1020.
(2, 3) -BILDNING. [jfr t. schleimbildung] abstr. o. konkret. Hygiea 1840, s. 537 (abstr., vid kikhosta). IllSvOrdb. (1955; äv. konkret).
Ssgr (numera bl. tillf.): slembildnings-apparat. jfr apparat 3 b. TLäk. 1835, s. 463.
(2) -BLAD. [jfr t. schleimblatt o. mukös slutet] (†) om det innersta av groddbladen (se grodd-blad 2), entoderm; jfr -hinneblad. Berzelius Kemi 6: 652 (1830). Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 6.
-BLÅSA. särsk.
1) (†) till 2, = -säck 1. Wikforss (1804; under schleimbalg). Hartelius Anat. 115 (1867).
2) (numera bl. mera tillf.) till 4: blåsa (se blåsa, sbst. 4) av protoplasma. Fries BotUtfl. 1: 280 (1843).
(2) -BROSK. (i fackspr.) broskvävnad med starkt förgrenade broskceller vilkas grundsubstans är slemartad. 2BonnierKL (1946).
(2, 3) -CELL. [jfr t. schleimzelle] (i fackspr.) slemproducerande cell. Hygiea 1863, s. 149 (hos djur). VäxtLiv 4: 308 (1938; hos växt).
(2) -DEGENERATION. (i fackspr.) degeneration (se d. o. b) varvid en slemmig massa avsöndras i onormalt riklig mängd o. celler förvandlas till en sådan massa. NF 3: 999 (1879).
-DJUR. [jfr nl. slijmdiertje (i bet. 2), t. schleimtier, om mollusk l. urdjur m. m.]
1) [djuren har slemmig hud] (numera knappast br.) till 2: mollusk, blötdjur. Möller (1790). Björkman (1889). (T.) Schleimtiere .. (sv.) slem-, blötdjur. TySvOrdb. 2060 (1932); möjl. till 2.
2) [protoplasman i djurens kropp saknar fast omhölje överallt l. på vissa ställen] zool. till 4: urdjur tillhörande gruppen Rhizopoda, amöbadjur; i sht i pl. om gruppen; jfr rizopod. Sundevall Zool. 186 (1864; i pl., om gruppen).
(2) -DRIVANDE, p. adj. (i fackspr.) om läkemedel o. d.: som driver ut slem. Holmberg 1: 874 (1795).
(2, 3) -DROPPE. Slemdroppar, som vid hosta, nysning och tal utslungas från svalget (vid scharlakansfeber), kunna bära smittämnet ut i luften på ett par meters avstånd från den sjuke. Petrén EpidSj. 58 (1926). VäxtLiv 3: 103 (1936).
(2) -DRÖPPEL. [jfr t. schleimtripper] (†) = efterdröppel. Collin Ordl. (1847). Tholander Ordl. (1872).
(2) -FEBER. [jfr t. schleimfieber] (numera knappast br.) sammanfattande benämning på olika sjukdomar (i sht mag- o. tarmåkommor) åtföljda av stegrad slemavsöndring o. feber. Möller 2: 788 (1802). SFS 1863, nr 32, s. 20 (ss. namn på husdjurssjukdomar). TySvOrdb. 2060 (1932).
(2) -FISK.
1) (†) pirål (som vid irritation avger stora mängder av slem). Holmström Ström NatLb. 3: 114 (1852).
2) [jfr t. schleimfisch; anledningen till benämningen är den slemmiga huden] zool. fisk av familjen Blennidæ; i sht i pl. om familjen. Nilsson Fauna 4: 183 (1852). Ursing SvDjurv. 2: 54 (1956; i pl., om familjen).
(2) -FLOCK l. (vanl.) -FLOCKA. (i fackspr.) jfr flock, sbst.1 1. TLäk. 1834, s. 50 (: slemflockor). Sundberg Mikroorg. 517 (1897: slemflockarne).
(2) -FLUSS. [jfr t. schleimfluss] (numera knappast br.) slemflytning. Wikforss 2: 512 (1804). TySvOrdb. 2060 (1932).
(2) -FLYTNING. med. flytning av slem; äv. konkret, om utflytande slem; jfr -fluss, -flöde. LittT 1797, s. 330. SAOB F 994 (1925; konkret).
(2) -FLÖDE, förr äv. -FLÖD. (i sht i fackspr.) slemflytning; förr äv. ss. benämning på sjukdom med starkt stegrad slemavsöndring. Haartman SciagrMorb. 195 (1779: Slem-flöder, pl.; ss. benämning på sjukdomar). Slemhinnan i ändtarmen blir ofta säte för en katarr, som medför slemflöde. Wretlind Läk. 5: 104 (1897).
