SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1985  
SPRÅK språ4k, n. (G1R 8: 320 (1533) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter i Finl., i bet. 2) r. l. m. l. f. (Verelius 280 (1681), Schildt Rönnbr. 23 (1917; i bet. 2) osv.); best. -et resp. -en; pl. = (Lælius Jungf. F 7 b (1591) osv.) ((†) språker Forsius Fosz 263 (1621; rimmande med saker)).
Ordformer
(sprack 1533c. 1550 (: ordsprack). sprock 1625 (: sprockedh, sg. best.). spruk, pl. c. 1595. språck 1528 (: ordhspråck), 15351727 (: språckmästares). språk (-ååk) 1526 (: oordspråk), 1557 osv. språker, pl. 1621)
Etymologi
[fsv. sprak (i ssgn bursprak, n., burspråk); jfr fd. sprogh, sprok (i ssgrna bisprogh, bisprok, n., ordspråk, bursprogh, bursprok, n., burspråk, d. sprog), nor. sprog; av (mnl. sprāke, f., l. nl. spraak, f., l.) mlt. sprāke, f., talförmåga, tal, rättsförhandling, språk, av fsax. sprāka, f., tal, rättsförhandling, språk, motsv. mnl. spreken (nl. spreken), fht. sprāhha, f., tal, samtal, rättslig talan, språk m.m. (mht. sprāche, f., talförmåga, språk, t. sprache, f.), feng. spræc, f., talförmåga, tal, språk m.m.; till förlängningsstadiet av det verb som föreligger i fsax. sprecan (mlt. spreken), ffris. sprecan, ffrank. sprecan, mnl. spreken (nl. spreken), fht. sprehhan (mht. sprechen, t. sprechen), feng. sprecan (äv. specan), alla med bet.: tala, sannol. av ljudhärmande urspr., möjl. i avljudsförh. till SPRAKA (jfr SPRÅKA, v.2); i bet. (1, 2 o.) 3 delvis av (mlt. motsvarighet till) lt. sprok(e), motsv. ä. nl. sproke, sprook, f., biform l. ursprunglig stamvariant till lt. sprök(e) (av mlt. sproke, m., som dock delvis torde svara till lt. sprok(e), se ovan), nl. spreuk (av mnl. sproke, sprook, f. o. m., som dock delvis torde svara till ä. nl. sproke, sprook), (mh)t. spruch, till nollstadiet av fsax. sprecan osv. (se ovan). — Jfr ANSPRÅK, BESPRÅK, BURSPRÅK, ORDSPRÅK, SPEAKER, SPRÅKA, v.1, -SPRÅKA, SPRÅKLIG, SPRÅKPENNING, SPRÅKSAM, SPRÄCK, sbst.1, SPRÄG, SPRÄKA, v., TILLSPRÅK]
1) om handlingen att tala, tal, talande; äv. (utan klar avgränsning från 5) om förmågan att tala (utan framträdande tanke på talet ss. en manifestation av språket (i bet. 5); jfr SPRÅK-FEL, -LÖS m. fl.); numera nästan bl. om talande i en samtalssituation (jfr 2); utom i c—e numera bl. ss. förled l. senare led i ssgr (jfr SPRÅK-DOSA, -FUX m. fl.). (Sv.) Språk (lat.) Loquela. Helsingius Ff 3 b (1587). Alla vittnen mig besanna / At ert språk från hjertat gick. Kellgren (SVS) 2: 313 (c. 1790). — jfr BI-, FÖR-, SAM-, SAMMAN-, UT-, VÄXEL-SPRÅK. — särsk.
a) (†) om tal av visst omfång utgörande en helhet, särsk. om ett i mer l. mindre högtidlig form avfattat tal av längre varaktighet, tal l. anförande l. föredrag o. d. (äv. med tanke på betydelseinnehållet); äv. om ett i skrift avfattat l. återgivet tal l. avfattad framställning o. d. (Den romerske konsuln P. Valerius) vpstegh til at hålla til .. (menigheten) Språåk. Schroderus Liv. 58 (1626). Språk til Argi Boktryckare. Dalin Arg. 1: 346 (1733, 1754).
b) (†) om (ont l. illasinnat o.) tomt prat (se PRAT, sbst.1 d) l. snack (se d. o. d). Så hafuer S(alig) K. M:t sielff ickie welet thet föreslåå (dvs. att Pommern o. a. erövrade områden skulle bli svenska provinser), så som een saack, then inthet war at nåå; män skulle gifua tillfälle till månge calumnier, och them wederwertige itt språck. HSH 38: 450 (1634). Annerstedt UUH Bih. 3: 120 (i handl. fr. 1706).
c) [jfr t. zur sprache bringen] (numera bl. tillf.) i uttr. giva språk åt ngt, medelst språket ge uttryck åt ngt, ge språkligt uttryck åt ngt; förr äv. dels i uttr. bringa ngt till språks, föra ngt på tal, låta ngt komma fram till diskussion o. d., dels i uttr. komma till tals och till språks, komma till språkligt uttryck, komma fram till diskussion o. d. SvLittFT 1836, sp. 47 (: bringa). Den inre så wäl som den yttre werldens innehåll (dvs. föreställningar, sinnesintryck o. d.) måste, så till sägandes, gå genom flere händer (dvs. omvandlas till tankar o. dessa till ord) först, innan det kommer till tals och till språks. Därs. 1838, sp. 530. Själf har .. (H. Forssell) kontrollerat, sammanställt och gifvit språk åt dessa mångtusen siffror, som slå fast hur det såg ut i Sverige 1571. Bildt i 3SAH 16: 336 (1902).
d) (numera föga br.) i uttr. ha fritt språk, ha rätt att uttrycka sig som man behagar. Herrar och Narrar, haa frijdt språk. Grubb 323 (1665). Schulthess (1885).
e) [med anslutning till 6 a, b] i uttr. ut med språket, dels imperativiskt, ss. uppmaning till ngn att tala rent ut (se REN, adj. 27 a), dels i sådana uttr. som (icke) vilja l. våga ut (äv. våga sig fram) med språket, komma ut med språket, (icke) vilja l. våga tala rent ut resp. tala rent ut. Lindestolpe Matk. 21 (1714: komma). Vill du ut med språket! Askenbom Stegmayer Pumpern. 4 (1821). Nu vågade hon sig tappert fram med språket. Cederschiöld Riehl 1: 16 (1876). Man .. måste från Norge också gifva ett öppet svar .. Nu måste man ut med språket. SDS 1905, nr 96, s. 2. Vågar du inte ut med språket? Hallström LegDr. 101 (1908). Vad har du i bakfickan? Ut med språket. Strömberg MannNeg. 28 (1915). Nej, när ingen vill säga vad det är fråga om — ville de bara ut med språket, så skulle jag nog begripa det. Böök Storsk. 129 (1940).
f) (†) i uttr. föra (så l. så beskaffat) språk med ngt, hålla (så l. så beskaffad) utläggning om ngt; föra det språket att, komma med det talet att, framföra den åsikten att. På Konungens förbudh (mot att i Sv. hålla allmän riksdag) .. beroper (sig C. Fleming) medh Swerigis Lagh och förer wäldige Lagfarne Spruk mz huru her tildrager. UrkFinlÖ II. 1: 83 (c. 1595). För att få bort Cronstrand hade .. (Vetenskapsakademien) (egentligen Berzelius) fört det språket, att Akademien behöfde en astronom som icke tillika var Professor. Svanberg RedLefn. 160 (1882).
g) (†) i uttr. allmänna språket, övergående till att beteckna den i tal l. skrift uttryckta allmänna meningen (se MENING, sbst. 1 f). Allmänna språket var, såsom det plägade före riksdagarne, deladt och olika. Adlerbeth Ant. 1: 249 (c. 1792). Allmänna språket var .. (under korstågstiden) att man skulle utrota de otrogna. LBÄ 23—24: 48 (1799).
2) (förtroligt l. opretentiöst) samtal, samspråk; utom i b numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat. (Dryckesbröder) wilia ther ock hwar med androm haffua frit språk. LPetri Dryck. B 8 a (1557); jfr 1 d. Medh fränckan sin håller han lustigt språk. Forsius Fosz 260 (1621). De hade något språk om den saken. Sahlstedt (1773). Det töfvade ej länge, innan vi voro på landsvägen i den friskt kalla aftonen, — och äfven i tämmeligen lifligt språk. Törneros Bref 1: 83 (1825). Den ena och den andra (av pojkarna) slog om kvällarna sina krokar åt Spanien till och spankulerade lite under rönnen för att få sig en språk med Gustafva, på försök. Schildt Rönnbr. 23 (1917). Höijer Sälskytt. 98 (1960). — särsk.
a) (†) om (sammankomst för) samtal i mera ordnade former mellan två l. flera parter (t. ex. fiender), överläggning l. förhandling o. d.; särsk. om (sammankomst för) överläggning om riksangelägenheter mellan en konung o. ombud för folket (jfr SAMTAL 1 g). Timotheus vthi Atheen när han hölt språk medh menigheeten, lät (osv.). AAAngermannus VtlDan. 156 (1592). Konung Gustaff (for) .. til Gambla Ubsala Högar, ther han hölt Språåk medh Allmogen aff Vpland. Girs G1 65 (c. 1630). Man har flere gånger redan hållit språk med ryssarna, allt stridande emot .. krigsartiklarna. Ekman Dagb. 81 (1788). — jfr BUR-, RYGG-SPRÅK.
b) i uttr. slå l. ge sig i språk med ngn, slå resp. ge sig i samspråk med ngn, komma i språk med ngn l. om ngt, komma i samspråk med ngn l. om ngt; äv. i uttr. slå sig i språk, inleda samspråk; äv. bildl. Jag kom i språk med Gudens prester. Carlstedt Her. 1: 247 (1832). Med er må hin i språk sig ge. Hagberg Shaksp. 6: 193 (1849). Vi slogo oss i språk med honom. Engström 1Bok 63 (1905). Högberg Vred. 2: 271 (1906: slog sig i språk). Komma i (livligt) språk om något. Östergren (1944). För nog att det regerade en slags visdom .. häruppe (i fjället) .. Den gav sig då bevisligen i språk med lämmeln vissa år. Rosendahl Lojäg. 10 (1956).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. komma till språks, komma i samspråk; förr äv. motsv. a: (få) komma till överläggning (förhandling); äv. i uttr. det bär till språks, ett samspråk kommer i gång; jfr 1 c. Tå nu Hertigen aff Brunszwijk förmärkte hwart vth Seghren hwälfwa wille, begärade han at komma till Språks. Schroderus Os. III. 1: 251 (1635). ”Hvad är det för byte och handel?” ”Det varder jag sägande, när vi väl komma till gårds och språks”. Högberg Vred. 1: 349 (1906). (Gumman fick besök.) Och så bar det till språks hit och dit om släkt och vänner. Dens. Frib. 27 (1910).
3) om kort(are) yttrande l. uttalande l. text- (ställe); i sht om sådant yttrande osv. som i koncentrerad form uttrycker en allmängiltig sanning l. princip l. levnadsregel l. formel o. dyl. l. en tanke l. mening l. åsikt o. d., sentens (se d. o. 2 slutet) l. sats (se d. o. 9) o. d.; numera bl. dels om bibelspråk o. d. (se slutet), dels om ordspråk l. tänkespråk l. talesätt o. d.; utom ss. senare led i ssgr o. elliptiskt för sådana numera bl. ngt ålderdomligt. Riddare, lyder språket, rider wigast Häst, / En Sångare siunger ock aldrabäst. Rudbeckius Starcke C 6 b (1624). (Eremiten Marcus) hafwer skrifwit monga Böker, ther aff allenast nu förhanden äre någre Språk och Meningar. Schroderus Os. 1: 684 (1635). VDAkt. 1680, nr 115 (om textställe ur lagen). Det gamla ”språket”, som jag hörde i min barndom: ”Ekeby herrar och Åsbo stollar”, säkerligen en kvarleva från gamla sockentvister. Aurelius Männ. 10 (1935). På väggarna visdomsord och språk för det dagliga livet, sydda på stramalj och insatta i glas och ram. Östergren (1944). — jfr BANN-, EFTER-, FÖR-, GUDA-, HUVUD-, KRAFT-, KÄRN-, LAG-, LIVS-, LÄRO-, MAKT-, MOT-, ORAKEL-, ORD-, PSALM-, RIM-, SANN-, SANNINGS-, SEDE-, SKOL-, SKÄMT-, TANKE-, TROLL-, TÄNKE-, UT-, VAL-SPRÅK m. fl. — särsk. om bibelspråk (se d. o. 2); äv. om liknande utsaga l. textställe i annan helig l. religiös skrift; äv. i sådana uttr. som språk ur (förr äv. av) bibeln l. skriften, bibliskt språk, förr äv. skriftens språk. Tröstelige Språk och Historier aff then helige Schrifft läsa. Lælius Jungf. F 7 b (1591). Lähra Bibelske språk vtan til, skole Scholepoikar .. hålla för en winning. Schroderus Comenius 733 (1639; t. orig.: Sprüche). Ekman Siönödzl. 101 (1680: aff Bibelen). Jag hafwer .. wid gifwit tilfelle, förklarat mong Skrifftennes språk i anledning af wårt Swenska tungomål. Swedberg Schibb. f 4 b (1716). Et språk ur Koran, och någon liten saga var min (dvs. en arabisk furstesons) själs hela behof! Björn Besynn. 28 (1792). Ett språk ur Bibeln verkar förunderligt när det faller sparsamt, men som en blixt, ner i det öfriga talet. Tegnér (WB) 8: 177 (1836). Anna läser just opp det långa svåra språket ”Om hedningarna, som icke hava lagen”. Lagerlöf BarnM 9 (1930). På väggarna hängde bibelspråk. Dessa språk älskade hon för varje år allt mer och mer. Beijer BritaGrossh. 288 (1940). jfr BIBEL-, INGÅNGS-, INLEDNINGS-, KORAN-, PARALLELL-, PROFET-, SEGER-, SKRIFT-, TRÖST-SPRÅK.
4) om (fonetiskt, grammatiskt, syntaktiskt o. semantiskt ordnat) system av konventionella tecken, bestående av artikulerade, medelst talorganen avsiktligt producerade ljud (språkljud) l., medelbart, system av tecken (skrivtecken) för dessa ljud, vilket i sina kombinationer (morfem, ord, satser o. d.) är bärare av betydelser o. utgör det viktigaste mänskliga uttrycks- o. meddelelsemedlet för idéer l. känslor o. d. inom ett (större) område (t. ex. en stat) l. för en nation l. ett folk l. en stam o. d. (oftast med en skriven litteratur ss. tidsmässigt sammanhållande faktor samt ofta med status ss. riksspråk) o. vari vanl. olikheter i olika delar av staten osv. icke hindrar full l. god förståelse mellan individerna (jfr DIALEKT 1); äv. om sådant system under viss tid (i sht ss. senare led i ssgr); äv. om l. med inbegrepp av dialekt (se d. o. 1) i dess funktion ss. ett språk (i ovan angiven bet.); äv. i utvidgad anv., om konstruerat l. tänkt sådant system (för mellanfolkligt bruk) med material från olika språk (i ovan angiven bet.); jfr 5; jfr MÅL, sbst.1 4, TUNGA, TUNGO-MÅL. Svenska, engelska, arabiska osv. språket. Nordiska, germanska, indoeuropeiska, semitiska, indiska språk. Lapskan tillhör de finskugriska språken. Klassiska språk. De gamla språken. Döda språk. Levande, moderna språk. De lärda(re) språken, se LÄRD 3 d. Agglutinerande, isolerande, flekterande språk. Tala landets språk. Främmande språk. Tala flera språk flytande. Skriva, förstå, behärska, kunna ett språk. Boken är översatt till många språk. Artificiella (konstgjorda, konstruerade) språk, t. ex. esperanto. Mellanfolkliga, universella språk. Antalet språk i världen har beräknats till c:a 2000. Schweiz har fyra officiella språk. The som förfarne äre i thed Tyska sprack. G1R 8: 320 (1533). Äret nogon Biskop, som en Theologisk materiam, på it språk eller annat, wil tryckia låta, han förskicke sit arbete reent skrifwit til Archiebiskopen. KOF II. 1: 471 (1659). (Engelske ministern Robinson hade) warit länge i Swerje och talade språket, såsom en infödd. Nordberg C12 1: 328 (1740). Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet. 1SAH 1: 20 (1786). Betrakten språken! Hvad visa de oss? Ett galleri af förbleknade Metaforer. Tegnér (WB) 3: 232 (1819). Nästan hvarje landsända hade sitt särskilda, i någon mån egendomliga språk eller s.k. dialekt (munart, landsmål). Schück o. Lundahl Lb. 1: 11 (1901). Malmberg SpråkTid 47 (1977). — jfr ALLMOGE-, AZTEK-, BENGAL-, BI-, BILDNINGS-, BLAND-, BRODER-, CIRKUS-, DAJAK-, DAL-, DIALEKT-, DIPLOMAT-, DOTTER-, FOLK-, FORN-, FÄDERNE-, GERMAN-, GRANN-, GRUND-, HANDELS-, HJÄLP-, HOV-, HUVUD-, INDIAN-, KELT-, KILSKRIFTS-, KONST-, KULTUR-, KYRKO-, LITTERATUR-, LJUD-, MANDARIN-, MAYA-, MODE-, MODER-, MÄNNISKO-, MÖDERNE-, NATIONAL-, NEGER-, NU-, NY-, ORD-, PALI-, PEHLEVI-, PREDIKO-, PROTOKOLL-, PROVINS-, RIKS-, ROMAN-, ROMAR-, RUN-, RÄTTEGÅNGS-, RÄTTS-, SANSKRIT-, SKANDINAV-, SKOL-, SLÄKT-, STATS-, SYSKON-, SYSTER-, UNDERVISNINGS-, UNIVERSAL-, UR-, VÄRLDS-, ZIGENAR-, ÄNGLA-SPRÅK m. fl. — särsk.
