SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1978  
SLY sly4, sbst.2, n.; best. -et, äv. -t; pl. -n (Gadd Landtsk. 1: 263 (1773) osv.), äv. (i vissa trakter) = (Brauner Åker 107 (1752; möjl. sg.), SAOL (1950), IllSvOrdb. (1964)).
Etymologi
[sv. dial. sly, myrlänt o. sumpig del av en äng, sumpig mark beväxt med småskog o. dvärgbjörk, täta busksnår, mjukt spö, torra kvistar av lövträd till bränsle, sli, snår av lövträdstelningar; sannol. etymologiskt identiskt med SLI, sbst.3 — Jfr SLYA, sbst., SLYNGE]
1) sumpig mark; ss. förled i ssgrna SLY-LAND o. -MARK.
2) tät vegetation bestående av skott l. telningar (av lövträd) l. av buskar l. unga (löv)träd; äv. i individuell anv., om enskilt bestånd av sådan vegetation; äv. om ris l. bränsle erhållet vid nedhuggning av sådan vegetation (jfr RÖJNINGS-SLY); jfr SLYA, sbst. 1. Sly af björk. Zellén VårdSkog. 50 (1904). (Hunden) far med näsan över backen några slag på ängen utanför slyet men kommer strax tillbaka. Rosen GrönK 203 (1940). TNCPubl. 43: 66 (1969). jfr: Busksly säges om ett ytterst tätt ungskogsbestånd af löfträdstelningar, t. ex. björksly. Cnattingius 23 (1894).
3) (i sht i vissa trakter) skott l. telning av (löv)träd, ungt (löv)träd; jfr SLYA, sbst. 2. Skogen .. (på en nyligen uppodlad mosse) bestod af sly eller buskar af wide, sälg och hiälster, med några mariga eller wantrefne smala måsziga Tallar. Brauner Åker 107 (1752); möjl. till 2. Gadd Landtsk. 1: 263 (1773). Ekar, almar, lönnar trängs med varandra och med inblandade rönnar, björkar, aspar och granar, det är än spensliga slyn, än gamla imponerande, stundom svampfrätta bjässar. NatNärke 177 (1947).
4) (i sht i vissa trakter) avbruten telning l. kvist (av lövträd), spö; jfr SLYA, sbst. 3. Snart rusar .. (vallpojken) upp med slyet i handen. .. Han tar käppen i stället för slyet och piskar tillbaka ”den betande hjorden.” Martinson VägUt 9 (1936). jfr BJÖRK-SLY.
Ssgr (Anm. Till 3 hänförda ssgr kan möjl. äv. hänföras till slya, sbst.): A: (2, 3) SLY-BESTÅND. jfr bestånd 11 a. FoFl. 1952, s. 98.
(2, 3) -BEVÄXT, p. adj. Möllersvärd Jägarl. 106 (1926).
(2) -KANT. (slye- 1940) Rosen GrönK 203 (1940).
(1) -LAND. (i vissa trakter) försumpad skogsmark. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 2, UtlLapp. s. 4 (1884).
(1) -MARK. (i vissa trakter) jfr -land. Samzelius SkogFjäll. 142 (1905).
(2) -RÖJNING. Sonesson BöndB 969 (1955).
(2, 3) -SKOG. jfr sly, sbst.2 2. Dahlman Humleg. 40 (1748).
(2, 3) -SNÅR. TurÅ 1892, s. 119.
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLYE-KANT, se A.
Avledn. (till 2): SLYA, v. refl., om mark: täckas av sly, övergå till att bli slybeväxt; äv. i förb. slya igen10 04, om mark: täckas av sly, övergå till att bli sly, slya till10 4, om trädslag: täcka (mark) med l. förvandla (växtsamhälle) till sly. SDS 1975, nr 220, s. 12. Därs. 1976, nr 345, s. 25 (refl.). Därs. 1978, nr 18, s. 4 (: igen).
Spoiler title
Spoiler content