publicerad: 1983
SPELMAN spe3l~man2, äv. (numera i sht i vitter stil, särsk. arkaiserande, l. mer l. mindre skämts.) SPELEMAN spe3le~man2, äv. SPILMAN, numera bl. (litt.-hist.) ss. ssgsförled SPILMANS- spi3lmans~ (se -DIKT), förr äv. SPELSMAN l. SPILEMAN l. SPÄLMAN l. SPÄLEMAN, m.//ig.; best. -mannen; pl. -män ~män2 (SthmSkotteb. 3: 188 (1521) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -männer~20 (Weste FörslSAOB (c. 1817), Larin Dikt. 26 (1908)). Anm. På nedan angivna beläggställen förekommer de numera obrukliga best. pl.-formerna -männenar, -männena. Syr. 32: 3 (öv. 1536: spelmennena). Syr. 32: 3 (Bib. 1541: spelmännenar).
Ordformer
(speel- (-ehl-) 1619—1712. speele- 1647—1711. spel- 1538 osv. spel- (i: spelmansdikt) 1906 osv. spele- 1521 osv. spell- c. 1635—1637. spelle- 1562—1593. spels- 1656. spil- (anträffat bl. i: spilmansdikt) 1935—1953. spille- c. 1585. späl- 1611—1629. späle- 1662. späll- 1622)
Etymologi
[fsv. spel(e)man, sv. dial. spel(e)man, spellman, spil(e)man, spill(e)man, späl(e)-man, spällman; jfr d. spillemand, nor. spillemann, mlt. spel(e)-man, t. spielmann; till SPELA, v.1, o. MAN, sbst.2]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh., i sht ss. förled i vissa ssgr) motsv. SPELA, v.1 6, om kringvandrande mansperson som uppträdde inför o. roade publik med akrobat- l. taskspelarkonster l. skämtsamma upptåg l. sång o. spel l. dans o. d., lekare (se d. o. 1), gycklare (se d. o. 1); särsk. [efter mlat. joculatores dei; för nutida språkkänsla vanl. med anslutning till 4] rel.-hist. i pl., i uttr. guds spelmän, om (den helige Franciskus (1182—1226) o.) franciskanerna (vars predikningar skedde på ett glatt o. livsbejakande sätt); jfr SPELARE, sbst.1 3. VarRerV 33 (1538). Den som slog ihjäl en eländig Spelman, bötte intet därföre. Lagerbring 1Hist. 2: 400 (1773). (Sv.) spelman .. som gjorde trubadurerna sällskap: (fr.) jongleur. Schulthess (1885). Förvisad till den lägre samhällsklassen fick spelmannen (i Tyskl. på 1100-talet) också söka värva dess gunst genom att anslå en burlesk ton. Sylwan (o. Bing) 1: 82 (1910). Glada drogo dessa botgörare (dvs. franciskanermunkarna) ut på sina vandringar för att sprida glädje och förtröstan bland människorna, och de kallade sig gärna för ”Guds spelmän” — så hade mästaren själv benämnt sig och dem. Grimberg VärldH 6: 284 (1935).
2) [bet.-utveckling ur 1 med anslutning till SPEL-MÄSTARE 3, SPELEVINK, sbst.1 2 m. fl.] (†) nedsättande, om utsvävande l. oordentlig l. opålitlig l. skälmaktig o. d. mansperson, slarver l. skojare l. skälm l. spelevink (se SPELEVINK, sbst.1 2). Han har ett par arbetsaktier, och har en bra utdelning .. Gud vet om han blifvit qvar (på fabriken), om inte aktierna varit en liten hake på honom; ty han är .. allt en ”speleman” vår kära Tagelqvist. Wetterbergh Penning. 532 (1847). Dalin (1854; om utsvävande l. vidlyftig l. oordentlig karl). Spelman .. äfven = spelevink. Sundén (1891).
