SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1977  
SLITA sli3ta2, v. -er, slet sle4t (sleto sle32), slitit sli3tit2, sliten sli3ten2, i p. pf. förr äv. slitt; o. SLITAS sli3tas2, v. dep. slits sli4ts, äv. slites sli3tes2, slets sle4ts (sletos sle3tωs2), slitits sli3tits2 (pr. sg. akt. sliter Luk. 9: 39 (NT 1526) osv. pass. slites Syr. 14: 17 (öv. 1536: förslijtes) osv. slits Bullernæsius Lögn. 339 (1619: slijtz, med pluralt subj.), Lucidor (SVS) 296 (1673) osv. dep. slites Swedberg SabbRo 1536 (1688), Schulthess (1885). slits Wexionius Vitt. 399 (1686: slijtz) osv. — ipf. ind. sg. slet (-ee-, -tt) SkeppsgR 1543 (: sletz, pass.) osv. — ipf. ind. pl. sleto (-ee-, -e) Schroderus Os. 1: 414 (1635) osv. slette Svart G1 100 (1561). slite G1R 28: 541 (1558). slitto (-e) HH 20: 82 (c. 1580: slijtte), Bureus Suml. 64 (c. 1600: slittos, pass.). — sup. sletit (-et) Ekeblad BrClEkeblad 66 (1652), Linné Bref I. 1: 327 (1732: upsletet). slettet UrkFinlÖ II. 1: 14 (c. 1605: Sunder slettot, sannol. felaktigt för Sunder slettet), KKD 7: 114 (1706). slijtit (-et) LPetri Job 19: 10 (1563: slijtet .. sönder), Rudbeck Atl. 2: 480 (1689), Isogæus Segersk. 1338 bis (c. 1700: slijtitz, dep.). slitit (-et) Luk. 9: 39 (NT 1526) osv. slittit GripshR 1550 (: wttslittitth). — p. pf. sleeten Karlson EBraheHem 120 (i handl. fr. c. 1672: uthsleetne, pl.). sleten (-in) VgFmT I. 8—9: 88 (i handl. fr. 1554: vtsletidt, n.), Wallenberg (SVS) 1: 170 (1770). sletten Hes. 29: 18 (Bib. 1541: förslettna, pl.), KKD 7: 149 (1707: utsletten). slijten Schroderus Liv. 675 (1626), HdlCollMed. 7/10 1695, s. 695 (: uth slijtet, n.). slijtt Dybeck Runa 1845, s. 106 (i handl. fr. 1693). sliten (-in) G1R 2: 81 (1525: forslithen) osv. slitten (-in) G1R 2: 222 (1525: forslitthit, n.), Schroderus Dict. 205 (c. 1635)). vbalsbst. -AN (†, Schroderus Comenius 664 (1639; i bet. 6)), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr SLET, sbst., SLIT.
Ordformer
(slet- 1791 (: försletningar). slit- (-ii-, -ij-, -j-) 1525 osv. slitt- 15471592. -a 1525 osv. -as 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. slita, sv. dial. slita, slida; jfr fd. slitæ (d. slide), fvn. slíta (nor. dial. slita), fsax. slītan (mlt. slīten), mnl. sliten (nl. slijten), ffris. slīta, fht. slīz(z)an (t. schleissen), feng. slītan (eng. slit); möjl. rotbesläktat med SLEV; sidoformen slet- beror på anslutning till p. pf. sleten; med avs. på p. pf. slitt jfr sv. dial. (Skåne) slitt (p. pf. av slida), d. slidt (p. pf. av slide). — Jfr OSLITLIG, SLISK, adj., SLITAGE, SLITER, SLITS]
1) gm att rycka l. dra l. riva (mer l. mindre kraftigt l. våldsamt l. plötsligt) komma (ngt, äv. ngn) att delas i två l. flera delar l. komma (ngt) att brista l. åstadkomma en reva l. ett hål i (ngt); äv. med saksubj.; äv. med obj. betecknande resultatet (se b); utom i b, e, f, i särsk. förb. o. ss. förled l. senare led i ssgr samt i avledn. numera företrädesvis dels med obj. betecknande ngt som binder l. håller fast (i sådana uttr. som slita sin förtöjning), dels med bestämning inledd av prep. i (äv. till), betecknande resultat; jfr 2, 4. Mark. 5: 4 (NT 1526). Slites, sönderrifwes eller sönderklippes (av spolerska) .. fint Silke til Laccage (ersättes ägaren). PH 5: 3507 (1753). Slita ett tyg i stället för att klippa det. Weste FörslSAOB (c. 1815). Då kamparna för längesedan slitit sina bindsel och dragit sig hemåt, (måste de bönder som i veckor ägnat sig åt fiske till slut) .. på lånta skjutsar frakta sig hem. Säve HafvSag. 71 (1880). Stålbådans ljudboj vid inloppet till Sandhamn har .. slitit sin förtöjning och drifvit i land. SD(L) 1896, nr 499, s. 1. (Mannen) kände .. en obeskrivlig ångest vid tanken på att bli sliten i stycken av dessa varelser (dvs. judarna inför Pilatus) som liknade onda andar. Lindström Vindsröjn. 24 (1939). Jag slängde ut boken genom fönstret, .. rände ned efter den, gick in i förstugan och slet den i småbitar. Martinson MötDikt. 66 (1950). — jfr AV-, FÖR-, SÄR-, SÖNDER-, UPP-SLITA. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. slita sina kläder, äv. kläderna sina (jfr 7 g α), riva sönder sina kläder (ss. tecken på förtrytelse o. d.); jfr RIVA, v.2 I 1 a. SkrVSocLd 20: 151 (c. 1690). Gylfe slet kläderna sina i harm. Ling Gylfe 78 (1814).
b) med obj. betecknande resultat: gm slitning åstadkomma (reva l. hål o. d.). Slita ett fult hål i byxbenet. ÖoL (1852). Slet ett stort hål på kjolen. Östergren (1941).
c) i pass. övergående i deponentiell anv., om sak: bli sönderriven l. söndersliten; äv. om rämna o. d.: bli uppsliten (till att bilda ngt); numera företrädesvis ss. senare led i ssgr. (Det) kunde hända at när dhe (dvs. några studenter) lyffte honom (dvs. en drucken soldat), kunde hans tröija något slijtas. ConsAcAboP 2: 309 (1661). Ut du (dvs. den under franska revolutionen verksamme politikern Carnot) slungar jättekrigets bränder. / Der de slogo neder, bäfvar jorden, / Och dess remnor slitas till en graf. Cygnæus 8: 25 (1848). — jfr SEGEL-, VIND-SLITAS.
d) i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): söndersliten, sönderriven; stundom svårt att skilja från 7 e; i sht ss. senare led i ssgr. Hööladztaket ähr elackt. Kornladztaket slijtet af wädret. Murenius AV 437 (1660). (Hjalmar:) Sår hafwer iag sextan, / Och slitna brynia. Verelius Herv. 70 (1672). Om dig jag kunde måla, Gallia, / .. Du skulle stå där stolt, med pannan lyft, / med slitna länkar kring de fria händer / och peka fram emot den drömda värld, / där öfver folkens lycka sol sig tänder. Fallström VDikt. 2: 203 (1891, 1899). — jfr O-, SEG-, SEGEL-, SJÖ-, STORM-, VIND-SLITEN.
e) ss. vbalsbst. -ning, konkret, om bristning l. reva som uppkommit gm slitande. Genom mekaniskt våld kunna slitningar, bristningar och sönderskärning framkallas (i huden). Strandberg Hudsj. 18 (1924).
f) (numera i sht i vitter l. högre stil) oeg. l. mer l. mindre bildl.; i sht förr särsk. med avs. på förbund: bryta l. göra slut på; jfr 6. Huar j (dvs. dalkarlarna) jcke vele rette eder siælffue och .. (ta avstånd från daljunkern) haffue thå j slithet thet forbwndt oss emellom giorth ær. G1R 4: 179 (1527). Jag ser förtroenden kallna, förbindelser slitas, eder brytas. Hagberg Pred. 1: 40 (1814). Då Åland år 1809 genom en olycklig fred skildes från Sverige, kändes detta på ömse sidor om Ålands haf som en slitning af någonting oåtskiljbart. SvD(A) 1918, nr 9, s. 3. Slita vänskapsband. SvHandordb. (1966). — särsk. (†)
α) med avs. på församling l. sammanslutning: upplösa (äv. med obj. o. predikativ, i uttr. slita ngt åtskilt, upplösa ngt); äv. med avs. på sammankomst l. session o. d.: avsluta, upplösa. (Vi) begäre, .., atj (dvs. ett sändebud på möte i Köpenhamn) wilde giffua eder hiit wp till oss, när same herremöte slittid är. G1R 9: 118 (1534). Cromvvel sleth .. Parlamentet .. åthskildt. Brask Pufendorf Hist. 165 (1680). Senaten (i Rom) war .. angelägen, at slita et slikt röfwareband (dvs. ett välorganiserat förbund av kapare, som behärskade Medelhavet). Eberhardt AllmH 2: 148 (1768).
β) med avs. på äktenskap: upplösa. LPetri Kyrkiost. 17 a (1566). Echtenskapet kan inthet slijtass, vthan blif(ver) standigt (felaktigt för ståndigt, dvs. bestående). VDP 1652, s. 89.
γ) (upp)dela (ngt); äv. i p. pf., i uttr. vara parterad och sliten uti sekter, om religion: vara splittrad i sekter. Szå skall och aldeles vara förbuditt att slijta eller sönderdela samme (nämnda) friherreskap. OxBr. 1: 27 (1614). Religionen .. som vthi så monge Sächter woro parterat och slijtin. Schroderus Os. III. 1: 260 (1635).
δ) abs., i uttr. slita med ngt, slita banden med ngt; jfr BRYTA 33. (Somliga emigranter) hade .. slitit med sitt fädernesland och kallat sig Johnston, Milton, Mac-Gregor och andra engelska och irländska namn. Wetterbergh GNord 87 (1862).
2) med klor l. tänder l. vasst l. spetsigt föremål o. d. bearbeta l. rispa l. sarga (ngn l. ngt) l. dela (ngt, äv. ngn) i två l. flera delar l. av vasst l. skrovligt föremål o. d. få (ngt, t. ex. hand) rispat l. sargat l. sönderrivet o. d.; äv. med bestämning inledd av prep. med, betecknande klor l. tänder osv.; äv. med saksubj.; äv. ss. dep. (se c); äv. opers. (se d); utom i a—d o. ss. senare led i ssgr numera nästan bl. (med bibet. av ryckande l. rivande l. dragande) dels i förb. med bestämning betecknande resultat (särsk. med obj. o. predikativ), dels med obj. betecknande resultat: med klor l. tänder osv. åstadkomma (hål l. rispa l. sår o. d.), dels utan obj. (särsk. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. i); jfr 4. LPetri Job 13: 14 (1563). (Med nattvarden bör) ingalunda förståås itt grofft Capernaitisk (dvs. i enlighet med transsubstantiationsläran uppfattat) ätande, ther medh Christi Lekamen, skall så tagas i Munnen, at han slijtes och tuggas medh Tänder, nidswelges, etc. Emporagrius Cat. R 6 a (1669). Häpen såg jag hans (dvs. en björns) klor och vredgade käftar i täflan / Måttas mot ynglingen då och nära att slita hans lemmar. Runeberg (SVS) 3: 64 (1832). Till blods han slet sina naglar — han höll sig vid utsprång fast. Fallström VDikt. 1: 64 (1899). Båten högg girigt tag i hvarje utsprång, strömmen pressade den tätt in mot klippan och ett par man fingo slita sina händer blodiga på att hålla den klar. Skottsberg Båtf. 85 (1909). (Mannen) skall ha ett märkvärdigt inflytande på djuren. .. Han kliar lejon och tigrar i pälsen, medan de slita i sitt blodiga hästkött. Ruin Gyckl. (1934). — jfr AV-, SÖNDER-, UPP-SLITA m. fl. — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. dels om instrument: som sliter av l. sönder, dels bildl., särsk.: pinande l. plågande. De slitande samvetsqual Pharasmane känner, sen han mördat sin son. Kellgren (SVS) 5: 374 (1791). Orkanen tjöt sina slitande dissonanser. Cronholm Bref 35 (1865). Slitande instrument få under inga omständigheter .. användas (vid operation av näsmussla). LbKir. 2: 182 (1922). jfr HJÄRT-SLITANDE.
b) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. om sår: åstadkommen gm slitning); förr äv. bildl.: pinad l. plågad. O du, som första känslan gett / Af mor åt detta slitna hjerta! Widström Vitt. 21 (1797). Slitna och kontunderade sår böra alltid till en början öfvergjutas med kallt vatten eller hellre en karbolsyrelösning. Uhrström Hemläk. 508 (1881). jfr SEG-SLITEN.
c) (utom i α o. β numera bl. tillf.) ss. dep., om djur: (upprepade ggr) bearbeta l. rispa l. sarga varandra med klor l. tänder o. d.; förr äv.: (upprepade ggr) slita l. hålla på med att slita. När hunden morrar och med rädda tänder slijtz, / Lät skällan länge nog, fast han man (dvs. när han bara) intet bitz. Wexionius Vitt. 399 (1686). De (dvs. djur, som blir matade) knuffas, de puffas och slitas. Snoilsky Goethe Vis. 20 (1901). särsk. [delvis sannol. utgående från 3] (fullt br.) i utvidgad anv.