(2) -FOLLIKEL. (†) om blås- l. säckformad slemkörtel (se d. o. 1). Thorell Zool. 1: 57 (1860). Tholander Ordl. (1872).
(13) -FULL. särsk. (†) till 2: full av flegma (se d. o. 1). Lindestolpe Fross. 7 (1717; om personer).
(13) -FYLLD, p. adj. Slemfyllda lungor. Areschoug Blad. 52 (1878; om kavitet i barkparenkym).
(2) -FÖRDELANDE, p. adj. (numera mindre br.) = -lösande. Slem-fördelande Tinctur. HdlCollMed. 18/2 1741. Linderholm 2: 297 (1803).
(2) -GROP.
1) [jfr nylat. fossa pituitoria; hypofysen betraktades förr ss. en slemkörtel] (†) = -håla 2. Florman Anat. 1: 125 (1823).
2) [groparna ansågs förr avsöndra slem] zool. hos fisk, groddjur l. rundmun: var o. en av de gropar på huvudet l. kroppens sidor som innesluter sinnesceller (o. tillsammans utgör sidolinjeorganet); jfr -kanal 2. Lilljeborg Fisk. 1: 67 (1881).
(13) -GRÖN. grön ss. l. av slem. Det slemgröna tånggräset. Fåhræus NKonstEss. 58 (1929).
(2) -GYLTA. [sv. dial. (Finl.) slemgylta] (†) snigel. Slemgyltor och annat yrfä, som medelst (sädes-)bråddens afgnagande öfwer jorden hindra desz tiltagande i Roten. Carleson Hush. 148 (1756); jfr annan XIII.
-GÅNG.
1) (†) till 2, om slemkörtels utförsgång. Sönnerberg Loder 559 (1799). Tholander Ordl. (1872).
2) bot. till 3, = -kanal 1. VäxtLiv 5: 191 (1940).
(13) -HAL. hal ss. l. av slem. Ahlman Mareld 49 (1912).
(2, 3) -HALT. (i fackspr.) jfr halt, sbst.1 1. Nyblæus Pharm. 18 (1846).
(2, 3) -HALTIG. (i fackspr.) jfr haltig 1. Sernander SkandVeget. 308 (1901).
(3) -HARTS. [jfr t. schleimharz] (i fackspr.) om gummiharts. Cleve KemHlex. (1883).
(2) -HEMORROJDER, pl. [jfr t. schleimhämorrhoiden, pl.] (†) om katarr i ändtarmens slemhinna (proktit), medförande (stark) slemavsöndring; äv. om urinrörskatarr. LGBranting 2: 100 (1840). Svalin Ordl. (1847; om urinrörskatarr). Wretlind Läk. 5: 104 (1897).
-HINNA.
1) till 2, i människas l. djurs kropp: av slem fuktad hinna som bekläder hålighet (t. ex. munhåla l. näshåla) l. kanal (t. ex. luftvägarna l. tarmkanalen) o. d.; i sht förr äv. sammanfattande, om alla sådana hinnor i kroppen; förr äv. om överhudens understa (lösare, slemliknande) skikt, groddskikt; jfr -hud 2, -lager 1, -membran 1, -skikt 2. Af det anförda synes, at det egenteligen (vid boskapssjukan) är Slemhinnan .. i hela sin utsträckning, som varit af en brandig rosartad inflammation angripen. PhysSH 1: 234 (1786). Keyser Kemien 3: 137 (1876; om groddskikt). Näsborrarnas slemhinnor. Lo-Johansson Förf. 10 (1957). jfr lukt-, läpp-, mag-, mun-, näs-, ögon-slemhinna m. fl.
2) till 3, på svamps hatt l. fot: slemmig hinna. Cortin SvampHb. 178 (1937).
Ssgr (till -hinna 1): slemhinne-blad. (†) = slem-blad. Tholander Ordl. (1872).
-epitel. (i fackspr.) slemhinnas epitel. Nyström Kir. 2: 225 (1929). jfr Wikström ÅrsbVetA 1845—48, s. 49 (: Slemhinn-epithelium).
-katarr. (i fackspr.) 2NF 1: 198 (1903).
-körtel. (-hinn- 1845—48. -hinne- 1840 osv.) (numera bl. tillf.) körtel som har sin öppning på slemhinna. Hygiea 1840, s. 31.
-polyp. med. polyp (se d. o. 2) i slemhinna. 2NF 18: 134 (1912; i livmoder).
-veck. (i fackspr.) veck av l. i slemhinna. Svensson Sångmet. 13 (1889).
-HINNIG. [till -hinna] (mera tillf.) försedd med slemhinna (se d. o. 1). Arnér Finnas 8 (1961; om magsäck).