3) (†) motsv. SPELA, v.1 7: spelare (se SPELARE, sbst.1 4). ”Huru stor är banquen då?” frågade jag småleende. — ”2,000 plåtar”. — ”Nå, nå, då kan man ej göra stor lycka, och mot så liten banque bör man ej som spelman risquera 100 plåtar.” Tersmeden Mem. 3: 35 (c. 1790; om punktör i faraospel).
4) motsv. SPELA, v.1 9: (mans)person som spelar musikinstrument, musikant; i fråga om nutida förh. företrädesvis om (mans)person som (i sht på stränginstrument, särsk. fiol) spelar folkmusik (till bröllop l. dans o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. SthmSkotteb. 3: 188 (1521). Sångarena gå före, ther näst spelemen. Psalt. 68: 26 (öv. 1536; Bib. 1917: harpospelare). Många hoffwudhskalckar föra itt boffwa leffwerne, danzandes effter thenna werldennes pijpa, såsom hon aff Sathan, the ondas barns speleman stält och vpblåst warder. Bullernæsius Lögn. 342 (1619). I gemen är det inthet tillåtheligit, här i Stifftet, att SpelMännerne på landet, föllja Brudefolken medh sine spehl längre än till kyrkiodören. VDAkt. 1707, nr 809. Nå skrufva Fiolen, / Hej! Spelman skynda dej. Bellman (BellmS) 1: 4 (c. 1769, 1790). Dansen går med ystra språng, / När spelman stråken gnider. Östergren NDikt. 7 (1879). Wienarna kunna ej alls spela jazzmusik .. Man har en stark känsla av att spelmännen längta efter att få börja spela wienervalser igen. Radiolyssn. 1927, nr 39, s. 6. På slaget 13 stämde de värmländska spelmännen upp, varefter hovsångerskan Helga Görlin på sitt utsökta sätt sjöng Värmlandsvisan. Fatab. 1955, s. 195. — jfr BALALAJKA-, BOND-, BY-, HÄRADS-, LUT-, MÄSTER-, NYCKELHARP-, RIKS-, SOCKEN-SPELMAN. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. Giästebudh vthan Speleman, är lijten glädie. Grubb 445 (1665). Otwungen speleman gijgar bäst. Därs. 584. När spelmannen ler, går harpan wäl. Wensell Ordspr. 60 (1863). Det är ingen konst att dansa, då lyckan är spelman. SvOrdspråksb. 26 (1865). Glatt sinne behöver ingen spelman. Ström SvOrdspr. 217 (1926). En fet kyrkråtta, en vit svala och en rik spelman får man söka i paradiset. Därs. 283. Betala alltid en spelman, den skicklige för att han ska spela, den dålige för att han ska låta bli. Holm Ordspr. 309 (1964). Anm. Se äv. språkprovet 1604 under e.
b) om mystiskt naturväsen som spelar l. tänkes spela på ett musikinstrument; särsk. om den fiol- l. harpspelande näcken. Om Spelemän i högar ock Forszar har man ock åtskilliga Sagor. Œdman Bahusl. 80 (1746). Ur gömda viken klingar näckens drill / — På säfkrönt häll förtrollad spelman sitter. Sätherberg Dikt. 2: 12 (1863). Han tänkte på strömkarlen, som enligt folktron är den skickligaste speleman, och som understundom lär sin förtrollande konst åt menniskor. Gustafsson Ber. 3 (1875).
c) i jämförelse, betecknande ngn ss. mycket glad l. munter l. lycklig o. d. (i sht förr äv. ss. mycket berusad). Ack, den som ej hade annat (än dumheterna i Aftonbladet) att sörja öfver, då vore jag glad som en speleman! Tegnér (1835) i 3SAH XLVI. 2: 275. Hon var så glad som en speleman på bröllop. Hebbe Skog. 43 (1871). Han kom hem drucken som en spelman. Nyblom Twain 1: 26 (1873). Tittar sol'n på mig från himmel blå, / munter som en spelman blir jag då. Westberg Rim 7 (1928).