α) om person l. djur: slåss l. strida l. kivas l. gräla l. tävla (med ngn l. ngt om ngn l. ngt); äv. med saksubj.: tävla l. kämpa (med ngt om ngn l. ngt); i uttr. slitas om ngn äv.: tävla om att få vara tillsammans med ngn l. visa ngn sin uppskattning; jfr β, d α. Huicken ther mest äger vtij eth heman .. skall haffue loff .. ath löse the andre wtt .., på thet ath huart och eth heman må bliffua tilhopa och tess bäter besittid, och icke så monge skole riffuas eller slijtas ther vm. G1R 13: 250 (1541). (Sigismunds sekreterare sade:) Låt man Hertig Carl och Riksens Råd rijfvas och slitas, det skadar dem intet utan är de kättare gode nog. HSH 10: 30 (1616). (Om äkta makar kivas, skall prästen) ställa them för ögonen .., at the träta och slijtas med sitt egit Kiött. Kyrkol. 16: 11 (1686). I både Åmål och Christinehamn hade de vid (riksdagsmannen) Hans Janssons återresa senast hit slitits om Gubben, haft honom på sistnämnda ställe på klubben och feterat honom. Liljecrona RiksdKul. 334 (1840). Tyskt och franskt ha alltid slitits om främsta platsen i Carl Laurins hjärta. KAsplund (1946) hos Laurin LivKonst 22. SvHandordb. (1966). särsk. i förbleknad anv.
α') anstränga sig; äv. i uttr. fika och slitas efter ngt, fika o. sträva efter ngt; numera bl. i uttr. slitas med ngt (jfr β'), anstränga sig med ngt (som är svårbemästrat o. d.); jfr 10. PErici Musæus 3: 26 b (1582: medh). Werldzliga Menniskior .., the ther .. altijd fijkia och slijtas effter thetta Timmeliga. Ungius Alm 33 (1644). Liksom i wildan skog en man / Som rifwer törnen och af törnen rifwes / Och söker wäg, men willas bort från wägen / Och wet ej hwar den fria luften fins, / Men slits förtwifladt för att hitta ut, — / Så jag (osv.). Hagberg Shaksp. 5: 71 (1848; eng. orig.: toiling desperately to find it out). LD 1907, nr 129, s. 3 (: med).
β') (numera föga br.) i uttr. slitas med ngn l. ngt (jfr α'), dras med ngn (som är besvärlig l. motbjudande) l. ngt (som är besvärligt l. motbjudande); jfr 10 b. SvBrIt. 1: 1 (c. 1700). Våra (slavar) .. äro de värsta som någon menniska fått slitas med. Callerholm Stowe 201 (1852).
β) [eg. specialanv. av α] ss. vbalsbst. -ning, strid l. tvist l. motsättning l. konflikt o. d.; äv. konkretare (ofta i pl.); förr äv. i uttr. ligga i slitning med ngn, befinna sig i tvist med ngn. Den slitning som .. uppkommer emellan dygden och naturbegäret. Leopold 3: 377 (1794, 1816). De första Vasaregenterna lågo i ständig slitning med adeln om .. (rusttjänstens) fulla effektuerande. Hildebrand Statsförf. 325 (1896). Det blef (till följd av ett intermezzo bland publiken) svåra slitningar mellan de uppträdande och orkestern, som började spela falskt och tappa takten. Hallner PysGubb. 282 (1920). SvLittTidskr. 1960, s. 33.
d) [möjl. delvis utgående från 1 l. 3] i oeg. l. utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a, b, c α, β), särsk.: pina l. plåga (ngn l. ngt); äv. opers.; förr äv.: häckla l. klandra (ngt). Job 16: 9 (Bib. 1541). Det sliter .. (den falska dygdens) inälfwor och rifwer hennes hjerterötter, at se någon annan lysa. Dalin Vitt. II. 6: 34 (1736). (J. J. Rousseau) sade, at .. (M. Adanson), likasom i Tyskland Cranzius, lärt alt det de veta af Hr Linnæus, och sedan hafva de slitit och förklenat hans namn. Björnståhl Resa 1: 99 (1770). ”Vore jag en drottning”, yttrade frun, ”så skulle jag nästan tro, att också jag fått förgift uti mig .. rysligt hvad det sliter under bröstet!” Blanche Band. 157 (1848). I detta mjuka täcke af enris, ljung och mossa (på heden) ha inga odlingsförsök slitit rispor. Benedictsson Eftersk. 112 (c. 1885). Birgitta har .. icke varit blind för farorna (av att hennes uppenbarelser inte alla hade gudomligt ursprung), och hon har själf slitits af tvifvel. Quennerstedt StrSkr. 2: 315 (1885, 1919). Hon svälte och pinade och slet dem (dvs. pigorna) på alla sätt. Lindqvist Herr. 292 (1917). särsk.
α) (†) i uttr. slita sig emellan, slåss l. bråka med varandra; äv. refl., i uttr. slita sig om ngt, kivas l. kämpa om ngt; jfr c α. Hindrich Eersson med sin modher och syskon, berättas aff grannarna i huuset wara olåt, rijfuas och slijta sigh emellan. Murenius AV 58 (1640). (När hovet fick höra, att Sv. fått en prins,) klappade alla i händerna och sleto sig om att få kyssa konungens (dvs. G. III:s) händer. ALHamilton (1778) i MoB 4: XX.
β) i fråga om att riva l. demontera byggnadsverk l. fartyg; i den särsk. förb. SLITA AV o. ss. senare led i ssgrna AV- o. NED-SLITA.
γ) (numera föga br.) i pass. övergående i deponentiell anv.: pinas, plågas, våndas. På vägen från prästgården kom han (dvs. en brottsling) .. i häftig ånger samt bröts och slets. NorrlS 1—6: 162 (1899).
δ) (numera bl. mera tillf.) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, om häftig smärta (uppfattad ss. ett sönderslitande l. sargande av en kroppsdel); i sht om sådan smärta i magen (l. tarmarna); särsk. konkretare (i sht i pl.); jfr RIVA, v.2 VIII 1 b, SLET, sbst. 1 slutet, SLIT 1 slutet. (Värken) gick i alla ledamöter, låpp och rände lijka som ett lefwande, medh splitande (dvs. rivande), bitande, och slitande aff och til. Gezelius AReichenbach E 3 a (1668). (Storken frågade hästen) Hwar i hans siuka bestod? Den andra klagade sig öfwer ett inwärtes slitande. Frese Sedel. 65 (1726). Det (engelska saltet) är ett bittert smakande medel, som ofta framkallar knip och slitningar i tarmarna. NF 4: 526 (1881). Östergren (1941).
3) rycka l. dra (mer l. mindre våldsamt l. plötsligt); äv. med saksubj.; äv. opers.; äv. med obj. (l. bestämning inledd av prep. i) betecknande den l. det som är föremål för ryckandet l. dragandet; med obj. numera företrädesvis dels i a, dels i förb. med bestämning angivande riktning (i sådana uttr. som slita ngt åt sidan) l. del av obj. (i sådana uttr. som slita ngn i håret); förr äv. övergående i bet.: misshandla (ngn); jfr 4, 5. Wedh han (dvs. en man som var besatt av en ond ande) än nw framgick, reeff och sleet dieffwlen honom. Luk. 9: 42 (NT 1526; Bib. 1917: kastade den onde anden omkull honom och slet och ryckte honom). Inthet har jagh (dvs. Tyskland) ehr (dvs. krigets gudar) syndat emoot, / Hwij slijten j migh så swåra? Brasck TyKr. C 2 a (1649). Slita någon i håret. Dalin (1854). Åter ljöd nybyggarens bössknall från det närbelägna berget, hvarvid de nu uthvilade hundarna sleto i kopplet och önskade frihet. Hemberg ObanStig. 5 (1896). Det ryckte och slet kring Adlersparres tjocka läppar. Lindqvist Dagsl. 2: 158 (1900). Baldakinens förhängen sletos åt sidan, i öppningen syntes en beslöjad kvinna. Janson Lögn. 153 (1912). Hon fick tag i ena bonjourskörtet på honom, slet och drog. Hellström Lekh. 77 (1927). Vinden slet i seglen. SvHandordb. (1966). — jfr HÅR-, NED-, TILL-, UNDAN-, UPP-SLITA. — särsk.
a) refl., i uttr. slita sig i håret o. d., äv. tr., i uttr. slita sitt hår osv., rycka l. dra i sitt hår osv. (särsk. ss. uttryck för förtvivlan); stundom äv. (refl.) i uttr. slita sig i kläderna, rycka l. dra i sina kläder (ss. uttryck för upprördhet o. d.). (Den bestulne) reeff, och sleet sitt håår och skägg. Balck Es. 183 (1603). Björnståhl Resa 1: 292 (1771: i kläderne). Sjelf har jag .. sett, hur en silfverskäggig trotjenare .. (som avskedats) slet sina sparsamma lockar och grät så, att en vildt brusande bäck uppstod af hans egna ögons tåreflöde. Wallengren LyckLex. 3 (1896). Auerbach (1913).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl.; äv. i pass. övergående i deponentiell anv., särsk. i uttr. slitas mellan (olika företeelser l. personer o. d.), påverkas (ömsevis) av o. vackla mellan (olika företeelser osv.). (Ett svenskvänligt parti i Ryssl.) giorde sigh then wisse Förhopning, at then Ryske Chronan, som så länge hafwer warit slijten emellan strijdige Herrar, skulle igen få stadfästelse (om G. II A. l. hans bror blev tsar). Widekindi G2A 31 (c. 1676). Passionerna slita och rycka den arme (dvs. E. XIV) nu hit, nu dit. Svedelius i 2SAH 51: 146 (1875). Jag var smickrad af den uppmärksamhet, som visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra. Strindberg Fjerd. 94 (1877); jfr 4 f. Under några dagar sletos .. konseljen och hertigen emellan Ehrenheim och Lagerbielke (som hade skilda åsikter angående fredsunderhandlingar med Sveriges fiender efter statsvälvningen 1809). SvH IX. 1: 56 (1908). (Petrarca) slets mellan tvenne tidsåldrar, .. mellan medeltida fromhetsideal och hednisk världsglädje. Grimberg VärldH 6: 527 (1935). Jag känner ingen andakt, mina tankar slits på annat håll. Sjöman Lekt. 465 (1948). särsk. (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om (ojämnhet i marsch, som åstadkommer) förskjutning (än hit än dit) i det inbördes avståndet mellan soldaterna i en marscherande trupp; jfr RYCKA, v.1 3 d β β'. Tingsten o. Hasselrot 58 (1902).
4) gm att slita (i bet. 13) komma (ngt) att lossna (från ngn l. ngt) l. lösgöra l. avlägsna (ngn l. ngt från l. ur ngn l. ngt), rycka (ngn l. ngt från l. ur ngn l. ngt); äv. i sådana uttr. som slita lös l. loss ngn l. ngt; äv. i uttr. slita ngn l. ngt av ngn l. ngt, gm att slita (i bet. 13) lösgöra l. avlägsna ngn l. ngt från ngn l. ngt, rycka ngn l. ngt av ngn l. ngt; äv. med saksubj.; jfr 5. The slita barnet jfrå brystet. Job 24: 9 (Bib. 1541). Slit bindeln från mina ögon! Eurén Kotzebue Cora 96 (1794). Äntligen upptäckte jag en (båt), slet den lös, och störtade häftigt deruti. Palmblad Nov. 2: 41 (1819, 1841). (Skär-)Verktyget formligen sliter spånet från arbetsstycket. Hallström Verkt. 1 (1923). Repet (hade) skurit in i köttet och slitit loss långa remsor av skinnet (på handflatorna). Moberg Rid 15 (1941). Slita kläderna av kroppen. Östergren (1941). — jfr AV-, BORT-, FRÅN-, LOSS-, LÖS-, NED-, UNDAN-, UR-, UT-SLITA. — särsk.
a) med bestämning inledd av prep. (förr äv. indirekt obj.), betecknande den från vilken ngt slites; äv. bildl. (Man) sliter honom (dvs. Kristus) wäriona vthu henderna, genom rätta Lärares föriagande. PErici Musæus 1: 215 b (1582). Hwad är icke detta för en förskräckelig omensklighet (av en konung), at .. slita dem (dvs. undersåtarna) ifrån munnen deras liuflige bärgning. Ehrenadler Tel. 500 (1723). Eho, som gästfritt upptoge .. (hjälten Cid) i sitt hus, han skulle förlora all sin förmögenhet, honom skulle ögonen slitas ur hufwudet. SvLitTidn. 1821, sp. 184. Polismän .. fick med våld slita plakaten ur händerna på de uppretade ungdomarna. DN(A) 1964, nr 336, s. 1.
b) refl.: gm att slita (i bet. 3) lösgöra sig (från l. ur ngt); äv. med predikativ i sådana uttr. som slita sig fri l. loss l. lös; förr äv. i uttr. slita sig lös på ngn, gm att slita (i bet. 3) göra sig fri o. kasta sig över ngn. Som .. (Simson, i tron att han var bunden,) waknadhe aff sinom sömpn, tenckte han, .. Jagh wil slita migh löös. Dom. 16: 20 (Bib. 1541). När Lechander för juul medh en annan mödt .. (den anklagade), och han wäntandes effter sin cammerat Carlijn stodh och sågh sigh om, haf:r Lechander sagt hwadh seer du så, haf:r du ei förr sedt fålck, .. och då han något swarat, hafwer han welat slita sigh löös på honom. ConsAcAboP 5: 481 (1685). Stoet hade slitit sig och satte nu öfver gärdesgården. Strindberg Giftas 2: 90 (1886). Hon slet sig fri från greppet. Berg Krig. 23 (1915). särsk. i oeg. l. bildl. anv.; särsk. i uttr. slita sig lös, göra sig ledig. (Jag) Sleet migh .. löös vthaff .. dieffuuls snaror. LPetri Luther Nattw. E 4 a (1558). Så snart jag för embetsgöromål kan slita mig lös, skall jag hafwa den äran at H. Herr Doctorn och Biskopen upwagta. VDAkt. 1794, nr 121. Han kastade sig in i arbetet som i ett tätt snår för att inte se .. . Men en septemberdag slet han sig likväl loss ur virrvarret. Siwertz JoDr. 300 (1928). Tänk om han på allvar hade fastnat hos Viola, så fast att han inte kunnat slita sig lös. Boye Ast. 125 (1931).
