SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1984  
SPETIG spe3tig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SPETTOT.
Ordformer
(spetig 1887 osv. spettot 1663)
Etymologi
[sv. dial. spetig, spitu; till SPETA, sbst., o. SPETA, v.1]
(numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) liten o. smal (o. spetsig) l. tunn l. mager l. spinkig l. klen l. eländig. Hindar och Råår seess än swag' på the spettota beenen. Ståhle VersVasat. 324 (i handl. fr. 1663). De magra, spetiga kornen hos .. (vissa) hafrevarieteter. LAHT 1887, s. 141. Tegnér Stadion 201 (1928, 1938).
2) om föremål av trä: upprispad så att små stickor står ut. Ett gammalt slitet och spetigt skeppsdäck. Moberg Utvandr. 472 (1949). Dens. Invandr. 25 (1952).
3) spretande, spretig; särsk. om handstil l. ngt handskrivet. WoL 1352 (1889). Spetiga namnteckningar. Calissendorff Locke Gyckl. 183 (1922). Dollys handstil var stor och spetig. Ljungman Eberhart Hus. 245 (1936).
Avledn. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SPETIGHET, r. l. f. till 13. Östergren (1944).
Spoiler title
Spoiler content