d) [jfr c] (numera bl. i vitter stil) oeg. l. bildl., om livligt l. ystert (av livsglädje uppfyllt) djur. Tag bläsen, den hvitfotingen, han är en munter spelman. Sander Ros. 129 (1876).
e) [sv. dial. spelman] (numera bl. i vissa trakter) oeg. l. bildl., skämts., om (nyfött) barn (som skriker mycket). Barn är modrens beste lekare och speleman. SvOrds. A 3 a (1604); jfr: Barn är moderns bästa spelman. Ström SvOrdspr. 153 (1926).
f) (numera bl. i vitter stil) oeg. l. bildl., om djur, i fråga om att frambringa o. låta höra sitt (sina) karakteristiska läte(n); särsk. dels (jfr SPELA, v.1 2) om speltupp, med tanke enbart på lätet (lätena), dels (o. i sht; jfr SPELA, v.1 9 x) om sångfågel. Zephyr. .. Se'n en dans begyntes: jag anförde den; / Fullt i trädens toppar var af spelemän. / Näktergalen kom med hela sitt kapell. Atterbom LÖ 1: 60 (1824). Kanske spelar tjädern redan; / .. Tidigt stämmer han fiolen, / Furuskogens flinka spelman. Sätherberg Dikt. 1: 86 (1861, 1862). Om våren .. vimlar det af vingade spelmän i luften. Forsslund Djur 227 (1900). Den munterlynte, städse föga synliga lilla spelmannens (dvs. sävsångarens) potpurrisånger. Gellerstedt Hult 175 (1906).
Ssgr (i allm. till 4): SPELMANS-ARV. om fäderneärvda anlag för utförande av spelmansmusik; äv. om arv i form av spelmanstradition(er) l. -musik o. d.; jfr arv I 4. Vårdarna av spelmansarvet. Budk(Brage) 1925, s. 16. Det fanns gammalt spelmansarv i släkten. Östergren (1944). —
-BAND. (förr) om band (se band, sbst.1 29) som brud ss. minnesgåva förärade spelmannen (spelmännen) på sitt bröllop; jfr -täcke. SvSlöjdFT 1930, s. 58. —
(4 e) -BORD. (numera bl. i vissa trakter) bildl., skämts., om bord vid vilket barn vid gästabud placeras (o. där glam o. stoj råder). KLilljebjörn Hågk. 11 (1838). —
-BÄNK. = spel-bänk; äv. (o. numera bl., i sht om ä. förh.): bänk använd l. avsedd att användas av spelman (spelmän) att sitta på vid musicerande; jfr -stol. HusgkamRSthm 1651, Konc. s. 2 (i stora matsalen på slottet). Hwilken stool (i kyrkan) sedhan blef .. afftalt, att skola wara en speelemanss bänck, dher nogon i församblingen skole till sin eller sine barnss hedher sådant (dvs. musik i kyrkan) fodra. VDAkt. 1678, s. 136. TurÅ 1905, s. 13 (på dansbana). —
(1) -DIKT. [jfr t. spielmanslied; dikter av detta slag anses ha ingått i kringresande lekares l. marknadsgycklares repertoar] litt.-vet. ett slags medeltida underhållningsdikt med både realistiska o. fantastiska inslag; äv. i utvidgad anv., om den medeltida litterära genre som dikter av detta slag konstituerar, spelmansdiktning. 2NF 5: 308 (1906). 2SvUppslB 26: 1279 (1953; om genre). —
(1) -DIKTNING. [jfr t. spielmannsdichtung] litt.-vet. om den medeltida litterära genre som spelmansdikterna konstituerar; jfr -poesi. TySvOrdb. 2212 (1932). —
-DRÄNG. (numera bl. i skildring av ä. förh.) spelmans l. (allmännare) musikers lärpojke (o. passopp); sannol. äv. om mansperson anställd för att (i egenskap av ett slags vaktmästare) hjälpa musikerna i ett kapell med praktiska bestyr (jfr kalkant); jfr spele-dräng samt dräng 1, 2. SthmSkotteb. 3: 188 (1521). Norlind o. Trobäck Hovkap. 26 (i handl. fr. 1559). 1571 redovisas drabanter och lakejer efter ”Fedlere, Trommetere, Spelmansdreng”. Livrustk. 1940—42, s. 166 (1571). —
