SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNARKA snar3ka2, v. -ade (PPGothus Und. A 3 b (1590: snarckar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er Visb. 2: 93 (1673); imper. sg. snark Scherping Cober 2: 316 (1737); ipf. -te AsiatB 1: 196 (1741), NVedboDomb. Vårt. 1762, § 122). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SNARK.
Ordformer
(förr äv. -ck-)
Etymologi
[fsv. snarka, sv. dial. snarka; jfr fd. snarka (ä. dan. o. dan. dial. snarke), nor. dial. snarka, mlt. snarken, mht. snarchen (t. schnarchen), eng. dial. snark; i avljudsförh. till (ä.) d. snorke (ä. d. äv. snurke), snarka, mlt. snorken, snyfta, prusta, snarka (lt. snorken, snarka, pladdra, skryta), nl. snorken, snurken, snarka, pladdra, skryta, o. möjl. till SNÄRKA, snarka. — Jfr SNARKA, sbst.]
1) om människa l. djur: under (naturlig) sömn frambringa (ett) rosslande l. gurglande l. snörvlande ljud (alstrat resp. alstrade gm att gomseglet, stundom äv. läppar o. d., försätts i vibration av andningsluften); i sht med tanke på frambragt(a) ljudföljd(er); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt sådant ljud l. enskild sådan ljudföljd; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. dels om ljud o. d.: som är av angivet slag, dels om sömn o. d.: som försiggår under frambringande av ljud av angivet slag); stundom äv. övergående i bet.: (snarka o.) sova; äv. mer l. mindre bildl.; jfr SNARK 1. LPetri 3Post. 88 a (1555; opers., i passiv form). Pijgerna, Som sittia och snarka i Kyrkian. Lindner Tijdhfördr. 1 (1641). Sylvius Curtius 461 (1682; i p. pr., om sömn). Af trötthet öfwerhopad .. föll jag i en hård sömn. Det war redan .. wid pasz twå timar, som jag snarkat, då et hiskeligit bölande wäckte mig utur min hwila. Roman Holbg 15 (1746). (Det var en) sällsynt lyckad dag — en sådan dag, när samvetet snarkar, och det är många, många mil till helvetet. Bergquist MolandGrev. 29 (1919). När snarkningarna blevo alltför störande, rörde jag med mina fötter vid hans huvudkudde. Då vände han på sig och snarkningarna upphörde på en stund. Lagergren Minn. 5: 222 (1926). Det närmaste lejonet snarkade taktfast. Gripenberg Johnson Saf. 200 (1928). Gustavs jämna andetag, så här på morgonsidan fullständigt befriade från alla snarkande biljud. Bäckström ClarySkilj. 85 (1932). — jfr DJUP-SNARKANDE. — särsk.
a) med innehållsobj.
α) betecknande snarkning (uppfattad l. karakteriserad på visst sätt). Jag tror att han snarkar en fältmarsch. JGOxenstierna Dagb. 128 (1770). Han skulle sofva, och det enda, som distraherade honom derifrån, var en myggas pipiga surrande, till hvilket Carl snarkade en väldig bas. De Geer Hjertkl. 177 (1841). Mina eskimåer snarka redan det goda samvetets storsnark. Wulff GrönlDagb. 294 (1917).
β) betecknande sömn l. lur (se LUR, sbst.5) l. middag (jfr d. o. 2 a) o. d. En bonde snarkar / sin sunda, roliga lur. Tavaststjerna NVers 122 (1885). Pan snarkar / middag under en lummig ask på Börkö. Kåhre DiktPamfl. 21 (1939).
b) med refl. obj. o. predikatsfyllnad, i uttr. snarka sig sådan l. sådan, snarka l. (snarka o.) sova så att man blir sådan l. sådan. Man sofwer der (dvs. på lättjans bädd) sig mätt, man snarkar der sig fet. Kolmodin QvSp. 2: 124 (1750).
c) opers. Det snarkar så godt där borta i vrå (dvs. på krogen). Bååth Dikt. 92 (1879). Strindberg Hems. 22 (1887).
