SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1982  
SOLIGEN sol1ije4n l. 1- l. sωl1- l. 1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. soligen, eng. soligenous; bildat av lat. solum, mark, jord (se SOLIFLUKTION), o. gr. -γενής, född (se HALOGEN)]
geol. om myr l. torvmark: uppkommen gm försumpning på grund av översilning av vatten från omgivande fastmark; äv. i utvidgad anv.: som kännetecknar l. har samband med en sådan myr l. sådana myrar. Soligen torvmark. SvUppslB (1935). Nedre delen av mossen skulle jag nästan vilja kalla våt gräshed; den har givetvis soligen karaktär. Ymer 1940, s. 8. BonnierLex. 10: 272 (1965).
Spoiler title
Spoiler content