(3) -HORN. [svampens fruktkroppar är slemmiga o. består av enkla l. förgrenade hornliknande taggar] bot. (svamp av) släktet Ceratiomyxa Schröt.; särsk. om arten Ceratiomyxa fruticulosa (Müll.) Macbr. Liljeblad Fl. 673 (1816; om släktet). Ursing SvVäxt. Krypt. 432 (1949).
(2) -HOSTA. hosta förenad med upphostning av (ymnigt) slem. Bäck ÅmVetA 1793, s. 31.
(2) -HOSTNING. (†) = -hosta. LGBranting 2: 46 (1840).
-HUD.
1) (mera tillf.) till 1, oeg., om ett av alger l. mikroorganismer bildat slemmigt överdrag på ngt. KemT 1909, s. 180.
2) [jfr t. schleimhaut] (numera bl. tillf.) till 2, om slemhinna (se d. o. 1); förr äv. om överhudens understa skikt, groddskikt (jfr -hinna 1). Möller 2: 809 (1785). På yttre sidan är läderhuden öfverdragen med slemhuden. Sönnerberg Loder 293 (1799). 2NF 13: 715 (1910; på kameleonts tunga).
(2, 3) -HYLLE. (i sht i fackspr.) om hölje av slem. VetAH 1812, s. 6 (hos svamp). 4Brehm 15: 156 (1931; kring snäckdjurs ägg). VäxtLiv 2: 230 (1934; hos alg).
(2) -HYLSA. (†) om slemsäck (se d. o. 1). VetHLäk. V. 1: 5 (1797: Slemhölsor); jfr JournSvL 1800, s. 223.
-HÅL. (†)
1) till 2, = -håla 1. Widegren 896 (1788). Heinrich (1828).
2) till 2, om slemkörtels utförsgång. Sönnerberg Loder 439 (1799).
-HÅLA. [jfr t. schleimhöhle (i bet. 1 o. 2)]
1) (†) till 2: i slemhinna förekommande hålighet l. av slemhinna bildad ficka l. inbuktning o. d.; äv. om var o. en av näsans (med slemhinna beklädda) bihålor; jfr -hål 1, -säck 2. Murray PVetA 1794, s. 60. ÖoL (1852; om bihåla). Björkman (1889).
2) (†) till 2, om den fördjupning i kilbenet vari hypofysen vilar; jfr -grop 1. Berndtson (1880).
3) (numera bl. tillf.) till 3, i växt: slemfylld hålighet. Rosendahl Farm. 221 (1895).
(3) -HÅR. bot. på växts blad: hår som avsöndrar slem. 2NF 21: 312 (1914).
(3) -HÄTTA. bot. svampen Mycena rorida (Scop. ex Fr.) Quel. (vars fot är höljd i slem). Krok o. Almquist Fl. 2: 209 (1907).
(13) -HÖLJD, p. adj. VäxtLiv 5: 156 (1940; om samling av kiselalger).
(13) -HÖLJE. hölje av slem; jfr -hylle. Rosendahl Farm. 121 (1895; kring växtfrön). SvFiskelex. (1955; hos fiskar).
(2, 3) -JÄSNING. [jfr t. schleimgärung] (i fackspr.) slembildning vid jäsningsprocess i sockerhaltig vätska (varvid sockerarterna förvandlas till gummiartade kolhydrat). TTekn. 1860, s. 67.
-KANAL.
1) till 2, 3: kanal för l. med slem. Wikforss 2: 512 (1804). BotN 1872, s. 57.
2) [jfr t. schleimkanal; kanalen ansågs förr avsöndra slem] zool. till 2, hos fisk l. groddjur: var o. en av de i huvudet l. kroppens sidor nedsänkta kanaler som innesluter sinnesceller (o. tillsammans utgör sidolinjeorganet); jfr -grop 2, -rör 2. VetAH 1844, s. 71. DjurVärld 5: 103 (1961).
(2) -KATARR. (numera knappast br.) katarr med riklig slemavsöndring. TLäk. 1834, s. 459. Cannelin (1921).
(3) -KLOT.
1) (numera bl. tillf.) vitt, slemmigt klot bildat av sporer av svamp tillhörande släktet Sphæronæma (Tode) Fr.; jfr -knapp. VetAH 1818, s. 357.
2) (†) (svamp av) släktet Sphæronæma (Tode) Fr. Liljeblad Fl. 671 (1816; om släktet). Dalin (1854); jfr Fries Ordb. 111 (c. 1870).