c) (förr) med avs. på (det översta, stelnade skiktet av) metall (i sht koppar) i härd (se HÄRD, sbst.1 3 b) o. d.: efter avkylning med vatten lossa (med spett o. tänger). Gar säges .. kopparen vara, så snart han .. finnes vara tilräckeligen renad .., då han til slut spritas, eller slites, i runda skifvor. Rinman 1: 577 (1788). Eneberg Karmarsch 2: 34 (1859).
d) boktr. abs., om (tryckform med) styv färg o. d.: vid tryckning rycka loss bitar av tryckpapperets yta (så att vita fläckar uppstår i trycket), nappa, plocka. TypogrFackterm. (1944). TNCPubl. 38: 146 (1967).
e) i pass. övergående i deponentiell anv. o. i p. pf. i adjektivisk anv., i fråga om att få en del bortsliten (l. flera delar bortslitna); ss. senare led i ssgrna SEGEL-SLITAS o. RYGG-, SEGEL-, SJÖ-SLITEN.
f) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a, b slutet). Balck Musæus Cc 2 b (1596). (Det är ogudaktigt att som påven anse) the olydige Barns Gifftermål, vthi hwilke the .. föruthan theras Föräldrars Bewilning .. sigh inwefwa, wara krafftigt (dvs. giltigt), och neeka at thet ryggias kan. Ty thet heter .. at slijta thet tijonde Bodhet ifrån tijo Gudz Budhoord. Schroderus Os. III. 1: 321 (1635). (Kristendomen) befaller (oss) at aldeles slita våra tanckar ifrån det sinliga och jordiska. Kellgren (SVS) 1: 161 (1776). Stod han med mensklig arm att slitas nu från döden, / .. jag svär, jag gjorde det! Leopold 1: 162 (1802, 1814). Ur den mång-indelta (svenska riks)-skölden freden (efter K. XII:s död) bästa fälten slet. Snoilsky 1: 298 (1878). Han hade svårt att slita blickarna från hennes ansikte. Hedberg Prins 375 (1936).
5) [utgående från 24] (på orättmätigt sätt l. med våld) bemäktiga sig l. roffa åt sig l. skaffa sig (ngt); numera bl. i b; jfr SLITA TILL 2, SLITA ÅT SIG. Alle man, både höghe och låghe, .. ther om vthe äre, huru the thessa timmeliga håffuorna åth sigh samla, Thenna jordiska rijkedomarna åth sigh slijta. PJGothus UndLära L 6 a (1592). Han slijter något som snåler är .. (dvs.) Trägen winner. Han får något som kan wara effterläggen. Grubb 296 (1665). Än slites der af oss (européer) den skatt (av guld o. diamanter) din (dvs. amerikanens) verldsdel födt, / Hvars barn att söka den i grufvans afgrund dött. JGOxenstierna 2: 132 (1796, 1806). — jfr BO-SLITA o. BO-, O-SLITEN. — särsk.
a) (†) i uttr. (riva och) slita om sig, roffa åt sig ägodelar o. d., sko sig; jfr RIVA, v.2 VI 2 slutet. Hwar sigh hägnar, och om sigh slijter, / Then ene then andra beskijter. Forsius Fosz 219 (1621). Eneman Resa 2: 93 (1712).
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med indirekt refl. obj., i uttr. slita sig en förtjänst l. styver o. d., göra sig en förtjänst l. slant. Jag kommer åt nå'n björn, nå'n varg .. då och då och sliter mig nog en fattig styver ibland. Högberg Frib. 287 (1910). Dens. Utböl. 1: 26 (1912: sleto sig .. en .. god förtjänst).
6) [jfr 1] med avs. på tvist o. d.: bringa till ett slut l. avgöra l. bilägga l. förlika; i sht förr äv. med avs. på ngt som är föremål för l. har samband med tvist l. diskussion l. övervägande (särsk. ärende l. sak l. fråga): avgöra (med avs. på rättegångsmål särsk.: avdöma); förr äv. dels med avs. på diskussion: avsluta, dels i uttr. slita och sluta ngt, (slutgiltigt) avgöra ngt. G1R 2: 151 (1525). För .. (amiralen, alla hövitsmän o. skeppare) schole alle (av det egna skeppets hövitsman icke avgjorda) ährender, som ihnnen skepsbordh skee, ransakes och slijtes och inthett vijdere appeleres. Därs. 29: 277 (1559). Tå blef saken så sliten och sluten, att H. Johan Colliander och H. Johan Lyneius, skola gifua efter quotam D. Christierno een rätt Capellans löhn. VDBötB 1645, s. 379. Denna discurs (dvs. kyrkolagskommitténs diskussion om exorcismen) blef intet slitin, effter intet alla woro tilstädes, hwarföre blef ther med dilation. KOF II. 1: 27 (1650). Jäfwas någor i Härads eller Lagmans Nämnd; sätte Häradshöfding och Lagman, om thet tarfwas, annan i hans stad, så länge thet målet slites. RB 13: 4 (Lag 1734). En fråga (dvs. frågan om feodalismens berättigande) den mången enfaldig publicist tror sig kunna slita med påkostande af litet bläck och litet trycksvärta. Livijn 2: 250 (1834). Skiljedomare äger för sin medverkan vid slitande av arbetstvist åtnjuta ersättning av parterna. SFS 1935, s. 1011. — jfr AV-, FÖR-, UT-SLITA o. O-SLITEN. — särsk. (†)
a) utan obj., i uttr. slita ngra emellan, avgöra tvist l. fälla dom mellan ngra, slita om ngt, träffa avgörande om ngt, slita uti ngt, träffa avgörande l. fälla dom i ngt. UpplDomb. 7: 48 (1551). Begge parternas Predikanter skulle hålla stilla, til thes man hadhe om Religions Sakerna slijtit. Schroderus Os. III. 1: 93 (1635). Uthi denne saak (angående en stöld) kunde intet denne gången slijtas. ConsAcAboP 4: 293 (1675). Man har .. exempel på, at Konungarne (i Spanien under feodalismens tid) ej wågat slita dem (dvs. adelsmän) emellan. Eberhardt AllmH 3: 355 (1776).
b) bildl.: bringa (ngt) till ett slut. Tijdhen som alt slijter, han skal på bedröfwelsen göra en ända. Palmchron SundhSp. 165 (1642).
7) gm hård l. långvarig användning (ofta gm ständig gnidning l. dragning l. skavning o. d.) förminska (ngt) till sin massa l. i brukbarhet l. värde, nöta l. förslita l. förbruka (ngt); äv. med obj. betecknande hål o. d.: gm nötning åstadkomma; äv. med saksubj. (se c); äv. refl. (se c, g δ); äv. i uttr. slita på ngt (se b, g); ss. vbalsbst. -ning stundom äv. konkret, om tunnslitet ställe; jfr 11. Rääf Ydre 3: 153 (i handl. fr. 1603). Hwad af Linkläder, Säng och Lakan kan slitas årligen för Barnsängs Hustrurna (på ett barnbördshus), kan räknas om året på det högsta 100 Daler Silfwermynt. UHiärne (1682) i SvMerc. 2: 437. Brukandet af Lif-monderingen bör Öfwersten så afpasza, at den jemt slites, så at en ny bestälning deraf på olika år ej warder fördelt. PH 11: 36 (1777). Ingen ting (synes) vara naturligare än att staten öfvertager vägarne .. samt låter hvarje resande betala till deras underhåll i den mon han sliter dem. Samtiden 1873, s. 130. Redan för lång tid tillbaka voro trappstegen (på Scala santa i Rom) så slitna, att man fruktade deras snara förintelse. Wennerberg 1: 283 (1881). Oterdahl Borgarh. 31 (1913: slitning; konkret). (Flickor) slet inte så mycket kläder (som pojkar). Hellström Storm 55 (1935). ”Pysen sliter bra hål på knäna,” sade Inge. Hedberg Prins 363 (1936). — jfr dels AV-, BLANK-, BORT-, FÖR-, KANT-, LO-, NED-, RUND-, SÖNDER-, TILL-, UPP-, UT-SLITA, dels SKO-SLITANDE, dels PERSEDEL-, PIP-, RING-, SKO-SLITNING m. fl. — särsk.
a) med objekt o. predikativ: gm slitning göra (ngt så l. så beskaffat). Öfverst på hans hjessa satt, / Sliten blank, hans faders hatt. Runeberg 2: 68 (1848).
b) i uttr. slita på ngt, nöta på ngt; äv. i sådana uttr. som duga l. hålla l. tåla, i sht förr äv. vara god att slita på, tåla slitning, vara slitstark, ngt att slita på, ngt som tål slitning l. är slitstarkt. Detta är et godt kläde at slita på. Björkegren 2752 (1786). Det tyget håller, är godt at slita på. Weste (1807). Tyg, som duger att slita på. Cavallin (1876). Skorna hade hon i handen för att inte slita (på) dem i onödan. Östergren (1941); jfr huvudmomentet. Ett tyg som tål att slita på. SvHandordb. (1966).
c) med saksubj.: (gm att gnida mot l. skava på) nöta (ngt); äv. refl.: förslitas; ss. ssgsförled äv. i fråga om att ngt glider längs ngt (o. därvid nöter på detta). Frykholm Ångm. 123 (1881; refl., om krankik). Vi tog stora steg för att stiga på sliprarna och inte i gruset som var grovt att gå i och slet skorna. Lagerkvist OndSag. 9 (1924).
d) (†) i p. pr. (jfr g) med passiv l. gerundivisk bet., i uttr. (ätande l. tärande o. d. och) slitande varor, om (matvaror o.) textil- o. lädervaror (jämte manufaktur) o. d.; jfr SLITLIG b. Ätende och slitende warur. G1R 15: 64 (1543). Wi köpte .. grönsaker och slitande waror af Tyskarne. Posten 1769, s. 897. Handels och närings-grenarne .. äro utwidgade, hwadan .. kommer, at Westerås .. nu ständigt kan betjena kringbelägne orter med både slitande och tärande wahror. Hülphers SvStäd. 1: 6 (1778). Dalin (1854).
e) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; äv. i substantivisk o. adverbiell anv.; jfr g ε, 1 d. Jos. 9: 4 (Bib. 1541). Tennisspelarnas engelska lystringsrop nerifrån de slitet och förbrändt grågula planerna .. hade tystnat. Ullman FlickÄra 142 (1909). Reklamens patos är att .. lära oss förakt för det slitna fastän slitningen är föremålens enda form av liv. Lindqvist Reklam. 34 (1957) — jfr BAR-, HALV-, KAL-, LUDD-, LUGG-, NÄR-, O-, SEG-, SLÄT-, SLÖ-, TRÅD-, TUNN-, VÄND-SLITEN m. fl.
f) närmande sig l. övergående i bet.: använda l. (med avs. på klädesplagg) bära; numera bl. i αγ; jfr 11. RP 11: 318 (1646). Trumetan (är) gål (dvs. gul); / Den henne sliter (dvs. trumpetaren, morianen Willhelm), / Swart som ett kål. Runius (SVS) 2: 234 (1712). — särsk.
α) med avs. på (material till) klädesplagg l. skodon l. sängkläder o. d.
α') (ngt ålderdomligt) med obj.; äv. mer l. mindre bildl.; jfr β. 2SthmTb. 1: 165 (1546). Ähn slijtes wärre Byxer än gröna .. (dvs.) Bättre något än intet. Grubb 897 (1665). Culturen af konster och vettskaper må få florera hoss oss .. åt minstone så myket att här som .. i Frankrijke ingen utom hofvet må slijta anat effter 12 åhr än inrijkess ähr fabriquerat. Polhem Brev 165 (1722). Mången tror att den populära bildningen har nog med att slita den högre bildningens aflagda kläder. Frey 1850, s. 103. Alla människor sleto (vid mitten av 1800-talet) hemvävt och vackra färger ville man ha på täcken, åkdynor m. m. liksom på kvinnodräkten. Sahlin SkånFärg. 31 (1928). Hellre slita skor än lakan .. (dvs.) bättre att vara frisk och rörlig än ligga sjuk. Holm Ordspr. 296 (1964).
β') (i sht vard.) med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. på, i uttr. som anger bärande av klädesplagg o. d. Jag har länge slitit el. slitit på den rocken. Weste FörslSAOB (c. 1815); jfr α'. I morgon kan jag slita lite på min overall. Bergman LBrenn. 67 (1928).
β) i (det i välgångsönskningar vid överlämnande av ngt använda) uttr. slita ngt med hälsan, äv. hälsa o. d., vid användandet av ngt åtnjuta god hälsa; ofta motsv. α α', med obj. betecknande (material till) klädesplagg osv.; i sht i imper., ofta förbleknat, liktydigt med: håll till godo! Den 4 (febr.) kiöpte iagh .. migh ett par skoor. Gudh låte migh slita dhem medh helszan. Hassel Diar. 113 (1671). Slit med hälsa, ro och lycka / Hwar bit, som Himlen Er beskär! Dalin Vitt. 6: 149 (1757). Jag skickar Dig nu dina skor, och min Sonat (nu mera Din) ur FMoll, hvilket Du allt må slita med hälsan. Geijer Brev 117 (1811). ”Slit' en med helsan!” — sa' sadelmakarn om karbasen. Schultz Ordstäf 34 (c. 1865). SvHandordb. (1966). jfr: Inne hos Brunströms. Gratuleras till splitterny kapprock och slit med helsa. Topelius Dagb. 2: 25 (1835). jfr äv.: Slit henne med hälsan, sa svärfadern åt brudgummen. Holm Ordspr. 296 (i handl. fr. c. 1710).
