publicerad: 1981
SOBER så4ber, adj. -brare. adv. = (†, Heckscher SvEkonH 1: 454 (i handl. fr. 1633)), -T (Stiernman Com. 2: 473 (1646) osv.).
Ordformer
(förr äv. sobre)
1) (numera bl. mera tillf.) nykter (se d. o. 3); äv. allmännare: avhållsam. Swedberg Schibb. 298 (1716). (De franska sjömännen) uppträdde druckna och skrålande på Callaos gator till stor skandal för de sobra infödingarna. VetAÅb. 1912, s. 382. Den ytterst sobra Levertin (han varken rökte eller spritade) kom i god stämning. Norling Mänskl. 17 (1930). Mellan gaskerna var vårt liv ytterligt sobert. HågkLivsintr. 19: 267 (1938). I sobert tillstånd. SvD 1976, nr 296, s. 12.
2) om person l. om ngt sakligt: som kännetecknas av säker bedömning av vad som är det rätta måttet (i något avseende, i sht i fråga om estetisk smak), nykter (se d. o. 6) l. måttfull l. smakfull l. enkel l. sansad l. (väl)avvägd o. d.; utom i a o. b i sht i fråga om konst l. (konstnärlig) utsmyckning l. litterär stil l. klädedräkt o. d.; ofta ss. adv. Ett sobert och stramt språk. Ett sobert möblerat rum. Boken har en förnämt sober utstyrsel. En sober möbelstil. Hon har en sober smak. Klädd med sober elegans. En tavla i sobra färger. Kittlar, så sober och nätte gjutne att jag intet hade trott det om jag icke hade sett dem. Heckscher SvEkonH 1: 454 (i handl. fr. 1633). Vackert och sobert utförda teckningar. Nyblom i 3SAH 5: 78 (1890). Herr Dupré, som annars även i sina entusiastiska ögonblick hade ett sobert och klarvaket uttryck, tycktes i dag på något vis drömmande och exalterad. Siwertz Varuh. 135 (1926). I sin stil är Tacitus oerhört koncentrerad och sober — i medveten motsats till en Ciceros ordrikedom och blomstrande färger. Montelin VLittH 2: 88 (1931). Jag förväntar ett i minsta detalj sobert uppträdande av mina officerare. Löjtnanten har vårdslösa fasoner. Berg BlåDrag. 78 (1936). (Den finländske författaren R. R. Eklund) är en sober och kräsen artist, och därtill en poet. SvD(B) 1945, nr 265, s. 11. Vi vill ha en sober stil på vår personal, de skall vara klädda utan överdrifter. DN(A) 1964, nr 338, s. 16. — särsk.
a) i fråga om levnadsföring; ofta med tanke på enkelhet o. sparsamhet o. d. Schück VittA 8: 135 (i handl. fr. 1826; om levnadssätt). Han har mycket sobra levnadsvanor, dricker endast mjölk och undviker juveler och pälsar, speciellt sommartid. SvD(B) 1943, nr 121, s. 8.
b) i fråga om tänkande l. vetenskaplig verksamhet o. d.; i sht med tanke (äv.) på klarhet o. saklighet. I hvarje .. så kallad naturvetenskaplig åskådning, äfven om den är så sober som möjligt .., ingå åtminstone trenne trossatser. Söderblom StundVäxl. 1: 94 (1909). Garves brevväxling med Zollikofer .. gav mig fin överraskning och ett lika hjärtligt som utsökt nöje. Vilka älskvärda, redliga och nära nog stilfulla själar, dessa sobra upplysningsfilosofer! Johanson SpeglL 287 (1926). Två olika bibeluppfattningar stå (i diskussionen mellan Peder Galle o. Olaus Petri) mot varandra, en allegorisk och en mera sober kritisk. Arv 1955, s. 45.
Avledn.: SOBERHET, r. l. f. [jfr d. soberhed, nor. soberhet] till 2; om egenskapen att vara sober; måttfullhet l. smakfullhet l. enkelhet o. d.; jfr sobrietet. (K. Hamsuns roman Landstrykere kännetecknas bl. a. av) konstnärlig soberhet. SvD(A) 1927, nr 285, s. 8. Form 1951, s. 96.
Spoiler title
Spoiler content