2) i fråga om (om snarkning (i bet. 1) erinrande) ljud som icke frambringas under l. i samband med (naturlig) sömn.
a) om människa l. djur: frambringa ett rosslande l. gurglande l. snörvlande strup- l. mun- l. näsljud l. en följd l. följder av sådana ljud; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt sådant ljud l. enskild sådan ljudföljd; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som består av l. innehåller ljud av angivet slag l. som liknar l. erinrar om snarkning (i bet. 1); särsk. i fråga om ljud alstrat (alstrade) av sjuk människa l. sjukt djur; förr äv. om person, liktydigt med: fnysa l. frusta l. fräsa l. gurgla (av ilska o. d.); jfr SNARK 2 a. (Läkemedel) För luchtande anda snarckande och harcklande. BOlavi 176 a (1578). (Ännu mer opassande än att fnysa är det) at snarcka, hwilket hörer them vrsinnighom till. Hambræus Erasmus A 6 a (1620). (Han) swingade sig .. up i Sadelen, och hölt .. (hästen) fast med Tygelen, utan stöt och slag, tils endteligen Hästen låtit wreden och grymheten falla, samt uphördt med fnysandet och snarckandet. Bliberg Acerra 34 (1737). Fallandesot wisar sig (bl. a.) med ryckningar, fullkomlig känslolöshet, .. efteråt snarkning och sömn. Darelli Sockenapot. 135 (1760). Andedrägten blir (vid visst slags kreaturssjuka) .. svårare, samt sker med snarkande och sorglande. VetAH 1769, s. 326. Den återkommande andedrägten (hos person som drabbats av slag) är gemenligen snarkande, liksom i djup sömn. Lovén Anv. 20 (1838). Kl. 11 .. inställde sig åter (hos den kvinnliga patienten) ett anfall af convulsioner .. (varvid) de vanliga häftiga ryckningarne inställde sig. Sedan dessa varat omkring 5 minuter följde det soporösa stadiet, med icke synnerligt starka snarkningar. Hygiea 1841, s. 537. — särsk.
α) i uttr. snarka efter luft, rosslande snappa efter luft. Delblanc Homunc. 170 (1965; om person).
β) i fråga om vissa djurs (karakteristiska) läten. Knöppel VildmBild. 21 (1916; i p. pr., om älgkors frustningar). särsk.
α') i fråga om grodas kväkande. Rosenius Himmelstr. 197 (1903).
β') i fråga om riphannes karakteristiska grymtande l. knarrande. Hemberg ObanStig. 159 (1896; i p. pr., om läte).
b) om ngt sakligt: ge ifrån sig ett dovt vibrerande l. sörplande ljud l. en följd l. följder av sådana ljud; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt sådant ljud l. enskild sådan ljudföljd; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som består av l. innehåller ljud av angivet slag l. som liknar l. erinrar om snarkning (i bet. 1); numera företrädesvis (i sht i vitter stil) om (sur) rökpipa l. huvud på sådan pipa: snörvla l. fräsa l. knastra o. d. (äv. i överförd anv., om person med tanke på rökpipa); jfr SNARK 2 b. Rinman (1789; i fråga om ljud som illa funktionerande blåsbälg ger ifrån sig). Skulle någon snarkning af luft märkas i (lavemang-)sprutan .. så måste med all tryckning genast upphöras. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 23 (1839). Ekbohrn NautOrdb. 121 (1840; i p. pr., om ljud som pump avger vid pumpning). Under tiden stod Lundell och målade och snarkade med sin sura träpipa. Strindberg RödaR 39 (1879). Den lilla snarkningen i kyrkoherdens långpipa ljöd emot mig som en katts belåtna spinnande. Engström 2Bok 73 (1909). Han sög det snarkande piphuvudet. Delblanc Prästk. 10 (1963). — särsk. (i sht ngt vard.) opers.; särsk. i fråga om ljud ur ngns bröst vid andning: rossla, koka. Det snarkade och pep i hans bröst. Moberg Sold. 316 (1944).
Särsk. förb. (i allm. till 1): SNARKA AV SIG10 4 0. (snarkande) sova av sig (rus o. d.). Kullberg Domaren 59 (1842).
SNARKA BORT10 4. (snarkande) sova bort (sin tid o. d.). Palmblad Fornk. 1: 178 (1843).
SNARKA I SIG10 4 0. särsk. (tillf.) till 2 a: snörvlande dra i sig (luft o. d.). TurÅ 1954, s. 170 (om hund).
SNARKA IN10 4. (numera bl. tillf.)
1) (snarka o.) sova o. därigm tvinga l. skrämma l. locka o. d. (ngn l. ngt) in (i ngt o. d.). När Luna åker på fästets hvalf, / Jag snarkar råttorna inn i hålet. Wadman Saml. 1: 72 (1830).
2) (under snarkande) insomna l. falla i sömn. Sturzen-Becker 3: 243 (1861).
