SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SMICKRA smik3ra2, förr äv. SMECKRA, v. -ade; förr äv. SMICKRAS, v. dep. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ERI (se avledn.), -ING (numera bl. tillf., MWellingk (1714) hos Crusenstolpe Tess. 4: 240, osv.); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(smeck- 15361747. smek- 15281769. smick- (-ikk-) c. 1550 osv. smik- 15601785. -a 1528 osv. -as 1619)
Etymologi
[fsv. smik(k)ra, smekra, sv. dial. smickra, smeckra, smegra; jfr (f)d. smigre; till (stammen i) SMICKA, v.1 — Jfr SMICKER]
I. med (icke refl.) obj. (i 1 b o. 5 förr äv. med obj. ersatt av prep.-adverbial inlett med för l. med) l. abs.
1) om person (l. ngt personifierat): visa (ngn) förledande l. lockande vänlighet l. göra sig till för l. fjäska för l. ställa sig in hos (ngn); äv. (o. numera vanl.) pregnantare: säga (ngn) en artighet l. komplimang (l. artigheter osv.) l. hölja (ngn) med beröm l. lovorda (ngn) o. d. (ofta med nedsättande bibet. av att artigheten osv. l. berömmet osv. är överdriven (överdrivet) l. oförtjänt l. icke allvarligt menad (menat) o. d.); äv. övergående i bet.: (gm uppträdande l. ord av ovan angivet slag) inge (ngn) ljuva l. höga l. stolta tankar om sig själv l. stimulera l. egga l. stärka självkänslan l. reta högfärden hos (ngn); stundom äv. i överförd anv. (dels om mun l. röst o. d., dels med avs. på ngns sinne o. d.); äv. abs.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. liktydigt med: inställsam l. fjäskande l. hycklande l. falsk). Genom att säga så smickrade han hennes högmodiga sinne. Ordspr. 28: 23 (öv. 1536). En smikrand' Delila, som Simsons Ofärd söker. Frese VerldslD 70 (1713, 1726). O Gud! har denna röst ej smickrat, ej förtalat, / Men, lika öm och sann, bestraffat som hugswalat? Ps. 1819, 171: 6. Att smickra Damerna hör till belefvenheten, och om man ej för mycket öfverdrifver sina artigheter, är sådant oftare ett bevis på god uppfostran än på falskhet. Wetterstedt ConvOrdb. 175 (1822). (Den judiske historieskrivaren Josephus) bar kappan gerna på båda axlar, smickrade de förnäma och hade mycken äregirighet. Agardh ThSkr. 2: 60 (1842, 1856). Den kärlek, som är sann och djup, smickrar icke. Wirsén i 2SAH 56: 155 (1879). Jag (dvs. flickan) är sjutton år .. och jag är visst inte söt. Folk som smickrar ljuger. Martinson ArméHor. 51 (1942). — jfr AV-, BE-, IN-SMICKRA. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. En smickrande Wärd, giör taskan thom. Grubb 594 (1665). När Venus och Bacchus smickra, så förföres een snart. Celsius Ordspr. 1: 195 (1708). Om man smickrar narren, så har man gagn af honom. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den som smickrar dig mer än vanligt har antingen bedragit dig eller tänker bedra dig. Holm Ordspr. 298 (1964). Man kan smickra en människa så länge att hon till sist tror på det. Därs.
b) (†) i uttr. smickra för l. med ngn, (smickrande) bete sig undfallande mot l. krypa l. fjäska för l. ställa sig in hos ngn. Man skal icke smekra for påffwan biscopar och förstar. OPetri 2: 133 (1528). (De avsatta gudarna) smickrade medh the höghste Gudarna. Schroderus JMCr. 14 (1620). Fåfängt taal och åtbörd, ther med man will smekra för någon. Spegel 224 (1712). Om en redelig Lärare skulle märka, at hans barn och tjenstefolk skulle wara Gudlösa och skrymtaktiga, skal han icke smickra med dem. Murbeck CatArb. 6: 64 (c. 1750).
