SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1982  
SPALJERA spalje4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(espailer- 1762. espalier- (-lli-) 18331842. spaljer- (-ier-) 1842 osv.)
Etymologi
[jfr d. espaliere (i ä. d. äv. spaliere), t. spalieren; av fr. espalier, avledn. av espalier, spaljé (se SPALJÉ)]
trädg. fästa l. placera l. dra upp (växt, i sht slingerväxt l. fruktträd) på spaljé; äv. med avs. på mur l. vägg o. d.: bekläda l. förse med spaljé; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret: spaljé. Rothof 145 (1762: espaileringar, pl., konkret). De med vinrankor espalierade väggarne (i Cordova i Sydamerika). Gosselman SAmer. 212 (1842). Skotten (av Clematis) .. spaljeras eller dragas på annat sätt emot ljuset. Abelin TrInomh. 91 (1904). Parterren är endast på ena sidan avgränsad av en hög, spaljerad boské. Selling SvHerrg. 96 (1937). (En krukväxt) lämplig för spaljering på en ljus vägg. Ekbrant VVRumsväxt. 56 (1955). — särsk.
a) i utvidgad anv.
α) refl., om växt: breda ut sig i spaljéliknande form. Långs husfoten spaliera sig kattost (Malva neglecta) och lungrot (Chenopodium bonus Henricus). NatLiv 2: 468 (1931).
β) placera (löv o. d.) spaljélikt anordnad (t. ex. på vägg). Löfvet virades omkring pelarne och spalierades kring väggarna. Sundblad GBruk 102 (1888).
b) [i anslutning till p. pf. i adjektivisk anv. under huvudmom. l. möjl. till a α] i p. pr. i adjektivisk anv.: som breder ut sig l. växer spaljélikt. Almen (i Tjärnåfjällen i Jämtl.) sades växa i låga, utmed marken spalierande buskar. Andersson o. Birger 261 (1912).
Ssgr, se spaljé ssgr.
Spoiler title
Spoiler content