SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNAR sna4r, adj. -are (G1R 1: 47 (1523: thet snarasta), OPetri Hb. C 4 b (1529) osv.) ((†) superl. -est Humbla Landcr. 269 (1740: med det snaresta)). adv. -E (se SNARE), -T (se SNART), beträffande komp. o. superl. se SNARARE, adv.
Ordformer
(snaar 1538c. 1715. snar(sz-) 1523 osv.)
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. snar; jfr (f)d. snar, fvn. snarr, nor. dial. snar, lt. snar, hastig; till roten i SNARA, v.1 — Jfr SNARLIG, adj., SNARLIGEN]
I. snabb (att röra sig l. förflytta sig) samt i anv. anslutande sig härtill.
1) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera i sht i vitter l. högre stil) med huvudord betecknande person l. djur l. ngt sakligt (konkret): som (under utvecklande av snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) med l. förflyttning(ar) av kropp l. kroppsdel(ar) o. d.) på (mycket) kort tid (försätter sig i rörelse o.) förflyttar sig (l. bringar ngn l. ngt att förflytta sig) i rummet (från en plats till en annan); äv. (o. numera i sht) allmännare: som (under utvecklande osv.) handlar l. verkar l. utvecklar sig o. d. på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast; snabb l. kvick l. rask; äv. mer l. mindre bildl.; numera nästan bl. (utom ss. senare ssgsled) i positiv o. företrädesvis dels i predikativ anv. (i sht med huvudord betecknande person l. kroppsdel, särsk. fot), dels ss. förled i ssgr; jfr SNARARE, adv. 1, 2, SNARLIGEN 1, 2, SNART 1, 2. Erchebiscopen (Jöns Bengtsson) war .. (Karl Knutsson) för snar, och öffuerföll honom i Strengenes bitijda om en morghon. OPetri Kr. 221 (c. 1540). Thet .. (Gud) vnderstundom dröyer medh hielpenne, och icke är så snar, som wij gerna wille, thet skole wij så tagha, at thet görs ock för wårt bästa. LPetri 2Post. 31 b (1555). Om inte knektana har warit så snara och sprunge til hästana (som skyggade för strömmen) och hålit dem, har både de och iag falit i strömen. Horn Beskr. 50 (c. 1657). Förskräckelsen tycktes wäl gifwa mig Wingar, men .. (förföljarna) woro dock snarare än jag. Mörk Ad. 2: 309 (1744). Hermod den snare, i gullsky, sig sänkte, / på Lättfote ned, som en ilande vind. Ling As. 559 (1833). (Han hade) lefvat lifvet utan tankar och betänkligheter med obekymradt skratt, djup dryck, snar hand och klokt öga. Hallström Than. 58 (1900). Deras fötter .. äro snara, när det gäller att utgjuta blod. Ordspr. 1: 16 (Bib. 1917). — jfr EFTER-, RÅD-SNAR. — särsk.
a) om djur l. sak, i vissa numera obrukliga anv.; särsk. i uttr. snart väder, vind som rör sig med (mycket) stor hastighet, hård l. stark vind, storm. SalWijsh. 13: 2 (öv. 1536: snart wäder). VarRerV 36 (1538; om häst). (Mina dagar) äro framlopne lijka som snarasta sneckior. (dvs. ett slags fartyg). LPetri Job 9: 26 (1563). Wargarnar äta offta, snara och snälla Hundar vp. Balck Es. 100 (1603). At Riket förswara / .. Sig ingen will spara, / Men slå / .. Som Ljungeldar snara. WidTornSp. 29/5 1777, s. 5. Ps. 1819, 325: 3 (om fågel, i jämförelse). Gellerstedt 2Dikt. 10 (1881; i bild, om vingar). — jfr LJUNGELDS-SNAR. — särsk. i jämförelse, om ngt tidligt (tänkt ss. hastigt ”bortilande”); jfr e, l. Mina daghar haffua warit snarare än en löpare. Job 9: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: snabbare). Min lefnads dagar, mer än hjorten snara, / Som skuggan flydde. CAKullberg i 3SAH 9: 126 (c. 1875, 1894).
b) i uttr. snar på (förr äv. till) foten l. fötterna (förr äv. fot l. fötter), använt för att beteckna att person (l. djur) snabbt tar l. kan ta sig fram med hjälp av fötterna, snabb l. kvick på foten l. fötterna; stundom äv. allmännare, i uttr. betecknande att ngn på l. inom (mycket) kort tid är redo l. beredd (att göra det l. det). SalOrdspr. 19: 2 (öv. 1536: til foot; Bib. 1541: på fötternar; Bib. 1917: på foten). 2Sam. 2: 18 (Bib. 1541: til fötter). Ingen kan vara så snar til fötterna, vijger och snäller, / At han genom sin flycht och hastiga löpand salveras (från döden). Arrhenius Vitt. 157 (1666). Allmogen var under vissa omständigheter snar på foten att gå man af huse. Hildebrand Statsförf. 175 (1896).
c) (†) i förb. med vara, i (imperativiska) satser där ngn vädjar till l. uppmanar ngn att snabbt komma tillstädes l. försvinna l. (ge sig av o.) uträtta visst ärende o. d.; särsk. dels i uttr. var snar!, var skyndsam! l. skynda på! l. låt det gå undan! o. d., dels i uttr. var snar till ngn!, skynda till ngn! Gudh war snaar til migh, ty tu äst min hielpare och förlossare, min Herre fördrögh icke. Psalt. 70: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: Gud, skynda till mig). Skynda du dig .. at jag får hästen sadlad ned til bakporten ... Lät se du är snar. Knöppel Blindeb. 10 (1746). Mit Barn! Fly detta hus .. var snar! Björn FörfFl. 59 (1793). Sundén (1891: Var snar).
d) (i vitter l. högre stil) ss. attributiv bestämning efterställd sitt huvudord, närmande sig anv. ss. predikativ. Jag (dvs. vikingen) tjugo år fyllt — då kom ofärden snar: / Och sjön nu begärar mitt blod. Geijer Skald. 10 (1811, 1835). Han var ej sen! / Ack! lansen re'n / Jag glittra ser i Månens sken / Så klar! / Jag snar / Om halsen honom far! Stagnelius (SVS) 1: 336 (c. 1815). Som en pil att målet hinna / Tiden hastar bort så snar. Ps. 1819, 408: 1; jfr f. Lätta gingo stegen, / Gingo ack! för snara / Till en bättre verld. Wallin (SVS) 2: 216 (1837). Min natt var dröm blott, och min dag var dans, / min barndom som en fjärran stjärna klar, / då ungdomssolen bröt ur östern snar. Wecksell SDikt. 30 (c. 1856). Blek springer kungen ur bädd så snar, / alt är försvunnet, det ljusnat har. Därs. 71 (1859). Tändes upp en stjärna klar, / som sitt ljus till jorden bar, / lyste och förbrann så snar. Rundt FinLyr. 28 (1936).
e) [jfr a slutet] (numera bl. i vitter l. högre stil) med huvudord betecknande ngt personifierat sakligt (jfr o); särsk. om kärleken l. döden (tänkt ss. snabb l. hastande). Preutz Kempis 218 (1675; predikativt, om den kristliga kärleken). Men ach! hwad är som ey dhen snara Döden hinner? Wexionius Sinn. 4: C 3 b (1681, 1684).
f) om kroppsdel o. d., i fråga om pulserande l. vridande rörelse(r) o. d. som icke medför kroppsdelens osv. totala förflyttning i rummet från en plats till en annan: som på (mycket) kort tid rör sig (upp o. ned l. fram o. tillbaka o. d.) ett stort antal gånger l. intensivt, snabb, hastig (särsk. om puls, i fråga om att slå många slag på (mycket) kort tid); numera bl. ss. förled i ssg (se SNAR-ÖGD). Pulsen är .. wnderstundom snarare, wnderstundom senare. Berchelt PestBeg. A 6 a (1588).
g) i förb. med prep.-adverbial (inlett) med i, betecknande vad slags rörelse(r) l. förflyttning(ar) l. (allmännare) vad (slags verksamhet o. d.) ngn (l. ngt) är snabb l. rask l. kvick (snabbt osv.) i; särsk. (o. numera företrädesvis, i sht i vitter stil) dels i uttr. snar i vändningarna, snabb osv. i vändningarna, dvs. i fråga om att vända l. sno sig (äv. (o. i sht) allmännare, liktydigt med: snabb l. rask l. kvick), dels i uttr. snar i sitt (sina) omdöme(n), i sht med klandrande bibet., betecknande ngn ss. på l. inom (mycket l. alltför) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast l. på ett (mycket l. alltför) lätt(vindigt) sätt klar l. färdig med (att avge) sitt (sina) omdöme(n) om ngn l. ngt, snabb l. rask i sitt (sina) omdöme(n). Krigzöffwersten, som på Räffwell (dvs. Reval) war, / Han war i sine saker snar, / Han them (dvs. de tyska ryttarna) redeligh opwechte. Hund E14 193 (1605). Han är i alt för sen, och hon i alt för snar: / En Gubbe och ett Barn det är ett olikt Par. Runius (SVS) 1: 258 (1713). Tu äst i händer qwick, i alla syszlor snar. Kolmodin QvSp. 1: 82 (1732). Snar och wisz, i gärning och i råd. Nordenflycht QT 1746—47, s. 127. Han är inte snar i vändningarna. Granlund Ordspr. (c. 1880). Heikel Filol. 238 (1894: i sitt omdöme). Jag (hann) ej .. få fatt i .. (haren) med händerna, ehuru även jag bjöd till att vara snar i vändningarna. Munsterhjelm Rävjakt. 16 (1923). Pojken var förstås överspänd och alltför snar i sina omdömen. Ekman Kont. 152 (1939).
h) (i sht i vitter stil) i förb. med prep.-adverbial (inlett) med med, betecknande vad (slags verksamhet o. d.) ngn är snabb l. rask l. kvick med. Snar med (att fatta) sina beslut. Östergren (1942). Snar med råd. Dens.
i) i uttr. snar (till) att (förr äv. enbart snar) i förb. med (vanl. omedelbart följande) inf.