(3) -KLUBBA. (†) rostsvampen Gymnosporangium clavariiforme (Pers.) DC. (vars klubbliknande vintersporer i väta sväller till en om slem påminnande rödgul massa), hagtornsrost; äv. om släktet Gymnosporangium Hedw. f. Liljeblad Fl. 681 (1816; om släktet). Dalin (1854); jfr Fries Ordb. 111 (c. 1870).
(14) -KLUMP. klump av slem; särsk. till 2. FKM 3: 34 (1810).
(2) -KLYSCHA. (numera föga br.) slemklump. VetAH 1810, s. 205 (: slem-klyssa).
(3) -KLÄNGE. [svamparnas spermatier bildar slemmiga klängeliknande trådar på trädgrenar] (†) (svamp av) släktet Næmaspora Pers. Liljeblad Fl. 671 (1816; om släktet). Dalin (1854); jfr Fries Ordb. 111 (c. 1870).
(3) -KNAPP. (†) = -klot 1. VetAH 1818, s. 359.
-KNOPP. (†)
1) [svamparna är klotrunda o. växer på träd; deras yttre är slemmigt] till 3, om svampsläktet Næmetalia Fr. (som numera ofta inräknas i svampsläktet Tremella Fr.). Liljeblad Fl. 608 (1816). Dalin (1854); jfr Fries Ordb. 111 (c. 1870).
2) till 3, 4, om knoppliknande hölje av slem l. protoplasma kring sporer hos vissa svampar. Fries BotUtfl. 3: 359 (1864).
(2) -KOLIK. [jfr t. schleimkolik] i sht med. kolik (se d. o. 1) förenad med uttömning av slemmassor. Wretlind Läk. 9—10: 52 (1901).
-KROPP. [jfr t. schleimkörper(chen)]
1) (mera tillf.) till 2, oeg., om manets geléartade kropp. Öberg Makt. 1: 158 (1906).
2) (numera bl. tillf.) till 24, om partikel av l. i slem l. av slemlik konsistens. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 86. BotN 1865, s. 160. Hammarsten FysiolK 405 (1883).
3) biol. till 4: plasmodium (se d. o. 1). PT 1904, nr 218 A, s. 3.
(2) -KRÄKNING. särsk. konkretare. VetAH 1813, s. 261.
(1, 4) -KULA. (numera bl. tillf.) kulformig partikel l. bildning av l. i slem l. av slemliknande konsistens l. av protoplasma. De lägsta djuren bestå endast af slemkulor. Retzius BrFlorman 43 (1826). Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 504. Uppl. 1: 152 (1901).
(2) -KÄRL. (†) om (gång i) slemkörtel (se d. o. 1); jfr kärl 2 a. De många slemkäril .., som i mun och näsa, omkring tungan(,) i gomen, luft och matstrupen finnes. Martin PVetA 1763, s. 15. Heinrich (1828).
-KÖRTEL. [jfr t. schleimdrüse]
1) till 2: körtel som avsöndrar slem; i sg. best. o. i uttr. hjärnans slemkörtel förr äv. om hypofysen (som ansågs avsöndra slem); jfr -follikel. Alm(Ld) 1754, s. 29. Sönnerberg Loder 315 (1799; i sg. best. om hypofysen). Florman Anat. 2: 66 (1830: Hjernans slemkörtel). I munnen finner man .. talrika slemkörtlar. Hylin Munn. 2: 331 (1933).
2) bot. till 3: organ som avsöndrar slem. BotN 1894, s. 1.
(13) -LAGER. lager (se lager, sbst.3 1) av slem 1. av ngt som liknar slem; särsk.
1) till 2. SkandFisk. 93 (1838; på fisk). särsk. (numera föga br.) om överhudens understa skikt, groddskikt; jfr -hinna 1. TLäk. 1835, s. 463. Svenson Sinnessj. 11 (1907).
2) till 3. Cortin SvampHb. 131 (1937; på svamps hatt).
(13) -LIK, adj. Wikforss 2: 512 (1804). Hartman Naturk. 150 (1836).
(2) -LUNGSOT~02 l. ~20. (numera föga br.) tuberkulos med stark slemavsöndring. Alm(Sthm) 1845, s. 46. Tholander Ordl. (1872).
(2) -LÖSANDE, p. adj. [jfr t. schleimlösend] om läkemedel l. läkemedels verkan o. d.: som löser upp slem resp. innebär att slem löses upp (så att upphostning underlättas); jfr -fördelande, -upplösande. VetAH 1749, s. 263 (om mixtur). 2NF 7: 1168 (1907; om verkningar).
(3) -MANTEL. bot. om ett av slem bestående hölje som omsluter (del av) vattenväxt (i sht alg); jfr -skida 2. FoFl. 1922, s. 78.