c) i förb. med prep.-adverbial inlett med med l. genom, angivande vad ngn (l. ngns sinne o. d.) smickras med resp. gm; förr äv. dels övergående i bet.: stimulera l. uppmuntra l. förtjusa l. glädja l. locka l. muta (ngn med resp. gm ngt), dels utan bestämd gräns närmande sig l. övergående i bet. 2: förleda l. lura l. bedra (ngn med resp. gm ngt). Han smickrade henne genom att personligen avlägga en visit. Som min Granne smickrat mig med löfte om Grannsämja har jag (osv.). VDAkt. 1790, nr 10. Vi (dvs. svenskarna) ha blifvit .. ett .. snålt och otåligt folck fjättrade af Tyranner och Smickrade med Piqveniquer (dvs. festliga societetstillställningar). CAEhrensvärd Brev 2: 58 (1795). Jag skall smickra Pizarro med vigtiga uptäckter, och jag skall vinna upskof. Eurén Kotzebue Span. 93 (1797). De äldre kamraterna smickrade honom, en fjerde klassist, med att upptaga honom i sitt sällskap. Tavaststjerna Inföd. 262 (1887). Kaptenen spelade, prästen sjöng, prästfrun smickrade dem båda pliktskyldigast med sin förtjusning. Bergman JoH 111 (1926). — särsk. (†) med adverbialets huvudord utgörande hopp l. tröst l. skugga (se SKUGGA, sbst. 19), i fråga om att stimulera osv. (l. förleda osv.) ngn (l. ngns sinne o. d.) med hopp resp. tröst resp. chimär o. d. Bedrar mig ei min syn, som långlig sorg förwillat, / Och smickras ei min hug med en inbillad skugga? Gyllenborg Andr. A 1 a (1723). Et ograverat assessorsställe skulle jag icke försmå, fast än iag begärt och äfwen smickras med hopp om Kgl. Secreterare fulmacht, som Rudenschöld fick. Schück VittA 5: 9 (i handl. fr. 1744). (I september 1560) ankom den af Konung Erik utsände Licentiaten, Mathias Paludanus, som smikrade Konungen och Drotning Catharina (Stenbock) med den tröst, at Hans Maj:t skulle ännu kunna komma sig före. Schützercrantz Olyksöden 61 (1775). Schulthess (1885: med fåfängt hopp).
d) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ing: smickrande; äv. konkretare, om det varmed smickras (i sht: smickrande ord l. tal, smicker). Jag tackar min Gud för ett roligt samvete, och att jag intet har att förebrå mig, hvarken otidiga smickringar, eller gifna fåfänga förhoppningar. MWellingk (1714) hos Crusenstolpe Tess. 4: 240. (Lat.) Assentatio .. (sv.) Smickring, skrymteri. Ekblad 346 (1764).
2) [bet.-utveckling ur 1 (jfr 1 c)] (†) om person: förleda (ngn) att tro l. hoppas (ngt); äv. allmännare: förleda l. lura l. bedra (ngn); äv. abs. Thetta (dvs. att säteriets åkrar skulle gödslas mera än övriga åkrar) fann iag .. i dag wid efterfrågan hos drengen, eij wara skedt, fölgaktel(ige)n at .. (rättaren) wäl smickrar mig, tå han föreger sig om Nådig Herrens bästa wara mohn. ÅgerupArk. Brev 3/6 1753. Den som om mig (dvs. Jesus) skal predika, han kan icke predika annorlunda, än såsom Johannes ... Men de som annat lära, de smekra. Borg Luther 1: 87 (1753). (Jöran Persson fick) med många ränker .. Ständernas underskrift å dödsdomen (över Sturarna), då ingen ännu wisste att herrarne woro mördade, och många smickrades, att Konungens nåd skulle upphäfwa dödsdomen. Afzelius Sag. 7: 180 (1853).
3) [jfr motsv. anv. av t. schmeicheln] (numera i sht i vitter stil) om person (stundom äv. oeg., om spegel): (på ett (insmickrande o.) överdrivet l. oförtjänt fördelaktigt sätt) avbilda l. porträttera l. skildra l. visa o. d. (ngn l. ngt) vackrare l. finare l. bättre o. d. än i verkligheten; äv.: (på angivet sätt) göra (bild l. porträtt l. skildring o. d.) vackrare osv. än den person l. sak är som bilden osv. framställer l. visar; äv. i utvidgad anv., om bild osv.: framställa l. visa (ngn l. ngt) i (överdrivet l. oförtjänt) förskönad l. förfinad l. förbättrad form; försköna l. förbättra l. förfina (ngn l. ngt); äv. abs.; äv. mer l. mindre bildl. Conterfejaren har smickrat den person han aftagit. Sahlstedt (1773). Man .. gör framtiden större tjänst, vid föreställande af alla afsteg, i de förbigångna tider .., om man målar dem, med tydeliga penseldrag, til de efterkommandes underrättelse, än om man skulle smickra och öfverhölja dem. Schönberg Bref 3: 131 (1778). Missledd af ett väl mycket smickradt porträtt, friade H(enrik VIII) till (Anna av Kleve). 1NF 1: 809 (1876). Målaren, fotografen smickrar dig. Schulthess (1885). (Atenarna) skulle förkastat hvarje försök till en smickrad kopia af den man (dvs. Sokrates), som icke behöfde smickret för att te sig andligt skön. Rydberg DSkön. 231 (1889). Spegeln smickrar sällan. IllSvOrdb. (1955). Porträttet smickrar. SvHandordb. (1966). — särsk. (numera bl. tillf.) med avs. på varuprov o. d.: förbättra l. försköna (i förh. till själva varans kvalitet l. utseende), förfalska. Dalin (1854).