α) om person l. djur l. (se α') kroppsdel: snabb l. rask l. kvick i fråga om att (röra sig l. förflytta sig på det l. det sättet); äv. (o. numera bl.) allmännare: som (under utvecklande av snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) med l. förflyttning(ar) av kropp l. kroppsdel(ar) o. d.) på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast är färdig l. benägen l. redo (till) att l. i stånd att (göra det l. det) l. som har (mycket) lätt för att (göra det l. det); jfr j α. Hwar och en menniskia ware snar till ath höra, och seen till ath tala. Jak. 1: 19 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Gudz helige Englar, hwilke så snaare äre til att flyga och fara ifrån himmelen til jordena, och åther ifrån jordenne vp i himmelen, såsom man wender ena hand. PJGothus UndLära K 2 a (1592). War icke snar till at döma andra, för än ransakat ähr. SvOrds. C 7 b (1604). Menniskan är snar till att klaga, när någon nöd är å färde. Melin Pred. 3: 122 (1852). Bittida uppe och sent i säng var hon, snar och rapp till att få alla i arbete. Väring Frost. 230 (1926). Dessa fåglar (dvs. korparna) äro .. underbart snara att finna av rovdjur slagna renar. Munsterhjelm Öd. 26 (1935). — särsk.
α') (numera bl. i vitter l. högre stil) om kroppsdel; företrädesvis i metonymiska uttr. betecknande att ngn på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast är färdig l. beredd l. benägen att (göra det l. det) l. att ngn har lätt för att (göra det l. det). Fötter som snare äre til at göra skadha. SalOrdspr. 6: 18 (öv. 1536; Bib. 1917: som äro snara till att löpa efter vad ont är). Tin hand hon war beredd och snar, / Migh, tå jagh föddes, fägna. Ps. 1695, 70: 3.
β') (†) i uttr. vara snar att fatta, vara i besittning av egenskapen att på l. inom (mycket) kort tid l. lätt fatta l. förstå, vara snabb i fattningsförmågan, ha lätt för att fatta. Sahlstedt (1773). Han är snar att fatta. Weste FörslSAOB (c. 1815).
γ') (numera bl. i vitter l. högre stil) i förb. med inf. representerande dels ett passivt verb (en passiv verbalförb.) med intr. bet., betecknande aktivitet varigm den gm huvudordet uttryckta personen blir sådan l. sådan, dels (numera knappast br.) ett verb (en verbalförb.) betecknande aktivitet riktad mot den gm huvudordet uttryckta personen; i uttr. betecknande att ngn på l. inom (mycket) kort tid l. lätt utvecklar (l. har lätt för att utveckla) den aktivitet som inf. (med tillhörande bestämning) uttrycker, resp. att ngn på l. inom (mycket) kort tid l. lätt går att göra det med som uttrycks gm inf. (med tillhörande bestämning); äv. i överförd anv., med huvudord betecknande land o. d. Så ær och Polen som en Republic snarare at til fred bringas, och Muscovien snarare at dæmpas, dær man med Polen, Tartare och Cosacquer sig förene kunde. HT 1912, s. 124 (i handl. fr. 1656). (Gudarna) wille icke underkasta så mycket Folck; en sådan wredsam Mans (dvs. Achilles') hand, som war snarare at upreta än det wildaste Haf utaf Stormwädret. Ehrenadler Tel. 783 (1723). Til caracteren from och god, / Var han (dvs. Dumbom) ej snar att blifva retad. Kellgren (SVS) 2: 324 (1791). Erland (var) sjutton år, .. snar att vredgas, snar att godtgöra. Rydberg Sing. 14 (1894); jfr huvudmom.
β) [överförd anv. av α γ'] (numera föga br.) med sakligt huvudord som icke betecknar kroppsdel (jfr α α'); i förb. med inf. representerande verb(alförb.) med intr. bet., i uttr. betecknande att det som uttrycks gm huvudordet på l. inom (mycket) kort tid l. lätt utvecklar (l. har lätt för att utveckla) den aktivitet som inf. (med tillhörande bestämning) uttrycker; förr äv. i förb. med inf. representerande verb(alförb.) med tr. bet., i uttr. betecknande att det som uttrycks gm huvudordet på l. inom (mycket) kort tid l. lätt går att göra det med som uttrycks gm inf. (med tillhörande bestämning); jfr j β. Bönderna, som reda hafva probat thette Musköö salt, seija sig hafva bättre nytta af thetta än af Spanske saltet, i thet att thet är snarare att smälta och penetrerer hårdare i fijsk och annat. RP 8: 270 (1640). Then wägen är myckit genare, och snarare för Prästen fara i Sochbud. OfferdalKArk. N I, s. 168 (1732). Intet är så snart för Tidens hugg at falla, / Som dårars ragel-dans. Dalin Arg. 2: 3 (1734, 1754). Lövträden voro inte så snara att fatta eld som barrträden (vid skogsbrand). Lagerlöf Holg. 2: 307 (1907).
j) i uttr. snar till i förb. med (vanl. omedelbart följande) sbst.
α) (numera i sht i vitter stil) med personligt huvudord: som (med tanke på rörelse l. förflyttning) är snabb l. rask l. kvick (att gripa o. d.) till l. snabb osv. i fråga om (det som sbst. uttrycker); äv. (o. numera i sht) allmännare: som (under utvecklande av snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) med l. förflyttning(ar) av kropp l. kroppsdel(ar) o. d.) på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast är färdig l. benägen l. redo (att gripa o. d.) till l. som har (mycket) lätt för att utveckla l. visa l. brista ut i o. d. (det som sbst. uttrycker); jfr i α. Wij haffue en sådana gudh som snar är til barmhertigheet. OPetri 3: 297 (1530). Snaar till hatten, seen till pungen. Hiärne 2Hskr. 195 (c. 1715; jfr t. geschwinde zum hut und langsam zum beutel); jfr HATT 1 d slutet o. PUNG 2 e. En vacker stinta jag var / den tiden, glad och munter, till dans och till lekar snar. Fredin Dan. 87 (1889). Den som är tålmodig visar gott förstånd, men den som är snar till vrede går långt i oförnuft. Ordspr. 14: 29 (Bib. 1917). Herr Triggs var som ett barn, lika snar till skratt som till tårar. Isberg Jenkins Brent 150 (1919). Skulle lillfingret vara kort, är dess ägare snar till snabba och rappa svar. KiromantHeml. 30 (1946).
β) [överförd anv. av α] (numera bl. i vitter stil) med sakligt huvudord i förb. med verbalsbst., i uttr. betecknande att det gm huvudordet uttryckta på l. inom (mycket) kort tid l. lätt utvecklar (l. har lätt för att utveckla) den aktivitet (o. bli sådant l. sådant) som sbst. uttrycker; förr äv. i förb. med verbalsbst. betecknande aktivitet riktad mot det gm huvudordet uttryckta, i uttr. betecknande att detta på l. inom (mycket) kort tid l. lätt utsätts för l. underkastas o. d. det som sbst. uttrycker; jfr i β. Den, som med upmärksamhet reser igenom wåra Landsorter, (kan) nogsamt finna, at ofta det bästa Landet är mera folklöst än det sämsta, fast skulden dertil icke är så lätter at yppa, eller botemedlen så snara til fångs, som mången sig föreställa kan. Fennia XVI. 3: 13 (1756); jfr FÅNG 9 a. En av dessa stora, blonda, svenska kvinnor med .. ett mjukt, vitt, mjällt hull, ytterligt snart till rodnad och blåmärken. Hellström Lekh. 509 (1927).
k) (†) om person, närmande sig l. övergående dels i bet.: som raskt l. flinkt håller sig framme l. som är tilltagsen l. framfusig (äv. övergående i bet.: oförvägen l. dristig l. djärv), dels i bet.: som snabbt l. genast l. gärna ställer upp (för att göra ngt) l. som är ytterst villig; äv. substantiverat (anträffat bl. i sg. obest.). (Det som skall göras) måtte altt skee medan the stadde äre vtj nödhenn, och nu medhan tiid är Forty sznar Får och sznoper far mista. G1R 10: 179 (1535). Itt bittert och snart folck. Hab. 1: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: det bistra och oförvägna folket). Iagh skal komma til idher och straffa idher, Och skal wara itt snart witne emoot the trolkarlar, hoorkarlar och meenedhare, och emoot them som wold och orett göra. Mal. 3: 5 (Därs.; Bib. 1917: snarfärdigt). Inwånarena (i Frankrike) äro .. i krig modde, tappre och snare. Lenæus Hübner 71 (1726).