(2) -MASK. [fsv. slemmadhker (i bet. 1)]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om snigel; jfr slim-mask. VetAH 1773, s. 345. Hellström NorrlJordbr. 359 (1917).
2) zool. mask (med slemmig kroppsvägg) tillhörande klassen Nemertini (som utgör den enda klassen inom stammen Rhynchocœla), snörmask; i sht i pl. om klassen l. stammen. FoFl. 1947, s. 66. DjurVärld 1: 390 (1960; i pl., om stammen).
(14) -MASSA. jfr massa, sbst.2 1 b. Hartman Naturk. 155 (1836).
(2) -MEMBRAN.
1) (numera mindre br.) slemhinna (se d. o. 1). TLäk. 1833, s. 48. Svartz MatsmältnSj. 140 (1932).
2) (i fackspr.) om slemmigt hölje som omger fettkula i mjölk. LB 3: 14 (1902).
(3) -MURKLING, r. l. m. [senare leden avledn. av murkla, sbst.] bot. (den i väta starkt slemmiga) murklan Leotia lubrica Pers., slemmig huvudmurkla. Krok o. Almquist Fl. 2: 167 (1907).
(3) -MÖGEL. [jfr d. slimskimmel; svamparna bildar slemmiga l. ulliga beläggningar] (i fackspr.) mögelsvamp av släktet Fusarium Link. ex Fr., vars arter angriper ett flertal kulturväxter (bl. a. potatis, säd) o. på dem framkallar sjukdom; äv. om sjukdom förorsakad av sådan svamp. Eriksson LandtbrVSvampsj. 148 (1910). Hellström NorrlJordbr. 352 (1917; om sjukdom hos potatis).
(2) -ORM. (†) det i Asien förekommande, slembetäckta o. ormliknande maskgroddjuret Ichthyophis glutinosus Lin. Linné MusReg. 19 (1754). Heinrich (1828).
(2) -PAPEL. [jfr t. schleimpapel] (numera föga br.) slemfylld papel utgörande syfilitiskt infiltrat på hud l. slemhinna, kondylom. Tholander Ordl. (1872). Wretlind Läk. 5: 102 (1897).
(2) -PISS. (†) om sjukdom (dröppel) kännetecknad av slem i urinen. Haartman SciagrMorb. 209 (1779). Tholander Ordl. (1872).
-POLYP.
1) [jfr t. schleimpolyp] med. till 2: slemfylld polyp (se d. o. 2); äv.: slemhinnepolyp. Svalin Ordl. (1847). Wretlind Läk. 6: 137 (1898; om slemhinnepolyp).
2) [djuren liknar slem på vattenväxter] (†) till 3: i pl., om grupp omfattande bl. a. nässeldjur av ordningen Hydroida o. klockdjur. Hartman Naturk. 274 (1836). Därs. 275.
(2) -POR. zool. hos fisk: mynning av slemkanal (se d. o. 2). 2GbgVSH 4: 8 (1821).
(2, 3) -PRODUCERANDE, p. adj. som producerar slem. 2NF 17: 457 (1912; om epitelceller).
(2, 3) -PRODUKTION. jfr -producerande. BotN 1925, s. 79 (hos växtplankton).
(2) -PROPP. propp (se d. o. 3) av slem; äv. bildl. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1891, s. 94. Thorén Herre 85 (1942; bildl.).
(2) -RAND. jfr rand 6. Sandgren Förklar. 134 (1960).
(2) -RASSEL. med. o. veter. rassel (se d. o. 1 d) förorsakat av slem; jfr -rossel. Hygiea 1842, s. 274 (i lungorna).
(2, 3) -RIK. rik på slem. Nyblæus Pharm. 30 (1846; om frön).
(2) -ROSSEL. (numera bl. tillf.) jfr -rassel. Cederschiöld HbBarnm. 103 (1822; i luftrör).
(2) -RÖR.
1) (numera bl. tillf.) om (huvudsakligen) av slem bestående rör (se rör, sbst.3 3 l) vari borstmask lever. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 87.
2) (†) = -kanal 2. Nilsson Fauna 4: 93 (1852).
(2) -SAMLING. jfr samla 1 h γ. Linderholm 2: 258 (1803; i bröstet).
(2, 3) -SEKRETION. (i fackspr.) = -avsöndring. TLäk. 1832, s. 102.
-SJUKA.
1) [jfr nylat. morbus mucosus] (numera bl. tillf.) till 2, om sjukdom som karakteriseras av (l. som enl. ä. medicinsk uppfattning ansågs bero på) alltför stark avsöndring av slem; jfr -sjukdom, -sot. VeckoskrLäk. 5: 19 (1784). Löwegren Hippokr. 2: 9 (1910).