a) i pl., pregnant, om främmande språk (i sht sådant vari undervisning normalt meddelas inom skolväsendet); äv. med inbegrepp av modersmålet (jfr huvudmomentet). Skicklig (hemma, kunnig) i språk. Lära sig språk. Undervisa i språk. Ha sinne för språk. Äro wij lärde och hafwa förwärfwat någon Wijszheet, Kundskap i Språk, Spitzfundigheet i disputerande .. så (osv.). Ekman Siönödzl. 28 (1680). Sedan jag war blefwen någorlunda mechtig språken, som Latinen, Grekiskan, Ebraiskan, Tyskan, Engelskan och Hollendskan, skaffade jag (osv.). Swedberg Lefw. 548 (1729). Hvad man då (dvs. på 1600-talet) i litterärt hänseende redan ägde, — Språken, — det Latinska jemte Bibelns båda grundspråk, upptogos nästan ensamme i Skolundervisningen. Broocman TyUnd. 2: 2 (1808). Fräck mot lärare och ekivok, / fastän klen i svenska och i språk, / företräder han (dvs. recensenten doktor Tidström) en ny epok. Gullberg Ensamst. 26 (1935). Biblioteksbiträde (sökes). Kunskap i maskinskrivning och språk önsklig. UNT 1941, nr 275, s. 12 (i annons). — jfr BEGYNNELSE-, BOTTEN-, ELEMENTAR-SPRÅK.
b) (föga br.) i sg. best., om ett bestämt främmande språk (uppfattat ss. överlägset l. finare än andra språk). När Stina och hennes syster Sofie uppnått den ålder, att de skulle lära ”språket” — d.v.s. franskan —, fingo de en guvernant. Dahlgren Herrgårdssl. 187 (1909).
c) (numera bl. tillf.) i uttr. med ett tyst språk, betecknande att ngt sker i tanken: utan ord, ordlöst; jfr 5 a. Hans hjerta hade med et tyst språk wälsignat Dem. Posten 1769, s. 803.
5) i sg. (i sht sg. best.), om sammanfattningen av l. om det gemensamma hos de individuella språkens (se 4) system för kommunikation l. om det uttrycksmedel som språk (i bet. 4, i plural anv.) representerar (stundom äv. med viss tanke på individuellt språk); äv. (i ä. språkprov utan klar avgränsning från 1) om förmågan att tala, med dominerande tanke på talet ss. en manifestation av språket, liktydigt med: tal (i sht ss. förled i vissa ssgr, se särsk. -FEL, -LÖS). Endast människan har ett språk. Det talade, skrivna språket. Språkets lagar. Språkets förändringar. Språkets ursprung är höljt i dunkel. Språket är ej annat än tecken af the begrep man hafwer. GGReuterholm (1740) i 3Saml. 2: 152. Den frihet i utförandet och den magt med språket, som för en predikant äro högst nödige. Wallquist Själfbiogr. 12 (1789). Språkets makt öfver tanken. Tegnér (1880; titel). Det är rimligt, att språket liksom människan har en annan uppsyn i domstolssalen än på idrottsplatsen, att det uppträder i andra former i kyrkan än på lustspelsscenen. Wellander RiktSv. 30 (1939); jfr 6 a. Malmberg SpråkTid 35 (1977). — särsk. i utvidgad anv.
a) om de psykiska föreställningar som (med l. utan språkliga formuleringar) utgör människans tankar l. som utgör minnesbilder av språkliga formuleringar; utom ss. senare led i ssg i sht i uttr. det inre språket (jfr 4 c). Det tysta tänkandets form, det inre språket. Cederschiöld Skriftspr. 53 (1897). Det inre språkets tillvaro konstateras lättast vid sådana fall som då mot ens vilja ”tankarna icke vilja tiga, utan hålla en vaken”, eller då man ”läser tyst”. Noreen VS 5: 11 (1904). Cederschiöld Språk 1: 39 (1909). — jfr TANKE-SPRÅK.
b) närmande sig 6, om språkkunnighet (av viss grad); i ssgn ELEMENTAR-SPRÅK.
6) om en individs l. en befolkningsgrupps (t. ex. yrkes- l. intresse- l. åldersgrupps) l. en litteraturgenres l. stilarts l. en boks o. d. sätt att uttrycka sig med sitt språks (se 4) l. språkets (se 5) hjälp i tal l. skrift l. om språket (i bet. 5) sådant det individuellt l. i grupp realiseras (i tal l. skrift) l. med tanke på dess stilistiska egenart. — jfr HÖR-, HÖRSEL-, SMÅSTADS-, SNÖMOS-, SYN-, VULGÄR-SPRÅK.
a) med tanke väsentligen l. enbart på språkets ordval, ordförråd, böjning, syntax o. d., ofta närmande sig bet.: stil; äv. med tanke på de fonetiska dragen (uttal l. språkmelodi o. d.); förr äv. om skriftsystem. Högtravande, tungt, blomsterrikt språk. Högre, fint språk. Enkelt, rent, okonstlat, folkligt, ledigt, vardagligt språk. Vetenskapens, religonens, botanikens språk. De bildades, lärdas språk. Det tekniska, poetiska språket. Parlamentariskt språk. Kvinnors och mäns olika språk. Shakespeares, Tegnérs språk. Hans språk är kort och kärvt. Språket i skriften flyter ledigt. På dagens språk kallas extraarbetebl. a. för vänsterknäck”. Språk i språket (jfr 4, 5), om stilarter, yrkesspråk, jargonger o. d. (Om) man nogräknat will betrakta ett språk, så är klart af förfarenheten, att icke en gång twänne inwånare i en stad tala samma språk, utan så månge som personerne äro, så månge äro ock särskilte språk. Hof Skrifs. 23 (1753); jfr 4. (Egyptens präster) hade gjort sig et eget Språk eller skrifsätt, af djurs och andra Figurer, som kallas Hieroglypher. Bergklint MSam. 2: 242 (1792). Kapten (som vinglat om): — Kors, sju tunnor tusan. — Detta bär ju ända ini själfsvedda bleksvarta helvette .. Pastorn: — De går väl an för bror som kan språket. Strix 1900, nr 12, s. 2. En generation talar noga taget ej den förras språk, en landsdel ej en annans. 3NF 18: 289 (1933); jfr 4. Vana läsare av socialvetenskapligt språk har förklarat att de har svårt att läsa utredningen. SDS 1975, nr 23, s. 1. — jfr AFFÄRS-, BARN-, BERGSMANS-, BETJÄNT-, BIBEL-, BILD-, BLOMSTER-, BOK-, DIKT-, DIKTAR-, DÅ-, FACK-, FOLK-, GAT-, HANDELS-, HOV-, HÖG-, JÄGAR-, KANSLI-, KONST-, KOTTERI-, KULTUR-, KVINNO-, KYRKO-, KÄNSLO-, KÄRN-, KÖKS-, LAG-, LITTERATUR-, LOKAL-, LÅG-, LÄS-, MODE-, PIG-, POJK-, PREDIKO-, PROTOKOLL-, PSALM-, RITUAL-, ROMAN-, RÄTTS-, SALONGS-, SAMTALS-, SCEN-, SJÖ-, SJÖMANS-, SKALDE-, SKOGS-, SKOL-, SKRIFT-, SKRIV-, SKRÅ-, SKÄMT-, SPORT-, STADS-, SYMBOL-, SÄR-, TAL-, TEXTIL-, TIDNINGS-, TJUV-, UMGÄNGES-, UNDERVISNINGS-, UT-, VARDAGS-, YRKES-, ÄMBETS-, ÖVERHETS-SPRÅK m. fl.
b) [delvis (urspr.) möjl. utgående direkt från 1] med tanke väsentligen l. enbart på betydelseinnehållet l. tonen (med tanke på vänlighet l. fientlighet l. ödmjukhet o. d.) l. graden av l. bristen på kultur l. hyfsning o. d. i framställningen (särsk. med tanke på den inställning till mottagaren som framställningen röjer); vanl. med adjektivisk bestämning betecknande framställningens art i sådant avseende; äv. pregnant, om lämpligt l. passande sätt att uttrycka sig. Grovt, ohyfsat, vulgärt språk. Städat, hyfsat, vårdat språk. Rent språk, se REN, adj. 22 a. Högt språk, se HÖG, adj. 11 b. Föra ett fritt, djärvt, stolt, eggande (förr äv. stort), frimodigt, strängt, karlaktigt språk. Hur vågar du föra ett sådant språk? Vilket språk du använder! Det är nog säkrast att du använder ett hovsamt (milt, ödmjukt) språk. Konungh Håkan vpmodade sitt Folck til Krijget, medh lijka, eller ock större Språk ock Wältahligheet (än den danske kungens vid dennes tal till sitt krigsfolk på valplatsen). Sylvius EOlai 44 (1678). I finnen lätt orsaken .. hwarföre jag, på denna glada Högtid, nödgas frambära sorgliga sanningar och föra ett klagande språk. Hagberg Pred. 1: 61 (1822). ’Drif ut prelaten', ropar han åt drängen, / ’Och akta dig, om han släpps in härnäst!' / Är det ett språk af en som nalkas döden? Runeberg 2: 110 (1846). Ett par stockholmare .. sprungo på politiska diskussionsmöten och förde ett samhällsomstörtande språk. Siwertz JoDr. 16 (1928). Det språk i tal och handling, som läsarnas motståndare (dvs. de kyrkliga myndigheterna) begagnat sig av hade .. ej varit av det mildare slaget. KyrkohÅ 1958, s. 126; jfr 7 b. — jfr FRI-, MAKT-, SMICKER-, SMÄDE-, UT-SPRÅK.
c) (i sht i fackspr.) betecknande språkligt formulerat chiffer- l. kodsystem o. d. använt vid (t. ex. militära) meddelanden som bör vara okända för tredje man; i sht i fråga om skrift vid telegrafering o. d.; utom ss. senare led i ssgr i sht i sådana uttr. som hemligt l. överenskommet språk. Telegrammer kunna affattas på klart eller hemligt språk, hvilket senare sönderfaller i öfverenskommet språk eller chifferspråk. SFS 1891, nr 4, s. 3; jfr 4. Till krypto hänföres även överenskommet språk. TrängRegl. 1940, s. 333. — jfr CHIFFER-, LÖNN-, RÖVAR-, SIFFER-, SKINNAR-, SKOJAR-SPRÅK.
d) [jfr b o. 4] (i sht i vitter stil) om sätt att uttrycka sig som öppet utsäger l. uttrycker ngt; i sht i sådana uttr. som hjärtats l. känslans l. sanningens språk, betecknande ett sätt att uttrycka sig som öppet ger uttryck för ngns känsla l. känslor l. öppet säger sanningen l. är helt uppriktigt o. d. Känslans språk ej granskning finner, / Des värde af des enfald höjs. Kellgren (SVS) 2: 13 (1780). Om sanningen ofta i sig sjelf är förödmjukande för ett bristfullt hjerta, bör man ännu tillägga en ny förödmjukelse i det språk hon länar af sin förkunnare? Lehnberg Pred. 3: 304 (c. 1800). Den ädla harmen har sitt språk. Fahlcrantz NoachArk 1: 35 (1826). Tilltala ngn med fredens språk. Schulthess (1885). Hjärtats, sanningens språk. Östergren (1944). — jfr SANNINGS-SPRÅK.
7) i överförd (l. mer l. mindre bildl.) anv. av 4 (o. 5, 6); företrädesvis i a—b. I kojans låga skjul, och inför Kungars Thron, / Han (dvs. lagen) talar samma språk, och byter ej sin ton: / Han ger den svage skydd, han brottslingen förskräcker. Kellgren (SVS) 3: 390 (1792). Vem kan säga om pilträdens slöjning om våren är av idag eller förra året eller för femtio år sedan: den är livets språk av evighet. Trotzig Sjukd. 210 (1972); jfr b. HurLivStyrs 102 (1978). — jfr ANDE-, FRIMURAR-, KÄNSLO-, RUN-, TROLL-SPRÅK.
a) om system av ljud använda av djurarter för att överföra meddelanden (t. ex. om fara l. förhandenvaro av föda o. d.) l. ge uttryck för känslor o. d.; äv. om annat teckensystem (t. ex. gm beröring l. rörelser) använt av djur i sådant syfte (jfr b). Genom Foglarnes Språk hafwe wi lärdt, at til osz kalla Änder, Hierpar, Gökar ock Rådiur. VetAH 1740, s. 426. Örnens språk förstår han ej att tyda, / Korpens rop han känner ej. Runeberg 2: 17 (1835). I sitt första framträdande inom djurvärlden står ”språket” uteslutande i samband med sexuallivet och tjänar att underlätta mötet mellan de olika könen. SvUppslB 25: 994 (1935). Studier av apornas språk. Östergren (1944). Binas språk. Hylander-Frisch Frisch BiLiv 188 (1973). — jfr AP-, FÅGEL-, TECKEN-SPRÅK.
b) om system av tecken (t. ex. miner l. rörelser l. bilder l. symboler), som icke (direkt) utgöres av språkljud (l. skrivtecken för sådana) o. som medvetet användes av människor ss. meddelelsemedel för psykiska innehåll (idéer l. känslor o. d.); äv. om (system av) omedvetna (reflexartade) tecken (t. ex. kroppsrörelser) som (gm sin förhandenvaro) röjer l. låter en förstå l. inse l. ”läsa sig till” ngt l. som ”talar till en” på ett l. annat sätt; äv. betecknande förhållandet att ngt sakligt gm sin förhandenvaro l. sitt utseende l. sina rörelser l. egenskaper o. d. frammanar tankar l. känslor l. stämmer till eftertanke o. d. Tystnadens vältaliga språk. Blickarnas (ögonens) tysta språk. Musikens (tonernas) språk. (De dövstumma) äga ej annat språk, än hjertats och tårarnas. Rosenstein 2: 88 (1818); jfr 6 d. (Författaren till en läroboksrecension) kallar .. den algebraiska beteckningen med flit för språk, emedan den både som sådant brukas och som sådant måste studeras. SvLittFT 1833, sp. 706. Broderns ansikte var systerns, översatt till manligt språk. Wägner Silv. 13 (1924). Filmens språk är .. nytt för mig. Gustafson Inspeln. 92 (1965). — jfr BILD-, BLOMSTER-, DÖVSTUM-, FINGER-, FORM-, FÄRG-, KNACK-, KONST-, MAKT-, MIN-, SIFFER-, STJÄRN-, SYMBOL-, TECKEN-, TON-, VÄXEL-, ÅTBÖRDS-, ÖGON-SPRÅK m. fl. — särsk.
α) i sådana uttr. som ngt talar sitt (så l. så beskaffade) språk l. ett (så l. så beskaffat) språk, betecknande att ngt (på det l. det sättet o. d.) röjer l. låter förstå ngt. Ruiner som talar sitt mäktiga språk. Statistiken rörande alkoholismen talar ett skrämmande språk. Knorring Ståndsp. 3: 74 (1838). Det var ett kort, ett stumt afsked, der endast tårarna talade sitt vältaliga språk. Topelius Vint. II. 1: 182 (1850, 1881). Visserligen kändes vindstyrkan föga i den af höga klippor väl skyddade hamnen, men skyarnes fart och suset i luften talade ett språk, som icke kunde missförstås. GHT 1896, nr 169, s. 2. (Hennes själ) talade med sitt naturliga språk av plastiska miner och åtbörder, när ord ej stodo till buds. Hallström Händ. 61 (1927). De blekta gamla regementsfanorna .. talade sitt språk till oss. Uggla Haslund Jab. 14 (1932). Fridegård Offerrök 28 (1949).