4) (numera föga br.) om person, med avs. på (lov)ord l. tal o. d.: göra ”söt” l. fjäskande l. inställsam, fylla med fjäskande l. inställsamt tonfall l. innehåll l. fjäskande osv. vändningar o. d.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som gjorts fjäskande l. inställsam, ”söt”. Man wäljer snart och galet: / Pröfwar ej och dömmer sundt: / Döljer sinnet, smickrar talet, / Och i kärlek lofwar rundt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 72. Wår oskuld nekar oss et smickradt loford gifwa. 1Saml. 8: 223 (1776). — jfr O-SMICKRAD.
5) (†) om person, med avs. på ngt sakligt (jfr 1, 3, 4), i sht ngt klandervärt: vara (alltför) vänlig l. tolerant l. undfallande mot l. överseende med; äv.: (på ett eftergivet l. fjäskande l. inställsamt sätt) berömma l. lovorda l. rosa; äv. övergående i bet.: stimulera l. uppmuntra l. egga; äv. med obj. ersatt av prep.-adverbial inlett med med (särsk. i uttr. smickra med sin kropp o. d., vara alltför vänlig l. försiktig med sin kropp o. d., klema med sin kropp o. d.). (Prästerna böra icke) smickra med Synden, och gilla det som orätt giordt är. Rudbeckius KonReg. 222 (1615). Menniskian (bleve) mycket starckare och karskare .. om hon från Barndomen wore oförtruten i hetta, frost och kiöld, och ei så mycket smickrade med sin kropp och desz ledamöter. Bliberg Acerra 8 (1737). Du såg, du tålte det; du smickrade ett brott, / Som Marius rodnat för och Sylla straffat hade! Leopold 1: 85 (1790, 1814). (Vissa politiker) synas smickra folkets passioner. Höijer 4: 297 (1797).
6) [överförd l. bildl. anv. av 1] om ngt sakligt (jfr 1, 3): göra (ngn) smickrad (i bet. 1) l. vara ljuv l. behaglig l. tilltalande för (ngn l. ngns självkänsla l. fåfänga o. d.); äv. med avs. på fåfänga l. smak o. d.: vara ljuv l. behaglig l. tilltalande för); stundom äv. övergående i bet.: hedra l. kasta glans över (ngn); äv. (om ord l. tal l. skrift o. d.): fjäska för l. överdrivet l. inställsamt l. falskt berömma l. rosa (ngn l. ngns smak o. d.); förr äv.: (bedrägligt) stimulera l. uppmuntra l. glädja l. locka l. förleda (ngn l. ngt). Jag räcknar honom bland de döda, men jag wet intet hwad det är för hopp (att han skall leva), som ännu smickrar mig. Mörk Ad. 1: 387 (1743). Kärlek är en siukdom, hwars häftiga anfall, lika som twinsotens, sällan smikrar den siuka. Ekelund Fielding 561 (1765). Et himmelskt Majestät i Chloës ögon brann, / Och af des minsta blick mit hopp jag smickrat fann. Lenngren (SVS) 1: 39 (1777). Äfwen desza plantor .. hwars enda nytta är at smickra wårt öga, äro til större delen främmande Länders. GT 1788, nr 106, s. 4. Hans högmod smickras, at snart få befalla dem han varit van at vörda. Kellgren (SVS) 5: 359 (1791). När Kärlek hjertat öfverilar / Och ljufligt smickrar mit begär, (osv.). GFGyllenborg Vitt. 1: 151 (1795). Anbudet smickrade honom. Cavallin (1876). Ännu mer förnedrande är det dock att med flit lägga sina ord så att de alltid smickra torgsmaken. Fröding ESkr. 2: 169 (1894). SvHandordb. (1966; med avs. på fåfänga). — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som smickrar (särsk. om ord l. tal l. skrift o. d., övergående i bet.: fjäskande l. inställsam l. hycklande l. falsk); förr äv. (särsk. om hopp): som (bedrägligt) uppmuntrar l. lockar l. förleder. Hwar och en må blifwa warnat för .. (Sigismunds o. jesuiternas) swekfulla smeckrande ord. Gustaf II Adolf 150 (1617). Et smickrand hopp mig ej mer dårar. Nordenflycht (SVS) 1: 132 (1743). Huru lycklig skulle jag skatta mig, om jag endast till hälften kunde svara emot H:r Archiaterns smickrande omdömen om mig så wäl i dess sista som alla brefver till mig. CAlströmer (1764) hos Linné Bref I. 3: 74. Mot ett smickrande misstag är varje folk alltid skonsammare än mot ett misstag, som icke är smickrande. Lo-Johansson StädAnsikt. 108 (1930). Hedbergs i Vinslöv röner smickrande uppmärksamhet i Danmarks största tidning. Form 1951, Ann. s. 131.
b) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om hopp: som (bedrägligt) stimulerats l. uppmuntrats. Men ach! et smickradt hopp kan ju försvinna lätt? Lenngren (SVS) 1: 41 (1777).
II. refl. (i 1 förr äv. i uttr. smickra med sig).
1) [fsv. smikra sik] om person (l. ngt personifierat): göra det (alltför) lätt l. behagligt l. ljuvt för sig (själv); äv. (o. numera bl., i sht i vitter stil) pregnantare: göra sig (alltför) ljuva l. höga l. stolta tankar om sig (själv) l. berömma l. rosa l. lovprisa sig (själv), stundom äv. övergående i bet.: stoltsera l. skryta (förr äv.: hysa falsk inbillning l. bedra sig (själv)); oftast i förb. med bestämning (numera i sht utgörande prep.-adverbial inlett med med) betecknande vad verbalhandlingen betingas av. Han smickrar sig med att vara språkman och uttalar sig gärna i språkriktighetsfrågor. (Vi) måste .. ey smeckra medh osz sielfwa eller inbilla osz, at .. Män finnas skole, dhe där .. skola kunna, Naturen til Nachdeel och förfång giöra det til Sanning, hwad i sigh sielff falskt, eller det til Osanning hwad aff sigh sielff sant är. RelCur. 2 (1682). Wi smickre med osz sielf om wi osz giöre hopp / At utan plågor bli, til sinne ell' til kropp. Brenner Dikt. 1: 5 (1703, 1713). Han (dvs. en man från hovet) trodde sig wara et stort Creatur, derföre at han fick wänlig upsyn af sin nådiga öfwerhet, smickrade sig med den ena wällusten efter den andra och prunkade af all makt. Dalin Arg. 1: 72 (1733, 1754). Åtminstone smickrar jag mig att hava uppfattat geografin såsom en vetenskap och från en levande sida. Lidman Blodsarv 206 (i handl. fr. 1821). Jag tror .. att hundvännen smickrar sig, då han tror hundens vänskap vara intimt personlig. Strindberg Blomst. 78 (1888). Den (dvs. den kalla klokheten) ser i en blick och smickrar sig sjelf öfver sin snabbhet. Hallström GHist. 179 (1895). Helen smickrade sig med att vara en flicka, som vissta vad hon ville. Bergman JoH 41 (1926). — jfr SJÄLV-SMICKRANDE. — särsk.
a) (†) i uttr. smickra med sig av ngt, göra det (alltför) lätt l. behagligt l. ljuvt för sig med ngt l. bedra sig med ngt. Hwad för en enfaldig menniskia war jag tå förtiden, när jag smikrade med mig af sådana söta inbillningar (om lyckans beständighet)? Humbla Landcr. 130 (1740).
b) (numera bl. i vitter stil) i uttr. smickra sig av ngt (jfr 2), i överförd anv., om litterärt arbete o. d.: (berömma sig av att) komma i åtnjutande av ngt. Et arbete (dvs. fablerna) hvarvid jag längst fortfarit och känt den minsta ledsnad. Jag önskar at det hos läsaren må kunna smickra sig af samma förmon. GFGyllenborg Vitt. 2: 5 (1795).