-ESTRAD. estrad för spelmän (vid dansbana o. d.), musikestrad; jfr -läktare. Johansson Medmänn. 121 (1937). —
-FAMILJ. familj där fadern är (känd) spelman l. vars medlemmar består av (flera l. kända) spelmän. Göth Rall. 103 (1932). —
-FANT. (i vitter stil) om (kringflackande) (fattig o.) lättsinnig l. dåraktig l. narraktig spelman; jfr fant, sbst.2 2. Nils Utterman, token och spelmansfanten, / han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten. Fröding Guit. 41 (1891). —
-GNÄLL. (i sht i vitter stil) gnäll (se d. o. 1) från spelmans instrument (särsk. fiol). Wetterbergh Penning. 298 (1847). —
-HUMÖR. (i sht i vitter stil) om spelmans (glättiga l. sorglösa) humör. Johansson RödaHuv. 1: 48 (1917). —
-KONST. (spelmans) spelkonst; förr äv.: bedrivande av spelkonst (i ovan angiven bet.), musicerande. (Den relegerade elevens) spelsmans konst (på) Fiol hafver förhindrat honom ifrån scholväsende åtskillige gångor. ConsEcclAboP 4 (1656). Een Sohn Efverdt Efverdtson, huillcken sigh i Spelemans Konsten haar Jnformerat, Och i bröllopp sigh bruka låtit. BoupptSthm 1688, s. 22 a. —
-LAG. lag (se lag, sbst.3 14 c) av spelmän som till underhållning l. dans spelar folkmusik (särsk. folklig dansmusik). UNT 1/7 1938, s. 2. —
-MUSIK. om folkmusik av det slag som spelmän förr brukade spela vid allmogens fest- l. danstillställningar (i sht bröllop), folklig musik, allmogemusik. SohlmanMusiklex. (1952). —
-MÄRKE. märke (se märke, sbst.1 2 e α β') som utdelas till spelman för ådagalagd skicklighet; jfr riks-spelmans-märke. Hembygden 1933, nr 8, s. 6. —
-PENGAR, äv. (numera bl. i vitter stil, i sht arkaiserande) -PENNINGAR, pl. pengar som av åhörare l. dansande insamlas till spelman (spelmän) ss. betalning l. belöning för utförd musik; särsk. om pengar av angivet slag som gäster vid bröllop förr hade att erlägga. EWigström (1891) i Landsm. VIII. 2: 48 (vid bröllop). Salje DessBröd. 253 (1964). —
-SKÅL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om skål (se skål, sbst.2 1 d) vari spelmanspengar insamlades; jfr -tallrik. LfF 1842, s. 67. —
-SLÄKT. släkt härstammande från en (känd) spelman l. vari finns flera l. många (o. kända) spelmän. Lagerlöf Saga 220 (1908). —
-STOL. = spelbänk; äv. (o. numera bl., tillf.) om stol använd l. avsedd att användas av spelman att sitta på vid musicerande; jfr -bänk. VDAkt. 1676, nr 332. —
-STÄMMA. stämma l. möte för framförande o. åhörande av spelmansmusik (särsk. i form av pristävlan), stundom äv. i förb. med uppvisningar i folkdans o. d. Fatab. 1916, s. 161. Därs. 1964, s. 256. jfr riks-spelmansstämma. —
-TALLRIK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om (tallrik använd ss.) spelmansskål. Lovén Folkl. 155 (1847). —
-TÄVLING. (vid spelmansstämma avhållen) tävling mellan spelmän, spelmanstävlan. UpplFmT 29—32: 358 (1917).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content