β) (i fackspr.) i fråga om datorer, om vart o. ett av flera på olika nivåer (högnivåspråk, lågnivåspråk o. maskinspråk) ordnade system av symboler (i maskinspråk i sht i form av binärt ordnade tal) med vilka instruktioner ges till maskinen l. maskinen meddelar verksamhetens resultat (för översättning till ett språk, i bet. 4). Algol, Cobol, Fortran och Basic är några av de viktigaste språken för datorer. Vid sidan om Algol, som är ett språk för främst vetenskapliga och tekniska beräkningar, och Cobol, som är ett språk avsett för kommersiell databehandling, har även andra liknande språk diskuterats. Fröberg (o. Sigurd) Datam. 58 (1962). Exempel på för tidsdelning (dvs. satsvis bearbetning av grupper av program varvid datorns tid delas mellan samtidiga användare) utvecklade språk är Basic. ViLärADB 53 (1973). När ett program som är skrivet på .. (programmeringsspråk) översätts till maskinspråk, spjälkas varje instruktion upp i flera instruktioner i maskinspråk. Därs. 60.
Ssgr (i allm. till 46. Anm. Vissa nedan anförda, till 1 hänförda ssgr kan äv. hänföras till språka, v.; jfr äv. språka, v. ssgr): A: SPRÅK-ACCENT. särsk. till 4: accent (se d. o. 5 b) utmärkande för ett språk, språkmelodi. Norlind SvFolkl. 31 (1911).
-ADEL. bildl.: adel (se adel, sbst.1 1 c) kännetecknande för ett språk l. språket. Tegnér Brev 4: 164 (1826).
-AKADEMI. akademi (se d. o. 3) med språkvårdande (l. språkvetenskapliga) uppgifter. Tegnér (1842) i 3SAH XLVIII. 2: 217. En nordisk språkakademi vore något att sikta mot. TSvLärov. 1942, s. 246. —
-AKT. (i sht i fackspr.) akt (se akt, sbst.1 I 2) varigm språkyttring tillkommer. Bergmark Nervsj. 33 (1931).
-ALSTER. alster (se alster, sbst.2 2 b) åstadkommet medelst ett språk l. språket. Rydqvist SSL 3: V (1863). PedT 1961, s. 14. —
-ANALOGI. i sht förr särsk. (språkv.): analogi (se d. o. f α) gällande för ett språk l. språket, språklig analogi. Brunkman SvGr. 103 (1767). Det finnes massor av ariska språkanalogier, som uteslutande gälla för de germanska och italiska men icke något annat av de ariska språken. Flodström SvFolk 76 (1918).
-ANALYS. språkv. o. pedag. jfr analys b. Rydqvist SSL 4: 491 (1870).
-ANDE. ande (se d. o. VIII 5 b α slutet) utmärkande för ett språk l. språket. Lönnrot SvSkr. 2: 440 (1844: den svenska språkandan). Verd. 1888, s. 227. —
-ANLAG~02 l. ~20. anlag (se d. o. II 5 b) för att lära sig l. förstå språk(et) l. sätta sig in i språkfrågor o. d. FinBiogrHb. 1964 (1903).
-ANMÄRKNING~020. anmärkning (se d. o. 2, i sht 2 b, c) rörande ett språk l. språket l. ngns l. ngts språk, språklig anmärkning. SvLittFT 1835, sp. 511. —
-ANS. jfr ans b slutet o. -vård. AB 1901, nr 129, s. 3. —
-APPARAT.
1) (numera bl. tillf.) till 5, i sg., om talorganen; jfr -organ 2. Lundell Rättstafn. 51 (1886).
2) (tillf.) till 4, 5, om språket l. ett språk tänkt ss. en apparat. DN 26/4 1981, s. 4. —
-ARBETE~020. arbete (se d. o. 5 d) med språkfrågor; språkvårdande l. språkvetenskapligt arbete o. d.; ofta konkret: arbete (se d. o. 11 c) rörande en språkfråga l. språkfrågor (jfr -opus). Tiällman Gr. Fört. 3 (1696). IllSvLittH 2: 157 (1956).
-ARKIV. arkiv innehållande språkarbeten l. språkmaterial o. d. Schück SAHist. 7: 403 (1939).
-ART. jfr art 8. Schultze Ordb. 4808 (c. 1755).
1) (†) till 4, om sammanfattningen av de för ett språk kännetecknande l. karakteristiska egenskaperna l. egenheterna, språkligt kynne l. lynne o. d.; jfr -lynne. Nordforss (1805). Atterbom Siare 2: Tillägg 1 (1843).
2) (numera mindre br.) till 4: art av språk (t. ex. språk ur språkgrupp l. dialekt av ett nationalspråk), språk l. dialekt. SvMerc. 1765, s. 345. Germaniska språkarter. Rydqvist SSL 2: 443 (1860). (Dalmålet) är en av hela det germanska språkområdets märkligaste språkarter. SvD(A) 1929, nr 76, s. 24.
3) (†) till 5, om språkligt genus; jfr art 8 e α. Moberg Gr. 252 (1815). Orden Fruntimmer, Qvinnfolk .. äro neutrer efter språkarten. Enberg SvSpr. 107 (1836).
4) till 5 (o. 6), om stilart l. stil l. om sätt att uttrycka sig i tal l. skrift, språk (se d. o. 6 a); jfr art 8 f. Atterbom Minnest. 2: 89 (1847). Välljudet spelar en vida större roll för poesi och högprosa än för andra språkarter. Cederschiöld Skriftspr. 341 (1897). Man talar .. om kanslistil, lagstil och religiös stil och tänker då på de särdrag, som .. känneteckna ifrågavarande språkarter. Wellander RiktSv. 18 (1939). DN(A) 1965, nr 24, s. 2.
5) (tillf.) till 5, om var o. en av språkets två arter av uppgifter: att förmedla tankar resp. återge känslor. Norlind SvFolkl. 32 (1911). Ssg: språkarts-blandning. till -art 2, 4: blandning av språkarter, särsk. abstr.; äv. till -art 4: blandning av stilarter. Cederschiöld Skriftspr. 231 (1897).
-ARTIST. person (t. ex. författare) som på ett synnerligen skickligt sätt behandlar sitt språk l. språket; jfr artist 1 b β. Skarstedt Pennfäkt. 239 (1897). (Nils Ferlin är) en verklig språkartist med munvighet och skärpa. SvD(A) 1933, nr 335, s. 13. —
-ARV. bildl.: arv (se d. o. I 1 b) bestående av ett språks l. språkets uttrycksmöjligheter o. d., språkligt arv. NF 2: 1465 (1878).
(4 a) -ASSISTENT. pedag. lärare som ambulerar mellan olika läroanstalter i annat land än hemlandet o. där biträder i undervisningen i sitt modersmål; jfr rese-lektor. UNT 4/2 1933, s. 5. Ssg: språkassistent-verksamhet, r. l. f. BtRiksdP 1946, VI. 1: nr 8, s. 72. —
-ATLAS. [jfr t. sprachatlas] språkv. atlas med kartor över språkgeografiska förhållanden, språkgeografisk atlas. Castrén Res. 2: 254 (1846).
-BAND.
1) i sht konstvet. o. herald. till 3: bandformat (ornamentalt) fält varpå en kort text (t. ex. en devis l. sentens) är anbragt, textband, banderoll; kartusch (se d. o. 3); i sht om sådant fält på medeltida målning l. på vapensköld o. d.; jfr -sedel, -tavla 1. Brunius Metr. 153 (1836). Nedanför hjertvapnet löper ett språkband med påskrift: Tryg och Trogen. Hausen AntiqvForsknR 1870, s. 6. SD(L) 1894, nr 306, s. 10 (på ett antependium). De medeltida livshjulens och lyckohjulens språkband. Fehrman DiktDöd 20 (1952).
2) i sht pedag. till 4 a: av plast o. d. framställt band (ljudband) med inspelad text avsedd för avspelning vid språkundervisning i modernt främmande språk; jfr -skiva. Skolvärld. 1963, s. 103. Ssg (till -band 1; mera tillf.): språkbands-figur. på medeltida målning o. d.: figur (se d. o. 5) uppbärande l. hållande språkband. AntT XIV. 1: 119 (1899).
-BARBARI. jfr barbari 1 slutet. Strinnholm Hist. 3: 872 (1848).
-BARBARISM. jfr barbarism 2 o. -fel 2. Strinnholm Hist. 3: 873 (1848).
(47) -BARRIÄR. bildl.: hindrande språksvårighet; jfr -klyfta, -mur, -vall. Dædalus 1965, s. 240 (i fråga om kommunikation mellan människa o. dator). Språkbarriär försvårar finländsk inflyttning. SvD(A) 1966, nr 111, s. 7. —
-BEGREPP. (numera föga br.)
1) inom språkvetenskapen förekommande begrepp (se d. o. 5 b); jfr -grepp. Rydqvist SSL 5: 2 (1874).
2) begrepp (se d. o. 5 a α, γ) om språket l. i språkfrågor; språklig insikt l. uppfattning o. d.; språkkänsla. Silverstolpe i 2SAH 2: 333 (1802). Det genitiva skaplynnet af (fsv.) bæggia var redan mot medeltidens slut oklart för det allmänna språkbegreppet. Rydqvist SSL 2: 583 (1860). PedBl. 1877, s. 137. —
-BEGÅVAD, p. adj.
1) till 46: som har (mycket) lätt att förstå o. använda sitt språk l. språket; särsk. till 4 a: som har (mycket) lätt att lära sig främmande språk. Bägge (de till Sv. komna engelska damerna) voro så språkbegåvade, att de efter en kort tid talade svenska nästan lika bra och flytande som jag själv. Laurin Minn. 2: 396 (1930). ÅbSvUndH 59: 60 (1940).
2) (numera mindre br.) till 5: utrustad med språkförmåga. De Språkbegåfvade männskors / Ätter. Tranér HomIl. 20 (1810). IllSvOrdb. (1964).
-BEGÅVNING. begåvning (se d. o. 2) i fråga om att förstå o. använda språk(et) ss. meddelelsemedel, (framstående) språksinne; särsk. till 4 a: framstående förmåga att lära sig (förstå o. använda) främmande språk; jfr -geni 1, -snille 1, -talang. HSchück hos Tegnér VSkr. 1: IV (1904; i fråga om främmande språk). Nyberg i 3SAH LXII. 2: 86 (1951). särsk. motsv. begåvning 2 slutet, om person; jfr -geni 2, -snille 2. Wessén i 3SAH LXIII. 1: 9 (1952; om Olaus Petri).
-BEHANDLARE. person som har (så l. så beskaffad) språkbehandling. Mången radikal språkbehandlare. PedT 1899, s. 94. —
-BEHANDLING. behandling (se d. o. 2) av språket, sätt att behandla l. nyttja språket. Wrangel BrinkmTegn. 286 (1833). Fackläraren i modersmålet avgav i samband med rättningen av uppsatsen ett vitsord för (bl. a.) språkbehandling. PedT 1949, s. 33. —
-BEHOV. behov av ett språk l. språket ss. uttrycksmedel. Nyström DövstUndH 90 (1907).
-BEHÄRSKNING. behärskning (se d. o. 3) av språket l. sitt l. ett språk; jfr -välde 2. Lilius SmåbarnSjälsl. 83 (1917). Malmberg SpråkTid 27 (1977).
-BENÄMNING. särsk. (numera föga br.) tautologiskt: språklig benämning, benämning. Dvergars, Alfers, Jotnars, Asars, Vaners olika språkbenämningar på ting i naturen, i himmelen och på jorden. Strinnholm Hist. 1: 150 (1834). SvT 1852, nr 181, s. 3. —
-BESKRIVARE. person som beskriver l. beskrivit ett (l. flera) språk. Tegnér SprMakt 65 (1880).
(3) -BESKRIVEN, p. adj. (numera föga br.) försedd med kort text (devis o. d.). Melin JesuL 4: 62 (1851; om amuletter).
-BESKRIVNING. beskrivning av ett språk l. språket l. språkformer o. d. hos ngn l. ngt. Malmberg SpråkMänn. 11 (1964).
(4) -BESLÄKTAD, p. adj. besläktad i fråga om språk, språkligt besläktad. Palmblad LbGeogr. 285 (1835; om olika folkslag).
-BETECKNING. (numera bl. mera tillf.) beteckning (se d. o. 1 a α, β slutet) åstadkommen medelst språk(et), språklig beteckning; i sht om beteckning för språkljuden i skrift (gm skrivtecken), särsk. konkretare, om sätt för sådan beteckning; jfr -teckning. Atterbom 1: 111 (1824). Lyttkens o. Wulff StummT 4 (1898; konkretare).
-BETRAKTARE. (numera bl. mera tillf.) jfr betraktare 3 o. -granskare. BL 8: 167 (1842).
-BETYDELSE. (numera mindre br.) betydelse (se d. o. 2 c) ur språklig (lingvistisk) synpunkt, språklig betydelse. Almqvist XVII (1842).
-BILD. med ett språks l. språkets hjälp åstadkommen bild (se bild, sbst.1 3), språklig bild; äv.: (helhets)bild av l. föreställning om ett språk l. språket. Modin Pascal 83 (1890). (Läsning av engelska texter i skolorna) lämnar icke på länge i behållning några rediga språkbilder. PedT 1907, s. 402. —
-BILDAD, p. adj. som har språkbildning (se d. o. 2), språkligt bildad. SagSed 1961, s. 71 (1871; om skollärare).
-BILDANDE, p. adj.
1) som bildar (se bilda, v.1 3) ett språk l. språket, språkskapande. Stoikerne .. gjorde onomatopoiien till uteslutande språkbildande princip. Claëson 1: 202 (1858). De kyrkliga samfunden kunna också visa sig såsom språkbildande enheter. SvTidskr. 1874, s. 112. EHTegnér i 3SAH 6: 436 (1891; om människotanken).
2) som skänker språklig bildning (se d. o. 5 b β), språkligt bildande (se bilda, v.1 6 b). Ett grundligt studium av latin är .. i hög grad språkbildande. PedT 1903, s. 183. —
-BILDNING.
1) (numera föga br.) om språkform l. språkbyggnad l. språklig struktur o. d.; jfr bildning 3 a α, β. Wi hafwe i det föregående utmärkt den rena, ädla, wärdiga språkbildningen i desza predikningar. SvLittFT 1833, sp. 66. Beskow Minnesb. 1: 28 (1840, 1860).
2) bildning (se d. o. 5 b β) på språkets l. språkens område, språklig bildning; äv. abstrakt (motsv. bildning 5 b α): bildning l. fostran medelst språklig träning. BetUnd. 1828, s. 62. Verd. 1887, s. 66 (abstr.).
3) (numera bl. tillf.) bildning (se d. o. 3, särsk. 3 d) av språk(et), språkskapande (se -skapande, sbst.). Svea 2: 16 (1819). En förtjänst i (den tyske filosofen) Noirés åsigt är .. att den framhållit samhälligheten som en väsentlig faktor vid språkbildningen. Tegnér SprMakt 16 (1880). Ssgr: språkbildnings-drift. till -bildning 3: drift (se d. o. 11 a) till språkbildning. Rydqvist SSL 5: 33 (1874). -medel. till -bildning 2: medel för erhållande av språkbildning. BerASvLärM 1869, s. 186. -nivå. till -bildning 2; bildl.; jfr nivå 3. PedT 1961, s. 13. —
-BLANDAD, p. adj. särsk. till 4, om geografiskt område: som kännetecknas av språkblandning. 2NF 25: 1440 (1917; om Angeln).
(4, 6) -BLANDARE. (numera bl. tillf.) person vars språk kännetecknas av språkblandning. Arvidi 21 (1651).
(4, 6) -BLANDNING. abstr. o. konkret: blandning (se d. o. 1 a, b, 6) av språk; jfr -smälta. Möller (1790). Malmberg SpråkTid 61 (1977).
(6 a) -BLOMMA. praktfull (se d. o. 4) språkgroda; jfr blomma, sbst. 3 h (slutet). Motorför. 1927, nr 1, s. 9 (om befängd metafor).
-BOK. (språk- 1703 osv. språke- 1696) [jfr t. spruchbuch (i bet. 1), sprachbuch, grammatika]
1) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 3: bok innehållande korta sentenser o. d. (i sht bibelspråk; jfr språk 3 slutet). Lind 1: 280 (1738). JulhälsnLinköp. 1909, s. 71.