γ) i förb. med (köpa o.) slänga i uttr. som betecknar att ngt (köps,) används o. därefter (utan att lagas o. d.) kastas bort; i sht i imper., i uttr. (köp,) slit, släng! l. (köp,) slit och släng!, ss. uppmaning att icke onödigtvis spara på bruksföremål (i uttr. slit och släng äv. övergående i substantivisk anv., om saker som används o. snart kastas bort). Köp, slit, släng. LLarsson i Form 1960, s. 448 (rubrik). Köp, slit och släng — nej, nog är lappa, laga och länga en riktigare slogan. Vi 1961, nr 40, s. 48. Visst är det bra med slit och släng. Men ibland är det roligt med saker som håller några årgångar. DN(A) 1964, nr 107, s. 16. (Fickböckerna) förvandlar boken till en förbrukningsartikel som ytligt slits och hastigt slängs. Därs. nr 164, s. 4.
Anm. till 7 f γ. Till slita i förb. med (köpa o.) slänga har bildats ssgr med förleden slit-släng- l. slit-och-släng-, t. ex. slit-släng-människa, om människa som köper varor med begränsad livslängd (avsedda att användas o. därefter kasseras), slit-och-släng-samhälle, om samhälle inriktat på produktion o. konsumtion av varor med begränsad livslängd (avsedda att användas o. därefter kasseras), o. avledn. slit-slängare l. slit-och-slängare l. köp-slit-slängare, om person m.||ig., om sak r. l. m., om slit-slängmänniska, stundom äv. om bruksföremål med begränsad livslängd (avsett att användas o. därefter kasseras). Köp-slit-slängaren Lena Larsson. ST 1961, nr 16, s. 9. Därs. nr 23, s. 7 (: slit-släng-människa). Därs. (: slit-slängare; om person). GHT 1962, nr 203, s. 5 (: Slit-och-slängsamhället). DN 1968, nr 313, Söndagsbil. s. 12 (: slit-och-slängare; om saker).
g) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr f α α'); äv. motsv. b, i uttr. slita på ngt (äv. ngn); i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr d): ansträngande, slitsam. Hur' crediten slits, I (dvs. handelsmännen) den ej söndersliten. Frese VerldslD 60 (1717, 1726). Han kom i gråt när han hörde de gamle männen slita sina sista krafter på att bannas. Strindberg NSvÖ 1: 70 (1906). Det är nog så att resorna sliter på en. Johnson GrKrilon 130 (1941). Ett slitande arbete. SvHandordb. (1966). — jfr NERV-SLITANDE. — särsk.
α) (†) i uttr. slita sina barnskor, växa upp, slita sina kläder (jfr 1 a), framleva sina dagar, förnöta sin tid; jfr SLITA UT 2 slutet. Nu haar iagh mine Barne skoo / Slijtit, och tänker migh i boo / Sättia, som jagh bäst tycker wara. Brasck FörlSon. A 4 a (1645). Jagh skall mig j Closterett gifwa, / dher will iag mina kläder slÿta. Visb. 2: 146 (c. 1695). Jag påminner mig .., at alt ifrån then tiden, tu knapt hade slitit tina barneskor, war tu strax full med enwishet. Peringskiöld Hkr. 1: 408 (1697).
β) i sådana uttr. som slita (sina) skor l. skodon l. slita landsvägen, (anstränga sig med att) gå (till fots), slita skol- l. seminariebänken, (möda sig med att) gå i skolan resp. på seminarium, äv. slita sko med (att vandra o. d.), anstränga l. besvära sig med (att vandra osv.), äv. slita mattan, gå fram o. tillbaka på mattan, stundom äv. slita sina fötter på ngn, anstränga sig l. sina fötter för ngns skull; förr äv. dels i uttr. slita sina skor med flykten, ta till flykten till fots, dels i uttr. slita sängen, ligga i sängen. Then sig wil rätt befljta / Om Dygd han måste ej förmyckit Sängen sljta. Spegel GW 53 (1685). Det stora nederlag (som August II led mot K. XII vid Kliszów) / Då mången tapper Sax i gräset måste bijta / Och den ey fången blef / sin skoor med flychten slijta. Geisler Fägnet. E 1 b (1709). (Skarpskyttarna) tycka det är odorfvigt att gå ut i hettan och slita skodon utan att få en bit mat till frukost. Strindberg NRik. 22 (1882). Verd. 1883, s. 171 (: slitit seminariebänken). Mellan åtta och nio slet jag mattan i hotellrummet — så härdade jag inte ut längre. Essén Prim. 83 (1919). Både byrackor och ordentliga jakthundar hade förgäves fått slita sina fötter på honom (dvs. en hare) i det steniga berget. Modin NorrlSkogVatt. 39 (1920). Det (var) ej råd till några onödiga utgifter, jag måste slita landsvägen. Sörlin Ind. 242 (1927). (Två män) gåvo .. till känna, att de icke .. ämnade slita sko med att vandra till ett utskär för sina naturbehov (under tingsvistelsen). Alving IslSag. 1: 16 (1935; isl. orig.: troða skó). Slita (sina) skor i onödan (dvs.) inte ha ngt för sina ansträngningar. Östergren (1941). Medan jag ännu slet skolbänken. SvHandordb. (1966).
γ) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) med avs. på (del av) persons levnad(stid): förnöta l. tillbringa (särsk. i uttr. slita sin tid l. sina dagar l. sin ungdom); förr äv. i uttr. slita sin mesta ålder på ngt, tillbringa större delen av sitt liv med ngt; jfr 9 a. Hwj är iagh .. vthu modherlijffuena framkommen, at iagh sådana jemmer och hiertans sorgh see moste, och slijta mina daghar medh skam. Jer. 20: 18 (Bib. 1541). The som sin mäste ålder hafwa på sådant Studium (dvs. studiet av sjukdomarnas natur o. botande) slitit, hafwa än tå (osv.). Palmchron SundhSp. A 8 b (1642). Vthan thet ringasta Omgiänge medh Manspersoner, måste .. (hustrur till förnäma män i Japan) medh Cammer Jungfruer sin Tijdh slijta. Willman Jap. 153 (1667). VgFmT II. 8—9: 26 (1908: sin ungdom; i referat av brev från 1549).
δ) refl.: anstränga sig l. arbeta; jfr 10. Cavallin (1876). En stor risk för all personal inom ungdomsvården är, att de sliter sig för hårt och på grund av nervsammanbrott tvingas lämna sitt yrke. PedT 1951, s. 6.
ε) i p. pf. (äv. motsv. e, med mer l. mindre adjektivisk bet.); särsk.: märkt av strapatser l. arbete, tärd l. utsliten l. hårt ansträngd (äv. i substantivisk anv.). En sliten fras, en (ofta använd o. därigm) nött fras. (J. Giertta) war .. (vid kalabaliken i Bender) bortförd 15 mijl, afklädd, hade järn om ena foten, och klädd i gemenaste Tartar kläder när han fans igen. Är nu .. hos Konungen, refwen och sleten som alla de andra. HC12H 4: 348 (1713). När han kom in, tog han mig i hand .. med den slitna frågan: Huru står til? Dalin Arg. 1: 56 (1733, 1754). Trött och sliten som .. (den jagade björnen) var, ville han ej .. löpa undan, utan satte sig. Schröder MinnSkog. 112 (1888). Det sammanbitna lugnet i Finlands slitna, arbetsfyllda vardag. SvD(B) 1943, nr 289, s. 7. Något av den forna lyckoprinsen lyste igenom allt det slitna och härjade. Siwertz Fribilj. 16 (1943). jfr LÅNG-, NERV-, SLANT-SLITEN.
Anm. till 7. P. pf. kan i adjektivisk anv. (se e, g ε ovan) anta gradböjning. ”The Army of Northern Virginia”, efter hand alltmera sönderskjuten, allt svultnare, allt slitnare, men omöjlig att demoralisera, omöjlig att knäcka. Bengtsson Silv. 146 (1931); jfr g ε. Full av plattheter, vardagligheter och de slitnaste klischéer. Östergren (1941); jfr g ε.
8) i fråga om bestraffning varvid man slår ngn med ris l. spö o. dyl. o. i anv. som ansluter sig härtill.
a) [jfr 7] med obj. betecknande ris l. spö o. d.; jfr RIS-SLITANDE, RIS-SLITNING o. SPÖ-SLITA.
α) (†) i uttr. slita ris (up)på ngn, slå l. bestraffa ngn med ris; jfr RIS, sbst.1 6 b α β'. G1R 19: 248 (1548). The (gossar) som icke villia framstiga (i kyrkan till undervisning i läsning o. sång) uthan hålla sigh tillbaka och göra skalkheet, skole föräldrarne slijta rijss uppå, när the hemkomma. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 108 (c. 1640).
β) om delinkvent: bestraffas med (ris l. spö o. d.); företrädesvis i uttr. slita ris l. (så l. så många par) spö (jfr α); i sht i fråga om i äldre tid förekommande straff; äv. bildl.; jfr RIS, sbst.1 6 b α α', SLITA UPP 4. OPetri 4: 316 (c. 1540). (Drängen) schulle .. gå .. for Domkircke dören och slijte rijss (för tidelag). UpplDomb. 3: 104 (1541). Efter ransakningens slut dömdes .. (tjuven) till det ohyggliga straffet att slita 40 par spö. Carlén Skuggsp. 2: 343 (1865). Han behöfde ännu slita fadersriset. Heidenstam Karol. 1: 30 (1897). Havandeskapet kunde icke längre döljas och hon hade redan fått slita ris i kamraternas spydigheter. Sandel Dropp. 113 (1924). Varför jag vill ha prästens klocka! .. Trälar har stulit och slitit spö och stegel för den klockans skull. Martinson KärlekKr. 292 (1947); jfr d. jfr (†): Mariet Birgisdåtter hafwer giort hoor. Intedh slitidh för wärdzligh dom. ÄARäfst 26 (1596); jfr d.
b) med obj. betecknande rygghud, dels i uttr. slita rygghuden, undergå spöstraff o. d., mista rygghuden, dels (o. numera bl., föga br.) med anslutning till 2: sarga l. sönderslita (ngns rygghud med spön o. d.) ss. bestraffning; förr äv. med anslutning till 2 o. 4, i uttr. slita (rygg)huden av ngn, bestraffa ngn med spö l. ris, låta ngn mista rygghuden. (Vi, dvs. sittande rätt,) lätöm .. mestermannen slita hudhen aff honom (dvs. en tjuv). JönkTb. 133 (1538). Så frampt han (dvs. en man som stod anklagad för trolöshet) anners än som wäll lefwer emot sin festepiga, skall han gifwa till domkyrckian 2 par oxar och slita ryghuden. ÄARäfst 5 (1596). VästeråsDP 24/3 1621 (: slijta rygghudhen af sina söner). ”Din nakna rygghud (skall) slitas med spön!” utbröt hon häftigt. Högberg Vred. 2: 336 (1906).
c) (†) med obj. betecknande person: (ss. bestraffning) slå l. prygla (ngn med ris). (En klerk) råkade på en, hwilken han fordom .. fängsligen bortfört och försålt hade: Honom föll han til Foota, begärandes, han wille för berörde Gerning skull slijta honom medh Rijs. Schroderus Os. 2: 243 (1635). (Judarna) hade låtit basta och binda, slå och slita then (dvs. Jesus), som alsintet ondt hade giordt. Spegel Pass. 243 (c. 1680); jfr 3.
d) (numera föga br.) med obj. betecknande straff l. annat straffredskap än spö l. ris o. d.: undergå; äv. i sådana uttr. som slita stock l. fästning, undergå stockstraff resp. fästningsstraff; jfr 9 a. De af .. (en för upprorsförsök till halshuggning dömd officer) brukade Under-Officerare och gemene sleto krops-pligt, och förvistes. SvMag. 1766, s. 761. Jag vill gärna slita straff, ty jag fruktar att vi begått ett oförsvarligt misstag. Runeberg (SVS) 6: 494 (c. 1850). När furstar äro hos hvarann på gästning, / får mången fattig sate slita fästning. Jensen FjStig 31 (1893). En armodsfull antikrist, som slitit mången stock. Högberg Vred. 2: 370 (1906); jfr 7.
e) i utvidgad anv., i fråga om att driva på djur med spö; ss. senare led i ssgn SPÖ-SLITA.