2) [eg. specialanv. av 1; jfr motsv. anv. av t. sich schmeicheln] (numera bl. i vitter stil) i förb. med prep.-adverbial inlett med med o. med huvudord betecknande hopp l. förhoppning, i sådana uttr. som smickra sig med hopp(et) l. förhoppning(en), stimulera l. uppmuntra l. stärka sig med hopp(et) resp. förhoppning(en) (om ngt); äv. övergående i bet.: hoppas (på ngt); förr äv. dels i uttr. smickra sig av ngt (jfr 1 b), hoppas på l. göra sig förhoppning om ngt, dels (utan prep.-adverbial) pregnant: vara förhoppningsfull l. hoppas (särsk. i förb. med att-sats l. inf. inledd med att). 2RARP 15: 66 (1746: med fåfängt hopp). Wi (dvs. professorerna) tyckas uti detta wårt underdåniga hopp (om löneförbättring) kunna smickra oss af et så mycket nådigare bifall, som (Kronans tjänstemän i många fall är bättre avlönade). Annerstedt UUH Bih. 3: 382 (i handl. fr. 1748). Han såg alt för väl, at han med en således sinnad ej kunde blifva lyckelig. Men han ville smickra sig. Han hoppades hon skulle bättras. Chenon Heywood 2: 38 (1773). Han (dvs. riksrådet C. Rålamb) smickrade sig at vinna mycket anseende hos .. (K. XI), om des nit för en god hushållning, under minderårigheten, blefve updagadt. Schönberg Bref 2: 332 (1778). Folke Jarl. (till sin son Sune Jarl:) Den Domstol, som är satt — ach! kan jag smickra mig, / At annat syftas der, än at förlora dig? GFGyllenborg Vitt. 3: 109 (1783, 1797). Czaren, som smickrat sig med hopp om Lieflands eröfring och ogerna öfwergaf detta hopp, blef (osv.). Ekelund 1FädH II. 2: 6 (1831). Jag smickrar mig med förhoppningen. Auerbach (1913). Smickra sig med ett fåfängt hopp. Östergren (1941).
III. (†) dep.: visa förledande l. lockande vänlighet l. ställa sig in; anträffat bl. om djur. När (skorpionerna) aldramest flattra och smickras, tå slå the oförwarandes dödeligit såår med rumpone. Bullernæsius Lögn. 226 (1619).
Särsk. förb. (till I 1): SMICKRA AV10 4. (numera bl. tillf.) gm smickrande avlocka l. avhända (ngn ngt). Deleen (1836; under abschmeicheln). jfr avsmickra.
SMICKRA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. (numera bl. tillf.) gm smickrande frånlocka l. frånta (ngn ngt). Dähnert 280 (1746).
SMICKRA IN SIG, se smickra sig in.
SMICKRA SIG FRAM10 0 4. gm smickrande bringa sig fram (ngnstädes); i sht oeg. l. bildl. (särsk. i fråga om att ngn tar sig fram i livet gm att smickra). Brinkman (1826) hos Wrangel BrinkmTegn. 182.
SMICKRA SIG IN10 0 4, äv. SMICKRA IN SIG10 4 0. gm smickrande bringa sig in (ngnstädes); i sht oeg. l. bildl. (särsk.: ställa sig in (hos ngn) gm att smickra). Smickra sigh in vthi wenskap medh någon. Linc. B 5 b (1640). Människorna .. pläga, genom prål och ståt, wilja smickra sig in, och söka gunst. Borg Luther 2: 724 (1753). Tranér Anakr. 61 (1830, 1833: Smickrar in sig). Uttryck, som anspela på mänskliga lemmar och organ och därigenom smickra sig in i vår uppfattning. Fåhræus KonstvByggn. 4 (1904).
SMICKRA SIG TILL10 0 4, äv. SMICKRA TILL SIG10 4 0. gm smickrande tillocka l. tillägna sig (ngt). Smickra till sig fördelar. Smickra sig till något. Lindfors (1824); möjl. icke särsk. förb.
SMICKRA SIG UPP10 0 4. gm smickrande bringa sig upp (ngnstädes); i sht oeg. l. bildl. (särsk. i fråga om att ngn tar sig upp på samhällsstegen gm att smickra). (Ministern) hade smickrat sig upp ur pöbelstoftet till hans (dvs. furstens) första gunstling. Nicander 2: 668 (1834).
SMICKRA TILL SIG, se smickra sig till.