2) till 4 (a): lärobok för språkundervisning (i sht i främmande språk); förr äv. om ordbok; jfr -lära, -ordbok. Tiällman Gr. Fört. 14 (1696). En lijten Språck- och Ord-Boock uthaff fyra Tungemåhl, Latin, Franzyszka, Thyszka och Swenszka. SpråckOrdb. 3 (1703; boktitel). Moberg Utvandr. 438 (1949).
-BRODERI. (numera bl. tillf.) bildl., om språklig utpyntning o. d.; särsk. konkret; jfr broderi 2 o. -blomma. Frey 1843, s. 194.
(4) -BROTT. (†) om dialekt (utgörande del av ett språk). Serenius 101 (1734). Palmblad HbGeogr. 1: 87 (1826).
-BRUK. [jfr t. sprachgebrauch] bruk av språket, sätt att bruka språket, sätt att uttrycka sig språkligt; i sht om det inom en språklig gemenskap (särsk. inom ett nationalspråk) mer l. mindre allmänt vedertagna l. stadgade sättet att uttrycka sig språkligt (i allmänhet l. i visst avseende), särsk. i sådana uttr. som gängse l. allmänt l. vanligt språkbruk; jfr -sed, -sätt 2, -vana 2, -övning 2. Föråldrat, modernt språkbruk. Vetenskapligt, tekniskt språkbruk. Uttryckssättet strider mot (är i enlighet med) vedertaget språkbruk. Det vårdade (l. bildade) språkbruket har ofta uppställts som rättesnöre för språkriktigheten. Oldendorp 1: 3 (1786). Hvarje ords bemärkelse i ett språk beror .. af det hos Nationen antagna språkbruket. Moberg Gr. 2 (1815). Fahlcrantz 4: 167 (1865: Det vanliga språkbruket). De flesta menniskor äro osäkra om .. sitt eget språkbruk och gifva blott tveksamma svar på frågor som: säger ni tyllen eller tyllet? EHTegnér i 3SAH 6: 314 (1891). Låt oss .. se på ordet ’möjlighet' i det aristoteliska språkbruket. Aspelin TankVäg. 1: 117 (1958). Joel hade ett ovanligt bra grustag, som han efter språkbruket på orten kallade för grusgrav. Lundkvist HistÅs. 160 (1969).
-BRUKARE. brukare av ett språk l. språket. UNT 1962, nr 140, s. 3. —
-BYGGARE. (numera bl. tillf.) språkdanare. Böttiger i 2SAH 39: 239 (1865; om Dante).
-BYGGNAD. (utom ss. förled i ssgr numera bl. mera tillf.) bildl., dels (o. i sht) om sätt varpå ett språk l. språket är uppbyggt, språklig uppbyggnad (jfr byggnad 5), dels om (normer för) den byggnad (se d. o. 4) l. konstruktion ett språk l. språket utgör; äv. om prov (se d. o. 1 b) varvid insikter i språklig uppbyggnad prövas. Mig (är) icke bekant, at vi hafve annat än strödda förråds-ämnen til den språkbygnad, som vi mer än väl behöfve, och vore önskligt, at någon skickelig mästare ville upföra. 1VittAH 2: 84 (1773, 1776). Grekiskan har, i min tanka, en mera bestämd språkbyggnad än Latin. Tegnér (WB) 6: 190 (1828). Modersmålet måste bli utgångspunkten för insikt i språkbyggnaden. PedT 1902, s. 237. Därs. 1955, s. 122 (om prov). Ssgr (i sht pedag.): språkbyggnads-exempel. exempel (se d. o. 1 b) på språkbyggnad. Cederschiöld o. Olander Riktl. 98 (1916). -övning. övning med uppgift att ge insikter i språkbyggnad. SFS 1919, s. 2593. —
-BYTE. byte (se d. o. 6) av språk (jfr -ombyte); äv. (till 4 a): utbyte av främmande språk (vari undervisning sker l. mottas). BtRiksdP 1904, I. 1: nr 50, s. 63 (i fråga om främmande språk). Malmberg SpråkTid 83 (1977).
-CENTRUM. [jfr t. sprachzentrum (i bet. 3)]
1) (mera tillf.) till 4: centrum för ett språkområde (se d. o. 1). Det språkcentrum för svenska språket som Mälardalen utgör. Östergren (1944).
2) (mera tillf.) till 4 (a): plats l. institution utgörande centrum för undervisning i (främmande) språk. SvD 1971, nr 114, s. 30.
3) (i fackspr.) till 5 (o. 6), om det område l. vart o. ett av de områden i hjärnbarken som utgör centrum (centra) för språkfunktionerna; jfr 2 o. tal-centrum. Man har .. trott sig kunna konstatera tillvaron af ett ”språkcentrum” i hjernan. Rein Psyk. 2: 412 (1891). Högerhänta ha sitt språkcentrum i vänstra hjärnhalvan, vänsterhänta .. på högra sidan. Larsson Psyk. 27 (1910). Sensoriska språkcentra. NorstedtUppslB 1553 (1942).
-CIRKEL.
1) (numera bl. tillf.) till 4, på karta o. d.: cirkel avsedd att illustrera sammanhang mellan olika språk. Wingård Minn. 9: 72 (1848).
2) i sht pedag. till 4 (a): studiecirkel för studium av (i sht främmande) språk. PedT 1896, s. 202. —
-DANARE. person som lämnat stora bidrag till ett språks l. språkets utveckling; jfr danare 2 o. -byggare. Ekmanson Sterne 1: 172 (1790).
(5, 6) -DANING.
1) (numera bl. i vitter stil, ålderdomligt) om förhållandet att språket utvecklas l. skapas, språkutveckling. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 70 (1801). Leopold (c. 1807) i 2SAH 17: 81.
2) (numera bl. i vitter stil, ålderdomligt) konkretare, med resultativ innebörd: språkbildning (se d. o. 2); utbildat l. utvecklat språk (i bet. 6). Atterbom Minn. 450 (1818). Rydqvist SSL 5: 262 (1874).
3) (†) språklig bildning (se d. o. 3 d slutet); jfr daning 4 slutet. Rydqvist SSL 1: 478 (1852). Ssg (numera föga br.): språkdanings-medel. till -daning 1: medel för språkutvecklingen. Leopold (c. 1807) i 2SAH 17: 112. —
-DEBATT. debatt i en språkfråga l. språkfrågor. TSvLärov. 1954, s. 686. —
-DEL. (numera föga br.; jfr dock slutet) språkelement (jfr del I 1 e), språklig beståndsdel. TPhilol. 4: 295 (1863: lexikaliska språkdelar, om ord). (Västeuropeiska) Språk, i hvilka språkdelarnes uttalstid framter olikheter. Aurén Qvant. 3 (1874). särsk. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om ordklass; jfr del I 1 e ε β'. Moberg Gr. 35 (1815). (Ordet) En nyttjas stundom såsom Pronomen .. någongång såsom Adverb; hvarom se de Kapitel, som afhandla dessa språkdelar. Enberg SvSpr. 81 (1836). Svanberg StSprTeori 133 (1930; i skildring av språkteorier från ä. tider).
(4) -DIALEKT. (numera föga br.) dialekt. Strinnholm Hist. 1: 151 (1834). Ramsay Barnaår 6: 68 (1905).
-DIDAKTIK. (i Finl., pedag.) didaktik för språkundervisning. FinlStatskal. 1972, s. 227. —
-DIDAKTISK. (i Finl., pedag.) som tillhör l. avser språkdidaktiken. PedT 1962, s. 23 (om undersökningar).
-DIGER. (†) i fråga om språkbegåvning betydande l. framstående; jfr diger 5 a. 1Saml. 2: 156 (1773).
-DOKUMENT. dokument (se d. o. 4 slutet) utgörande språkligt minnesmärke, språkligt dokument. Klint (1906). Friesen (o. Grape) CodArg. 62 (1928).
(6) -DOMARE. (numera mindre br.) språkkritiker; jfr -riktare, sbst.1 Nordforss (1805). Beskow PVetA 1856, s. 31. —
-DOSA.
1) (numera bl. tillf.) till 1, bildl., i uttr. dra upp ngns språkdosa, få ngn (att sätta igång) att prata; jfr -låda 3 b o. dosa 1 f. Wetterhoff Skog 2: 248 (1887).
2) till 4: dosa innehållande liten elektronisk (siffer)maskin (mikrodator) för översättning mellan ett antal olika språk o. med ingående tal l. skrift samt utgående tal l. skrift; jfr -maskin 2. Expressen 1979, nr 292, s. 31. —
-DRAG. språkegendomlighet, språkligt (sär)drag; jfr drag 28 o. -lynne. AnderssonBrevväxl. 1: 20 (1839). Malmberg SpråkTid 40 (1977).
(5) -DRIFT. (numera bl. tillf.) drift (se d. o. 11 a) l. tendens l. strävan (i viss riktning) i språkligt avseende. Rydqvist SSL 1: 63 (1850).
-DRÄKT. (i sht i vitter stil) bildl., om språkform som litterärt verk o. d. har, språklig dräkt (se d. o. II 2 b); särsk. i uttr. kläda ngt i så l. så beskaffad språkdräkt, ge ngt en så l. så beskaffad språkform; jfr -klädnad, -kostym, -mantel, -skrud m. fl. Liffman Petersen 14 (1837). Breven (ur 1700-talspredikanten A. Nohrborgs brevväxling) offentliggöras i tidens språkdräkt, med någon modernisering av interpunktionen. KyrkohÅ 1927, s. 67. (Ciceros) insats (som stoiker) består framförallt däri, att han klädde de grekiska tankarna i latinsk språkdräkt. Aspelin TankVäg. 1: 147 (1958). Petrén i 3SAH LXXVII. 1: 71 (1969; i fråga om lagspråk).
-EGENDOMLIGHET~00102 l. ~00200. egendomlighet (se d. o. 1) i fråga om språkbruk, språkegenhet, språkligt särdrag o. d.; jfr idiotism I 1. Schybergson FinlH 1: 16 (1887). Uppsvenska språkegendomligheter. IllSvOrdb. (1964).
-EGENHET~002, äv. ~200. jfr egenhet 2 o. -egendomlighet. Castrén Res. 1: 156 (1852). Överklivningen, en utpräglad språkegenhet i Heidenstams dikt. Östergren (1944).
-EGENTLIGHET~0102, äv. ~0201. (†) exakthet l. tydlighet i språkbruk(et). KrigVAH 1847, s. 25. —
-EKONOMI. bildl., om ekonomi (se d. o. 1 d) i användningen av språkresurserna. NordT 1881, s. 248. —
-ELEMENT. element (se d. o. 3) ingående i (l. bestående av) ett språk l. språket l. ngns språk, språkligt element; jfr -del, -komponent. Af hvilken annan själskraft uppfattas väl Språk-elementerna än af minnet. Lyceum 2: 88 (1811). TSvLärov. 1863, s. 219 (om grekiska språket ss. element i teologiska studier). De ljud och andra språkelement, hvaraf ordet består. Kock SpråkFörändr. 56 (1896). (A. Hazelius) arbetade .. för det svenska språkets renande från främmande språkelement. PedT 1955, s. 180. Malmberg SpråkTid 100 (1977).
-ENHET~02 l. ~20. enhet i fråga om språk(form), språklig enhet.
1) till 4, motsv. enhet II 5. Samtiden 1874, s. 393.
2) till 5, motsv. enhet I 4. SthmFig. 1845, s. 267. —
-ENLIG. som överensstämmer med språkets norm(er), språkriktig. Lyceum I. 2: 95 (1810). Ett par adverber kunna ej språkenligt nyttjas predikativt i personliga ställningar; men väl i opersonliga. De äro: illa, väl. PedT 1896, s. 458. —
-ERFARENHET~0102 l. ~0200. erfarenhet av ett l. sitt språks l. språkets användning, språklig erfarenhet; jfr -kunskap. (Jag) införde .. mina egna språkerfarenheter uti vår bästa Svenska och Fransyska Ord Bok. AGSilverstolpe Språkl. 45 (1814).
-ESTETIK. (i sht i fackspr.) estetik (se d. o. 1) avseende ett språk l. språket, språklig estetik. IllSvLittH 2: 37 (1956).
-ESTETISK. (i sht i fackspr.) jfr -estetik o. estetisk 2. Rydberg Brev 3: 10 (1882).
-EXPERT. jfr -granskare o. -konsult. Folket 1979, nr 267, s. 3. —
-FACK. om det fack (se fack, sbst.1 7) som språkstudiet l. språkvetenskapen utgör. PedBl. 1875, s. 144.
(4) -FAMILJ. [jfr t. sprachfamilie] språkv. i en språkstam ingående familj (se d. o. 5) av besläktade språkgrenar l. språk; äv. allmännare, dels: språkgren l. språkgrupp, dels: språkstam. Den germanska, baltiskslaviska språkfamiljen. Svea 2: 16 (1819; om språkstam). (Georgiska språket) bildar, tillhopa med Mingreliskan, Suaniskan och Laziskan, en egen liten språkfamilj, den Iberiska eller Grusiska. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 53. Bantuspråk .. bilda en särskild språkfamilj, vars utbredning sammanfaller med bantufolkens. 3NF 2: 851 (1924). Indoeuropéernas slaviska gren .. består av .. fem stora språkfamiljer: den ryska, den polska, den tjeckoslovakiska, den serbokroatiska och den bulgariska. Agrell SlavMyt. 9 (1929). SvGeogrÅb. 1947, s. 201 (i fråga om USA:s indianers språk). Vissa språkgrupper inom den indoeuropeiska språkfamiljens ram. Malmberg SpråkTid 12 (1977).
(4) -FANATIKER. särsk.: person som fanatiskt ivrar för ett visst språk. Söderhjelm Brytn. 241 (1901).
(4) -FANATISM. om fanatism (se d. o. 2) för ett språk. (Fennomanen J. V.) Snellmans språkfanatism. Söderhjelm Runebg 1: 297 (1904).
-FANTASI.
1) fantastisk l. bisarr föreställning rörande språken l. språket l. i språkfrågor o. d.; jfr fantasi 3. Schück VittA 1: 98 (1932).
2) språkskapande fantasi (se d. o. 2). NordT 1901, s. 393. (Tegnér ägde) En livlig och kraftig språkfantasi. Wrangel Dikten 101 (1912).
(4 (a)) -FAREN, p. adj. (†) förfaren i språk, språkkunnig; anträffat bl. i pl., substantiverat. Lucidor (SVS) 326 (1673).
-FATTIG.
1) (†) till 4, om person: som saknar språkkunskap (i visst språk). Hjelt Medicinalv. 2: 188 (i handl. fr. 1791).
2) till (4—)6, om språk: fattig (se d. o. 2) på språkliga uttrycksmöjligheter; jfr fattig 2 c. Almqvist SvSpr. 168 (1832).
-FATTIGDOM~002, äv. ~200. fattigdom (se d. o. 2) på språkliga uttryck(smöjligheter). SDS 1905, nr 5, s. 3. —
-FEL.
1) (numera föga br.) till 1, 5, 6, om fel (se d. o. I 2 a) i språkförmågan, språkrubbning. Lindfors (1824). I följd dels af ett språkfel, dels af blygsamhet vågade .. (konung Helgo av Helgeland) själf icke fria till den älskade. Schück LittRelH 2: 57 (1904).
2) till (4—)6: fel (se d. o. I 3) mot språkriktigheten l. avvikelse från (det allmänt vedertagna) språkbruket; jfr -groda, -oriktighet, -vrängning. Brunkman SvGr. 47 (1767). (Om C. Manderfelts) Fransyska Öfwersättning af sin Bok .. (säges att den är) full af de löjligaste Språkfel. SP 1792, nr 56, s. 2. Språkfel behandlas sorgfälligt både vid genomgående af uppsatserna och i samband med den grammatiska undervisningen. SFS 1906, nr 10, s. 11. Malmberg SpråkTid 74 (1977).
-FENOMEN.
1) till språket hörande fenomen (se d. o. I 1), språkligt fenomen. SvLittFT 1837, sp. 609. Grammatiken, där språkfenomenen äro inordnade efter vissa regler med undantag. TSvLärov. 1941, s. 109.
2) person som har sällsynt förmåga att (snabbt o. säkert) inhämta språkkunskaper, språkligt fenomen (se d. o. I 3 slutet). AllSport 1965, nr 12, s. 88.
(5, 6) -FIGUR. (numera bl. tillf.) figur (se d. o. 9). Sturzen-Becker SvSkönl. 86 (1845). Heikel Stil. 60 (1929).