l) (numera bl. i vitter stil) om eld: som utvecklar sig på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. tidigt l. lätt. Torr Wedh giör snaran Eeldh. Grubb 812 (1665).
m) (†) om ord: som manifesterar sig l. låter sig manifesteras på l. inom (mycket) kort tid; anträffat bl. i uttr. med snar ord sagt, liktydigt med: kort sagt, i korthet. Medh snar oordh sagdt, alt thet gudhi tilhörer, thet hörer och Christo til. OPetri 2: 20 (1528). Därs. 39.
n) (numera i sht i vitter stil) om (livs)förnödenhet(er): som på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. strax kommer (kan komma) ngn l. ngra till del l. (kan) fås o. d.; förr äv. (anträffat bl. i komp.) om mat: som det på l. inom (mycket) kort tid osv. l. på ett lätt l. enkelt sätt går att tillreda l. inmundiga o. d. De nödlidande behöver snar föda. Om mårgonen (ätes) .. smör och bröd älr ost och bröd, som är snarare. Linné Skr. 5: 206 (1732). Landet omgifwet på alla sidor med Sjö .. liksom låckade sina inbyggare att gripa till ett näringsfång (dvs. fisket), som (är) lättare än åkerbruket, efter det gifwer en snarare föda. Botin Hem. 1: 7 (1755).
o) [jfr e] (numera bl. i vitter l. högre stil) med huvudord betecknande (års)tid l. känsla o. d., övergående i bet.: som på (för den egna uppfattningen) kort (mycket kort) tid l. (vid tidpunkt) inom (mycket) nära framtid l. (tämligen) omedelbart l. strax l. tidigt tar slut l. upphör l. förgår o. d., flyktig; stundom äv. (om tid): knapp (se KNAPP, adj. 2); stundom svårt att skilja från e. Dän lust wij hafwa smaka (dvs. smakat) / Som är så snar. Skogekär Bärgbo Wijs. 39: 2 (1652, 1682). Mitt Foster .. / War Guds; dock war des tid och dagar alt för snare. Kolmodin QvSp. 2: 105 (1750). Snar är på jorden, den rusande Glädjen, ack! snar. Franzén Skald. 1: 17 (1807, 1824). Förbi, förbi! Du var för snar, / O sommar, så vi tycka. Snoilsky 5: 102 (1892, 1897). Vi kunna ju .. inte taga mot sådana döpta herrar med blot. .. Kvinnorna kastade .. stenknifven (som Folke Filbyter skulle ristat sig med) i vattnet och höljde öfver skålen ... Det var också snar tid, ty kungsmännen redo på i full fart. Heidenstam Folkung. 1: 330 (1905).
2) [överförd l. utvidgad anv. av 1] med sakligt abstr. huvudord (särsk. utgörande ett verbalsbst.) betecknande (manifestation av) rörelse l. förflyttning l. (allmännare) verksamhet l. skeende o. dyl. l. händelse l. tilldragelse o. d.: som (under utvecklande av snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) med l. förflyttning(ar) av kropp l. kroppsdel(ar) o. d.) utförs l. görs l. försiggår l. tilldrar sig l. utvecklas o. d. på (mycket, förr äv.: alltför) kort tid l. utan dröjsmål, snabb, hastig; äv. närmande sig l. övergående dels i bet.: (mycket osv.) kort(varig), dels i bet.: som utförs osv. (mycket osv.) lätt l. lättvindigt l. enkelt l. utan större möda l. besvär o. d.; äv. om sätt o. d.: varpå (manifestation av) rörelse osv. av ovan angivet slag försiggår; företrädesvis i attributiv anv.; numera bl. (i positiv o. superl.) i anv. där sammanfall med 3 föreligger; jfr 3 o. SNARARE, adv. 1, SNARLIG, SNARLIGEN 1, SNART 1. Brahe Kr. 37 (c. 1585; om rådslag). Een min drengh .. hafwer af snart betänckiande låtit sigh öfwertahla at Jngå et gifftermåhl medh Een Änkia. VDAkt. 1661, nr 244. (Transport på en hökärra, på vilken man tagit av häckarna) tyckes wäl thet bästa och snarasta maneer wara i wårt Land at införa Säden. Risingh LandB 28 (1671). (Man) såg .. (ett rådjur) i sitt snara språng mäta Fältet. Mörk Ad. 1: 31 (1742). Schultze Ordb. 4642 (c. 1755; om persons gång). De öfriga 8 rummen (i en alexandrinsk vers) äro i Skaldens val at med långa eller korrta stafvelser upfylla, efter den gång i versen, snarare eller långsammare, som tillfället medger honom at utvälja. Gyllenborg Skald. 91 (1798). — särsk. (†) i superl., i det adverbiella uttr. det snaraste l. det snarast, under utvecklande av den (de) snabbaste l. hastigaste l. mest skyndsamma l. brådskande rörelse(r) l. förflyttning(ar) l. på den kortaste tid (som det är möjligt för ngn o. d.); jfr 3 a α. Erich Karlsson och the med honom woro skyndadhe sigh thett snaraste the förmotte åt Westerårs. OPetri Kr. 265 (c. 1540). Ner the .. Lupe .. in ått porthenn, Lop diechnenn .. th(et) snarest hann kunne, och mötte them th(er) ij porthenn. UpplDomb. 2: 99 (1579). Nu wil iagh åht Östergöthland / Reesa, thet snarast som iagh kan. Prytz G1 E 2 b (1621).
3) [överförd l. utvidgad anv. av 1] med sakligt abstr. huvudord (särsk. utgörande ett verbalsbst.) betecknande (manifestation av) rörelse l. förflyttning l. (allmännare) verksamhet l. skeende o. dyl. l. händelse l. tilldragelse o. d.: som inträffar l. kommer till stånd l. sker o. d. (vid tidpunkt) inom en (mycket) nära framtid l. inom kort (äv. i uttr. inom en (mycket) snar framtid); äv. närmande sig l. övergående i bet.: som inträffar osv. (mycket, stundom äv.: alltför) tidigt l. efter (mycket osv.) kort förberedelsetid o. dyl. l. helt oförberett l. oväntat l. plötsligt l. tvärt o. d. (särsk. om död, förr äv. om sjukdom); snabb; äv. (i vissa anv., särsk. ss. förled i ssgr) närmande sig l. övergående i 2; företrädesvis i attributiv anv.; numera bl. dels i positiv, dels (i a) i superl.; jfr SNARARE, adv. 2, SNARLIG, SNARLIGEN 2, SNART 2. Det talas allmänt om regeringens snara fall. Oss hoppes nest gudz hielp vilie faa .. en god oc snar ænda (på det danska väldet i Finland). G1R 1: 115 (1523). IErici Colerus 2: 140 (c. 1645; om sjukdom). Dy bör mann billigt klaga / Herr Brandbärgs snara Död. Lucidor (SVS) 404 (1674). Färsk jäst gör en snarare jäsning, än gammal. Lindestolpe Frans. 41 (1713); jfr 2. (Drottningen:) Jag räds den (dvs. orsaken till Hamlets sjukdom) ingen annan är än denna: / Hans faders död och wårt för snara bröllop. Hagberg Shaksp. 1: 318 (1847). Snar hjälp är dubbel hjälp. Sundén (1891); jfr 2. Det talades (i Wien 1848) .. om republikens snara utropande. Lundegård Stormf. 46 (1893). Immigrationen (torde) komma att bli strängare reglerad inom en snar framtid. Cederschiöld Negr. 130 (1917). (Bil av märket) Mercedes .. säljes billigt vid snar affär. SvD(A) 1920, nr 203, s. 14; jfr 2. Den felbedömning (finansminister) Gunnar Sträng gjort ligger i hans förväntningar om ett snart omslag i den internationella konjunkturen. SDS 1971, nr 247, s. 2. — särsk.
a) i superl., i vissa adverbiella uttr.
α) i uttr. det snaraste, det tidigaste l. vid den närmaste tidpunkt l. så nära i framtiden (som det kan ske l. är möjligt l. ngn kan o. d.); förr äv. utan bestämd gräns närmande sig l. övergående i 2 slutet. Kom det snaraste du kan. Iak (är) tiil fridz med eder atj gefwe mijn fogate skindwara .. (i st. f. pengar) Laather then skinwara komma vth thet snarasta eder ær mögelegeth. G1R 1: 47 (1523). (Apollo:) Så wil iag träda Pallas bij, / At the förfalne Städer, / Thet snaresta som thet må skee, / Igen må blifwa bygde. Stiernhielm Fred. 15 (1649, 1668).