Ssgr (i allm. till I 1, 6. Anm. De flesta av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till smicker; jfr äv. de under d. o. uppförda ssgrna): A: SMICKER-BREV. (numera i sht i skildring av ä. förh.) jfr -dikt. BEMalmström 3: 43 (c. 1860; om Leopolds skaldebrev över slaget vid Fredrikshamn).
-DIKT. (numera i sht i skildring av ä. förh.) dikt vari ngn smickras (särsk. på ett inställsamt l. lismande sätt), smickrande dikt. Hofpoeternas smickerdikter. Schück SvLitH 425 (1889).
(I 6) -FLÖD. (†) om (blödande) hemorrojder (som förr ansågs befordrande för hälsan o. som det därför kunde anses smickrande att ha); jfr gyllen-åder. Haartman SciagrMorb. 185 (1779). Tholander Ordl. (1872).
-FRAS. fras (se fras, sbst.1 2) varmed ngn smickras (särsk. på ett inställsamt l. lismande sätt), smickrande fras. LBÄ 1: 100 (1797).
-GODS. (numera i sht i skildring av ä. förh., tillf.) om smickerdikter l. -skrifter; jfr gods 2 b. (Schück o.) Warburg LittH 2: 46 (i handl. fr. 1767).
(I 1) -KYNNE. (†) böjelse l. benägenhet l. lust att smickra; jfr kynne 2 a γ. Columbus BiblW K 3 b (1676).
-LIST. (†) om list (se list, sbst.1 2) varigm ett eftersträvat mål nås gm smickrande (av ngn l. ngra). (Stiernhielm o.) Columbus (SVS) 28 (1669).
-LJUD. (numera bl. i vitter stil) om (ljud av) smickrande ord l. tal; jfr ljud, sbst.1 2 h. Wallin (SVS) 1: 280 (1806).
(I 1) -LÄPP. (†) smickrande läpp (se d. o. 1 d); anträffat bl. närmande sig l. övergående i metonymisk anv., om smickrande person; jfr -mun, -tunga. En Smicker-läpp får sist, för Sucker Ingefähr. Columbus BiblW K 3 b (1676).
-LÖGN. (numera i sht i vitter stil) om lögn som ngn använder sig av för att smickra, smickrande lögn. BEMalmström 5: 116 (c. 1860).
-LÖJE. (†) om inställsamt l. falskt löje (se d. o. 1). SionSång. 1: 118 (1743).
(I 1) -MUN. (numera föga br.) smickrande mun; äv. metonymiskt, om smickrande person, smickrare l. smickrerska; jfr -läpp, -tunga. Friggas Smikker Mund giör Honom (dvs. brudgummen) nu till Träll. Lucidor (SVS) 285 (1673). Björkman (1889; om smickrare).
-NAMN. (mera tillf.) namn som ges ngn i syfte att smickra l. som är smickrande för ngn. Solkonungen .., smickernamn på franske konungen Ludvig XIV. 2NF 38: 425 (1926).
-ORD. ord varmed ngn smickras (särsk. på ett inställsamt l. lismande sätt); i sht i pl., särsk. om yttrande l. passage (i skrift o. d.) bestående av sådana ord; jfr smek-ord 2. (Magnus Eriksson) skall förthenskull almendt fåådt thet vedernampnet Smeek, at han lijke som lockebarn, medh smeker ord lät locka sigh ifrå, ja, ifrå Sveriges Chrono. LPetri Kr. 97 (1559). Han (dvs. friaren) måst ok mästerlig mäd söta smikker-Ohl / Vphöia theras (dvs. flickornas) Dygd. Lucidor (SVS) 125 (1669). Tro .. / Ei Hofmäns söta smicker-ord. SamlVersSv. 2: 61 (c. 1740). Dalin Vitt. 3: 326 (c. 1752). Sköld Fichte 224 (1914).
-PRAT. (numera bl. mera tillf.) jfr -tal. Bergius Småsak. 1: 104 (1757).
-RÅD. (†) om råd (se råd, sbst.3 19) som ges av ngn vars (huvud)syfte är att smickra. Frese Pass. 35 (1728).
(I 1) -RÖST. (numera i sht i vitter stil) om len l. inställsam röst använd vid smickrande av ngn (stundom äv. närmande sig l. övergående i metonymisk anv., om smickertal l. smicker). Nordenflycht (SVS) 1: 299 (1744).
(I 1) -SKALD. (i sht i skildring av ä. förh.) skald som skriver smickerdikter. Bernardo Accolti, smickerskald och poetisk vagabond. Söderhjelm ItRenäss. 211 (1907).