9) i fråga om att utstå misshandel l. lidande l. prövning l. hårda ord l. svår tidsperiod o. dyl. l. lida skada l. ha det svårt o. d.; stundom (särsk. i b α) närmande sig 10.
a) [jfr 8 a β, d] med obj. betecknande misshandel l. lidande l. prövning l. hårda ord l. svår tidsperiod: utstå l. uthärda l. genomlida, särsk. i uttr. slita onda l. hårda ord (jfr 11); äv. med saksubj.; numera nästan bl. i α; förr äv. dels med avs. på skada: lida, dels i uttr. slita sin värld, dra sig fram (under möda o. lidanden). (Judarna) trette .. på hans (dvs. Kristi) Apostlar, som .. lockade folket til honom. Men Christus wille icke at the therföre skulle slijta ond ord. LPetri 2Post. Cc 5 a (1555). Att .. wij (dvs. hertig Karls ståthållare på Gripsholms slott m. fl. som inför J. III velat hävda hertig Karls rätt) ther öffuer slijtidt monghe ondhe och hårde ordh. Carl IX Rimchr. 159 (i handl. fr. 1583). UpplDomb. 1: 110 (1634: slijta slengier). Huru iagh .. hafwer fådt domb på M(a)g(ist)rum Stræthovium, att han skulle migh effter mätesmanna ordom betala den litzla proportion moot min slitna skadha. VDAkt. 1674, nr 11. (Morgonstjärnan) fägnar dem, som mellan storm och mörcker, mellan Böljor och Klippor slitit en swår och förtretelig Natt. Mörk Ad. 1: 205 (1743). Bååth-Holmberg Morf. 1: 127 (i handl. fr. 1819: slita sin wärld). En dag kom Rike-Mates .. in till torparn, såg likgiltigt in åt buren, där den arma (dvs. torparhustrun) oförändradt slet sin vånda. Högberg Vred. 1: 14 (1906). — särsk.
α) (ngt vard.) i uttr. slita ont, utstå umbäranden o. strapatser l. svåra ansträngningar o. påfrestningar o. d. (se närmare OND 12 d); äv. övergående i b γ, särsk. i uttr. slita så ont, fara så illa. LPetri ChrPina n 6 b (1572). (Att) vij nu uthj vinter .. slettet så ont idett vij .. i 4 månadher uthj denna starka kylden, natt och dagh legatt på snöen. JStålhammar (1706) i KKD 7: 114. Trots allt var jag lycklig denna tid. Lycklig i min frihet och med min sunda kropp, .. som slet ont men bara tycktes bli stark av det. Lagerkvist Sibyll. 177 (1956). jfr (†, i utvidgad anv.): (Han har) warit med eder i mong skarp färd, och slijtet med eder både gott och ondt. Verelius Gothr. 211 (1664). — särsk. (†): bli dåligt l. enkelt undfägnad; äv. mer l. mindre hyperboliskt. Man sliter ondt på den gästgifvargården. Weste FörslSAOB (c. 1815). Kom och slit ondt hos mig, (dvs.) kom till mig och håll till godo med hvad huset förmår. Dalin (1854).
β) (†) i uttr. slita nöd, lida nöd. Dhen nödh wij slijta här uthe weth Gudh bäst. VDAkt. 1705, nr 422. jfr (i dikt med dialektal prägel): Hä kan fulla gå tee om Bröö, / Men om Sogel slita wij ee fanners Nöö. Tidfördrijf B 6 a (c. 1695).
γ) (†) i utvidgad anv., i uttr. slita örfilar, vara i slagsmål varvid örfilar förekommer. (En student har) vthi fyllan, om nattetijd, lupit in vthi .. (en förnäm) mans hws, med skälssord öfwerfallit een quinnossperson, med henne parlementerat, och slijtit feeta örfijlar med hårdragh och annat meer sådant. MGyldenstolpe (1658) i BraheBrevväxl. II. 1: 112.
b) i annan anv.
α) i uttr. slita som en hund, slita (i bet. a α) ont (jfr HUND, sbst.1 1 b); äv. i uttr. slita (en) hund, se HUND, sbst.1 1 e α γ'. Hvarför mista ben och armar (i krig)? Hvarför slita som en hund, / Då i alla fall man strider här i lifvet hvarje stund? Braun Knut 8 (1847). Hagberg VärldB 156 (1927).
β) (†) i uttr. slita en fan, slita (i bet. a α) ont. Vårt ryteri har sletit en fanden ope i Pålen. Ekeblad Bref 2: 422 (1656; rättat efter chiffern).
γ) (numera föga br.) i förb. med adv. (jfr a α), i uttr. slita illa l. värre l. värst, slita (i bet. a α) ont resp. mera l. mest ont l. fara illa resp. mera l. mest illa o. d., förr äv. icke slita väl, icke fara väl. Horn Beskr. 20 (c. 1657: wäre). Ambassadeurens (dvs. C. von Stedingks) helsa och cassa sleto icke väl på denna färd (från ort till ort i sökande efter Alexander I av Ryssl. o. hans armé i slutet av år 1805). BL 15: 245 (1848). Jag får ingen utväg att hjelpa honom och det sliter jag värst af sjelf. Runeberg (SVS) 6: 506 (c. 1850). (Vi, dvs. eleverna vid Ombergs skogsskola år 1886,) sleto — tyckte vi understundom — ganska illa med allt ”dränggöra”. Samzelius SkogJägarl. 62 (1894).
δ) övergående i 10, i uttr. slita huru man vill, hur svårt man än har det; i nedan nämnda ordspr. Man säger i ett gammalt ordspråk: Slita huru man vill, står likwäl det wärsta åter, neml(igen) döden. Linné Diet. 2: 6 (c. 1750). Östergren (1941).
10) arbeta (hårt) l. anstränga sig (med l. för ngt); ha det mödosamt l. ansträngande; äv. oeg., med saksubj.: arbeta; äv. med obj. (se a); jfr 9 b δ. AOxenstierna 4: 696 (1629). Det ähr indignum Academica Cathedra, at der slijtes med minutijs grammaticis, som vngdomen bör hafua lärt in Scholis et Gymnasijs. Annerstedt UUH Bih. 2: 2 (i handl. fr. 1655). ’Ack, min Gud!' sade Ramsey, ’och jag som slitit och släpat så att jag kunde bli tokig för att kunna skrapa ihop de här pengarna, och alltsammans till ingen nytta!' Backman Dickens Pickw. 1: 307 (1871). Strindberg TjqvS 1: 173 (1886; om orgel). Slita för födan / och för kläder på kroppen och (osv.). Fröding NDikt. 50 (1894). I Skara skola slet / jag (dvs. en tillbakablickande professor) åtta långa år. / En ynglings ensamhet är något jag förstår. Silfverstolpe Heml. 38 (1940). — särsk.
a) med obj.
α) (vard.) i uttr. slita ngt på sig, gm att arbeta hårt ådra sig ngt. De, som icke hava några dollar, slita lungsot på sig för att komma i besittning därav (i Amerika). Hedin Pol 2: 347 (1911).
β) (numera bl. tillf.) i uttr. slita födan i halsen på ngn, gm att arbeta hårt skaffa ngn föda. Hedenstierna Jönsson 107 (1894).
γ) med refl. obj. o. bestämning betecknande resultat (dels med refl. obj. o. predikativ, dels i sådana uttr. som slita sig i bitar, hyperboliskt: arbeta sig fördärvad); äv. med refl. obj. o. bestämning betecknande riktning: gm att arbeta hårt ta (sig i viss riktning). Det hade gått med honom, som det altid går med en man, i synnerhet när han får slita sig grof med att arbeta för födan. Geijerstam FattFolk 1: 50 (1884). Här ska bli sta me människor å elände. .. Å vi ska ligga å ruttna i jorden, vi som slet oss i bitar, medan vi rev ner bergena åt dom. Koch Arb. 292 (1912). Han kunde klättra uppför en kådig ungtallstam, halka .., slita sig vidare mot toppen. Johnson Nu 17 (1934).
b) bildl., i uttr. slita med ngn, dras med ngn; jfr 2 c α β'. Är man svensk så får man slita med dem (dvs. de svenska kvinnorna). Wägner NattS 166 (1926).
11) [sannol. utgående från 7 (f); jfr BRUKA 2 a slutet; jfr äv. RIVA, v.2 XIV] (numera bl. ngn gg, arkaiserande) i uttr. slita mun på ngn, förr äv. slita slem mun l. onda l. slemma o. d. ord på ngn, föra grovt l. rått språk mot ngn, slita mun med ngn, munhuggas med ngn. G1R 20: 310 (1549: slijta onde ord på them). Så offta Hans Nådz senningebodh eller befallningesmen komme ther vp (dvs. till dalkarlarna), wore the strax redebogna att lyffta yxene vp i högt, spenna arborste, slijta på them the slemmaste ord the lärdt hade. Svart G1 117 (1561); jfr: (Dalkarlarna) wore .. strax redebogne til at spenna theras Arborst och lyffta Yxerna öffuer Huffuudet på .. (G. I:s sändebud), slijtandes then slemesta Mund vppå them som the nogot Sinn lärdt hadhe. Tegel G1 1: 196 (1622). Grimberg SvH 149 (1906: slita munn .. på konungen). ”Han är inte god att slita mun med, den där”, tänkte .. (bönderna) om kungen (dvs. G. I). Heidenstam Svensk. 2: 46 (1910).
Särsk. förb.: SLITA AV10 4, äv. UTAV04.
1) till 1: gm slitande sönderdela l. tudela (ngt); äv. bildl. (motsv. slita 1 f). RARP 7: 61 (1660). Gamla personliga förbindelser (mellan Sv. o. Norge) sletos .. (gm unionsbrottet) af. Fahlbeck UtrPol. 51 (1912). SvHandordb. (1966). jfr avslita.
2) (†) till 2 d β: riva l. demontera (fartyg). SkeppsgR 1543. jfr avslita.
3) till 4: slita (ngt från ngn l. ngt), rycka l. dra av (ngn ngt). (Sv.) Slijta aff (lat.) abrumpere. Wollimhaus Ind. (1652); möjl. icke särsk. förb. Tranæus Medewij 29 (1690). Hugg'en i Skallen, vrid opp Truten, / Kasta Balja och Gehäng, / Bryt af hans Käpp, slit af Surtouten, / Flaskan för hans ögon sväng. Bellman (BellmS) 1: 182 (c. 1775, 1790). SvHandordb. (1966). jfr avslita. särsk.
a) (förr) = slita 4 c. (När kopparn börjar stelna) hälles på watn på honom, och då slites Gårkopparen af med Slitjärn och tänger i tunna skifwor. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1698).
b) i uttr. slita av sig ngt, gm att rycka l. dra lösgöra l. avlägsna ngt från sig; särsk. i uttr. slita kläderna av sig l. slita av sig kläderna (jfr 4 slutet), raskt o. vårdslöst ta av sig kläderna. Björkman (1889). Asklöf slet av sig kläderna i ett slags desperation och kastade sig på den stora renässanssängen. Siwertz Varuh. 199 (1926).
4) till 7: gm slitande lösgöra l. avlägsna (ngt från ngt l. ngn), nöta av (ngt l. ngn ngt). Slitz är små silfwerbitar, smulor eller flagor, som (vid myntningen) slites och nötes af thenarne, då de gå genom waltzen. NumismatMedd. 22: 181 (c. 1721); möjl. icke särsk. förb.; jfr slits 2 anm. Ekblad (1764). FinlSvFolkd. I A 1: 251 (1917). jfr avslita. särsk. (†) i uttr. slita av sig kläderna l. slita kläderna av sig (jfr 3 a), slita kläderna till trasor. OxBr. 5: 98 (1616). Schück VittA 1: 165 (i handl. fr. 1637). HFinlÖ 253 (1712: sleto kläderne af sig).
5) (†) till 8 b, i uttr. slita ngn (rygg)huden av, bestraffa ngn med spö l. ris, låta ngn mista rygghuden. RP 6: 188 (1636). Skulle .. (tjuvens) fader uti lähnsmannens närwaro .. slijta honom rygghuden af. KulturbVg. 2: 69 (1695).
6) (†) till 9 a, i uttr. slita av några slängar, få en del slag. Iagh ähr glad att höra att bror har fått sin mårten igän oansedt han har sletit aff några slängiar. Ekeblad BrClEkeblad 102 (1653).
SLITA BORT10 4. [fsv. slita bort] jfr bortslita.
1) till 4: rycka l. dra bort (ngt), slita (ngt från ngt); äv.: (med häftigt ryck) föra bort (ngn till ngt); äv. refl. (motsv. slita 4 b); äv. bildl. BtFinlH 2: 160 (1561). Den (dvs. det grymma ödets stormil) slet mig bort till mödor och elände, / Så ryckes seglarn från en älskad hamn. Runeberg (SVS) 2: 9 (c. 1823). (Från Brunskogs kyrka ser man) en vexling af skog och sjö, från hvilken ögat ej gerna sliter sig bort. VLS 123 (1886). Historiens hand har obarmhärtigt slitit bort en och annan illusion, som sångerna (dvs. Fänrik Ståls sägner) kunnat väcka. Söderhjelm Runebg 2: 403 (1906).
2) till 7; förr särsk. bildl. (motsv. slita 7 g γ), med avs. på (del av) persons levnad(stid): förnöta o. d. Skall Jag i daglig Längsel lifwa fort ock fort, / Ock i dit Kiärleks Fängsel slijta Tijden bort? Lucidor (SVS) 8 (c. 1670). En Yngling sliter bort sin Ungdoms liufwste Blomma / .. ok blijr mäd Lijfw ok Siäl / Här wällusts Legodreng seen äwigh Satans Träl. Därs. 366 (1674).
SLITA FRAM10 4.
1) (†) till 7 g γ, i uttr. slita sin tid fram, (dag för dag o. d.) tillbringa sin tid. KKD 7: 288 (c. 1725). Jag (kan) tilstå, at jag med föga nöje slet min tid fram bland desze sällsama .. (människor), som, för mit hastiga snille skul, sågo mig med åtlöje och föragt öfwer axlen. Roman Holbg. 100 (1746).
2) till 10 a γ, refl., i uttr. slita sig fram, under hårt slit ta sig fram (genom ngt o. d.); ofta bildl., särsk.: (slitsamt) dra sig fram (med ngt). Därhemma i Göteborg sutto systrarna och mamma och sleto sig fram med renskrifning och linnesömnad. GHT 1898, nr 3 B, s. 1. Hemma är det .. tungt med Hildegards sjuklighet. Det är att slita sig fram dag för dag. Bergman (o. Söderberg) KHjalleBo 229 (1928).