2) (numera bl. tillf.) till 2, hos igel: av onormalt riklig slemavsöndring från hudkörtlarna kännetecknad sjukdom (som uppkommer då djuret vistas i förorenat vatten). TLäk. 1834, s. 325.
3) (i fackspr.) till 3, om av bakterier l. slemmögel förorsakad sjukdom hos kulturväxter, karakteriserad av att växternas vävnad faller samman i en lös, slemmig massa. 3NF 2: 747 (1924).
(2) -SJUKDOM~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) = -sjuka 1. Dalin FrSvLex. 2: 281 (1843). Löwegren Hippokr. 1: 557 (1909).
-SKIDA.
1) [jfr t. schleimscheide] (†) till 2, om slemsäck (se d. o. 1) kring sena. Hartelius Anat. 55 (1867).
2) (i fackspr.) till 2, 3: hölje av slem (kring ngt, t. ex. bakterie l. (del av) alg); jfr -mantel. BotN 1885, s. 39.
(2) -SKIKT.
1) om skikt av slem. SvFiskelex. 518 (1955; hos fisk).
2) [jfr t. schleimschicht] (numera föga br.) om överhudens understa skikt, groddskikt; jfr -hinna 1. TT 1887, s. 66 (i djurhud). Förbundet 1907, nr 2, s. 2 (i djurhud).
(3) -SKIVLING. [de flesta arterna omges ss. unga av ett slemmigt hölje] bot. svamp tillhörande släktet Gomphidius Fr.; äv. (i sg. l. pl.) om släktet. Fries Ant. 44 (1836). Strömbom Svamp. 37 (1881; i pl., om släktet). Citrongul Slemskifling. Romell Lindblad 52 (1901; om arten G. glutinosus Schaeff.). SvUppslB (1935; i sg., om släktet). jfr rabarber-slemskivling.
(3) -SOCKER. [jfr t. schleimzucker, urspr. om slemmigt råsocker] (numera bl. i skildring av ä. förh.) fruktsocker (äv. med inbegrepp av blandning av fruktsocker o. druvsocker, invertsocker); äv. dels om sirap (se d. o. 2), dels om manna (se manna, sbst.3 2). Berzelius Kemi 4: 235 (1827; om sirap). Wikström ÅrsbVetA 1839, s. 20 (om manna). Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 54 (om invertsocker). Sirap innehåller ännu betydande mängder socker .., dels rörsocker, dels och förnämligast fruktsocker eller slemsocker. Walin Födoämn. 190 (1906). 2NF 35: 909 (1923; om tyska förh. på 1700-talet).
(3) -SOPP. bot. svampen Boletus flavidus Fr. (med ring bildad av slem). Krok o. Almquist 2: 252 (1907).
(2) -SOT. (†) = -sjuka 1. TLäk. 1834, s. 282. Záar Nödhjelp. 268 (1840).
(2) -STEN. [jfr t. schleimstein] (numera föga br.) i en med slemhinna beklädd håla: stenliknande bildning av förhårdnat slem, kalksalt o. fett; jfr -hinne-sten. TLäk. 1834, s. 263. Renander Wernstedt 260 (1965).
(2) -STOCKNING. stockning av slem (t. ex. i andningsorganen). TLäk. 1834, s. 241 (i bronkerna).
(2) -SUG. anordning som suger upp slem, bestående av ett till en pump kopplat munstycke som förs in i patients mun. ÖgCorr. 1967, nr 3, s. 11 (i ambulans).
(2) -SUGARE.
1) [fisken har sugskål o. starkt slemmig kropp] fisken Careproctus reinhardti Kröy. Lilljeborg Fisk. 1: 682 (1884).
2) = -sug. SDS 1957, nr 338, s. 21 (i ambulans).
(4) -SVAMP. [jfr t. schleimpilz] biol. svamp tillhörande (den på gränsen till djur stående) gruppen Myxomycetes, vars medlemmar i vegetativt stadium utgörs av plasmodier; i sht i pl. om gruppen; jfr -växt 2. Fries BotUtfl. 3: 328 (1864). Den vanliga slemsvampen Fuligo septica. Fries LinnéSkr. 2: 244 (1906).
(2) -SVULST. [jfr t. schleimgeschwulst] (hos människa o. djur förekommande, vanl. godartad) svulst bestående huvudsakligen av bindväv med slemmig mellansubstans, myxom; jfr -vävnads-svulst. NF 11: 654 (1887). Schmidt HbVeter. 113 (1911; hos hästar).
(3) -SYRA. [jfr t. schleimsäure, fr. acide muqueux] kem. optiskt inaktiv sockersyra (COOH(CHOH)4COOH) som bildas ss. ett svårlösligt, kristalliniskt pulver bl. a. vid oxidation av mjölksocker l. vissa gummiarter l. växtslem. Westring SvLafv. 2: 158 (1805).