-SKRIFT. (i sht i skildring av ä. förh.) jfr -dikt. Bildt Minn. 140 (1900; om ä. förh.).
-SMINKAN. (†) bildl., om skönmålande av ngn l. ngt med smickerord; anträffat bl. övergående i konkretare anv., om skönmålande smickerord l. -tal; jfr sminka, v. 2 c. Ey hafwer man behoff, mäd Smicker sminkan måhla, / Hans (dvs. den dödes) Dygd. Lucidor (SVS) 350 (1673).
-SORG. (†) om sorg som bl. hycklas i syfte att smickra sig in hos ngn. Lucidor (SVS) 301 (1673).
-SPRÅK. (numera i sht i vitter stil) om (lismande l. inställsamt) språk använt vid smickrande av ngn; jfr -tal. 1Saml. 1—6: 730 (1775).
-STIL. stil använd vid l. karakteristisk för smickrande. Lidner (SVS) 2: 214 (1784).
-SÅNG. lockande l. frestande l. förledande sång; numera bl. om sång vari l. varmed ngn smickras (särsk. på ett inställsamt l. lismande sätt); stundom äv. oeg. l. bildl., om (in)smickrande ord l. tal. Nordenflycht (SVS) 1: 65 (1744). Hvad räddar dig mot Sirenernas smickersång? Yngling! tillslut dina öron: du är förlorad om du lyssnar. Enberg i 2SAH 7: 306 (1815). Må de slösa bifall på dig, / höja lofvets smickersång, / smickret själft skall förebrå dig / för en annans undergång. Fröding Eftersk. 1: 52 (1892, 1910).
-SÄGEN. (†) om smickertal. Spegel SalWijsh. Föret. 1 (1711).
-TAL. (smicker- 16741885. smickre- 1687) tal vari l. varmed ngn smickras (särsk. på ett inställsamt l. lismande sätt), smickrande tal; jfr -språk. (Astrild) wiste smicker-taale / Så liuf-lynt läspa fram. Lucidor (SVS) 385 (1674). Tro tå ej Smikker-Taal och Ord som liufligt gljda, / Man setter hwasza Swärd uti een Sammetz Skida. Spegel GW 240 (1685). Vid punschen och groggarna, besvarade Strindberg .. (A. Ruhes tal till honom) med ett litet smickertal för var och en av oss. Söderberg 10: 159 (1915, 1921).
Avledn.: smickertalig, adj. (†) som nyttjar smickertal. Ekblad 34 (1764).
(I 1) -TON. (numera bl. i vitter stil) om smickrande (särsk. insmickrande l. lismande) ton l. tonfall (stundom äv. närmande sig l. övergående i metonymisk anv., om smickertal l. smicker). De ostämda smickertoner, som i osmakligaste måtto dageligen uppfylla våra öron. Bergklint Vitt. 276 (1779).
(I 1) -TUNGA. (numera föga br.) smickrande tunga; jfr -läpp, -mun. Här fordras ingen smickertunga. Dalin Vitt. 3: 279 (1736).
(I 1) -VANA. om vanan att smickra. Tegnér Brev 2: 291 (1822).
(I 1) -VÄN. (numera bl. i vitter stil) om (inställsamt l. falskt) smickrande vän. Nordenflycht (SVS) 2: 442 (1762).
B (†): SMICKRE-LÖFTE. om insmickrande l. inställsamt l. falskt löfte. Widekindi G2A 372 (i handl. fr. 1617).
-TAL, se A.
Avledn. (Anm. Jfr äv. de under smicker uppförda avledn.): SMICKRAN, r. l. f. [fsv. smikran] (†) till I 1: smicker. SColumbus Vitt. 86 (c. 1678). Smickran förblindar osz ögonen, at wi ej se wåra ofulkomligheter. Bælter Christen 176 (1743, 1748). Smickran är äfwen så sällsyndt i Bondkojor, som sanning i Konunga hus. VexiöBl. 1822, nr 43, s. 3. Meurman (1847).