SLITA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. jfr frånslita.
1) (†) till 1, i uttr. slita ngn ifrån varannan, slita ngn i delar, sönderslita ngn; anträffat bl. i bild. The Nestorianers (sekt) .. sönderdeelte och sleet ifrån hwar annan then eenda och oåtskillige Personen vthi Christo. Schroderus Os. 1: 552 (1635; lat. orig.: distraxit).
2) till 4: gm att rycka l. dra avlägsna l. lösgöra (ngt), slita loss l. slita bort (ngt); gm att rycka l. dra lösgöra (ngn l. ngt) från (ngn l. ngt) l. ta ifrån (ngn l. ngt ngn l. ngt); äv. refl. (motsv. slita 4 b), i uttr. slita sig ifrån (ngn l. ngt), gm att rycka l. dra lösgöra sig (från ngn l. ngt); äv. oeg. l. bildl., särsk. refl., i uttr. slita sig ifrån, göra sig ledig (i sht förr äv. i uttr. slita ifrån ngn ngt, (på orättmätigt sätt l. med våld) beröva ngn ngt). Alle (borde) hielpe till ath .. beskerma thet som cronon tillyder, och icke rifva eller slite henne ifrå medt urett thet henne tillyder. RA I. 1: 271 (1540). (Sv.) Slita ifrån något, (eng.) To tear a thing off. Widegren (1788). (Konungen till en vän som vanhelgat solens tempel:) Hade du upvinglat (dvs. uppviglat) mine Provincer, för at med svärdet slita ifrån mig halfva mit Rike, skulle jag hafva räkt dig handen .. — Men .. hvad har du gjort? Eurén Kotzebue Cora 83 (1794). Hvad nu? Du (dvs. Dionysos) ämnar väl ej slita från mig (dvs. Herakles), hvad Du gaf mig (dvs. en lejonhud)? Thomander 3: 452 (1826). Slita sig ifrån ngn. Auerbach (1913). Kanske kan jag så småningom slita mig ifrån, sa Göran, och då kommer jag. Ahlin GillGång 194 (1958).
SLITA IHOP10 04, äv. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032.
1) (†) till 5: under (mer l. mindre orättmätigt l. orättfärdigt) penningförvärvande l. roffande hopsamla (förmögenhet o. d.). LPetri 2Post. 242 a (1555). Huar thett kan æn enom .. (ogudaktig människa) undertidhen lÿckas, att han någhott slither tilhopa, så haffuer han lickuell inghen rett glädhi ther aff, Tÿ hans hierta hengher ther in till. Dens. Œc. 29 (1559).
2) till 10: under slit hopsamla (pengar o. d.). Pengar, som han slitit ihop för att bygga upp gården. Wägner ÅsaH 360 (1918).
SLITA IN10 4. till 3: gm slitande föra l. tvinga in (ngt ngnstädes). (Styr-)knappens höjd (på en projektil) är så beräknad att den vid utgåendet först stöder mot midten af ytan ab (fig. 16), sedan slites in under denna yta, som förhindrar den att vackla. Palmstierna Artill. 34 (1872).
SLITA ISÄR10 04, äv. SÄR4. jfr särslita.
1) till 1: gm att slita få (ngt) att gå isär; numera i sht bildl.; förr äv. i uttr. slita isär ngt från ngt, slita sönder ngt o. därvid lösgöra delar därav från ngt. (De ogudaktiga) säya: Lät oss slijta sär / Och kasta från oss band och klöfvar. Rosenfeldt Vitt. 58 (c. 1690). I sitt tält slagtade han (dvs. Aias) på marken en del (djur), / Slet andra ifrån refbenen isär. Spongberg Soph. 19 (1866). Jag har hela mitt lif slitits isär af kämpande makter. VNorström (1916) hos Liljedahl Norström 2: 472.
2) till 3: slita (två l. flera föremål l. personer o. d.) från varandra; äv. bildl. Wikner Tank. 138 (1872; bildl.). Det gick ett ryck genom tåget. Då slets de två händerna, som kramade varandra, isär. Beijer BritaGrossh. 25 (1940).
SLITA ISÖNDER, se slita sönder.
SLITA ITU10 04. till 1: gm att slita få (ngt) att gå itu (jfr slita sönder 1); äv. bildl. (motsv. slita 1 f). Dähnert (1784). Till sammansättningen ett helt, slites den (dvs. människonaturen) i tu af motverkande drifter. Wallin 1Pred. 3: 2 (c. 1830). jfr tuslita.
SLITA MED SIG10 4 0. till 3: gm slitande ta l. få l. föra (ngn l. ngt) med sig; äv. bildl. Nordforss (1805). (Det politiska) Spelets förtvivlade spänning (år 1917) kunde slita den kallaste med sig. Siwertz JoDr. 204 (1928).
SLITA NED10 4 l. NER4. jfr nedslita.
1) till 3: gm (våldsamt l. plötsligt) ryckande l. dragande bringa (ngt l. ngn) att falla l. glida ned. Isacus sade, att Johannes hade tagit honom i håret, slijtit honom nedh på golfvet. ConsAcAboP 3: 6 (1664); möjl. icke särsk. förb. (Matrosen) sliter ner fönstergardinen och kastar ut den. Börjesson E14 142 (1846).
2) till 7: gm slitning (starkt) förminska (ngt); äv. refl., i uttr. slita ned sig, om sak: bli nedsliten. En .. olägenhet hos planslider, som äro utsatta för högt tryck, är, att de snart slita ned sig i planerna. TT 1889, s. 23. DN(A) 1964, nr 221, s. 12.
SLITA OMKULL10 04. till 3: gm (våldsamt l. plötsligt) ryckande l. dragande få omkull (ngn). En av (varg-)bestarna (hängde) i nacken på kvinnan och slet omkull henne. Johansson RödaHuv. 1: 100 (1917).
SLITA OPP, se slita upp.
SLITA PÅ10 4. (mera tillf.) till 3: gm slitande taga på (skodon). Han .. slet på sin (avsparkade) stöfvel. Knöppel SvRidd. 73 (1912).
SLITA SIG IGENOM10 0 040 l. 032. till (1 o.) 10 a γ: (gm att slita sönder hinder l.) med möda o. ansträngning ta sig igenom (ngt); särsk. bildl. LPetri 1Post. C 7 b (1555; bildl.). särsk. (†) bildl., i pregnant anv.: (med möda o. svårighet) klara sitt uppehälle under kritisk period, överleva. Intet foder fans till låns någonstädes ..; torpare, och äfwen bönder, kunna denna årstid (dvs. på senvintern) endast med nöd slita sig igenom med kreaturen. Almqvist Grimst. 19 (1839).
SLITA SÄR, se slita isär.
SLITA SÖNDER10 40, äv. ISÖNDER040. [fsv. slita sunder] jfr sönderslita.
1) till 1: gm att rycka l. dra l. riva (råka) få (ngt, äv. ngn) att gå sönder l. i stycken; äv. bildl. (motsv. slita 1 f), i sht förr särsk. med avs. på avtal: göra om intet. Luk. 8: 29 (NT 1526). Dhe skääll, som migh hafue moverat till att .. procedera i (stillestånds-)tractaten (med Polen), .. ickie tillåtendes dhen att slijtas sönder och medh allom uphäfvas, så mykidt jagh hindra kundhe. AOxenstierna 4: 315 (1629). Han slet sönder klädningen i trängslen. Sahlstedt (1773). SvD 1929, nr 246, s. 3. särsk. (†) refl., i det bildl. uttr. slita sig sönder.
a) [möjl. att hänföra till slita 10] arbeta sig fördärvad, slita ut sig (se slita ut 3). Icke kunne wii häller sliithe ossz platt sunder, Szå att wii alt bestyre och vträtthe kunne, hwad szom göres skall på alle sziider. G1R 16: 24 (1544). VDAkt. 1681, nr 418.
b) vara så ond att man kan gå i bitar. (En drucken:) Hål mig intet, lät gå mig .. . Sa, sa, jag sliter mig sönder. Weise 158 (1697; t. orig.: ich zerreisse mich).
2) till 2: med klor l. tänder l. vasst l. spetsigt föremål o. d. rispa l. sarga (ngn l. ngt) l. slita (ngt, äv. ngn) i bitar; äv. refl., i uttr. slita sönder sig, (råka) riva l. rispa l. sarga sig; äv. bildl. (motsv. slita 2 d). Ehwadh .. (en galen hund) råkar, thet slijter han sönder. Schroderus Comenius 188 (1639). SKN 1843, s. 259 (bildl.). (Törnsnår) snärjde fälten i ett hvasst nät af taggar, så att man knapt kunde undgå att slita sönder sig, när man gick ut i marken. Beckman Amer. 1: 44 (1883).
3) till 7: gm slitning nöta sönder (ngt). Schulthess (1885). För att skona kanotens eller båtens reling mot linans nötning (vid fiske med handsnöre), har man (i äldre tider) använt ett skydd av något hårt ämne, tillika glatt för att inte linan själv skulle slitas sönder. Kulturen 1950, s. 16.
SLITA TILL10 4.
1) till 2; äv. bildl. (motsv. slita 2 d), särsk. opers.: hugga till (i bröstet o. d.). Det slet till i bröstet på mig (av längtan). Bergh Konst 152 (1899, 1908).
2) till 3; i uttr. slita till sig ngt, förr äv. slita sig ngt till, gm slitande få tag i l. förskaffa sig ngt; äv. oeg. l. bildl. (motsv. slita 3 b), särsk.: (på orättmätigt sätt l. med våld o. d.) bemäktiga l. tillskansa sig ngt (jfr slita 5). Han wille medh rätt och orätt riffua och slijta til sich goodz och äghodelar. OPetri 3: 363 (1530). Turckarnes wälde (ökades på 1000-talet) så widt, at de slete Regimentet til sig ifrån Saracenerne. Dryselius Måne 52 (1694). Det (dvs. den svåröverkomliga spannmål) de kunde slita sig till, var med korn beblandadt, mycket olikligt. Eneman Resa 2: 246 (1712). Den frihetsglödande eller dryckesglada (1700-tals-)poeten slet till sig en maskeradkostym ur det stora förrådet (av politiska visor o. dryckesvisor). Blanck NordRenäss. 230 (1911). jfr tillslita.
SLITA TILLHOPA, se slita ihop.
SLITA UNDAN 10 32, äv. 40. till 3, 4: gm (häftigt l. plötsligt) ryckande l. dragande föra undan (ngt); äv. refl., i uttr. slita sig undan, i sht förr särsk. bildl.: dra sig undan l. smita från (ngt). På thet .. (de onda) vthan all agha och disciplin såsom lööshästar j sin onsko må fortkomma, slijta the sigh vndan all inspection. Bullernæsius Lögn. e 4 b (1619). (Hon) ilade mot William, där han satt .. bak sin tidning. Med ena handen slet hon undan denna. Hallström Händ. 66 (1927). jfr undanslita.
SLITA UNDER SIG10 40 0. (numera bl. tillf.) till 3; särsk. bildl. (motsv. slita 3 b): med våld lägga under sig (ngt). Härtigen aff Saphoyen .. hwilken .. vthi thet omförtröstade Franckrijkes sönderstyckiande (dvs. vid den delning av Frankrike som han räknade med) jämwäl en dehl at slijta vnder sigh, tänckt hade. Brask Pufendorf Hist. 233 (1680).
SLITA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. slita up] jfr uppslita.
1) till 13: gm att rycka l. dra l. riva l. gm att bearbeta med klor l. tänder l. vasst l. spetsigt verktyg o. d. åstadkomma öppning l. reva o. d. i (ngt) l. öppna (ngt, t. ex. paket l. lucka) l. ta upp (söm) l. bringa (knapp o. d.) att gå upp l. lösa upp (hår o. d.); äv. med obj. betecknande resultat: gm att rycka osv. åstadkomma (öppning osv. i ngt); äv. bildl. (motsv. slita 1 f, 2 d, 3 b). Tullinspektoren .. blef .. varse .. ett litet paket, som han genast slet upp. Blanche Våln. 351 (1847). Hon slet upp ett par knappar i klädningslifvet för att få luft. Benedictsson Peng. 280 (1885). Kråkor .. slita (gärna) upp (hö-)stackarnes tak och sidor. Juhlin-Dannfelt 375 (1886). VLitt 2: 151 (1902; med avs. på hår). Högberg Utböl. 1: 16 (1912; med avs. på lucka). Jag kliver in i en övergiven affär (i den krigshärjade staden Gorlice) genom det halvannan meter breda hål, som en fullträff slitit upp i den tunga järnjalousien för dörren. Christiernsson Mack. 53 (1915). Slita upp en segelsöm. Smith (1918). Min gamla kärlekshistoria, som jag trott vara död, hade slitits upp igen. Lo-Johansson Förf. 91 (1957).
2) till 3: gm slitande föra l. bringa (ngn l. ngt) uppåt l. upp (till en plats o. d.); äv. bildl. (motsv. slita 3 b). Nordforss (1805). Kramperna slet honom upp ur insomnande och avslappning. Sandgren Förklar. 44 (1960). ÖgCorr. 1967, nr 134, s. 18.
3) till 7, = slita ut 2; äv. bildl. (motsv. slita 7 g). Reser jag, så sliter jag upp en vagn .. (till ett värde av) 400 d(a)l(e)r. Linné Bref I. 2: 98 (1747). Hedberg Räkn. 229 (1932; bildl.).