(4 a) -FILM. (i sht förr) ss. hjälpmedel vid undervisningen i främmande språk använd film (se d. o. 2) vars tal på ett främmande språk icke är översatt. Östergren (1944). Ssgr (i sht förr): språkfilms-, äv. språkfilm-föreställning. jfr föreställning 3 a. UNT 1941, nr 30, s. 5. -undervisning. GHT 1943, nr 147, s. 9. -verksamhet. BtRiksdP 1946, 8Huvudtit. s. 288. —
-FILOSOF. [jfr t. sprach(en)philosoph] person som ägnar sig åt språkfilosofi. BL 8: 167 (1842). Den store svenske språkfilosofen, Esaias Tegnér d. y. Böök i 3SAH LXVIII. 2: 188 (1959).
-FILOSOFI. [jfr t. sprach(en)philosophie] filosofi som sysslar med de grundläggande begreppen inom språkforskningen; jfr -teori. Schulzenheim SvSprSkrifs. 95 (1807). Stiernhielms med platonsk och stoisk språkfilosofi sammanhängande åskådning. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 220. Regnéll Sem. 4 (1958).
-FILOSOFISK. jfr -filosofi (o. -filosof). (Platons dialog) Kratylos, det enda fullständiga språkfilosofiska verk, vi ega från antiken. Claëson 1: 188 (1858).
-FINESS. finess (se d. o. 2) i språkbruket, språklig finess. Hellström Malmros 26 (1931).
-FINHET~02 l. ~20. jfr finhet I 1 o. -finess. Berzelius Kemi 3: 295 (1818).
-FORDRING. i pl.: fordringar (se fordring II 1) i fråga om språk (t. ex. språkfärdighet l. språkkunskaper). AGSilverstolpe Språkl. 57 (1814).
-FORM. i sht stilist. o. språkv. om form (se d. o. I 3, särsk. 3 a, b) som ett språk l. språket l. ngns l. ngts (t. ex. en texts) språk l. ngt som utgör en del i ett språk l. språket har, språklig form; äv. i uttr. yttre språkform (jfr b); jfr -drag, -gestalt. I svensk språkform, på svenska språket. Inskriftens ålderdomliga språkformer. Aoristen är en i grekiskan förekommande språkform. Skriftspråkets och talspråkets olika språkformer. Stanär en vardaglig språkform för staden”. Använda en vårdad språkform. Ett visst närmande till likhet i de enskilta språkformerna (inom en stam l. stat) röjer sig (under språkets tidiga utvecklingsskeden). Boivie SvSpr. 9 (1820). Huru lätt förklaras icke .. inträngandet af några få Chaldeiska ord eller språkformer i det Ebreiska språket. Agardh ThSkr. 1: 3 (1842, 1855). Claëson 1: 262 (1858: yttre). Den nutida svenska språkformen, både den bokliga och den muntliga. Wulff Värsb. 1 (1896). (P. Claudels) språkform är en rimlös, rytmisk prosa efter de gammaltestamentliga profeternas mönster. Strömberg ModFrLitt. 73 (1928). Sanskrit är .. en strängt normerad fornindisk språkform. Fornv. 1944, s. 301. Malmberg SpråkTid 51 (1977). särsk. (numera föga br.)
a) i speciellare anv., om morfem (i den sp. M 1360 angivna bet.). NF 20: 1644 (1898). 3NF 14: 322 (1931).
b) i utvidgad anv., i fråga om (ä.) språkfilosofi [jfr (ä.) t. die innere sprachform], i uttr. inre språkform, om sammanfattningen av det sätt varpå ett språk är uppbyggt, med tanke dels på det sätt varpå själslivets innehåll grupperas i fråga om betydelser, dels på det sätt varpå detta betydelseinnehåll ordnas l. grupperas i språket, språkstruktur o. d.; jfr språk 5 a. Claëson 1: 227 (1858). Noreen VS 7: 5 (1906).
(4) -FORMATION. (numera bl. tillf.) jfr formation 2; särsk. konkret, om språk. Tegnér (WB) 6: 190 (1828).
-FORMEL. (†) språkregel. Lyceum 2: 45 (1811).
-FORSKANDE, p. adj. som bedriver språkforskning. Strindberg NRik. 14 (1882; ironiskt).
-FORSKARE. [jfr t. sprachforscher] person (vetenskapsman) som ägnar sig åt språkforskning; språkvetenskapsman. Möller (1790). Johan Ihre, vår förste betydande språkforskare. SagSed 1938, s. 35. Ssg: språkforskar-, äv. språkforskare-möte. jfr möte 5. Rydqvist SSL 4: 526 (1870).
-FORSKNING. [jfr t. sprachforschung] (vetenskaplig) forskning rörande språk(et); språkvetenskap; i sht förr äv. inskränktare, om filologi (motsatt: lingvistik). Historisk, jämförande (l. komparativ), indoeuropeisk, finsk-urgisk språkforskning. Möller (1790). Det var först vid Aristoteles' tid, som man började att metodiskt behandla .. (grammatiken) och anställa egenteliga språkforskningar. Norrman Eschenbg 1: 236 (1817). NordT 1881, s. 243 (inskränktare). Seminariet i sanskrit och jemförande indoeuropeisk språkforskning vid Upsala universitet. BtRiksdP 1895, IV. 1: nr 9, s. 43. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 26 (1951).
-FRAMSTÄLLNING~020. (numera föga br.) = framställning I 3; särsk. abstr. Atterbom PhilH 109 (1835). Thomander 2: 567 (1836).
-FRI.
1) (numera föga br.) till 1: frispråkig; jfr fri 16 b o. -frihet 1. Med möda kunde .. (G. IV A.) förmås att återvända till det språkfria Stockholm. Adlerbeth Ant. 2: 397 (c. 1815). När .. (greven) nu hörde den språkfrie kusken säga det, så förstod han, att det talades om .. (den nya fideikommisslagen) bland folket. Lo-Johansson Stat. 2: 55 (1937).
2) (om ä. förh.) till 4 a, om linje l. ämneskombination i skolform: fri (se d. o. 27) från tillvalsspråk (dvs. främmande, icke obligatoriskt språk). PedT 1942, s. 3 (om kombinationer). TSvLärov. 1948, s. 159 (om linje).
-FRIHET~02 l. ~20.
1) (numera föga br.) till 1: frispråkighet; jfr -fri 1. LBÄ 36—38: 45 (1800).
2) till 4, om förh. i två- l. flerspråkigt land l. område: frihet (se d. o. (2—)4) att använda det språk man önskar (i umgänget med myndigheter o. d.). Bolinder FolkEur. 294 (1928).
3) (numera mindre br.) till 46: frihet (se d. o. 8) i fråga om språkbruk. CGvBrinkman (1829) hos Wrangel BrinkmTegn. 221. Syntaktiska egenheter och hvarjehanda språkfriheter. Rydqvist i 2SAH 39: 138 (1865).
-FRUKT. (numera bl. tillf.) bildl.: språklig frukt (se frukt, sbst.1 5, särsk. 5 b, c β). Almqvist SvSpr. 241 (1840).
-FRÅGA. fråga (se fråga, sbst. 3) rörande ett språk l. relationerna mellan olika språk l. rörande språket l. språkbruket l. det språkliga uttryckssättet o. d., språklig fråga; särsk.: fråga rörande ett l. flera språks (officiella) ställning inom ett språkområde (i sht i fråga om finskan o. svenskan i Finl.); jfr -problem, -sak. Det gifves kan hända bland alla dessa Språkfrågor, icke någon svårare att afgöra än (de främmande ordens stavning). Leopold i 2SAH 1: 206 (1801). Det ”konglige Cancelliets” rättighet att vara ledande också i språkfrågor ansågs i äldre tider som en afgjord sak. EHTegnér i 3SAH 6: 391 (1891). Belgien med sina två nationaliteter, flamer och valloner, har sedan gammalt en språkfråga. FinT 1955, s. 13. Tavaststjerna har sett att den sociala frågan i Finland skulle få en lika stor betydelse som språkfrågan. IllSvLittH 4: 368 (1957). Intresset för språkvård och språkfrågor. SprVSpr. 129 (1980).
(4) -FRÄNDE. bildl., om person l. folk o. d. vars språk är besläktat med en annans (ett annats) språk; i sht i pl.; jfr frände 4 o. -förvant. Inga af finnarnas språkfränder äga en tidigare litteratur än de. Hjärne ÖsteurKris. 156 (1880, 1914).
(4) -FRÄNDSKAP~02 l. ~20. frändskap (se d. o. 2 d) i fråga om språk, språklig frändskap; jfr -förvantskap, -släktskap. (Cavallin o.) Lysander SmSkr. 203 (1874).
(5, 6) -FUNKTION.
1) hjärnfunktion (i språkcentrum) som möjliggör språklig aktivitet, språklig funktion. Området för språkfunktionerna (i hjärnan). Bergmark Nervsj. 58 (1931).
2) funktion hos språket. Vi har .. (vid den vokativa funktionen) att göra med en av de allra tidigast utvecklade språkfunktionerna. Regnéll Sem. 188 (1958).
(1) -FUX. (†) nedsättande, om överdrivet pratsam l. talför person. Kling Spect. Ll 2 a (1735).
-FYND. upptäckt avseende ett språk l. språket, språklig upptäckt; jfr fynd 1 d. CSäve (1851) i MolbechBrevveksl. 3: 77 (i fråga om dialektuppteckning i Dalarna).
-FÄLT. jfr fält 8.
1) (numera mindre br.) till 4, om det fält för forskning som ett språk l. en språkgrupp utgör (jfr -område 2); äv. närmande sig l. övergående i bet.: språkområde (se d. o. 1). En allmän öfversigt af det Indo-Europeiska språkfältet. Rydqvist SSL 1: 306 (1852). Linder Om -er 96 (1890).
2) till 46, om det fält som språket i dess olika yttringar utgör. Svedbom SvSpr. 163 (1824). Rydqvist SSL 5: 252 (1874).
3) till 46, om fält av språkliga företeelser som en språklig kategori består av. Rydqvist SSL 4: 172 (1868).
-FÄRDIG. (numera bl. tillf.) språkkunnig l. språkskicklig l. språksäker. Atterbom Siare 2: 287 (1843).
-FÄRDIGHET~002, äv. ~200. färdighet att nyttja språket l. sitt språk; vanl. inskränktare, till 4 a: färdighet i främmande språk; jfr -kunskap. Schlegel hade förvånat Italienarne genom .. sin språkfärdighet. Atterbom Minn. 382 (1818). Om läraren .. lägger svaren i munnen på lärjungarne, så öfvas icke språkfärdigheten. Arcadius Folksk. 109 (1903). Läraren (har) att bibringa sina elever .. vissa viktiga svenska språkfärdigheter: välja det tydliga och enkla, det ”vanliga” och det vackra uttalet (osv.). PedT 1961, s. 34. —
-FÄRG. färg (se färg, sbst.1 2 a γ) som ngns l. ngts språk har. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 104 (1864).
(4 a) -FÖLJD. pedag. om den följd (se d. o. 4 c) vari olika främmande språk införs på schemat i skolundervisningen; jfr -serie 2. Realskolan .. skulle öfverallt införa språkföljden: tyska — engelska — franska. BtRiksdP 1904, I. 1: nr 50, s. 63.
(1) -FÖR. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) pratsam, pratför, talför. Landsm. 1: 245 (1879).
(1) -FÖRARE. (†) talesman. SkolgDjekneg. 4 (1868).
(4) -FÖRBINDELSE. särsk. (numera bl. tillf.) förbindelse (se d. o. 1 e) av flera språk, språklig sammanslagning. BrinkmArch. 2: 366 (1798).
-FÖRBISTRARE, m.//ig.; best. -en; pl. =. [senare leden till förbistra] (numera bl. tillf.) person som förbistrar (se förbistra 1 a) språket; jfr -fördärvare. AnderssonBrevväxl. 2: 351 (1852).
-FÖRBISTRING. förbistring (se d. o. 1 a) i språket, språklig förbistring; jfr -förvirring, -splittring, -villa. Leopold 6: 333 (1810). Babyloniska språkförbistringen. Rydberg Myt. 1: 33 (1886). (Inom trävaruindustrien) är säkerligen språkförbistringen ännu mycket större än inom repslageriet. Rig 1941, s. 10. Östra Finland .. (med) dess språkförbistring. SprVSpr. 122 (1980).
-FÖRBÄTTRARE. person som ägnar l. ägnat sig åt språkförbättring. Heinrich (1814).
-FÖRBÄTTRING. förbättring av språket; jfr -vård. Bergklint Vitt. 18 (1763; ironiskt). NordT 1908, s. 338. —
-FÖRDÄRV. om fördärvande av språket; jfr fördärv 2. Fördanskningen och språkförderfvet (i början av 1500-talet). Rydqvist SSL 4: 337 (1870).
-FÖRDÄRVARE. person (l. saklig företeelse) som åstadkommer l. bidrar till fördärvande av ett språk l. språket; jfr -skämmare, -skändare. Stiernstolpe DQ 3: 212 (1818). Slangen som språkfördärvare. Östergren (1944).
-FÖRENING. särsk. (†) konkret, om sammansättning (se d. o. 8), sammansatt ord. Rydqvist SSL 5: 75 (1874).
-FÖRETEELSE~00200. företeelse (se d. o. 2) inom ett språk l. språket, språklig företeelse. AntT 5: 266 (1878). PedT 1941, s. 49. —
-FÖRFALL. jfr förfall, sbst.4 2 c, o. -förskämning, -försämring. Hedén 3: 27 (1922).
-FÖRHÅLLANDE. förhållande (se d. o. 4) inom ett språk l. språket l. en grupp språk o. d., språkligt förhållande. Leopold i 2SAH 1: 147 (1801).
-FÖRKLARING. (numera föga br.) språklig förklaring (se d. o. 4). Beskow PVetA 1856, s. 6. Dens. i 2SAH 31: 233 (1859).
-FÖRKONSTLING. förkonstling (se förkonstla c) av språket. Karlfeldt i 3SAH 33: 112 (1921).
-FÖRMÅGA. förmåga (se d. o. 3 c) att (överhuvudtaget l. med större l. mindre framgång) förstå o. nyttja (ett språk l.) språket; i sht till 5, 6; äv. pregnantare, övergående i bet.: skicklighet i att nyttja (ett språk l.) språket (jfr förmåga 3 d); jfr -förmögenhet, -konst 1, -uppfattning 1. Moberg Gr. 1 (1815). Afzelii .. öfversättningar af Sàmundar Eddan och Solar Liòd .. hvilka i poetisk anda, kraft och språk-förmåga aldrig torde kunna öfverträffas. BL 1: 103 (1835). Den aktiva språkförmågan, t. ex. förmågan att uttrycka sig i tal och skrift. TSvLärov. 1953, s. 81. Malmberg SpråkTid 54 (1977). Ssg (numera bl. tillf.): språkförmåge-utveckling. Verd. 1883, s. 281. —
-FÖRMÖGENHET~0102 l. ~0200. jfr förmögenhet 3 o. -förmåga. VetAH 1799, s. 75. —
-FÖRNYANDE, p. adj. som åstadkommer språkförnyelse. I engelskan tolereras slang som språkförnyande faktor. TSvLärov. 1946, s. 304. —
-FÖRNYARE. person som åstadkommer språkförnyelse; jfr förnyare a, -skapare. SvLittH 1: 314 (1919).
-FÖRNYELSE. förnyelse (se d. o. 3) av språket, språklig förnyelse; förr äv. i fråga om att ersätta gamla ord l. former l. termer med nya, motsv. förnyelse 1. Lutteman Schulze KantCrit. 242 (1799). Den språkförnyelse som på 1730-talet inleddes med Dalins Argus. Östergren (1944).
-FÖRORDNING. förordning (se d. o. 3) angående en språkfråga l. språkfrågor. ASScF 12: Minnestal 3: 14 (1882).
-FÖRRÅD. bildl., jfr förråd, sbst.3 1 b.
1) (i sht i vissa trakter) till 1; i uttr. gott språkförråd, pratsamhet, språksamhet; jfr -låda 3 a. (Sv.) Godt språkförråd .. (t.) Redseligkeit. Klint (1906).
2) till 46, förråd av uttrycksmedel i språkform (ord, uttryck, former o. d.); i sht om (l. med tanke väsentligen på) ordförråd; jfr -skatt. Clara hade gjort sig en katalog af vissa ord och meningar, som tycktes innehålla hela hennes språkförråd. Bremer Nina 85 (1835). (Rydbergs ideala åskådning) nödgar honom att göra gällande anspråket på modersmålets ideala utveckling, d.v.s. utveckling enligt dess egen inneboende idé .. och detta så väl beträffande språkförrådet som i fråga om form- och ljudbildningen. Rudin i 3SAH 11: 70 (1896). Hellström Därs. LVIII. 2: 277 (1947).