β) [möjl. kontaminationsbildning (jfr α o. uttr. med det (allra) första, med första)] i uttr. med det (allra) snaraste, stundom äv. (numera i sht i vissa trakter l. i vitter stil) med snaraste (förr äv. med snarast l. med det snaraste möjligt är), (vid tidpunkt) det (allra) tidigaste l. inom så nära framtid som det är möjligt; förr äv. utan bestämd gräns närmande sig l. övergående i 2: med den (allra) största snabbhet i rörelsen l. på kortast möjliga tid; så fort som l. fortast möjligt. Saa beder iak eder .. tiil seya alla frelsesmen Som ey ære i rikesens raadth Tet te .. wara saa meth folk föliandis .. Som kommandis warda niidath (dvs. nedåt) med tet alla snarasta. G1R 1: 57 (1523). Min Broder vill .. medh flijtt deropå driffva, att H. F. N. nu medh thett snareste mögligit är till Vijborgh (må) komma. OxBr. 5: 8 (1612). Han svarade kortt: om (rättegångs)dagen, att dett skulle skee medh dett snaraste. HH XXVI. 1: 145 (1625). CFDahlgren 2: 187 (1842: med snarast). (Emanuel Bredman) skref, att han med snaraste ville resa (från Junkersdal). Högberg Vred. 1: 366 (1906). De .. foro så .. tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med det snaraste skulle komma till honom. Apg. 17: 15 (Bib. 1917).
b) (†) i uttr. det är snart l. snart är (att) i förb. med omedelbart följande inf., betecknande att den handling l. det skeende som uttrycks gm inf. (med tillhörande bestämning) kommer att l. kan förverkligas (vid tidpunkt) inom mycket nära framtid l. inom kort l. (jfr 2) låter sig utföras resp. sker på (mycket) kort tid l. lätt l. enkelt. Snart är sadla medh een giordh. SvOrds. C 2 a (1604). Det är fuller snart att klaga, men att fundera ett verk, det är svårare. RP 13: 246 (1649). Hans M:t wille tänckia at thet wore snarare at förlora ett Konungerijke än winna. Widekindi KrijgH 472 (1671). Snarare är skrifa & änn compositum etiam. Tiällmann Gr. 116 (1696). Äfwen så är det snart att wijsa hwadan det feelet (dvs. uppgiften att det finns pygméer i Indien) kommit är. Rudbeck Atl. 3: 197 (1698).
II. [med avs. på bildningssättet jfr FIN-FIN] ss. förled i ssgn SNAR-SNARARE, angivande förhöjd grad av det i senare leden uttryckta.
Ssgr (i allm. till I 1): A: SNAR-BAKA. [retrograd bildn. till -bakad] (föga br.) baka på ett sätt som går snabbt l. ger resultat på l. inom (mycket) kort tid l. som är lättsamt l. lättvindigt, snabbaka. Östergren (cit. fr. 1920).
-BAKAD, p. adj. (numera föga br.) som bakats l. låter sig bakas på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. på ett lätt(vindigt) l. enkelt sätt, snabbakad; jfr snar, adj. I 1 i β o. -baka. Östergren (cit. fr. 1920; om bröd).
-BEDD, p. adj. (mera tillf.) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt låter sig bedjas o. förmås (till ngt), lättbedd; jfr snar, adj. I 1 i α γ'. SAOL (1950).
-BENT, p. adj. (numera bl. i vitter l. högre stil) som har snabba ben l. som är snabb att förflytta sig med hjälp av benen, snabbfotad. Molin SSkr. 121 (1895; om man).
-BEVINGAD, p. adj. (numera bl. i vitter l. högre stil) som har snabba vingar. VLitt. 1: 49 (1875; bildl., om vindfläktar).
-BLÖDIG. (†) jfr snar, adj. I 1 i α γ'.
1) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt blir sorgsen; jfr blödig 3 b. SAOB B 3623 (1917).
2) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt blir l. görs ängslig l. försagd l. rädd; jfr blödig 4. Lind 1: 149 (1749).
-BRYNA. (numera bl. i vitter l. högre stil) jfr -baka, -bakad, o. bryna, v.1 1 a; snabbryna. Björner Vols. 113 (1737; med avs. på yxa).
(I 3) -BRÅD. (i vitter l. högre stil) om död: som inträffar inom (mycket) nära framtid o. är bråd (se bråd, adj. 1 a). Idun 1951, nr 4, s. 17.
-BÖJD, p. adj. (i vitter l. högre stil) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt är l. görs böjd l. benägen (för ngt); jfr snar, adj. I 1 i α γ', o. -fallen. Vasenius Top. 3: 159 (i handl. fr. 1843; om folk).
-FAGER. i fråga om synintryck (särsk. om person l. persons ansikte l. utseende o. d.): som på l. inom (mycket) kort tid l. vid första ögonkastet l. genast är l. framstår ss. fager l. vacker o. d. (äv. i utvidgad l. överförd anv., särsk. dels i fråga om hörselintryck (särsk. om musikstycke o. d.), dels om ngns l. ngts sätt o. d.); oftast med negativ innebörd, dels: som bl. vid första påseende o. d. är fager osv., dels: fager osv. på ett sätt som sticker i ögonen l. uppfattas ss. överdrivet l. utstuderat o. d. (särsk. om person, närmande sig l. övergående i bet.: tvålfager); jfr snar, adj. I 1 i α (γ'), o. -grann, -vacker. Lieberath Knekt. 17 (1914; om pojke). En mörklockig, något snarfager Perseus, som syntes allt mera skönlockig ju mera han talade om (osv.). Lundh FörfResa 2: 166 (1924). Det är sant att .. (Lope de Vega) ofta är förbluffande modern, men han är inte modern på det snarfagra, grammofontjusiga sätt som hans senfödde ackompanjatör sökte göra gällande. DN(A) 1931, nr 125, s. 18. OoB 1932, s. 350 (om kantilenor). SvD(A) 1932, nr 41, s. 6 (om ansikte). Det ej precis snarfagra landskapet. Sjöberg Träblås. 89 (1938). Även en snarfager syn kan stå sig inför en djupare prövning. Fatab. 1947, s. 7. TurÅ 1955, s. 72 (om knölsvan).
Avledn.: (mera tillf.) snarfagerhet, r. l. f. Johnson GrKrilon 243 (1941).
-FALLEN, p. adj. (†) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt är fallen l. benägen (för ngt); anträffat bl. (i utvidgad anv., om känslor) i uttr. snarfallen till ngt; jfr snar, adj. I 1 i α, o. -böjd. SP 1780, s. 563.
-FATTLIG. (†)
1) om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt fattar l. förstår, snabbtänkt; anträffat bl. i avledn. snarfattlighet; jfr snar, adj. I 1 i α β', o. lätt-fattlig 2.
2) om sak: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt fattas l. förstås, lättfattlig (se d. o. 1); jfr snar, adj. I 1 i β. JournLTh. 1810, s. 669 (om språkliga uttryck). Atterbom Siare 5: 252 (1849; om form vari bok är skriven).
Avledn. (†): snarfattlighet, r. l. f.
1) till -fattlig 1: snabbhet l. lätthet i att fatta l. förstå; jfr lätt-fattlighet 2. Cottin Malv. 1: 139 (1827).
2) till -fattlig 2: lättfattlighet (se d. o. 1). Leopold 6: 36 (1792; av umgängesspråket). AGSilverstolpe Språkl. 3 (1814; i fråga om språk).
-FLYKTIG. (†)
1) som utvecklar snabb flykt (se flykt, sbst.2 1) l. som är snabb att förflytta sig i luften l. (i utvidgad anv.) på marken; jfr snar, adj. I 1 i α, o. flyktig, adj.2 2, 3. JRudhelius (1662; om skyar) i 2Saml. 35: 214. Bäckström Folkb. II. 2: 154 (i handl. fr. 1683; om diktfigur).
2) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt förflyktigas (särsk. liktydigt med: lättflyktig); jfr snar, adj. I 1 i β, o. flyktig, adj.2 4. Scholander I. 1: 41 (c. 1865; om lackfärg).
-FOT l. -FOTER, adj. (-fot 1640. -foter c. 1690) [jfr fsv. snarfötter; senare leden till fot, sbst.; med avs. på bildningen jfr barfot II] (†) = -fotad. Linc. M 4 a (1640). Snarfoter som en hiort. Rosenfeldt Vitt. 70 (c. 1690; om person).
-FOTA, adj. oböjl. (†) = -fotad. Stiernhielm Herc. 175 (1658, 1668; om Astrild).
-FOTAD, p. adj. (†) som har snabb fot l. snabba fötter l. är snabb på foten, snabbfotad, lättfotad (se d. o. 1); jfr snar, adj. I 1 b, o. -fot, -fota, -fotig. Linc. Tt 3 b (1640). ÖoL (1852).
-FOTIG. (†) = -fotad. JPGothus NMånsson B 4 b (1639; om person).
-FUNDIG. (†) = -fyndig 1. Dähnert (1784). Widegren (1788).
-FYNDIG.