(3) -SYRAD, p. adj. [till -syra] (numera bl. tillf.) förenad med slemsyrans negativa radikal l. bildad med hjälp av slemsyra. Slemsyradt kali är svårlöst i vatten. Berzelius Kemi 1: 424 (1808).
-SÄCK.
1) [jfr t. schleimsack] anat. till 2: slutet hålrum i bindväv l. utstjälpning från ledhåla, innehållande en slemmig vätska (vars uppgift är att mildra tryck o. underlätta senornas glidning); jfr -blåsa 1, -hylsa, -skida 1. Sönnerberg Loder 119 (1799).
2) (†) till 2, om var o. en av näsans (med slemhinna beklädda) bihålor; jfr -håla 1. Florman Hushållsdj. 99 (1834).
3) [jfr -blad] (†) till 2: av det innersta av groddbladen (se grodd-blad 2) under fosterutvecklingen (hos vissa djur) bildad säck som innesluter gulan. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 7.
4) (numera mindre br.) till 2, om (säckliknande) slemkörtel (se d. o. 1). HushJourn. 1789, 1: 608 (hos snigel). SvFiskelex. 518 (1955; hos pirål).
5) (numera bl. tillf.) till 3, = -behållare. BotN 1880, s. 186.
6) (numera bl. tillf.) till 4, i växtcell: av protoplasma (längs cellens väggar) bildad säckformig kropp som innehåller cellsaft. Areschoug VäxtByggn. 7 (1875).
(3) -TE. [jfr dan. o. nor. slimte] (i sht förr) av hampfrö, kattostblad, lakritsrot o. altearot (jämte fänkål o. linfrö) bestående blandning som vid utrörning i hett vatten ger ett slemhaltigt te använt ss. läkemedel (bl. a. vid retningar i svalg o. luftvägar). PharmComp. 236 (1896).
(3) -TICKA. (†) svampen Boletus æruginascens Secret., som har slemmig hatt, grå lärksopp. Fischerström 2: 300 (1780). Nemnich Naturg. 1: 637 (1793).
(3) -TRYFFEL. [fruktkroppen flyter sönder till en slemartad massa vid mognaden] bot. svamp av släktet Melanogaster Corda; i pl. äv. om släktet. Ingelström Svampfl. 203 (1940; i pl., om släktet). Brokig slemtryffel. Ursing SvVäxt. Krypt. 217 (1949; om Melanogaster variegatus (Vittad.) Tul.).
-TRÅD.
1) (mera tillf.) till 2: sträng av slem. Wassing GropSkog. 57 (1965).
2) bot. till 3.
a) hos växt: tråd (särsk. parafys) av slem. Lundström Warming 249 (1882; d. orig.: Slimtraade). VäxtLiv 3: 23 (1936; om parafyser).
b) i uttr. fingrenig slemtråd, rödalgen Gloiosiphonia capillaris (Huds.) Carm. (som är starkt slemmig o. rikt förgrenad), röd slemtråd, rödalgen Nemalion multifidum (Web. et Mohr) Ag. (som har starkt slemmiga, trådliknande grenar). Ursing SvVäxt. Krypt. 478 (1949).
(2) -UPPHOSTNING~020. TLäk. 1835, s. 419 (i pl., konkretare).
(2) -UPPLÖSANDE~0200, p. adj. = -lösande. HdlCollMed. 18/2 1741 (om dekokt).
(2, 3) -VANDLA, -ing. (i fackspr.) förvandla (ngt) till slem l. till en slemartad massa, förslemma; företrädesvis dels i pass. med intr. bet.: förvandlas l. övergå till slem l. en slemartad massa, dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., dels ss. vbalsbst. -ing, om förhållandet att ngt övergår till slem l. en slemartad massa. Areschoug Blad. 22 (1878; i pass., om växtceller). Rosendahl Farm. 161 (1895; i p. pf., om delar av celler). 2NF 4: 1392 (1905: slemvandling). SAOB F 3184 (1927).
Ssg: slemvandlings-process. (i fackspr.) jfr process, sbst.1 5. BotN 1876, s. 185.
-VÄTSKA.
1) (numera föga br.) till 2: vätska som utgör l. innehåller l. påminner om slem. Martin Bensj. 352 (1782). Björkman (1889).
2) (numera bl. tillf.) till 4: protoplasma. TT 1871, s. 263 (hos jästceller).
(2) -VÄV. (numera föga br.) = -vävnad 1. Florman BrRetzius 18 (1826). 2NF 20: 347 (1913; i näspolyp). TySvOrdb. 2060 (1932).