-FÖRSKÄMNING. jfr förskämning 1 o. -förfall. SvTidskr. 1873, s. 501. —
-FÖRSTÅELSE. om förhållandet l. egenskapen att förstå språkliga meddelanden; särsk. till 4 a, i fråga om förståelse av främmande språk; jfr -förstånd. TSvLärov. 1943, s. 207. De allt intensivare kommunikationerna över nationsgränserna i Norden kräver förbättrad språkförståelse. ÖgCorr. 1966, nr 41, s. 5. —
-FÖRSTÅND. (†) språkförståelse; jfr förstånd, sbst.2 4. PedT 1890, s. 310. —
-FÖRSÄMRING. jfr -förfall. NordT 1885, s. 390.
(4) -FÖRTRYCK. mot språkgrupp (se d. o. 1) riktat förtryck (se förtryck, sbst.2 4). Estlander 11Årt. 1: 187 (1919).
-FÖRVANDLING. (numera bl. tillf.) språkförändring. 1VittAH 3: 288 (1778).
(4) -FÖRVANT. (numera i sht ngt ålderdomligt) jfr förvant, sbst.1 2 slutet, o. -frände. JournLTh. 1812, nr 207, s. 3.
(4) -FÖRVANTSKAP~020 l. ~002. (numera i sht ngt ålderdomligt) språkfrändskap. Castrén Res. 2: 11 (1845).
-FÖRVIRRING. jfr förvirring 2 b, 4, o. -förbistring. Rydqvist SSL 2: 217 (1857). Wigert PsykSj. 2: 72 (1925).
-FÖRVÄNDARE. (numera bl. tillf.) person som förvränger språket l. ett språk; språkfördärvare; jfr förvända, v.2 9. Siömän äro store språkförvändare. Wallenberg (SVS) 1: 167 (1771).
-FÖRVÄRV. förvärv (se d. o. 3 b α, β) i fråga om språk(et), språkligt förvärv. Wulff Petrarcab. 7 (1905; konkret). Barnets språkförvärv innebär individens anpassning till gruppen. Malmberg SpråkTid 10 (1977).
-FÖRÄNDRING. förändring (se d. o. 2) hos l. i fråga om språk(et), språklig förändring; jfr -förvandling, -utveckling. Brunkman SvGr. 77 (1767). Malmberg SpråkTid 58 (1977).
(4) -GEBIT. [jfr t. sprachgebiet] (numera i sht i fackspr.) språkområde (se d. o. 2); jfr gebit 3. Castrén Res. 2: 136 (1845).
-GEHÖR. språköra; jfr gehör, sbst.1 3, o. -känsla. De logiska syntaktiska reglorna (i latinet), hvilka af förståndet borde klart inses och af språkgehöret gillas. Fryxell SvSpr. II (1824). Ett ovanligt fint språkgehör. Östergren (1944).
-GEMENSAMHET~0102 l. ~0200. språkgemenskap (se d. o. 1); i sht till 4. Samtiden 1873, s. 290. —
-GEMENSKAP~020 l. ~002.
1) gemenskap (se d. o. 1) i fråga om språk, språklig gemenskap; i sht till 4. VetAH 1812, s. 28. Meddelandet förutsätter ömsesidig förståelse, språkgemenskap. Wessén Språkrikt. 5 (1957).
2) gemenskap (se d. o. 4) bildad av personer som har språkgemenskap (i bet. 1); i sht till 4. Regnéll Sem. 45 (1958).
-GENI.
1) motsv. geni, sbst.1 5; jfr -begåvning. Lindforss (1824). PedT 1942, s. 192.
2) person som har språkgeni (i bet. 1); jfr geni, sbst.1 6, -begåvning slutet. Nordforss (1805). Ett fenomenalt språkgeni .. 25-årig arbetare, i går student, behärskar 24 språk. NDA 1913, nr 157, s. 4. —
-GEOGRAF. (i sht i fackspr.) person (språkvetenskapsman) som ägnar sig åt språkgeografi. Ymer 1942, 1: 70. —
-GEOGRAFI. [jfr t. sprachgeographie] (i sht i fackspr.) språkvetenskaplig vetenskapsgren som utforskar språkliga företeelsers geografiska utbredning. 2NF 38: 452 (1926).
-GEOGRAFISK. jfr -geografi (o. -geograf). Globen 1929, s. 36 (om ett lands läge).
-GESTALT. (numera föga br.) om form av språk (t. ex. poesi l. prosa) vari ngt (t. ex. en text) framträder; jfr gestalt 2. Guda-sägnens äldsta språkgestalt var guda-qväde. Atterbom PoesH 1: 36 (1848).
-GESTALTANDE, p. adj. som innebär språkgestaltning. OoB 1936, s. 308. —
-GESTALTNING. gestaltning (se gestalta 1) i fråga om språkform, språklig gestaltning. Wrangel Dikten 258 (1912).
-GILLE. (numera bl. ngt ålderdomligt) språksamfund (se d. o. 2); jfr gille 4 c. 2Saml. 6: 30 (i handl. fr. 1740).
-GODS. bildl., koll., om företeelser (språkelement o. d.) som ingår i ett språk l. språket; jfr gods 2 b. Lundell III (1893). UEriksson i 3SAH LXXXIII. 2: 91 (1975).
(4 a) -GOSSE. [jfr ä. t. sprachknabe; efter ä. fr. jeune de langue] (†) ung man som studerar till tolk. KKD 5: 129 (1710). Björnståhl Resa 5: 225 (1779).
-GRANNARE, m.; anträffat bl. i pl. =. [senare leden är avledn. av granna, v.2] (†) språkgranskare; jfr granna, v.2 2. Hernlund Laurel 23 (i handl. fr. 1748).
-GRANSKARE. person som ägnar sig åt språkgranskning; jfr -grannare. Brunkman SvGr. 97 (1767).
-GRANSKNING. (praktisk l. vetenskaplig) granskning (se granska 1, 1 b) av språkformen i muntlig l. skriftlig framställning; förr äv. om språkforskning. Beskow PVetA 1856, s. 32 (om språkforskning). NaturvForsknRådÅb. 1950—51, s. 216.
(4) -GREN. [jfr t. sprachzweig] språkv. (av ett l. flera språk bestående) gren (se gren, sbst.1 4 b β) av större språkgrupp; numera i sht om sådan gren av språkfamilj; jfr -klass 1. Gränsskillnaden mellan en språk-gren och en dialekt. Palmblad HbGeogr. 1: 71 (1826). Latinet och Germaniskan, dessa tvenne ur samma stam utskjutande språkgrenar. 2VittAH 19: 28 (1836, 1850). Den germanska språkfamiljen .. splittrades .. uti flera språk, som man .. fördelar på tre språkgrenar .. Dessa äro: den östgermanska .. den västgermanska .. och den nordiska. Flodström SvFolk 189 (1918).
-GREPP. (†) = -begrepp 1. Tiällman Gr. 229 (1696).
-GRODA. (ngt vard.) groda (se d. o. 3) bestående i (grovt) språkfel, språklig groda; jfr -blomma. Warburg Rydbg 2: 174 (1900).
-GRUND. (numera föga br.)
1) grundläggande språkkunskap; jfr grund, sbst.1 III 1 d ε α'. Moberg Gr. 81 (1815). Järta 2: 539 (1846).
2) i pl., om elementa av språkvetenskapen; jfr grund, sbst.1 III 1 d ε β'. 2Saml. 1: 68 (i handl. fr. 1810).
3) (†) om ”fröet” l. ”kärnan” till l. den första begynnelsen av ett språk l. språket; jfr grund, sbst.1 III 1 d ζ. JGOxenstierna 1: 93 (1805).
4) om språklig utgångspunkt l. förutsättning (för ngt). Brunkman SvGr. 21 (1767). Leopold i 2SAH 1: 149 (1801).
(4) -GRUPP.
1) folkgrupp vilkens medlemmar talar samma språk. Wieselgren Bild. 334 (1889). Malmberg SpråkTid 53 (1977).
2) språkv. grupp (se grupp, sbst.1 2 a) av inbördes besläktade språk; jfr -familj, -gren, -krets, -serie 1, -släkt, -stam. Den jemförande språkforskaren öfverser .. hela språkgrupper i alla verldsdelar. Beskow PVetA 1856, s. 3. De mindre språkgrupper (av indoeuropeiska språk), som man kallar språkfamiljer. Flodström SvFolk 188 (1918).
3) (om ä. förh.) till 4 a, om grupp (se grupp, sbst.1 2) av främmande språk vari undervisas på en o. samma språklinje i gymnasium o. d. SvGeogrÅb. 1934, s. 220. —
-GRÄL. gräl (se gräl, sbst.2 I 2) i en språkfråga l. språkfrågor; särsk. om gräl mellan språkgrupper (se -grupp 1), särsk. mellan den svensktalande o. finsktalande i Finl. Wieselgren Bild. 487 (1882, 1889; om förh. i Finl.).
-GRÄNS. [jfr t. sprachgrenze] i sht språkv. jfr gräns 1 c, 2.
1) till 4: gräns åtskiljande olika språkområden (se -område 1). Inom den Skandiska språkgränsen. Rydqvist SSL 1: 370 (1852). Arbetsfolket .. bestod bara av svenskar, men de talade finska obehindrat, ty här (dvs. i Nylands län) var språkgräns och bägge språken kommo lika ofta till användning. Schulze BöndSvFinl. 57 (1935).
2) till 46: gräns markerande utbredning av språkföreteelse(r) inom ett språkområde (se d. o. 1); äv. bildl., om gräns utgörande hinder för språkförståelse. Dra upp språkgränsen mellan ’skorrande' mål och mål med tungspets-r. Östergren (1944). BonnierLM 1954, s. 216 (bildl.).
-HISTORIA. [jfr t. sprachgeschichte] i sht språkv. gren inom språkvetenskapen, som beskriver ett språks l. språkens (l. språkets) historiska utveckling; äv. dels: framställning av sådan historisk utvecklingsgång, dels om den utveckling l. de öden ett språk osv. genomgått; jfr historia 14, o. -hävd. Rydqvist SSL 1: II (1850). En lång och rik språkhistoria döljer sig bakom ordet vårdtecken. KyrkohÅ 1936, s. 290. Svensk språkhistoria. Wessén (1941; boktitel). Studier i nordisk eller germansk språkhistoria. Wigforss Minn. 1: 152 (1950). Malmberg SpråkTid 58 (1977). särsk. (numera bl. tillf.) i utvidgad anv.: tid som behandlas av l. i språkhistorien. Rydqvist SSL 4: 284 (1870).
-HISTORIK. jfr -historia. Vi fortfara att i språkhistoriken bemärka dessa prof på språkbildningens utveckling (dvs. på större språklig enhet i 1700-talets akad. skrifter). Wieselgren SvSkL 4: 405 (1848).
-HISTORIKER. i sht språkv. person (språkvetenskapsman) som ägnar sig åt språkhistoria. SAOL (1923). Malmberg SpråkTid 68 (1977).
-HISTORISK. i sht språkv. jfr -historia (o. -historiker). Rydqvist SSL 4: 457 (1870).
-HJÄLTE. (numera bl. tillf.) person som kämpar l. kämpat tappert i språkfrågor l. som är l. varit en framstående språkforskare. SvMerc. IV. 4: 180 (1759; ironiskt, om kritiker). Beskow PVetA 1856, s. 24 (om språkforskaren J. Ihre).
-HUVUD. bildl., om begåvning l. anlag för språkstudier (jfr huvud 2 a δ); äv. om person med sådan begåvning (jfr huvud 3 b α); jfr -begåvning. Törneros (SVS) 4: 144 (1827; i pl., om personer). Unge Öhman, som hade ett ovanligt godt språkhufvud .. (lärde sig) med ledighet tala alla lefvande språk. Ekström Vandr. 33 (1871).
-HÄVD. i pl., om ett språks l. språkens l. språkets hävder (se hävd 8); jfr -historia. Rydqvist i 2SAH 39: 136 (1865).
-IAKTTAGARE~00200. person som gör språkiakttagelser; jfr -betraktare, -granskare. Tegnér SvRättstavn. 47 (1887).
-IAKTTAGELSE~00200. jfr iakttagelse 1. Rydqvist SSL 4: 218 (1868).
-IDÉ.
1) om var o. en av de ideér (se idé 3) som antagits ligga till grund för olika språkformer l. språkelement. Wulf Köppen 2: 159 (1799).
2) (mera tillf.) idé (se d. o. 4) l. teori rörande ett språk l. språket. Norlind AMusH 7 (1920).
-IDEAL. jfr ideal II 3.
1) till 4: språk utgörande ett ideal, idealiskt språk. Claëson 1: 181 (1858).
2) till 6: ideal i fråga om språkbruk l. sätt att bruka språket. Lychnos 1971—72, s. 303. —
-IDIOM. (numera föga br.) tautologiskt, om språk l. om idiom (se d. o. 1, 2). GJEhrensvärd Dagb. 1: 208 (1777). Annerstedt UUH II. 2: 291 (1909).
-IDKARE. (numera föga br.) elliptiskt: idkare (se d. o. 2) av språkforskning, språkforskare. Beskow PVetA 1856, s. 4. Aurén Ljudl. 75 (1869).
(4) -INDIVID. (numera bl. tillf.) om enskilt språk. Claëson 1: 259 (1858).
-INFLYTANDE~0200. inflytande i fråga om språk(et), språkligt inflytande; jfr -inflytelse. SvTidskr. 1873, s. 495. Det danska språkinflytandet i Norge. SagSed 1963, s. 6. —
-INFLYTELSE~0200. språkinflytande. Rydqvist SSL 1: 382 (1852).
-INLÄRNING~020. jfr inlära 2, 3; i sht till 4 a. Regnéll Sem. 4 (1958).
-INNEHÅLL~002, äv. ~200. om innehåll (se d. o. 3 a) l. betydelse som ett språkelement l. språkmeddelande har; äv. pregnantare, motsv. innehåll 3 c, särsk. om väsentligt innehåll i språkundervisning. Noreen VS 7: 5 (1906). TSvLärov. 1954, s. 76 (i språkundervisning).
-INSIKT~02 l. ~20. jfr insikt 2 o. -vetande; i sht i pl. SvLittFT 1833, sp. 826. —
-INSTINKT~02 l. ~20. jfr instinkt 2 c o. -känsla. Almqvist SvSpr. 238 (1840). TSvLärov. 1943, s. 280. —
-INSTITUT. institut för bedrivande av språkforskning l. språkstudier l. språkvård; i sht till 4 a: institut för undervisning i främmande språk. Ljunggren SAHist. 1: 68 (1886). (Man) ser .. ofta språkinstitut annonsera med rena underkurerna. Hedberg ÖppnFågelb. 5 (1967).
-INTRESSERAD, p. adj. intresserad (se intressera III 3) av språk (språkfrågor l. språkstudier o. d.); äv. substantiverat; jfr -kär. Cederschiöld Ordlek. 141 (1910; substantiverat). (Djäknar och helikoptrar, en bok om grekiska lånord i sv. är) en både instruktiv och roande läsning för envar språkintresserad. TSvLärov. 1954, s. 649. Till vår utlandsavdelning sökes språkintresserad sekreterare. SvD(A) 1966, nr 283, s. 24.
(4, 6) -JÄMFÖRANDE~0200, n. (numera bl. tillf.) jfr -jämförelse. ASScF 4: Minnestal 1: 33 (1853).
(4, 6) -JÄMFÖRANDE~0200, p. adj. som består av l. innebär språkjämförelse(r). Frey 1847, s. 116 (om undersökningar).
(4, 6) -JÄMFÖRELSE~0200. jämförelse (se d. o. 2) mellan (element i) olika språk l. element i ett språk, språklig jämförelse. 2VittAH 15: 251 (1833, 1839). Åtskilliga ur främmande glossar hemtade, mer eller mindre säkra språk-jemförelser. Rydqvist SSL 4: 548 (1870). På språkjämförelsens väg kan man äfven ådagalägga, att en valp ursprungligen hetat ett valp. EHTegnér i 3SAH 6: 249 (1891). HT 1951, s. 430. —
-JÄSNING. bildl., om förhållandet att ett språk är utsatt för (starka) förändringar (o. förvirring l. oreda). Rydqvist SSL 2: 241 (1857).
(2) -KAMRAT. [jfr t. sprachgesell(e)] (†) samtalspartner. Schultze Ordb. 2147 (c. 1755). Collan Kalev. 1: 418 (1864).
(4, 6) -KARAKTÄR. om karaktär (se d. o. 3 c) hos ett språk; jfr -lynne. (Cavallin o.) Lysander 253 (1875).