1) om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt finner på råd l. utvägar l. hittar uppslag l. lösningar l. kommer med träffande ord l. uttryck o. d., fyndig (se d. o. I), snabbtänkt, påhittig, klipsk, skarpsinnig, slagfärdig; äv. om sätt o. d.: som är sådan persons; äv. i överförd anv., dels om ord l. svar o. d.: som röjer l. är uttryck för nyssnämnda egenskaper, fyndig l. rapp l. träffande, dels om tunga: som frambringar sådana ord osv., rapp l. kvick l. slagfärdig; äv. oeg. l. bildl.; jfr snar, adj. I 1 i α, o. -hittad, -hittig, -kvick, -rådig. Dalin Vitt. 3: 71 (1743; om person). Med den franska hufvudstadens gamin delar .. (den amerikanske gatpojken) den oförskräckta företagsamheten och det snarfyndiga skicket. Samtiden 1874, s. 676. Ramsay Barnaår 1: 161 (1904; om tunga). Poetkallets betydelselöshet var .. endast ett av de argument den alltid snarfyndiga depressionen använde. Landquist Fröding 27 (1916). Snarfyndiga svar och lustigheter. Segerstedt Händ. 89 (1926).
2) (†) om ngt sakligt: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt (kan) inses l. förstås; jfr snar, adj. I 1 i β. Möller (1790). Heinrich (1828).
Avledn.: snarfyndighet, r. l. f. till -fyndig 1. Dalin Vitt. 3: 526 (c. 1755).
-FÄRDIG. (numera bl. i vitter l. högre stil)
1) om person: som (under utvecklande av snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) l. förflyttning(ar) på l. inom (mycket) kort tid l. strax) är färdig (att handla l. verka), snabb l. rask l. flink (i sitt handlande l. verkande); stundom äv. närmande sig l. övergående i bet.: snarfyndig (se d. o. 1); äv. i överförd anv., om replik o. d.: fyndig, slagfärdig, rapp; äv. bildl.; jfr snar, adj. I 1 i α. Schroderus Liv. 616 (1626; om soldater). Wäl kan en snarfärdig ande lätt nog tro sig hafwa funnit swaret på (frågan om vad försoning är). Rudin 1Evigh. 1: 514 (1872, 1878). Olyckan kommer snarfärdig och går senfärdig. Ström SvenskOrdspr. 212 (1926). Hagberg VärldB 121 (1927; om repliker). särsk. (numera bl. i vitter l. högre stil) i förb. med efterföljande bestämning utgörande dels ett verb i inf. föregånget av (till) att, dels ett sbst. föregånget av till: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax är färdig l. benägen (till) att (göra det l. det) resp. till (det l. det); äv.: som har lätt att (göra det l. det) resp. som lätt grips av (det l. det); jfr snar, adj. I 1 i α. (Framställningen) visade, att .. (författaren) ingalunda hör till dem, som äro snarfärdiga att skära och klippa den eviga sanningen. Frey 1843, s. 69. Ni snarfärdige till smek och till slag. Ossiannilsson Hav. 380 (1910).
2) om ngt sakligt: som (med utvecklande av snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) l. förflyttning(ar)) går att göra färdig l. fullborda l. avsluta l. gjorts färdig l. fullbordats osv. på l. inom (mycket) kort tid l. lätt; jfr snar, adj. I 1 i β. PT 1906, nr 285 A, s. 3 (om dom).
Avledn.: snarfärdighet, r. l. f. (numera bl. i vitter l. högre stil) till -färdig 1. Rudin 1Evigh. 2: 15 (1870, 1878; personifierat).
-FÖRGÄNGLIG. (numera bl. i vitter l. högre stil) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt förgår (särsk. liktydigt med: lättförgänglig); jfr snar, adj. I 1 i β. Melin JesuL 1: 87 (1842; om människoboningar).
Avledn. (numera bl. i vitter l. högre stil): snarförgänglighet, r. l. f. SvLittFT 1835, sp. 121.
-GJORD, p. adj. (i sht i vitter stil) som (under utvecklande av snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) l. förflyttning(ar)) gjorts l. går att göra på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt, snabbgjord; jfr snar, adj. I 1 i β. Noreen VS 7: 353 (1918). (Man) förstår .. att arbetet (att fälla skog) varken var lätt eller snargjort. 2SvKulturb. 1—2: 66 (1934).
Avledn. (i sht i vitter stil): snargjordhet, r. l. f. Östergren (1942).
-GOD. (†) om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt blir l. visar sig l. framstår ss. god (äv. med negativ bibet. av att godheten icke varar längre än för ögonblicket l. stunden); äv. i överförd anv., om hjärtelag; jfr snar, adj. I 1 i α. Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737; om hjärtelag). Ruder Snillev. 55 (1737; om personer; med negativ bibet.).
-GRANN. (vard., mera tillf.) snarfager; jfr grann IV 2 b. Svenson-Graner YDom. 45 (1910; om kvinna).
(I 2, 3) -GÖRA. [sv. dial. snargöra] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.) om göra (se göra, sbst. 1) som utförs l. går att utföra på l. inom (mycket) kort tid l. lätt. Väring Frost. 191 (1926).
(I 2, 3) -HAST. [sv. dial. snarhast (i uttr. i (en) snarhast)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.) om hast som på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast manifesterar sig (i snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) med l. förflyttning(ar) av kropp l. kroppsdel(ar) o. d.); i uttr. i (en) snarhast (äv. i snarhasten), ss. adverbiell bestämning till ett verb, betecknande att ifrågavarande verbhandling utförs l. sker (skall utföras l. ske) under utvecklande av sådan hast; utan bestämd gräns närmande sig l. övergående i att beteckna att verbhandlingen utförs osv. på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast l. på stunden o. d.; jfr tvär-hast. Landsm. IV. 3: 52 (1909: i en snarhast). (Hon) sprang ut i boden, där helgdagskläderna hängde, för att i snarhast klä om sig. Enström Gråbacka 142 (1929). Dit går jag inte .. i snarhasten igen. Östergren (1942).
-HETSAD, p. adj. (†) som det på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt går att upphetsa l. uppreta; jfr snar, adj. I 1 i α γ'. Schultze Ordb. 1886 (c. 1755).
-HITTAD, p. adj. (†) om ord l. svar o. d.: snarfyndig (se d. o. 1). LBÄ 9—10: 100 (1798).
-HITTIG. (†) snarfyndig (se d. o. 1). Möller (1790). ÖoL (1852).
-HÄNT, p. adj. (†) som har snabb hand l. snabba händer l. som är snabb i att uträtta ngt med handen l. händerna (särsk. liktydigt med: flyhänt); jfr snar, adj. I 1 g, j α. Lind 1: 1365 (1749; om skrivare).
-KLOK. (i sht i vitter stil) nedsättande, om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast förhåller sig l. visar sig klok (beträffande ngt) l. som har lätt för att förhålla sig l. visa sig klok (beträffande ngt); äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som grundar sig på l. röjer klokhet av angivet slag; jfr snar, adj. I 1 i α, o. klok 1 d. Teologiens syntes .. måste vara främmande för allt snarklokt rationaliserande och all profan förvetenhet. SvTeolKv. 1928, s. 348. Vi 1956, nr 39, s. 10 (substantiverat, om personer).
-KOKT, p. adj. (numera föga br.) som kokats l. låter sig kokas på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. på ett lätt(vindigt) l. enkelt sätt, snabbkokt, lättkokt; jfr snar, adj. I 1 i β. Wåhlin LbLandth. 65 (1804; om ärter).
-KVICK. (†) snarfyndig (se d. o. 1); anträffat bl. om prat; jfr kvick 6. Benzelstierna Cens. 272 (1745).
-KÄR. (†) som på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast l. lätt blir (blivit) kär (se d. o. II 1 c), särsk. liktydigt med: blixtkär; jfr snar, adj. I 1 i α γ'. Wexell Rol. 338 (1755; om prinsessa).
-KÖPT, p. adj. (†) om person: som köpts l. låter sig köpas (till ngt) på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt; jfr snar, adj. I 1 i α γ', o. lätt-köpt 1. Isogæus Segersk. 649 (c. 1700; om utländska legoknektar).
-LEDD, p. adj. (†) om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt låter leda sig (i sina handlingar l. sitt tankeliv o. d.), lättledd o. d.; jfr snar, adj. I 1 i α γ'. Wallenberg (SVS) 2: 4 (1775).