SMICKRARE, m.//(ig.) [fsv. smikrare]
1) till I 1: person som smickrar l. är benägen att smickra; i sht med negativ innebörd, om inställsamt l. falskt smickrande person, lismare; förr äv. liktydigt med: (konungs l. påves o. d.) gunstling l. favorit. Helsingius Ee 6 a (1587). Schroderus Os. 2: 535 (1635; påves). (Att en regent skall följa lagarna) kan omöjeligen behaga smickrare, som dageligen tiszla för alle Regenter, at deras folk är skapat för deras skuld. Flintberg Lagf. 1: 290 (1796). (Kammartjänaren sjunger:) Fritt må andra hus cedera, / Bankruttera, kullbyttera; / Förr'n Commercerådets ramlar / Obelisken ramla skall. .. (Kommerserådet:) Jag tycker om din jemförelse .. den bevisar urskiljning. .. Smickrare! Blanche En tr. upp 5 (1843). (Edelcrantz) var en förfaren smickrare, sansad och inte så litet slug — han var mycket mån om att inte framstå som narr i andras ögon. DN(A) 1964, nr 300, s. 5. jfr folk-, hov-, öron-smickrare. särsk.
a) i ordspr. Smickrare säya offta korpen wara hwijt, och swanen swart. Törning 137 (1677). Det är bättre råka ibland ormar och drakar, än som i bland Smickrare. Celsius Ordspr. 3: 11 (1711). Smickrare äro inga saliggörare. Wensell Ordspr. 68 (1863). Smickraren har bedragit eller vill bedraga. Holm Ordspr. 298 (1964). Smickraren blandar ofta gift med honung. Därs.
b) (numera bl. i vitter stil) bildl. (jfr smickra I 6 a), om hopp (som uppmuntrar l. livar upp). Thomander Shakespeare Rich. 60 (1825).
2) (†) till I 2: bedragare l. skojare. Serenius F 4 a (1734). Nordforss (1805).
3) (föga br.) till I 3, oeg., om smickrande l. förskönande spegel; anträffat bl. i ssgn smickrar-glas.
Ssgr (i allm. till smickrare 1): smickrar-, äv. smickrare-följe. (i vitter stil) jfr följe 2 (b). Lindqvist RysslSång II. 3: 129 (1936).
-glas. (numera föga br.) till smickrare 3, om förskönande spegel. Thomander Shakespeare Rich. 120 (1825); jfr Hagberg Shaksp. 3: 89 (1848).
-konst. jfr konst 3 e. Serenius Hh 1 a (1734).
-mask. jfr mask, sbst.2 7 (a). Andersson MickelR 211 (1900).
-talang. talang som smickrare har l. som är karakteristisk för smickrare. Swing 1921, nr 35, s. 11.
SMICKRERI104, n.
1) (numera föga br.) till I 1: smickrande, smicker (äv. konkret(are): smickerord l. -tal); i sht med negativ innebörd, om inställsamt l. falskt smickrande l. smicker. Smickrerij, är en söth, dödhligh Syrenisk sång .., som medh söte ord förnufftet förblindar, och Rätten förstörer. Forsius Fosz 212 (1621). (Jag) giör .. mig förwiszad därom, at de förståndige af Edert wackra Kön högre wärdera min uprichtiga alfwarsamhet än sina Giljares Smickrerj och otydige beröm. SedolärMercur. 1: nr 11, s. 2 (1730). Hit ned (dvs. till åttonde kretsen i helvetet) ha sänkt mig mina smickrerier, / Hvarför min tunga aldrig kände äckel. Lidforss Dante I. 1: 76 (1902).
2) (†) till I 2: bedrägeri l. skojeri. Warande läkare konsten, som den nu förtiden, i synnerhet af större delen öfwes, intet annat än ett stycke af smickreri och munwig wältalighet. Lundberg Paulson Erasmus 80 (1728). Serenius F 4 a (1734).
SMICKRERSKA, f. [delvis till smickrare] till I 1: kvinnlig smickrare (se d. o. 1); i sht med negativ innebörd, om inställsamt l. falskt smickrande kvinna l. flicka, lismerska. Linc. B 6 b (1640). Den lilla kökspigan .. stod helt förtjust vid sin härskarinnas sida .. och ropade: ”O, så förtjusande!” — precis som en fin smickrerska i en riktig salong. Sommarström Thackeray FåfM 2: 70 (1917). Hammar (1936). särsk. (numera bl. i vitter stil) bildl. (jfr smickra I 6 a), om hopp (som uppmuntrar l. livar ngn). Hagberg Shaksp. 11: 351 (1851).
SMICKRIG l. SMICKROT, adj. (-ig 15921764. -ot c. 1755) (†) till I 6: smickrande. AAAngermannus VtlDan. 540 (1592; om ord). (Lat.) Mulsus .. (sv.) Söt, smickrig. Ekblad 230 (1764).
Spoiler title
Spoiler content