-KARL. (numera i sht ngt vard.) språkman (se d. o. 2); i sht om språkforskare. Tegnér (WB) 3: 183 (1818). Schulthess (1885; äv. i fråga om kunskaper i främmande språk). Som språkkarl börjar jag helst med ett par språkliga anmärkningar. Cederschiöld Ordlek. 137 (1910).
-KARTA. [jfr t. sprach(en)karte] i sht språkv. språkgeografisk karta (se karta, sbst.2 V). SvT 1852, nr 159, s. 4. Spaniens språkkarta. Malmberg SpråkTid 71 (1977).
(3) -KARTUSCH. konstvet. kartusch (se d. o. 3) med kort inskrift; jfr -band 1. Fatab. 1920, s. 122.
(3 slutet) -KATEKES. (†) om katekes (se d. o. 1) innehållande bibelspråk. VDAkt. 1783, nr 24 (1782). Därs. 1783, nr 371. —
-KLANG. klang (se klang, sbst. I 1 c, 3 (b)) kännetecknande för ett språk, språklig klang; i sht förr äv. om intonation (se d. o. 2 a o. jfr -melodi 1). (De romanska orden) sänka svenska ord i glömska, afvänja örat från en rent svensk språkklang och (osv.). SvTidskr. 1873, s. 515. Men vers får ni (dvs. Heidenstam) ej låta bli att skriva, det är en så egendomlig språkklang i Edra dikter. Snoilsky (1889) i SnoilskyVänn. 2: 145. Själva språkklangen var för femtio år sedan betydligt mer dialektal i Härnösand än nu. TurÅ 1969, s. 156. —
-KLASS. [jfr (ä.) t. sprachklasse (i bet. 1)]
1) (†) till 4: språkgren (jfr klass 6); äv. om var o. en av grupperna agglutinerande, isolerande o. flekterande språk. Munch FsvFnoSpr. XII (1849; om språkgren). Claëson 1: 236 (1858).
2) (i sht förr) till 4 (a), i skola: (högre) klass (se d. o. 4 a) i vilken väsentligen undervisning i (främmande) språk meddelas. Ruder FörslHushScholSthm 20 (1763). DA 1824, nr 1, Bih. s. 7 (i växelundervisningsskola).
3) (†) till 5: ordklass; jfr klass 6 c. Enberg SvSpr. 133 (1836). Rydqvist SSL 5: 43 (1874).
-KLYFTA. bildl.: klyfta (se klyfta, sbst.1 4) som hindrar språkförståelse(n); jfr -barriär. SvD 1976, nr 346, s. 18. —
-KLÄDNAD. (i högre stil) bildl.: språkdräkt; jfr -omklädnad. Järta 2: 7 (1823).
-KLÄDSEL. bildl.: språkdräkt. EskilstKurir. 1935, nr 223, s. 2. —
-KOMPONENT. (i fackspr.) jfr -element. Herrlin Minnet 87 (1909).
-KONFERENS. särsk. till 4: lärarkonferens angående språkundervisning; jfr konferens 1 b. Samuelsson HALärovUpps. 589 (1952).
-KONGRESS. kongress (se d. o. I 2) för diskussion av en språkfråga l. språkfrågor. Rydqvist SSL 4: 469 (1870).
-KONST. [jfr t. sprachkunst (i bet. 2, 3)]
1) (numera föga br.) språkförmåga. Nehrman InlJurCiv. 11 (1729). Räken- och åskådningskonsten stå efter språkkonsten. Därföre må språkundervisningen här göra början. Kullberg Soyaux 20 (1805).
2) (†) om grammatik l. språklära; äv. konkret: lärobok i grammatik l. språklära. Grammatica suecana, Äller: Enn Svensk Språk- Ock Skrif-Konst. Tiällman Gr. (1696; boktitel). Språkkonsten .. är en wettenskap eller lära, att rätt tala och skrifwa. Hof Skrifs. 63 (1753). Den som i sitt modersmål will författa en språkkonst, måste .. noga gifwa akt .. huru det rätt talas. Därs. 64. Weste (1807).
3) stor färdighet l. (hög) konstnärlighet l. skicklighet i (den litterära) behandlingen av språket i tal l. (vanl.) skrift; jfr konst 4 a o. stil-konst. (C. A. Carlssons definition på språklära) anticiperar redan språkkonst, innan den satt i fråga språkkunskap. SvLittFT 1838, sp. 531. Malmberg Värd. 29 (1937). Ssgr (till -konst 2; †): språkkonsts-begärig. som längtar efter grammatik l. språklära. Salberg Gr. 5 (1696). -bok. lärobok i grammatik l. språklära. Salberg Gr. 7 (1696). -regel. (-reglor, pl.) grammatisk regel. Salberg Gr. 12 (1696).
-KONSTNÄR~02 l. ~20. person som i sin språkbehandling är konstnär (se d. o. 2, 3) l. kännetecknas av språkkonst (se d. o. 3). CGvBrinkman (1834) hos Wrangel BrinkmTegn. 295. Den snillrike språkkonstnären (dvs. Tegnér). Ljunggren i 2SAH 58: 85 (1882). SvFolket 12: 191 (1940; om förf. F. G. Bengtsson).
-KONSTNÄRINNA~0020 l. ~2010. [jfr -konstnär] (mera tillf.) kvinnlig språkkonstnär. Östergren (1944).
-KONSTNÄRLIG~020. [jfr -konstnär] som avser l. hör samman med språkkonst (se d. o. 3); äv. ss. adv. Språkkonstnärligt sett är dikten oklanderlig. Östergren (1944).
-KONSTNÄRSKAP~002, äv. ~200. [jfr -konstnär] (mera tillf.) konstnärskap i fråga om språkbehandling. KyrkohÅ 1916, LittÖ. s. 10 (om författarinnas arbete).
-KONSTRUKTION. särsk. konkretare: sätt varpå språk är konstruerat. Lyceum 2: 119 (1811).
-KONSULENT. (mera tillf.) språkkonsult. DN 1979, nr 331, s. 64. —
-KONSULT.
1) (mera tillf.) till 4 a, i det obligatoriska skolväsendet: ämneskonsulent i språk. DN 1970, nr 314, s. 2.
2) till 46: konsult (se d. o. II slutet) med uppgift att utöva språkgranskande o. språkvårdande verksamhet ss. rådgivare för företag l. statlig myndighet o. d.; jfr -granskare o. -konsulent. DN 1977, nr 269, s. 8. Kenneth Larsson, språkkonsult i statsrådsberedningen. SvD 1978, nr 14, s. 13. Ssg (i fackspr.): språkkonsult-linje. till -konsult 2, vid universitet l. högskola: linje (se d. o. 8) för utbildning av språkkonsulter. UtbKatSthmUniv. 1981—82, s. 57. —
-KOSTYM. (mera tillf.) bildl.: språkdräkt. PedT 1907, s. 406. —
-KRAFT. i ett språk l. språket inneboende kraft; äv.: kraft som frambringar språket, språkförmåga. Nyström DöfstUndH 92 (1907; om språkförmågan). Sköld Fichte 59 (1914).
-KRAFTIG. (numera bl. tillf.) full av språkkraft. SvLittFT 1837, sp. 830.
(1, 46) -KRAM. (numera bl. tillf.) innehållslöst (men yvigt) prat l. svammel o. d.; jfr ord-kram. Törneros (SVS) 3: 240 (1838).
(4) -KRETS. [jfr t. sprachkreis] språkgrupp (se d. o. 2); äv.: språkområde (se d. o. 1). AntT 1: 147 (1864; i pl., om områden för olika sv. dial.). Den Indo-Europeiska språkkretsen. Blomberg Omlj. 5 (1865). Den västeuropeiska språkkretsen under högmedeltiden och den senare medeltiden. VSocLdÅb. 1948, s. 21. —
-KRITIK. kritik (se d. o. 3) av språket (i ngt); äv.: kritik (se d. o. 4) med avseende på språk. Frey 1848, s. 136. År 1838 gafs .. (det kungliga priset) åt professorn Carl Johan Schlyter för hans med utmärkt språkkritik ombesörjda upplaga af våra gamla landskapslagar. Ljunggren SAHist. 2: 313 (1886). Regnéll Sem. 41 (1958).
-KRITIKER. person (språkvetenskapsman) som ägnar sig åt språkkritik; jfr -domare, -riktare, sbst.1 2NF 25: 585 (1916).
-KRITISK. jfr -kritik. Utsikt 1950, nr 3, s. 29. —
-KULTUR. kultur (se d. o. 7, 8) med avseende på språk(et); språklig kultur. NordT 1928, s. 469. Svensk och nordisk språkkultur. Nyberg i 3SAH LXVIII. 1: 28 (1959).
-KUNNANDE. särsk. (språkvet.): inneboende språkfärdighet. Trampe o. Viberg Språkteori 29 (1972).
-KUNNIG. kunnig (se d. o. II 2) i fråga om språk(et); i sht till 4 (a): kunnig i ett l. (vanl.) flera språk; äv. substantiverat; jfr -färdig, -mäktig 1. Tiällman Gr. Fört. 5 (1696; om lexikograf). (Sv.) En språk-kunnig, (eng.) A linguist. Serenius (1741). Tredje Internationalens kongress skulle samlas i Moskva, och där behövde man språkkunniga tolkar. Krukovskaja RyDag. 186 (1938). Avledn.: språkkunnighet, r. l. f. jfr kunnighet 3 o. -kunskap, -kännedom 1. SvMerc. 1: 354 (1755).
-KUNSKAP~02 l. ~20. kunskap om språk(et); i sht till 4 (a): kunskap i ett l. (vanl.) flera språk; ofta i pl.; äv. övergående i bet.: (skol)ämne l. vetenskapsgren som sysslar med språk l. språkfrågor o. d. (se särsk. slutet); jfr -färdighet, -kunnighet, -kännedom 1. Hwad woro bewändt med wåre Lärde, om deras Språk-kundskap intet woro? Dalin Arg. 1: 295 (1733, 1754). Grammatik, eller Språkkunskap var ibland det första, hvarmed (den grekiska) ungdomen sysselsatte sig. Norrman Eschenbg 1: 41 (1817). I första klassen lästes intet främmande språk; där grundlades vår språkkunskap med Fryxells grammatik. ÅbSvUndH LIX. 2: 37 (1914). De krav på språkkunskaper, som det moderna samhället ställer. BtRiksdP 1960, 6: nr 133, s. 4. särsk. i uttr. allmän (i sht förr äv. jämförande) språkkunskap, särsk. (pedag.): på gymnasium: skolämne med uppgift att behandla grundfrågor om språkets funktion o. struktur, språkens släktskap, de internationella orden o. d. Jämförande språkkunskap. SOU 1963, 43: 135. De internationella orden. Lärobok i allmän språkkunskap för gymnasiet. Ellegård (1966; boktitel).
(4, 4 a) -KURS. kurs (se d. o. 7) i språk (i sht främmande språk). Almqvist GrSpr. 216 (1837). Radiotjänsts språkkurser. RöstRadio 1933, s. 413. Hedberg GalnH 89 (1971).
(4) -KÄLLA. (i sht i fackspr.) om källa (se d. o. 2 c) för ett språk. Lindblom Älf 25 (1799). Våra bästa äldre språkkällor äro, i min tanka, Gustaf Wasas Bibel och 1734 års lag, samt (osv.). BvBeskow (1843) i MolbechBrevveksl. 2: 240. Rydqvist SSL 4: 271 (1870; om sagesman).
-KÄNNARE. kännare (se d. o. 2) av språk(en) l. språket, (mycket) språkkunnig person; språkforskare l. språkvetenskapsman o. d. Gagnerus Stjernhjelm 120 (1776; om Stiernhielm). (B. v. Beskow) anställde den mycket dugande språkkännaren A. F. Dalin i akademiens tjänst mot årslön. NFMånKr. 1939, s. 414. —
-KÄNNEDOM~002, äv. ~200.
1) kännedom (se d. o. 2) om språk(en) l. språket, språkkunskap(er), språkkunnighet. LittT 1797, s. 14. Den förtjente David Schulz v. Schulzenheim, som med mycken språkkännedom skrifvit anmärkningar mot hela det nya stafsättet. Broocman SvSpr. 112 (1810). PedT 1891, s. 462.
2) (numera föga br.) om språkforskningens kunskapsområde, språkvetenskap; jfr kännedom 3. Schulzenheim SvSprSkrifs. 55 (1807).
(4, 5) -KÄNNING. (†) språkkunskap, språkkännedom (se d. o. 1); jfr känning, sbst.2 1. Språk-Känning. Brunkman (1766; titel på broschyr); jfr Dens. SvGr. 16 (1767).
-KÄNSLA. [jfr t. sprachgefühl] i sg.: (intuitiv) känsla (se d. o. 8 b) för vad som är riktigt l. felaktigt språkbruk; i sht uppfattad ss. ett särskilt sinne (jfr -sinne) o. i denna anv. i sht i best.; förr äv. i uttr. ha en språkkänsla av att (osv.), ha en av språksinnet beroende känsla av att (osv.); jfr -begrepp 2, -gehör, -instinkt, -öra. För modern språkkänsla förefaller ordet egendomligt. (Lärjungen) skall uppgifva allt (dvs. besvara lärarens grammatikfrågor), endast ledd af sin egen språkkänsla. Almqvist AllmSpr. 19 (1829). Kræmer Metr. 2: 15 (1893: vi .. ha en .. språkkänsla af, att). Tavaststjernas språkkänsla var mycket stark, när det gälde att finna lyriskt-musikaliska uttryck. Söderhjelm Tavaststj. 322 (1900). Källquist SvSpr. 69 (1954).
-KÄR. (numera föga br.) språkintresserad; äv. substantiverat. Språk-kunnige Lärare, äller deras språk-käre Lärjungar. Tiällman Gr. 28 (1696). Därs. 52 (substantiverat).
(5) -KÖN. (†) genus (se d. o. 1). Schiller SvSpr. 71 (1859).
(4 a) -LABORATORIUM. [efter (amerik.) eng. language laboratory] pedag. inrättning l. lokal för individuell språkundervisning i främmande språk, försedd med teknisk utrustning (i sht ett flertal till en central instrumentpanel för lärare kopplade bandspelare för intalning o. avlyssning av texter); jfr -rum 2, -studio. TSvLärov. 1954, s. 767 (om förh. i USA). Språklaboratoriet har små bås för 16 elever med bandspelare i varje bås. DN(A) 1963, nr 306, s. 20. Anm. Vard. brukas ofta den förkortade formen språklabb. SvD(A) 1963, nr 282, s. 23. —
-LAG. [jfr t. sprachgesetz]
1) till 4: lag (se lag, sbst.1 1) avsedd att reglera förhållandet mellan olika språk (i sht i det offentliga livet o. undervisningen) inom ett land l. en landsdel (l. avsedd att skydda o. hjälpa språkliga minoriteter o. d.). SDS 1899, nr 14, s. 1 (om förh. i Finl.). Enligt den finländska språklagen är kommuner med en språklig minoritet på över 8 procent skyldiga att tillgodose dennas behov på dess eget språk. LD 1960, nr 188, s. 4. Enligt den s k språklagen skall även de ”äldre” invandrarnas svenskstudier bekostas av företagen. DN 1973, nr 229, s. 1.
2) till 46, = lag, sbst.1 5 b; äv.: lag (se lag, sbst.1 2) avseende ett språk l. språket (jfr -regel). Fornwärldens så fullkomliga Språklag. Brunkman SvGr. 17 (1767). De allmänna språklagarna. Boivie SvSpr. 115 (1834). Interpunktering av skyltar bör ske enligt gängse språklagar. HantvB I. 1: 222 (1934). Ssg (till -lag 1): språklags-utskott. i riksdag o. d.: utskott med uppgift att utreda (frågor angående) en språklag l. språklagar. FinBiogrHb. 1599 (1900).
-LAGSTIFTARE~0200. [jfr -lag] (numera föga br.) språkforskare som beskrivit språklagar (se -lag 2) l. formulerat språkregler o. d. BL 13: 275 (1847; om A. Sahlstedt).
(4) -LAGSTIFTNING~020. [jfr -lag] särsk.: lagstiftning innebärande stiftande av språklagar (se -lag 1). Cannelin 189 (1913). 2NF 35: 769 (1923; om förh. i Finl.).
(4) -LED. (†) = -väg 1; jfr led, sbst.2 1. 1VittAH 4: 455 (1781).
-LEDNING. (†)
1) till 4: härledning av språk, språklig härledning; jfr leda, v.2 9 d. 3Saml. 7: 83 (i handl. fr. 1670).
2) till 46: i språket liggande grund l. orsak l. motivering; jfr leda, v.2 9 (e). SvLitTidn. 1820, sp. 553. —
-LEKTION. lektion (se d. o. 4) ingående i språkundervisning; i sht till 4 a; jfr -stund, -timme. SvFlicksk. 49 (1888).