Ssg: slemvävs-förhårdning. (†) bindvävsförhårdning. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 222 (1839). Tholander Ordl. (1872).
-VÄVNAD.
1) [jfr t. schleimgewebe] anat. till 2: bindväv; numera nästan bl. dels om det slag av bindväv som finns hos ett embryo o. som kännetecknas av att vävnadsvätskan är tjockflytande o. gelatinös (så att vävnaden får ett slemliknande utseende), embryonal bindväv, mesenkym, gelévävnad, dels om vävnad (av det slag som finns) i slemhinna (se d. o. 1); jfr -väv. VetAH 1826, s. 86. 2NF 24: 810 (1916; om embryonal bindväv). Tigerstedt MedUtv. 2: 96 (1923; i slemhinna).
2) (†) till 24: hinna av slem l. tänkt ss. bestående av växtslem o. protoplasma uppfattade ss. en enhet. Agardh Bot. 2: 171 (1832). VetAH 1848, 2: 323; jfr Boheman ÅrsbVetA 1849—50, s. 223.
3) bot. till 3: slemrik vävnad (särsk. med slemvandlade celler). Areschoug Blad. 22 (1878).
Ssg: slemvävnads-svulst. (numera bl. tillf.) till -vävnad 1, = slem-svulst. Hallin Hels. 2: 781 (1885).
-VÄXT. (i fackspr.)
1) till 3, om växt som ger slem med praktisk användning i hushåll, industri l. medicin. Jönsson Gagnv. 344 (1910).
2) (föga br.) till 4, i pl., om slemsvampar. 2NF 37: 647 (1925).
(2, 3) -ÄMNE. (i fackspr.) om ämne som utgör l. ingår (ss. huvudbeståndsdel) i slem (särsk. om mucin); äv. om ämne som framställs av slemhaltigt material. Westring SvLafv. 2: 75 (1805). Blomstrand OrgKemi 279 (1877; om mucin). Det allbekanta slemämnet agar-agar, som .. framställes af rödalger .. och numera finner användning .. (bl. a.) till ersättning för gelatin. Jönsson Gagnv. 346 (1910). TNCPubl. 14: 88 (1951; i vegetabiliska oljor).
(2) -ÖPPNING. (numera bl. tillf.) = -por. VetAH 1844, s. 71.
Avledn.: SLEMAKTIG, adj.1 till 2, 3: som liknar l. erinrar om slem l. innehåller l. är fuktig av l. täckt med slem l. har samma egenskaper som slem; förr äv. om mage: som har alltför stark slemavsöndring l. som enl. humoralpatologisk uppfattning är dominerad av slem o. därför sjuk (jfr slemmig 2 b β). BOlavi 9 b (1578; om mat). Claret .. doger emot kalla Siukdomar, och een kall slemachtig Maga. IErici Colerus 1: 237 (c. 1645). Vpkastande .. är .. een uthtömelse eller reengiörelse, hwar igenom then slemachtiga Materien uthur Magen .. uthjagat warder. Lindh Huuszapot. 283 (1675). Slemaktige drycker af .. (maskros), honing och hafresoppor. VetAH 1806, s. 260. Holmström Ström NatLb. 4: 29 (1852; om masks kropp). Omkring livet hade .. (ormtjusaren) vevat något stort långt gråaktigt slemaktigt, som rörde sig och var levande. Fröding ESkr. 2: 38 (1891). Östergren (1941).
Avledn.: slemaktighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara slemaktig; förr äv. dels om persons egenskap att vara disponerad för alltför stark slemavsöndring, dels om mages egenskap att ha alltför stark slemavsöndring l. enl. humoralpatologisk uppfattning vara dominerad av slem o. därför sjuk. Berchelt PestBeg. B 4 b (1588). (Att rekommendera mjölkdiet) torde .. gifwa Fruntimbret tillfälle, at .. utan citation och förhör döma oss för wårdzlöshet, emedan de af egen experience lärdt at miölck icke just bekommer magan wäl eller dess Slemachtighet och wäderstinnhet förbättrar. KStobæus (1732) hos Fürst Stobæus 53. Záar Nödhjelp. 342 (1840; om persons egenskap att vara disponerad för alltför stark slemavsöndring). IllSvOrdb. (1955). särsk. (†) konkret, om ngt slemaktigt l. om klump l. lager av slem. Det är omöjeligit igenom Urin och Swett utdrifwa de, wid wissa tilfällen, i Mage och Tarmar befintelige mer och mindre sega och förtjockade, ja hårda slemagtigheter. SvMerc. 2: 464 (1767). Lindfors (1824).
SLEMMA, v.2, SLEMMIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content