-LIK. i predikativ anv., direkt l. (numera bl. i vitter l. högre stil) gm prep. med förbundet med sin bestämning: som på l. inom (mycket) kort tid l. vid första ögonkastet l. (tämligen) omedelbart l. genast framstår ss. lik (ngn l. ngt) l. (med pluralt huvudord) lika (varandra); äv. övergående i bet.: som är tämligen l. ganska l. mycket lik (ngn l. ngt) resp. lika (varandra) l. som (starkt l. svagt) erinrar l. påminner om (ngn l. ngt) resp. (varandra); äv. (med pluralt huvudord o. utan bestämning) med reciprok innebörd: som på ovan angivet sätt är lika varandra; äv. i attributiv l. predikativ anv.: som (vid första påseende o. d.) är av (ungefär) samma art l. slag l. beskaffenhet l. karaktär l. utseende l. färg o. d., (tämligen) likartad l. lika (äv. (särsk. om namn) liktydigt med: (tämligen) likalydande); jfr snar, adj. I 1 i α. LBÄ 4: 11 (1797). De äro hvarandra snarlika. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Johan Banér) var snarlik konung Gustaf Adolf till anletsdrag, och ännu mera till gestalt. Fryxell Ber. 7: 185 (1838). Den lilla sjön var snarlik ett ofantligt porslinstvättfat midt i skogen. Ödman VårD 2: 99 (1888). Den enda lilla skillnaden (från förhållandena under franska revolutionen) här (på Ellis Island) var, att aristokraterna inte alls voro ett spår till aristokrater, och att det var friheten i stället för bödelskärran, som väntade. Annars var det nog bra snarlikt. Nordström Amer. 49 (1923). Förhållanden, snarlika (med) dem, som (osv.). Östergren (1942). (Barnen visades vid testet) bilder av mer eller mindre snarlika broscher. Edlund KalmarprovProgn. 240 (1955). Snarlika namn. SvHandordb. (1966). särsk.
a) (i vitter stil, tillf.) i attributiv anv., med underförstått huvudord, i sådana uttr. som en snarlik dödskalle, en skalle snarlik en dödskalle. Högberg Vred. 3: 355 (1906).
b) i n. sg. substantiverat, i uttr. något snarlikt, något likartat l. liknande, något åt det hållet l. ditåt. (Sv.) eller ngt snarlikt, (eng.) or something like it. WoH (1904). Något snarlikt hade han aldrig sett. Östergren (1942).
c) ss. adv.: på (tämligen) likartat sätt, (tämligen) likartat l. lika; förr äv.: nästan l. i det närmaste l. så gott som. (Folkmassorna) se upp till .. (Bolivar) med en snarlikt afgudisk dyrkan. Gosselman Col. 2: 335 (1828). Det återstående .. ansluter sig snarlikt till det redan uppgifna. Almqvist GrSpr. 98 (1837). Slaver och varäger .. voro så snarlikt klädda, att man på dräkten knappast kunde skilja dem åt. Ahrenberg StRätt 3 (1899).
d) (numera i sht i vitter stil) i n. sg., övergående i konjunktionell anv.: (nästan) liksom l. såsom l. på samma sätt som. Skönheten trofast smyckar den stolta höjd, / rundt kring hvars skogsvrår romerska villor förr / sig lägrat snarlikt hvita dufvor / skimrande ljust bland de mörka snåren. Wirsén Fur. 246 (1896). Snarlikt ett barn som opåräknat mottagit en mekanisk leksak, vars innebörd det icke kan förstå, fingrar en nyfiken mänsklighet sina vassa verktyg. Frosterus Jord. 22 (1930).
Avledn.: snarlikhet, r. l. f. om (manifestation av) egenskapen (hos ngn l. ngt) att vara snarlik; förr äv. i uttr. ha snarlikhet av ngt, vara snarlik ngt. Snarlikhet .. (dvs.) Snarlikt utseende. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Simris kyrka) har snarlikhet af en urgammal borg. Brunius SkK 133 (1850). En snarlikhet, som dock aldrig går till verklig likhet. Östergren (1942).
-LIKNANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) snarlik. En hopviken smörgås, snarliknande en liten psalmbok, erinrade honom att han ej ätit frukost ännu. Blanche Tafl. 2: 251 (1842, 1856). (Träsken) ha alla snarliknande namn. Ahlman Hav 5 (1916). Smith OrgKemi 211 (1938; attributivt, om kemisk formel).
-LYNT, p. adj. (†) snarsint; anträffat bl. bildl.; jfr lynt 2. Dalin Arg. 2: 375 (1754).
-LÄRD, p. adj. (†) om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt lär sig l. lärs l. kan lära sig l. läras (ngt); jfr snar, adj. I 1 i α (γ'), o. -nimmen. Amman 72 (1756).
-LÖPANDE, p. adj. (†) som är snabb när det gäller att löpa l. som löper snabbt l. hastigt, snabblöpande. BröllBesv. 528 (c. 1700; uppl. 1970; om stjärnor; andra hskr.: Snällöpande).
-MINNES, adj. [senare ssgsledet till minne, sbst.1] (†) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt drar sig till minnes l. minns; anträffat bl. substantiverat, om person; jfr snar, adj. I 1 j α. Broman Glys. 1: 713 (c. 1740).
-MOGEN. [sv. dial. snarmogen] (numera i sht i vissa trakter) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. tidigt blir mogen (se d. o. 1); jfr snar, adj. I 1 i β, o. bråd-mogen. Schroderus Dict. 208 (c. 1635).
Avledn.: snarmogenhet, r. l. f. (numera i sht i vissa trakter). Nordforss (1805).
-MYNT. (†) om person, vid tal: som (är mycket l. alltför snabb i munrörelserna o. därför) snubblar på orden; äv. i utvidgad anv., dels: som stammar, dels: som skorrar. jfr snar, adj. I 1 g, i α. VarRerV B 8 a (1579). (Sv.) Snar-mynt (snafwande på målet) (t.) im Reden anstossend, oder schnarrend. Lind (1749). Möller (1755).
-MÄTT. (i sht i vitter stil) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax blir (blivit) mätt (särsk. liktydigt med: tvärmätt); jfr snar, adj. I 1 i α γ'. Östergren (1942).
-NIMMEN. [sv. dial. snarnimmen] (†) = -lärd. Schultze Ordb. 4642 (c. 1755).
-ORDIG. (†) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt tar till orda, pratsam, talför; jfr snar, adj. I 1 j α, o. -talig. Strinnholm Hist. 1: 444 (1834; om man).
-RÅDA, adj. oböjl. (†) = -rådig. Lind (1749).
-RÅDIG. [fsv. snarradhogher] om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt finner på råd l. utvägar l. hittar uppslag l. lösningar, snarfyndig (se d. o. 1), snabbtänkt, klipsk, skarpsinnig; äv. närmande sig l. övergående i bet.: som har sinnesnärvaro l. är beslutsam l. resolut; jfr snar, adj. I 1 h, i α, j α. LPetri Kr. 13 (1559). Hade ej Thulin varit så snarrådig, skulle utan tvivel tåget fortsatt med oförminskad hastighet och först hejdats av stenbarriären vid färjeläget. NDA(A) 1934, nr 84, s. 5.
Avledn.: snarrådighet, r. l. f. Hallström Brilj. 17 (1896).
-RÖRLIG. (†) som är snabb att röra sig l. som snabbt rör sig; anträffat bl. bildl., om forskningslust; jfr rörlig 8 b. Järta ÅmVetA 1831, s. 31.
-SAGT, adv. (†) snart (se d. o. 2 b α) sagt, kort o. gott; jfr snar, adj. I 1 i β. Almqvist Herm. 94 (1833). Dens. Smar. 230 (1845).
-SINNAD, p. adj. (numera i sht i vissa trakter) snarsint; äv. bildl. Dalin Arg. 2: nr 45, s. 4 (1734; bildl.). Moberg Utvandr. 274 (1949).
-SINT, p. adj. [sv. dial. snarsint] (numera i sht i vissa trakter) om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt blir upprörd l. arg l. ond l. ilsken o. d.; äv. (bygdemålsfärgat) liktydigt med: (häftigt) upprörd l. arg l. ond l. ilsken, tvärarg o. d.; jfr snar, adj. I 1 i α γ', o. sint 4, sinne, sbst.2 6 c, 7 h, samt -lynt, -sinnad o. -sticken. Thorer war snarsinter .., blef honom något emot eller någon skada giorder, förifrades hann stragst. Reenhielm ThViik. 41 (1680). Hjälte flög upp, arg som ett bi, rev omkull en stol och flög på Lass. — Så så, intet blir du fäl snarsint för detta! Carlsson GlestGård. 126 (1943).
Avledn.: snarsinthet, r. l. f. SvTyHlex. (1851).
-SKRIVARE. (†) person som är snabb att skriva l. snabb skrivare (se d. o. 2), snabbskrivare, stenograf; jfr snar, adj. I 1 g, i α. Ödmann StrFörs. 1: 268 (1779).
-SKRÄMD, p. adj. (numera i sht i vitter stil) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt blir skrämd l. låter sig skrämmas (särsk. liktydigt med: lättskrämd); jfr snar, adj. I 1 i α γ'. Spegel 438 (1712).
Avledn. (numera i sht i vitter stil): snarskrämdhet, r. l. f. särsk. liktydigt med: lättskrämdhet. Nordforss (1805).
(II) -SNARARE, adv. komp. ännu snarare (se snarare, adv. 3). Hagberg Shaksp. 6: 210 (1849; eng. orig.: ratherest).
-STICKAS, v. dep. (†) = snar-sticknas. Schroderus Comenius 893 (1639: snarstickias).
-STICKEN. (snar- 1635 osv. snara- 1721) om person (l. djur), stundom äv. ngns lynne o. d.: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt går att göra l. blir stött l. arg l. ond l. ilsken o. d. (särsk. liktydigt med: lättstött l. lättretlig l. lättretad); äv. i överförd anv., särsk. om ord: som vittnar om l. är uttryck för egenskapen att vara snarsticken (i ovan angiven bet.); jfr snar, adj. I 1 i α γ', o. -stucken samt snart-sticken. Han har ett snarsticket humör. Schroderus Os. 1: 458 (1635; om person). Topelius Planet. 3: 80 (1889; i överförd anv., om ord). En snarsticken man uppväcker träta, men en tålmodig man stillar kiv. Ordspr. 15: 18 (Bib. 1917).