4) [eg. specialanv. av 3] (†) med avs. på straffredskap: bestraffas med; jfr slita 8 a β. Jungfrun (som överraskats i otillåten kärlekshandel av sin mor utrustad med en lång käpp) ledh nödh och mykit tuånghe / at hon skulle slitta wp then långhe stånghe. Visb. 1: 74 (1573).
5) (numera bl. mera tillf.) till 10, refl., i uttr. slita upp sig, = arbeta ut sig 1; jfr slita ut 3. Nog tillstår jag, att jag önskade i andanom få se skåne med upmärksamma ögon, .. men då jag tänker på långa wägen och beswäret, hisnar jag där wid, jag sliter upp mig i förtid och ingen tackar mine barn därföre. Linné Bref I. 2: 98 (1747). PT 1906, nr 121 A, s. 3.
SLITA UR10 4, förr äv. UTUR. till 4: gm att rycka l. dra komma (ngt) att lossna (ur ngt) l. ur (ngn l. ngt) lösgöra l. avlägsna (ngn l. ngt); äv. bildl. (motsv. slita 4 f). Björkman (1889). (Mannen) tog .. sig för att rycka upp den korta kavajen, som han bar, med sådan fart, att de nyinsydda knapparna sletos ur. Lagerlöf Körk. 87 (1912). TSvLärov. 1953, s. 174 (bildl.). jfr urslita. särsk.
a) refl. (motsv. slita 4 b), i uttr. slita sig ur ngt. (Grannarna inkräktade på Kastiliens område under Alfons VIII:s minderårighet.) Doch när han kom til sine Åhr, sleet han sigh icke vthan Möda vthur thesse Swårigheeter. Brask Pufendorf Hist. 44 (1680); möjl. icke särsk. förb.
b) (föga br.) snick. abs., om hyvel: (spjälka o. därigm) ta ur mera än avsett ur arbetsstycket, spjälka ur. Klaffen (på en hyvel med dubbelt järn) ”bryter upp” spånorna ock hindrar därigenom hyveln från att slita ur. Landsm. XVIII. 1: 5 (1912).
SLITA UT10 4. jfr utslita.
1) till 3, 4: gm att rycka l. riva föra l. bringa (ngt l. ngn) ut (ur ngt) l. förmå (ngt l. ngn) att komma ut (ur ngt), rycka l. dra ut (i sht förr särsk. med avs. på hår: slita av sig); äv. refl. (motsv. slita 4 b), i uttr. slita sig ut; äv. bildl. (motsv. slita 3 b, 4 f). Wet, at den sig sönderklöser; / .. med ack och Tårar slöser, / Från dagen stänger sig och sliter håren ut, / Är werklig ynkan wärd. Brenner Dikt. 2: 59 (1717). Sofande sällskapet aldeles nu (dvs. på morgonen efter bröllopsfesten) ur SömnGudens armar, / Sliter sig ut öfver alt: at stilla de skrikande tarmar. Strand NeliSuec. 57 (1753). Han (dvs. Axel v. Fersen) slits ur vagnen ut, man honom trampar / i smutsen, lyfta käppar honom slå. Wirsén Fur. 10 (1896). (Fiendens) granater plöjde djupa fåror i fältvallen och sleto ut stora stycken af glacisens betong. Aminoff Krigsg. 98 (1904).
2) till 7: nöta ut (ngt); äv. bildl. (motsv. slita 7 g), särsk. dels: göra slut på l. förbruka (ngt), dels: utnyttja (ngn) till det yttersta. The elaka klutarna (dvs. paltorna), iag hade (då jag kom) til henne (dvs. styvmodern), har iag nu slitit vth, Och inte nändes hon gefwa mig anat igen. Horn Beskr. 42 (c. 1657). Skicka m[ig] .. goda peruquer .. Gifwe Gud iag intet måtte behö[fwa] .. sljta uth dem i fångenskapen. JCederhielm (1714) i KKD 6: 248. Han hade .. slitit ut sin energi på det hopplösaste af allt: på att vänta förgäfves. Janson Par. 161 (1900). Oskar Selamb hade aldrig älskat sin hustru. Han hade försummat, brutaliserat och slitit ut henne. Siwertz Sel. 1: 24 (1920). Människoböner bli nötta, även de största bedjares ord slitas ut, om de användas var dag, men Psaltaren bedes nu som på Jesu tid. Giertz Kyrkofr. 115 (1939). särsk. i det bildl. uttr. slita ut sina barnskor, växa upp l. tillbringa sin första tid (ngnstädes); jfr slita 7 g α. Knorring Cous. 2: 81 (1834). Carl-Fredrik Lundqvist har icke slitit ut sina barnskor på den bana der han nu sedan sexton år tillbaka verkar med alt jemt stigande framgång. Hedberg SvOperasång. 266 (1885).
3) till 10, refl., i uttr. slita ut sig, = arbeta ut sig 1. Han sliter .. ut sig på bara hjelpsamhet. Bremer Sysk. 1: 12 (1848). Gustaf-Janson ÖvOnd. 74 (1957).
SLITA UTAV, se slita av.
SLITA UTUR, se slita ur.
SLITA ÅT SIG10 4 0. till 3: rycka till sig (ngt); äv. oeg. l. bildl. (motsv. slita 3 b), särsk.: (på orättmätigt sätt l. med våld) bemäktiga l. tillskansa sig (ngt); jfr slita 5. Schroderus Os. III. 1: 357 (1635; bildl.). Betulander slet åt sig portör och spade och sprang. Janson Ön 67 (1908).
Ssgr: A (i allm. till 7. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till slit): (10) SLIT-ARBETA~020. jfr -arbete. Ymer 1954, s. 63.
(10) -ARBETE~020. slitsamt arbete; jfr -arbeta. Tenow Solidar 3: 205 (1907).
-ARTIKEL. i sht handel. (slitstark) artikel (se d. o. III 3) avsedd för l. vanligtvis utnyttjad till dagligt bruk (o. därigm utsatt för förslitning). Form 1936, s. 227.
-BANA.
2) bana (se bana, sbst.1 6 a) utsatt för slitning; ofta i fråga om fordons däck: ytlager avsett att komma i beröring med vägbanan (o. därigm utsatt för slitning). SvD(A) 1921, nr 79, s. 9 (på däck). AutB 529 (1947).
Ssg: slitbane-gummi. till -bana 2. VaruhbTulltaxa 1: 224 (1931).
-BLOCK. (i fackspr.) block (se d. o. 3) avsett ss. slitdel. JernkA 1895, s. 79 (i kätting).
(4 c) -BRÄDE. (förr) bräde använt ss. underlag för slitspett vid slitning av koppar. Rinman 1: 583 (1788).
-DEL. tekn. i fråga om maskin l. verktyg o. d.: del som utgör slitgods. SvD(A) 1923, nr 228, s. 4.
-DRÄKT. särsk. (†) om uniform avsedd för dagligt bruk. IllMilRevy 1904, s. 107.
-DÄCK. sjöt. (löst) däck avsett att skydda annat, underliggande däck mot förslitning. Ramsten o. Stenfelt (1917).
(1, 7) -FAST. (i fackspr.) som har stor förmåga att motstå avslitning o. slitage; jfr fast, adj.1 2 a. Östergren (1941).
(1, 7) -FASTHET~02 l. ~20. [jfr -fast] (i fackspr.) egenskapen att vara slitfast. Jönsson Gagnv. 396 (1910).
(10) -FÖRE. (mera tillf.) i fråga om skidåkning: slitsamt före. IdrBl. 1935, nr 23, s. 4.
-FÖREMÅL~002, äv. ~200. (slitstarkt) föremål avsett för daglig användning o. därigm utsatt för slitning. Form 1956, s. 93.
-FÖRMÅGA.
1) (föga br.) till 7: förmåga att motstå slitning. SvLädSkoind. 1910, s. 127.
2) (mera tillf.) till 10: förmåga att slita. IdrBl. 1935, nr 131, s. 15.
-GLANS. (i fackspr.) gm slitning uppkommen blankhet hos klädesplagg o. d.; jfr glans 1. STSD(A) 1933, nr 274 A, s. 7.
-GODS. (i fackspr.) utbytbart gods (se d. o. 3) avsett för hårt slitage l. snabb förslitning. JernkA 1957, nr 12, s. XXXIV.
Ssg (i fackspr.): slitgods-försäljare. SvD(A) 1960, nr 63, s. 2.
-GOLV. (i sht förr) (tunn) golvbeläggning av bräder utgörande det översta (o. för slitning utsatta) skiktet av golv. HandInd. 581 (1927).
(10) -GÖRA. (i sht vard.) slitsamt göra. Bjerre Själsläk. 163 (1914).
(4) -HAMPA. [jfr t. schleisshanf] (i fackspr.) hampa (se hampa, sbst. 2) som för hand slits l. slitits från veden (o. är av hög kvalitet). HufvudkatalSonesson 1920, 6: 21.
-HÅL. hål uppkommet gm slitning. Heidenstam Skog. 186 (1904).
-JACKA. jfr -kläde 2. Holmgren Hazelius 11 (1928).
-JÄRN.
1) (förr) till 4 c, = -spett. Holmkvist BergslHyttspr. 86 (i handl. fr. 1669).
2) (†) till 7: järn (se d. o. 5) avsett att utsättas för slitning; förr äv. ss. ämnesnamn (i anv. motsv. järn 1). Hårdt och starkt (järn), tjenligt til slitjärn. Rinman 2: 885 (1789). RiksdRevStatsv. 1904, s. 499 (på trappsteg).
-KLAMP. (i fackspr.) klamp utgörande (för slitning utsatt) underlag för årtull. Hasslöf SvVästkustf. 285 (1949).
-KLOSS. (förr) vardera av de (för slitning utsatta) med metallskenor förstärkta träklossar mellan vilka ramen i en ramsåg (se d. o. 1) av äldre typ gled; numera ersatt av: gejd. Eneberg Karmarsch 1: 53 (1858). Zidbäck (1890).
-KLÄDE. (slit- 1736 osv. slite- 16831685)
1) (numera knappast br.) (slitstarkt) kläde (se d. o. I 1) avsett för dagligt bruk; jfr -artikel. Hahnsson (1899). FinSvStorordb. 539 (1968).
2) (numera bl. i formen -kläder) i pl.: (slitstarka) kläder avsedda för dagligt bruk; jfr kläde III, slet-kläder o. -klänning 1. LMil. 1: 306 (1683). BoupptRasbo 1757 (: Slitklän).
-KLÄNNING, äv. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) -KLÄDNING. (slit- 1807 osv. slite- 1684)
1) (i formen -klädning) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) uppsättning slitkläder (se -kläde 2); jfr slet-klädning. LMil. 1: 462 (1684). Spak Unif. 9 (1890; om ä. förh.).
2) jfr klänning 2, o. -plagg. Lundell (1893).
-KOSTNAD. Östergren (1941).
-KVALITÉ l. -KVALITET. i sht handel. jfr kvalitet 1 c o. -artikel. SvD(A) 1922, nr 263, s. 6.
-KÄNGA. jfr -plagg; i sht i pl. Upsala 1909, nr 278, s. 1.
-LAG. (i fackspr.) jfr lag, sbst.3 4 c, o. -lager. Bildmark Entrepr. 112 (1921; om det övre av två lag av asfaltbeläggning).
-LAGER. (i fackspr.) ytlager avsett att i mån av förslitning förnyas; i sht i fråga om vägbana o. d. SD 1916, nr 15, s. 4.
-LAPP. Keruber (dvs. barn) i mollskinn med slitlapp bak. Heidenstam Dikt. 13 (1888, 1895).
(7 c) -LEDNINGS-TRÅD. (†) i fråga om elektrisk bana: ledningstråd längs vilken kontaktbygel glider, kontaktledning. JernkA 1892, s. 256.
-LIST. om list avsedd att skydda mot slitning. HantvB I. 2: 215 (1934; på skjutlådas botten).
-LÄNGD.
1) tekn. till 1, = avslitnings-längd. TNC 29: 69 (1958).
2) (i fackspr.) till 7, i fråga om vägsträcka: längd som däck o. d. tål att slitas. SvD(A) 1926, nr 66, s. 1.
3) (i fackspr.) till 7, om längden av den tid varunder ngt tål att slitas. Upsala(A) 1930, nr 24, s. 1 (i fråga om byggnader).
4) (numera föga br.) el.-tekn. till 7 c, om längden hos den del av kommutator (se d. o. slutet) mot vilken kontaktborstarna kan ligga an. TT 1902, M. s. 117. FörslElektrOrdl. (1931).
Ssg: slitlängds-provare. tekn. till -längd 1; jfr provare I 3. TNC 29: 69 (1958).
(7 c) -LÄNK. i fråga om snökedja, om var o. en av de länkar som är avsedda att bringas i kontakt med vägbanan (o. därigm blir utsatta för slitning). UNT 1925, nr 8908, s. 8.
-LÄRFT. (förr) (slitstarkt) lärft avsett för dagligt bruk. Lind 1: 905 (1749).
-MANTEL. (föga br.) slitbana (se d. o. 2). UNT 1933, nr 28, s. 5.
(1, 2) -MASKIN. [jfr t. reissmaschine] (i fackspr.) om maskin avsedd för sönderslitning av ngt. UB 5: 426 (1874; om maskin för sönderslitning av kautschuk).
-MATERIAL. (i fackspr.) jfr material, sbst. 1, o. -gods. SD 1912, nr 144, s. 1.
-MATTA. (slitstark) matta avsedd för dagligt bruk (o. därigm utsatt för slitning); jfr -rya. Form 1952, s. 136.