SNARKA OMKULL10 04. (i sht ironiskt l. skämts.) hyperboliskt l. oeg.: gm sitt snarkande bringa (ngn l. ngt) att falla omkull. Lundgren MålAnt. 2: 20 (1872; med avs. på hus).
SNARKA TILL10 4.
1) till 1: (plötsligt o. momentant) ge ifrån sig en snarkning l. snarkningar l. öka intensiteten i sin snarkning, (plötsligt) börja snarka (för att strax upphöra därmed). Meurman (1847).
2) (i sht i vitter stil) till 2 b, om sak: (plötsligt o. momentant) ge ifrån sig (ett) snarkande ljud; äv. till 2 b slutet, opers. Hedenstierna Fideik. 228 (1895; om fickur). När han andades snarkade det till i bröstet på honom. Moberg Sold. 314 (1944).
SNARKA UT10 4. (snarkande) sova ut (för att bli fullsövd). Ekblad 375 (1764).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till snark): A: SNARK-DAGS, adv. (vard.) tid för att (snarka o.) sova, sovdags. Rosendahl ÄventMark. 58 (1948).
-FYLLD, p. adj. fylld av snarkande l. snarkningar. Forss SnuggsnLäg. 167 (1939; om nattimmar).
-GIFT. (†) (från växtriket hämtat) narkotiskt medel med sövande effekt. Lindestolpe SuurbrFr. 30 (1718; om bl. a. opium).
-KONSERT. (i sht ironiskt l. skämts.) jfr konsert 4 slutet o. -kör. SvD(A) 1917, nr 343 B, s. 2.
-KÖR. (i sht ironiskt l. skämts.) om två l. flera personers samtidiga snarkande; jfr kör, sbst.1 3, o. -konsert, -orkester. Nordström Sven 30 (1929).
-LÅDA. (snark- 1915 osv. snarke- 1923) [sv. slang snarklåda] (i sht i slangfärgat spr.) om säng l. bädd. TurÅ 1915, s. 127.
-ORKESTER. (i sht ironiskt l. skämts.) jfr orkester 3 b α o. -kör. FinlÖde 36 (1927).
-RULAD. (i sht ironiskt l. skämts.) jfr rulad 2 slutet o. -kör. TIdr. 1897, s. 92.
-SOVA. sova under (kraftigt) snarkande; stundom äv. bildl. Geijerstam Aldrig 145 (1891). Key SjälNeutr. 76 (1916; bildl.).
(2 a) -STEG. hippol. om vart o. ett av en hästs steg i en passageartad, svävande trav varunder den frustar l. fnyser. SD 1899, nr 184, s. 7.
-STUND. om stund då ngn (snarkar o.) sover, sovstund. Östergren (1942).
-SÖMN. (snarke- 1732) sömn under vilken (kraftig) snarkning förekommer, snarkande sömn. Kolmodin QvSp. 1: 478 (1732).
(2 b) -VENTIL. [jfr t. schnarchventil] tekn. benämning på förr förekommande ventil (bl. a. för insugning av bränsle i långsamgående bensindriven fyrtaktsmotor) som vid funktionerandet alstrade ett snarkande ljud. WoJ (1891; i ångmaskin).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SNARKE-LÅDA, -SÖMN, se A.
C: SNARKNINGS-KONSTNÄR. (i sht ironiskt l. skämts.) om storsnarkare; jfr konstnär 3. Östergren (1942).
Avledn.: SNARKARE, om person m.//ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m. [sv. dial. snarkare (i bet. 1)]
1) till 1: person (l. djur) som snarkar (kraftigt) l. som (snarkar o.) sover (mycket l. länge); äv. bildl. Serenius (1734; under snore). Siwertz Jord. 212 (1936; bildl.). jfr stor-snarkare.
2) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr blundare, funderare] (vard.) till 1: akt av snarkande, stund då man (snarkar o.) sover, tupplur; företrädesvis i uttr. ta sig en snarkare, ta sig en (snarkande) tupplur. Blanche Jernbär. 46 (1847). jfr av-snarkare.
3) (numera bl. tillf.) till 2 b, om mekanisk anordning som ger ifrån sig (ett) snarkande ljud. AHB 105: 11 (1880; om fyrverkeripjäs).
SNARKERSKA, f. [delvis till snarkare] till 1: kvinnlig snarkare (se d. o. 1). Heinrich (1814). Hedberg Större 64 (1946).
Spoiler title
Spoiler content