Avledn.: snarstickenhet, r. l. f. om (manifestation av) egenskapen att vara snarsticken; i sht förr äv. i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i bet.: förnärmelse l. ilska l. vrede; jfr snarstuckenhet. Wijd desze orden (av Mentor som kallat Idomeneus förmäten) begynte redan Idomeneus komma utur sin första snarstickenhet, och syntes blygas för sin otålighet. Ehrenadler Tel. 452 (1723). Hufvudsymtomerna (på sjukdomen) äro .. (bl. a.) lättretligt nervsystem, snarstickenhet. Hygiea 1840, s. 528.
snarsticknas, v. dep. (numera knappast br.) bli (tvärt) stött l. arg l. ilsken o. d., vara snarsticken; jfr snar-stickas. Lind (1738). SvTyHlex. (1872).
-STUCKEN, p. adj. = -sticken; stundom äv. i utvidgad anv., dels i uttr. snarstucken om ngt, till retlighet känslig l. ömtålig l. nogräknad i fråga om ngt, dels övergående i bet.: (som (tvärt) blivit) förnärmad l. arg l. ilsken. Lagerlöf Theokr. 123 (1884; om person). Plebejerna äro för honom en boskapshjord, som är både feg och dum, .. som är snarstucken om sin makt. Schück Shaksp. 2: 342 (1916). Säg ut vad du egentligen har för uppfattning om mej, skrek Osborn ur sin lilla snarstuckna divasjäl. Aronson Medalj. 95 (1935). Den andre detektiven nöjde sig med att hålla i den lille snarstuckne mannens skjortärm. Botwid Wennb. 157 (1939).
Avledn.: snarstuckenhet, r. l. f. = snarstickenhet. GbgP 1873, nr 250, s. 2. Universitetslivet har sin artrika flora av stickord och snarstuckenheter. Gierow i 3SAH LXXII. 2: 102 (1963).
-SÖVD, p. adj. (†) som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt går att få till att sova l. somnar; jfr snar, adj. I 1 i α γ'. Serenius (1741). ÖoL (1852).
-TALIG. (numera bl. i vitter l. högre stil, arkaiserande) om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax tar till orda l. som har lätt för att (börja) tala (o. uttrycka sig), talför; äv. närmande sig l. övergående i bet.: snarfyndig (i sitt tal), klipsk; äv. bildl.; jfr snar, adj. I 1 j α, o. -ordig. Ulf Jarl war en snartalig man, hwilken sade rent ut hwad han mente. Peringskiöld Hkr. 1: 687 (1697; isl. orig.: skiotorþur). LBÄ 2—3: 48 (1797; bildl.). Han var snartalig och kunde svara på hvilken gåta som helst. Heidenstam Folkung. 1: 43 (1905).
(I 2, 3) -TRO. (†) på l. inom (alltför) kort tid l. (alltför) omedelbart l. tidigt l. på ett (alltför) lättvindigt sätt uppkommen tro (på ngn l. ngt) l. tilltro (till ngn l. ngt), lättrogenhet l. godtrogenhet o. d.; jfr -troande, -trohet. Gyllenborg Andr. P 1 a (1723).
(I 2, 3) -TROANDE, n. (†) = -tro; anträffat bl. i uttr. snartroande av ngt, på l. inom (alltför) kort tid osv. uppkommen tro (på ngt) l. tilltro (till ngt); jfr lätt-troende. VDAkt. 1694, nr 327 (: snartroande af personens wärdigheet).
-TROGEN, förr äv. -TROEN (-troen 1639 (: snartroenheet). -trogen 1631 osv.) (numera bl. i vitter l. högre stil) om person: som på l. inom (alltför) kort tid l. (alltför) omedelbart l. tidigt l. på ett (alltför) lättvindigt sätt tror l. är benägen att tro (ngn l. ngt l. på ngn l. ngt); numera bl. med negativ l. nedsättande innebörd, särsk. liktydigt med: lättrogen l. godtrogen; stundom äv. i överförd l. oeg. l. bildl. anv. (särsk. om land l. stat); i överförd anv. i sht förr äv. om berättelse o. d.: som vittnar om l. är uttryck för egenskapen att vara snartrogen (i ovan angiven bet.); jfr snar, adj. I 1 i α, o. snart-trogen. L. Paulinus Gothus ThesCat. 115 (1631; om personer). När Saken angår Konungens Lijff, tå bör man wara snartrogen, äfwen och höra them som fåfänga Ting i thy måle förebringa. Sylvius Curtius 460 (1682). Den snartrogna olyckeliga Republiquen trodde, at åtminstone de sworne Ederne, skulle .. hålla de ostadiga sinnen i stadigt band. Nordberg C12 1: 522 (1740). VDAkt. 1790, nr 233 (om berättelser). Den som är för snartrogen, han är lättsinnig, / och den som så försyndar sig, han felar mot sig själv. Syr. 19: 4 (Apokr. 1921). Östergren (1942; angivet ss. mindre vanl.).
Avledn. (numera bl. i vitter l. högre stil): snartrogenhet, r. l. f. om (manifestation av) egenskapen att vara snartrogen; numera bl. med negativ l. nedsättande innebörd, särsk. liktydigt med: godtrogenhet l. lättrogenhet; jfr snarttrogenhet. Schroderus Comenius 812 (1639; t. orig.: Leichtgläubigkeit). Schulthess (1885).
(I 2, 3) -TROHET. (†) = -tro. Mörk Ad. 1: 81 (1743). Schützercrants PVetA 1777, s. 57.
(I 2, 3) -TYCKE.
1) (i sht i vitter stil) om egenskapen hos ngn att på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast verka tilldragande på l. behaga en annan person (av motsatt kön); i sht i uttr. ha snartycke, vara utrustad med sådan egenskap. Han skulle kunna fördraga henne, sade han sig. Snartycke hade hon ej men vann. Sandel Dropp. 23 (1924).
2) (numera bl. i vitter l. högre stil) i utvidgad anv., övergående i bet.: snarlikhet, visst tycke; i uttr. snartycke av l. med ngn l. ngt l. varandra (förr äv. snartycken av varandra), snarlikhet med l. visst tycke av ngn l. ngt l. varandra. En nödfallslögn, som ofta .. får ett snartycke af sanningens eget vittnesbörd. Wallin 2Pred. 2: 205 (1829). Christendomens stjernhimmel liknar i mycket den naturliga, hvars lysande resenärer med snartycken af hvarandra på olika tider framtindra. Hedborn 2: 202 (1839). Färgkonstens snartycke med musiken är ofta påpekadt. Bergh Konst 24 (1889, 1908). En tragikomisk episod med en aning snartycke av detektivroman, inträffade (osv.). Upsala(A) 1929, nr 163, s. 6.
-TYCKT, äv. (i vissa trakter) -TYCKEN, p. adj. [sv. dial. snartyckt, snartycken; möjl. (åtminstone delvis) kontaminationsbildn. mellan grann-tyckt o. snar-stucken] (numera bl. i vissa trakter l. i vitter stil) om person: snarsticken, granntyckt. NordRevy 1895, s. 412.
Avledn. (numera bl. i vissa trakter l. i vitter stil): snartyckthet, r. l. f. snarstickenhet. Laurén Minn. 309 (1877).
-TÄND, p. adj. (numera bl. i vitter stil) om eld o. d.: som tänts l. låter sig tändas l. tänder på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt; äv. bildl.; jfr snar, adj. I 1 i β. Ödmann PredUtk. 35 (1808; bildl., om hjärta). Walldén FrämDiktn. 41 (1901, 1913; om eld).
-TÄNKT, p. adj.
1) (numera i sht i vitter stil) om person (stundom äv. djur): som på l. inom (mycket) kort tid l. strax l. lätt tänker (ut ngt, t. ex. ett sätt att handla l. ett svar); särsk. liktydigt med: kvicktänkt l. snabbtänkt, stundom äv.: snarfyndig (se d. o. 1), klipsk; i sht förr äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som vittnar om l. är uttryck för l. resultat av egenskapen att vara snartänkt (i ovan angiven bet.); jfr snar, adj. I 1 i α, o. snart-tänkt. Emoot thenna wedermödhan (att hans näbb blivit krokig) weet .. (örnen) synnerligit remedium och snartänkt läkedoom. Bullernæsius Lögn. 160 (1619). Stjernhjelm, stark och snartänkt, ville likasom tvinga .. (naturen), at öfvergifva sina egna lagar och lyda des Snille. Gagnerus Stjernhjelm 74 (1776). Kajföreståndaren var .. en snartänkt herre, som sällan blev svaret skyldig. Åberg ProstE 151 (1938).
2) (†) i utvidgad anv. av 1, i uttr. vara snartänkt att (göra det l. det), på l. inom (mycket) kort tid l. strax vara betänkt att (göra det l. det). Bullernæsius Lögn. 281 (1619).