(4) -MINA. (i sht i fackspr.) från sin förankring lossliten mina (se mina, sbst.1 4). GbgP 1947, nr 44, s. 10.
-MÅN. mån (se mån, sbst.1 11) avsedd att motsvara beräknad förslitning (hos verktyg, vara o. d.). IllMilRevy 1898, s. 66. Zetterlund TolPassn. 264 (1945).
-MÄRKE. (i sht i fackspr.) märke (se märke, sbst.1 7) av slitning. AntT XVII. 3: 44 (1904).
(10) -PART. fisk. sådan andel av fiskelags förtjänst som tillkommer enskild deltagare för hans arbete, manslott; jfr part 5. Hasslöf SvVästkustf. 84 (1949).
-PENGAR, pl. ersättning för (beräknat) slitage. Östergren (1941).
-PLAGG. plagg (se plagg, sbst.1 1) avsett att slita på i dagligt bruk, vardagsplagg. Chydenius 347 (1778).
(7 c) -PLAN. tekn. på maskindel: plan (se plan, sbst.1 I 3) avsett att utsättas för slitning (gm kontakt med rörlig yta hos annan maskindel). Lundberg Lok. 175 (1902).
-PLATTA. i sht tekn. platta (se platta, sbst.2 1) anbragt l. avsedd att anbringas ss. skydd mot slitage. PT 1895, nr 196, s. 1 (för golv o. d.). särsk. (föga br.) i fråga om fordons däck: slitbana (se d. o. 2). Nerén (1930).
-PLÅT. i sht tekn. jfr plåt, sbst.1 2, o. -platta. JernkA 1902, s. 35.
-REDSKAP. (†) om redskap (se d. o. 2) avsett för l. vanligtvis utnyttjat till dagligt bruk (o. därigm utsatt för förslitning). Trozelius Rosensten 39 (1771; av trä).
-ROCK. rock avsedd till slitplagg; jfr slet-rock. BoupptRasbo 1762.
(4 c) -RULLE. (förr) Rinman 1: 583 (1788: slitrulla). Slit-rulla är vid koppargarning en tjock träkafle, som lägges på slitbrädet, at däremot med Slitstången upväga spritorne, samt at med slittängerne däröfver rulla dem ifrån garhärden. Dens. (1789).
-RYA. jfr rya, sbst.4 1, o. -matta. Sirelius FinlRyor 14 (1924).
-SKENA.
Ssg: slitskene-stål. tekn. till -skena 1. SvIndKal. 1944, TillverknReg. s. 10.
-SKO.
1) jfr sko 1 o. -plagg; i sht i pl. Östergren (cit. fr. 1918).
2) tekn. jfr sko 2 o. -platta. TT 1902, K. s. 33.
-SKODON~02 l. ~20. jfr -sko 1. Schulthess (1885).
-SKYDD. jfr skydd 2 b slutet, o. -platta. TurKal. 1926, s. 70.
(4 c) -SPETT. (förr) spett som användes vid slitning av koppar. Rinman 1: 833 (1788).
-STARK. som tål att slita på, motståndskraftig, hållbar; äv. bildl. Schulthess (1885). Forss Skom. 74 (1965; bildl., om nöjen).
Avledn.: slitstarkhet, r. l. f. slitstyrka. Key Hemv. 39 (1939).
-STYRKA. egenskapen att vara slitstark l. förmågan att ha motståndskraft mot nötning. TT 1896, K. s. 90.
Ssg: slitstyrke-hänseende. LD 1958, nr 270, s. 8.
-STÅL. (i fackspr.)
1) för användning ss. slitgods avsett slag av stål. NTeknik 1973, nr 4, s. 4.
2) av stål tillverkat stycke av slitgods; särsk. om slitskydd. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 150. TNCPubl. 29: 15 (1958; om slitskydd).
(4 c) -STÅNG. (förr) = -spett. Rinman 2: 727 (1789).
-SULA.
1) skom. sådan sula på skodon som sitter l. är avsedd att sitta ytterst (o. därigm utsätts för slitning). Forssell Handskom. 63 (1920).
2) lant. om den (för slitning utsatta) skena som utgör underdelen av plogs landsida (se d. o. 2); äv. om liknande skena på plogs vändskiva. Juhlin-Dannfelt (1886). LB 4: 203 (1905; på vändskiva).
3) tekn. allmännare: sulliknande slitskydd. SvTeknUppslB 1: 624 (1937; för passbitar).
(1, 2) -SÅR. med. sår orsakat av slitning. FörhLäkS 1863—64, s. 197.
-SÄKER. jfr -stark. Nerén BilB 3: 353 (1928).
(2) -TAND. (†) om hörntand hos rovdjur; anträffat bl. i pl. VetAH 1759, s. 302. Orrelius Djurkänn. 221 (1776).
-TOLK. tekn. om tolk för mätning av grad av förslitning hos ngt. Billman OrdlVerkt. (1941).
-TYG. (slitstarkt) tyg avsett för dagligt bruk; stundom äv. oeg., om annat slag av material utsatt för förslitning. Samtiden 1871, s. 6. LfF 1913, s. 241 (oeg.).
-TÅLIG. slitstark. Motor 1962, nr 15, s. 2.
-TÅLIGHET~002, äv. ~200. [jfr -tålig] SvD 1969, nr 59, s. 18.
(4 c) -TÅNG. (förr) jfr -rulle. Holmkvist BergslHyttspr. 86 (i handl. fr. 1669).
-VARA. jfr -tyg. Östergren (cit. fr. 1911).
-VARG. (vard.)
1) till 7: person (i sht barn) som sliter mycket kläder o. d.; jfr slet-varg. Topelius Vint. I. 1: 305 (1859, 1880).
2) till 10: person som sliter, arbetsmyra. DN(A) 1965, nr 3, s. 16.
Ssg (vard.): slitvargs-karaktär. jfr karaktär 3 a; särsk. till -varg 2. IdrBl. 1935, nr 42, s. 8 (i fråga om fotbollsspelare).
-VÄV. (†) slitstark väv (avsedd för slitkläder o. d.). Rothof 174 (1762). DA 1824, nr 235, s. 6.
-YRKE.
1) till 7: yrke som för sin utövare medför stort slitage på kläder o. d. DN(B) 1943, nr 118, s. 14.
2) till 10: slitsamt yrke. IllSvOrdb. (1955).
-YTA. yta utsatt för slitning, nötningsyta. TT 1875, s. 55 (på golv). särsk.
a) (i fackspr.) om tuggyta på tand. Billing Hipp. 132 (1836).
b) hippol. om sådan undre yta hos hästhov l. hästsko som ansätts mot marken. Billing Hipp. 236, 265 (1836).
c) på väg: slitbana (se d. o. 1). 2UB 7: 76 (1903).
d) på fordons däck: slitbana (se d. o. 2). Nerén HbAut. 2: 67 (1912).
-ÄKTHET~02 l. ~20. textil. i fråga om textilmaterial l. färg hos sådant: förmåga att under slitning bibehålla sin färg resp. att bibehållas. HantvB I. 8. 2: 232 (1940).
B (†): SLITE-KLÄDE, -KLÄNNING, se A.
C: SLITNINGS-BLECK. jfr bleck, sbst.3 2, o. slit-platta. LfF 1840, s. 175.
-ERSÄTTNING~020. ersättning (se d. o. 1) för (beräknat) slitage, slitpengar. GHT 1896, nr 290 A, s. 3. särsk. (förr) om ersättning för slitage av militära persedlar; dels om sådan ersättning utgående (till person l. organ som höll manskap med utrustning) vid sådana tillfällen då manskapet tjänstgjorde utöver sin ordinarie tjänst, dels om sådan ersättning utgående till person som vid militär tjänst själv höll sig med en l. flera persedlar; jfr -passevolans, -penning. FörordnIndInfBekl. 4/2 1812, s. 8 (till beklädnadsdirektioner). Gynther Förf. 5: 467 (i handl. fr. 1858; om slitningspassevolans). SD(L) 1904, nr 247, s. 3 (till värnpliktiga med egna skodon).
Ssg: slitningsersättnings-anslag. (förr) till -ersättning slutet. BtRiksdP 1900, 4Hufvudtit. s. 93.
-JÄRN. (†) om slitstarkt järn. Rinman 2: 1020 (1789).
-MARK. (förr) urspr. i mark uttryckt övervikt som (med hänsyn till vikternas slitning) medgavs (med växlande storlek) vid justering av vikter inom viktsystemen bergsvikt, råkopparvikt, tackjärnsvikt o. uppstadsvikt; i sht i pl.; jfr -mån slutet o. nötnings-marker. Bergv. 3: 638 (1782).
-MÅN. slitmån. Östergren (1941). särsk. (förr) om den slitmån som medgavs vid justering av vikter inom vissa viktsystem; jfr -mark. Falkman Mått 2: 193 (i handl. fr. 1772).
-PASSEVOLANS. (förr) slitningsersättning (se d. o. slutet) utgående till person med passevolanskontrakt vid sådana tillfällen då manskapet tjänstgjorde utöver sin ordinarie tjänst. Gynther Förf. 7: 623 (1861).
-PENNING. (förr) i pl., = -ersättning slutet. KBrevKrigskoll. 30/10 1810.
-TID.
1) (mera tillf.) till 2 c β: tid under vilken slitningar äger rum. Kræmer Oss 69 (1931).
2) till 7, om tid under vilken ngt (för)slites; särsk.: av myndighet fastställd tidsperiod under vilken persedel beräknats kunna motstå slitning. Slitningstiden för hufvudbonaden (i ryska armén) är 4 år. KrigVAT 1838, s. 328. JernkA 1866, s. 91.
Avledn.: SLITARE, om person m.||ig., om sak r. l. m.
1) (†) till 1, om person som sliter sönder ngt. Schultze Ordb. 4555 (c. 1755). jfr orde-slitare.
2) till 7 (c), om person l. sak som sliter ngt; numera företrädesvis ss. senare led i ssgr. Schultze Ordb. 4555 (c. 1755). jfr: Rutschbanan är oerhört populär, men en byxslitare av rang. Östergren (cit. fr. 1937). jfr sko-slitare.
3) till 8 a β, om person som sliter spö; ss. senare led i ssgn spö-slitare.
4) (mera tillf.) till 10, om person som sliter, arbetare l. arbetsmänniska o. d. ArbT 1949, nr 23, Bil. s. 1. Han var en verklig slitare, och han hade krafter kvar att när de tio eller elva timmarna var slut, ta mera arbete för egen räkning. Wigforss Minn. 1: 21 (1950).
SLITBAR, adj.
1) (numera bl. tillf.) till 1: som kan slitas av. Möller (1807). jfr o-slitbar.
2) till 7: som kan slitas upp l. som tål att slitas; slitstark; förr äv.: som är utsatt för förslitning; jfr slitlig a. Weste (1807). Dykarekostymer (byxor och tröja) af allra bästa kvalitet med extra förstärkning å mest slitbara ställen. TLev. 1907, nr 6, s. 3. Ett tygstycke av det starkaste, mest slitbara slag. Lo-Johansson StädAnsikt. 114 (1930). jfr o-slitbar. särsk. (†) till 7 f, om kläder o. d.: som kan användas l. bäras. Nordforss (1805). Meurman (1847).
Avledn.: slitbarhet, r. l. f. till slitbar 2. JernkA 1883, s. 388.
SLITELIG, se slitlig.
SLITENHET, r. l. f.
1) till 1 d, 2 b, om egenskapen l. förhållandet att vara söndersliten l. sargad; särsk. bildl. (äv. med anslutning till slita 3 b, om egenskapen l. förhållandet att vara splittrad av l. sliten mellan olika impulser l. intressen o. d.). Det var bara skyarnas slitenhet och brådskande fart, som visade, att vintern var öfver. Hallström Purpur 5 (1895). Den fladdrande nervösa slitenheten i en europeisk societetsdams ansikte. Buergel Goodwin HHögh. 116 (1925).
2) till 7 e, om egenskapen l. förhållandet att vara sliten; äv. bildl. (motsv. slita 7 g ε). Klädseln kunde visst icke kallas god ..; den var snarare lumpig, hvad slitenheten angick. Almqvist TreFr. 3: 133 (1843). Mjöberg Stilstud. 123 (1911; bildl.).
SLITERI104, n. (mera tillf.) till 10: slitande. Trots sitt sliteri hinner Ingmar Bergman med att läsa det mesta av den moderna litteraturen, liksom klassikerna. GbgMP 1948, nr 76, s. 11.
SLITIG, se d. o.
SLITLIG, förr äv. SLITELIG, adj. (-elig 16221847. -lig 17961933) till 7.
a) (†) som kan l. tål att slitas; slitstark. Schultze Ordb. 4555 (c. 1755). Meurman (1847).
b) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om vara l. persedel: som förbrukas gm slitning; jfr slita 7 d. H. K. M. .. (har) föreslaget .., att een Tull och Accijs gifwas måtte af alle ätelige, slijtelige och förnötelige Wahrur, som föres till Tårgz och Marknat. Stiernman Riksd. 755 (1622); jfr SvRiksd. 3: 156 (1933). Det faller af sig sjelf, at .. (de som förbundit sig att utrusta trupp) hälst vilja .. upsätta hela Trossen ny til emottagning, hvilket .. för de Slitlige eller fem och femton års Persedlarne .. (innebure en utgift av) 6925 Riksd(aler) 32 skill(ing) för hvarje Regemente. KrigsmSH 1799, s. 133.
c) (†) till 7 f, = slitbar 2 slutet. (Sv.) Slitbar, Slitelig, .. (fr.) Qu'on peut porter, mettre. Weste (1807). Meurman (1847).
SLITSAM, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content