Avledn. (i sht i vitter stil): snartänkthet, r. l. f. till -tänkt 1, om (manifestation av) egenskapen att vara snartänkt (särsk. liktydigt med: kvicktänkthet l. snabbtänkthet). SAOL (1900).
-VACKER. = -fager. SvLittFT 1835, sp. 331 (om former). Hvarenda af dessa judinnor var i hög grad hvad man kallar ”snarvacker”, och ett par af dem kunde uthärdat äfven den långvarigaste granskning. Kræmer Span. 172 (1860). (Chefen) var en vacker och elegant — kanske lite för snarvacker och lite för elegant — man i början af fyrtiårsåldern. Söderberg AllvLek. 64 (1912). Essén Prill. 26 (1920; om ansikte). Jeanson (o. Rabe) 2: 153 (1931; om melodier). Esther och Albert är ingen snarvacker bok. Den tjusar varken med sitt stoff eller sin stil. OoB 1931, s. 393. (Kafé-)Lokalen var inte alltför snarvacker. Siwertz Ung 239 (1949).
Avledn.: snarvackerhet, r. l. f. (tillf.) Fornv. 1941, s. 335.
-VUXEN, p. adj. [jfr sv. dial. snarvaxt, nor. dial. snarvaksen] (numera i sht i vissa trakter) som växt l. växer l. har benägenhet att växa upp på l. inom (mycket) kort tid, snabbvuxen; jfr snar, adj. I 1 i β. Alm(Sthm) 1796, s. 39 (om aspträd).
-VÄCKT. p. adj. (numera i sht i vitter stil) som väckts plötsligt l. abrupt l. (mycket l. alltför) tidigt l. som på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast l. lätt väcks (särsk. liktydigt med: lättväckt); ofta bildl; jfr snar, adj. I 1 i α γ'. Enfaldigheten, snarväkt af ondskan, är altid sjelfklok och djerf, at vanfrägda Store människjor. Gagnerus Stjernhjelm 35 (1776). Efter skottet, som brakande störde den nattliga friden och stillheten, följde ett hiskeligt larm från de snarväckta kråkorna. Reuterswärd Minn. 88 (1922).
-VÄG. (numera bl. i vitter stil) om väg som det (i förh. till en viss annan väg l. vissa andra vägar) tar (mycket) kort(are) tid i anspråk att färdas efter l. följa; äv. bildl.; jfr snar, adj. I 1 i β, o. genväg. Vinterg. 1897, s. 78 (bildl.). Östergren (1942).
-VÄGS, adv. [med avs. på bildningen jfr lång-vägs, när-vägs] (i vitter stil) om förhållandet att en lokalitet är så belägen i förh. till en viss annan lokalitet l. att vissa lokaliteter är så belägna i förh. till varandra att det tar (mycket) kort tid i anspråk att (vägledes) färdas från den ena lokaliteten till den andra resp. mellan lokaliteterna; i sht ss. bestämning till vara, i uttr. betecknande att det (icke) är nära (väg) mellan lokaliteter; jfr snar, adj. I 1 i β, o. -väg. Det är inte snarvägs mellan byar och bygder i Härjedalen. TurÅ 1931, s. 113.
-VÄND, p. adj. [sannol. urspr. använt om segelfartyg som på l. inom kort tid l. lätt kunde vändas genom vind] (numera föga br.) bildl., om person: som har snabb (uppfattning o.) reaktionsförmåga, rapp, pigg, vaken; jfr snar, adj. I 1 i α γ'. En sjöman, pojke! bör vara .. / Qvicktänkt och snarvänd, ty annars går han och vankar, / En redlös skuta förutan roder och ankar. Sehlstedt 1: 132 (1850, 1861). En fransk matros, när han var som bäst, var en fröjd att skåda; hövlig, intelligent, ”kvicktänkt och snarvänd”, modig och företagsam. VFl. 1931, s. 204.
(I 2, 3) -VÄNDNING. (numera i sht i vitter stil) vändning som görs på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast; nästan bl. i uttr. i en snarvändning, vanl. med förbleknad l. oeg. bet.: i en handvändning l. i en hast l. i ett vips l. helt ett tu tre l. oförberett (stundom äv.: i hastigheten l. brådskan). Jag har själv begagnat .. (uttrycket) i en snarvändning. Molin SSkr. 469 (c. 1895). Nu måste hon bjuda till bords, och det var inte gjort i en snarvändning. Väring Frost. 293 (1926).
-ÄLSKANDE, p. adj. (†) om person: som på l. inom (mycket) kort tid älskar l. som lätt älskar; jfr snar, adj. I 1 i α. Alm(Sthm) 1656, s. 13.
(I 1 f) -ÖGD, p. adj. [fsv. snarögdher] (numera bl. i vitter stil) som har snabbt rörliga (kringspelande) ögon, kvickögd; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl., betecknande person ss. vaken l. pigg o. d. Peringskiöld Wilk. 245 (1715). Det är en pigg byting, snarögd och munvig. Antarctic 2: 16 (1904).
-ÖPPEN. (†) om person: som på l. inom (mycket) kort tid l. strax förhåller sig öppen (för intryck o. d.); jfr snar, adj. I 1 i α. LBÄ 23—24: 69 (1799: snar-öppen för alla ingifvelser).
B (†): SNARA-STICKEN, se A.
Avledn.: SNARHET, r. l. f. [fsv. snarhet; jfr d. snarhed]
1) till I 1, 2, om (manifestation av) egenskapen (hos person l. djur l. sak) att på (mycket) kort tid (försätta sig i rörelse o.) förflytta sig (l. bringa ngn l. ngt att förflytta sig) i rummet (från en plats till en annan); äv. (o. numera bl., i vitter l. högre stil) allmännare, om (manifestation av) egenskapen att (under utvecklande av snabb(a) l. hastig(a) l. brådskande rörelse(r) med l. förflyttning(ar) av kropp l. kroppsdel(ar) o. d.) handla l. verka o. d. på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast; snabbhet l. kvickhet l. raskhet l. skyndsamhet. Jagh krefwer af (marsken) .. behendighet i giörande: och snarhet vthi fulbordan. Gustaf II Adolf 64 (c. 1620). Haaffswijnet öfwergår alla medh sijn snarheet. Schroderus Comenius 171 (1639). I så stor Snarhet Englarna och Siälen, kan röra sig uthan Kråpp, så hastigt kan och Siälen röra sin Kropp, ifrån Himmelen och till Jordene. Fernander Theatr. 540 (1695). Lundell (1893; utan närmare angiven bet.); möjl. till 2. särsk.
a) (†) i det adverbiella uttr. med l. i (en) snarhet, med (stor) fart l. hastighet l. i ett huj l. snabbt l. hastigt; äv. allmännare, övergående i bet.: på l. inom (mycket) kort tid l. (tämligen) omedelbart l. genast. Med nogon lithen Jagt szom kunde smita her vtöffuer med en snarhet åth Calmarne. G1R 9: 330 (1534). I lickia måtho bekienndhe Hermann j Melby, att hann medh en snarhett och offöruarandis jn kom j ehn gammul stuffuo till dem. TbLödöse 189 (1590). (En bok brukar förses med företal) så att en Läsare må deruthaff i en snarheet kunna fatta en kort Ideé aff heela Wärcket. Rosenfeldt Nav. b 1 a (1693). Wettandes huarken wåra siälasöriare eller wij huru kyrkian kan komma i snarheet till sin wählfångne Egendomb igen. VDAkt. 1694, nr 189. Urskillning .. (är) Gåfvan att fatta med snarhet det, som upplyser sakers eller tillfällens olika beskaffenhet. Leopold 6: 337 (c. 1820).
b) (numera bl. i vitter l. högre stil) i förb. med en omedelbart följande bestämning utgörande ett verb i inf. föregånget av att l. ett sbst. föregånget av prep. till; jfr snar, adj. I 1 i, j; i nämnda förb. äv. övergående i bet.: benägenhet l. fallenhet l. lätthet. (Biskop Sidonius) hade itt gott Nimme, mächta beqwemligit medh een Snarheet at lära och fatta alla Konster. Schroderus Os. 1: 838 (1635). Det fanns hos honom en häftighet i sinnet, en snarhet till vrede. Weibull LundLundag. 14 (1882). Marknadspolisernas snarhet att vid minsta anledning ”visitera”. Hedenstierna StutaP 68 (1899). Ömhet vid sjukbädden .. minne och penetration, förenade med snarhet att se saken ur sin naturligaste och sannaste synpunkt, se der qvinnans och Läkarens hufvuddrag. Nyström DöfstUndUtv. 184 (1901).
2) (numera bl. i vitter l. högre stil) till I 3, om (manifestation av) egenskapen (hos ngt) att inträffa inom en (mycket) nära framtid l. strax; särsk. liktydigt med: (omedelbar) närhet. Syn av skönhet, ständigt värd att gömmas, / — klar och ljus, men med en aning under / om det stora, tunga mörkrets snarhet. Arena 1918, s. 129. Det mörka är ett bud om dödens snarhet, / som lik en fjällvägg över dalen hänger. Rundt StillLjus. 8 (1929).
Spoiler title
Spoiler content