-LEKTOR. lektor (se d. o. 4, 5) med uppgift att undervisa i (i sht främmande) språk. Verd. 1884, s. 155. De nordiska språklektorerna i Uppsala. DN(A) 1963, nr 274, s. 10. —
-LEKTORAT. [jfr -lektor] lektorat (se d. o. 2, 3) för språklektor. TSvLärov. 1940, s. 44.
(4) -LEXIKON. (numera föga br.) lexikon, ordbok; motsatt: encyklopedi, reallexikon. Lyceum I. 2: 106 (1810). Almqvist XVII (1842).
-LIKHET~02 l. ~20. likhet (se d. o. 2) i fråga om språk, språklig likhet. (Agardh o.) Ljungberg III. 2: 97 (1857).
(4, 4 a) -LINJE. pedag. i (högre) skola: linje (se d. o. 8) med (främmande) språk ss. huvudämnen. Tegnér (WB) 6: 167 (1828; i fråga om läroverk). Språklinjen per preferans (i latingymnasiet), med modersmål, latin, tyska, engelska och franska. SvGeogrÅb. 1934, s. 219. —
-LIV. oeg. l. bildl., om ett språks l. språkets liv (se d. o. I 3 c). Suomi 1845, s. 427. Reklamnyhet. 1963, nr 5, s. 8.
(4, 5) -LJUD. [jfr t. sprachlaut] språkv. om vart o. ett av de artikulerade, med talorganen avsiktligt producerade ljud (se ljud, sbst.1 2 d) medelst vilka de enheter (stavelser, ord o. satser) bildas som konstituerar ett talat språk l. det talade språket. Enberg SvSpr. 3 (1836). Antalet teoretiskt tänkbara språkljud är oändligt, men de i språken faktiskt förekommande självständiga språkljuden äro icke särsk. många, och jämförelsevis få äro de, som begagnas inom ett enda språk. SvUppslB 25: 999 (1935). Med fonetik menas läran om språkljuden och deras kombinationer. Malmberg Fonet. 7 (1949). särsk. (numera föga br.) i utvidgad anv., övergående till att beteckna dels morfem bestående av ett l. flera enskilda språkljud, dels talflöde l. ljud (se ljud, sbst.1 2) som ett talflöde bildar, med tanke på dess intonation, övergående i bet.: språkmelodi. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 28 (1801). Så väl språkljudet, som deras gestalt och snygghet förrådde mere hyfsning än vanliga herdars. Kolmodin Liv. 3: 252 (1832). De första språkljud, som menniskorna bildat, hafva förmodligen varit .. de så kallade Interjektionerna. Enberg SvSpr. 2 (1836). Ssgr (språkv.): språkljuds-beteckning. jfr beteckning 1 a. PedT 1891, s. 29. -följd. jfr följd 4 (b, c,) e. Kræmer Metr. 1: 35 (1874). -lära. (numera föga br.) fonetik. Svahn LbMuntlFöredr. 42 (1903). TSvLärov. 1953, s. 228.
(4, 5) -LJUD-FÖRÄNDRING. (numera mindre br.) förändring av språkljud. Rydberg Brev 2: 300 (1881).
-LOGIK. logik (se d. o. 1, 2) tillämpad på l. gällande inom ett språk l. språket, språklig logik. Silverstolpe Språkl. 45 (1814). Hos några författare (märktes) en .. form på -lig (t. ex. ändtlig, näpplig, erkannerlig), beqväm, men i strid med Svensk språklogik. Rydqvist SSL 5: 153 (1874). (Analogibildningen) tillfredsställer den oreflekterade språklogikens kraf. Kock SpråkFörändr. 122 (1896).
-LOGISK. jfr -logik. Medeltida språklogiska arbeten. JNordström i 3Saml. 8: 44 (1927).
(1) -LUR. (†) megafon; jfr lur, sbst.3 2 a, o. -rör 1. Atterbom FB 242 (1818). Crusenstolpe Tessin 5: 276 (1849).
(4, 6) -LYNNE. (i vitter stil) om ett språks lynne (se d. o. 1 b β); förr äv.: språkdrag; jfr -art 1, -karaktär. Leopold 6: 38 (1792). Ändelsen på e (vid maskulina adjektiv) .. har mera blifvit ansedd för et Danskt språklynne. Schulzenheim SvSprSkrifs. 84 (1807). Språklynnet medgifver ej denna konstruktion. Weste FörslSAOB (c. 1817). SvTidskr. 1873, s. 485. —
-LÅDA.
1) (numera bl. tillf.) till 1: telefonapparat. TT 1887, s. 190.
2) [jfr ä. t. spruchkästlein; jfr NysvSt. 1939, s. 192 f.] till 3: (urspr. av herrnhutare, numera av vissa frireligiösa grupper använd) låda innehållande (hoprullade) papperslappar på vilka bibelspråk (l. andra uppbyggliga texter) är upptecknade; äv. bildl. (jfr 3), i uttr. den lilla språklådan, om bok innehållande samling av bibelspråk osv. (med därtill hörande verser o. d.). SkaraDP 21/8 1745 (: den lilla Språklåden). Thingvall .. (hade) utdragit ett kort ur språklådan som war påteknat Jag skall gifwa dig magt och skaffa dig frid. KyrkohÅ 1939, s. 234 (1782).
3) [anv. sannol. delvis utgående från 2, delvis utgående från tanken på munnen l. förrådet av samtalsämnen l. pratsjuka o. d. ss. en låda, (med anslutning) till språk 1, 4, 5, språka, v.] (ngt vard.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.
a) betecknande ngns lust att samspråka l. pratsjuka o. dyl. l. förråd av samtalsämnen l. det som ngn har att säga o. d.; jfr d. Jag måste (ensam) prata med fruntimmerna, så att språklådan skulle till slut bli tom. Tersmeden Mem. 5: 37 (c. 1790). Såsom Malcolm och Constance befunno sig i .. (vagnen), hade man allt hvad sällskapet egde af språklåda på ett ställe församladt. Almqvist AmH 2: 149 (1840). De der borgarfruarna hafva en språklåda, som till och med en talare på Riddarhuset skulle kunna afundas dem. Blanche Våln. 478 (1847). Klingspor får man höra klandras, / Hvar man helst må råka samman. / Fältmarskalken, fältmarskalken, / Annat finns ej i språklådan. Runeberg 2: 109 (1848). Fille Boms språklåda var outtömlig och stod dessutom oftast på vid gafvel. Geijerstam YttSkär. 120 (1898).
b) i uttr. betecknande att ngn börjar prata (ivrigt) l. öppnar l. inleder ett samtal l. säger ngt o. d.; i sht i sådana uttr. som slå upp (äv. öppna) språklådan l. sin språklåda; äv. i uttr. språklådan kommer igång l. ngn får l. sätter igång språklådan o. d. Man kan wäl täncka, at Patridge slog up språklådan, til at förmå Jones, at der (dvs. i ett närbeläget värdshus) söka sin tilflygt (undan regnet). Ekelund Fielding 351 (1765). Journalisten 2: 41 (1791: öppna sin). Gubben slog upp sin språklåda och proponerade Generalens skål. Wingård Minn. 3: 5 (1846). Men Sörensen, brodern på hinsidan sundet, / På vinfat och språklåda öppnade sprundet. Hedenstierna Kaleid. 232 (1884). Sparre PlåtM 121 (1914: fick). Otter Officer 347 (1930: kom). Flickan satte igång språklådan som en kvarn. Schulze Emigr. 105 (1930); jfr d. TurÅ 1970, s. 9 (: öppnade språklådan).
c) i uttr. betecknande att ngn slutar prata. Nej hedersfarbror! Nu kan det vara tid att skjuta i hop språklådan. Scholander 3: 241 (1851). Pekka .. syntes, förundrad öfver sin ovanliga pratsamhet, plötsligen sätta en dam för sin språklåda. Topelius Fält. 1: 228 (1853).
d) i uttr. betecknande att ngn utförligt beskriver ngt l. att ngn håller ett samtal igång (ensam) o. d.; jfr a. Han (dvs. husbonden) befalte mig (dvs. tjänaren) .. at slå up hela min språklåda, till at beskrifwa hans stora kiärlek. Missförståndet 35 (1740); jfr b. Språklådan fick hon själv hålla .. ty värden satt och ruvade. Trenter Dock. 89 (1959); jfr låda, sbst.1 3 e.
e) (numera bl. tillf.) om talförmåga (språkförmåga) l. om den mänskliga talapparaten. Stephano till Caliban: Se så! Öppna munnen! Här (i flaskan) har du något att sätta språklådan i ordning med, katta; öppna munnen! Hagberg Shaksp. 11: 334 (1851).
f) [jfr språk 2] om pratsam person. Cederström Ströft. 106 (1915).
g) (numera bl. tillf.) om ett språks (se språk 4) hela ordförråd l. om språket självt; äv. dels om persons förråd av språkkunskaper, dels om hjärnans språkcentrum. GbgMag. 1759, nr 23, s. 184 (om ett språk l. dess ordförråd). Cygnæus 5: 118 (1867; om språkkunskaper). Tegnér SprMakt 103 (1880; om språkcentrum).
h) om förråd av anteckningar l. kunskaper rörande språkliga ämnen; jfr språk 46. Ur språklådan. Geete (1924; boktitel).
4) [skämts. anv. av 3 med anslutning till språk 4 (a)] (skämts., föga br.) om institution för meddelande av språkundervisning. VL 1907, nr 288, s. 5.
(4, 4 a) -LÅN. jfr lån 1 b α. Cederschiöld Skriftspr. 298 (1897).
(4) -LÄMNING. lämning (se d. o. 1 b) bestående av ngt på ett språk formulerat; jfr -minnesmärke. De Phrygiska språklemningar gamla Författare förvarat. 2VittAH 12: 25 (1822, 1826).
(4, 5) -LÄRA. [jfr t. sprachlehre] pedag. lära (se lära, sbst. 2) om ett språks byggnad l. språkets byggnad (vanl. innefattande ljud-, form- o. sats-lära, stundom äv. betydelselära l. ordbildningslära), grammatik; äv. om lärobok innehållande sådan framställning; ngn gg äv. om (kunskapsprov i) läroämne l. undervisningsämne avseende kunskaper i denna lärobyggnad; förr äv. allmännare, om språkkunskap l. språkvetenskap. Molander Förespel (1753; i titeln). Regnér Begr. 21: 11 (1780; om språkvetenskap). Den äldsta egentliga svenska språkläran, af Nils Tjällman, utkom 1696. Strindberg SvFolk. 2: 172 (1882). Innan ännu svensk språklära upptagits bland våra skolämnen och (osv.). EHTegnér i 3SAH 6: 349 (1891). PedT 1955, s. 122 (om prov). särsk. (numera föga br.)
a) i uttr. allmän (förr äv. filosofisk l. gemensam) språklära, språklära som behandlar lagarna för språket i allmänhet. GASilverstolpe AllmLärovTillst. 135 (1813). ConvLex. 8: 46 (1838; äv.: philosophisk). Claëson 1: 324 (1859: gemensam). Östergren (1944).
b) i uttr. komparativ l. jämförande språklära, komparativ grammatik. KonvLex. (1861). Ssgr (pedag.): språkläre-, äv. språkläro-författare. (-läre- 1898 osv. -läro- 1878) Pipon SvSpr. 77 (1878). -uppgift. TSvLärov. 1952, s. 458. —
-LÄRARE. [jfr t. sprachlehrer] lärare som meddelar språkundervisning (i sht i främmande språk; jfr språk 4 a); förr äv. om språkläreförfattare l. grammatiker l. språkforskare (språkvetenskapsman) l. språkman o. d.; jfr -mästare 1, 3. Bergklint MSam. 1: 159 (1781; om språkman). Wi hafwe (i behåll) åtskilliga Latinska Språklärares arbeten. Hof PhilosGr. 22 (1782). Jag (får) anmärka .. Att .. de fleste språklärare ej vetat hvart hänföra Räkne-orden, utan satt dem under det obestämda namnet af Nominer. AGSilverstolpe Språkl. 50 (1814). Bland alla Swenska språklärare är Ihre den enda, som .. beträdt denna bana (dvs. den historiska och komparativa). SvLittFT 1838, sp. 88. Malmberg StyckVäg. 17 (1950). Ssgr: språklärar-, äv. språklärare-bildning. (†) språklärarutbildning. Verd. 1886, s. 165. -federation. jfr federation 1. SvD(A) 1965, nr 225, s. 9. -krets. jfr krets, sbst.1 9 (a,) b. TSvLärov. 1946, s. 49. -kår. jfr kår, sbst.3 2. TSvLärov. 1946, s. 130. -möte. jfr möte 5. TSvLärov. 1953, s. 53. -sällskap. LD 1958, nr 44, s. 3. -tjänst. tjänst ss. språklärare. Schauman 6Årt. 1: 167 (1892). -utbildning. utbildning av l. för språklärare. TSvLärov. 1955, s. 514. —
-LÄRARINNA. [jfr t. sprachlehrerin] kvinnlig språklärare. Schulthess (1885).
-LÄRD, p. adj. [jfr t. sprachgelehrt, sprachgelehrter] lärd (se d. o. 2) i fråga om språk; i sht förr äv.: språkkunnig, som behärskar (flera) främmande språk; i sht i substantivisk anv., oftast liktydigt med: språkman l. språkvetenskapsman o. d.; jfr -vitter. Man ser .. huru en Språklärd upwäcker upmärksamhet och winner bifall, då (osv.). Sahlstedt CritTuppSag. 20 (1759). Hvad talas här i landet för ett språk? / Jag är ej språklärd! Atterbom 1: 155 (1824). (J. A. Tingstadius) tillvann sig .. den språklärde prelaten biskopen Serenii uppmärksamhet. Hagström Herdam. 1: 166 (1897). Arabiskan .. är av hela skolor av språklärde utmejslad till en raffinerad finhet i uttryck och syntax. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 40 (1951).
-LÄRDOM~02 l. ~20. lärdom (se d. o. 5) i fråga om språk, språklig lärdom. Möller (1790). SvBL 8: 360 (1880).
-LÄXA. läxa (se läxa, sbst. 5) given i ett (i sht främmande) språk l. innehållande språklig(a) uppgift(er). Verd. 1886, s. 9.
(1, 46) -LÖS.
1) som icke kan tala l. som saknar språk(et) l. som icke har l. behärskar något språk; äv. ss. adv. (särsk.: utan språk); äv. substantiverat. Cellarius 104 (1699). Ett språklöst djur. JGOxenstierna 4: 319 (1815). Barnet, / Som språklöst vill beskrifva himladrömmar. Fahlcrantz 1: 62 (1835, 1863). Trotzig Sjukd. 224 (1972; substantiverat).
2) om ngt sakligt: som äger rum utan användning av språk(et). ForsknFramst. 1983, nr 6, s. 17 (om omedvetna bedömningar). Avledn.: språklöshet, r. l. f. Rein Psyk. 2: 87 (1891).
(4, 4 a) -MAGISTER. (mera tillf.) magister (se d. o. 3) med enbart (främmande) språk i sin ämneskombination; äv. bildl. TSvLärov. 1942, s. 72. Lindroth i 3SAH LXXXII. 1: 15 (1974; bildl., om latinet på 1700-talet).
-MAKERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (numera bl. tillf.) nedsättande, om löjligt l. dumt språkskapande. NordT 1881, s. 262. —
-MALM. (i vitter stil) bildl., om språkmaterial för litterärt skapande; jfr malm II 1 slutet o. -metall. Hvad Frese förstod .. var konsten att ur språkmalmen framlocka den deri slumrande klangen. Ljunggren i 2SAH 41: 292 (1866).
-MAN. (språk- 1716 osv. språke- c. 1700)
1) till 1: talare; i ssgn språkmans-stol.
2) [jfr ä. t. sprachmann] till 46: språklärd man, språklärd, språkkännare; vanl.: språkforskare, språkvetenskapsman; äv.: språkkunnig man; äv. om man med skicklighet i språkbehandling; äv. (i sht i pl.) utan tanke på kön; jfr -karl. Swedberg Schibb. e 1 b (1716). Att .. (Linné) ej var någon stor språkman, hade han tydligt visat redan under sin skoltid, och latinet i hans lärda verk jäfvar ej den då gjorda erfarenheten. EHTegnér i 3SAH 6: 401 (1891). Stiernhielm, som .. i så hög grad var språkman. Noreen VS 1: 190 (1903). Den skicklige språkmannen E. M. Olde, som jag har hört hålla lärorika föreläsningar över fem olika romanska och germanska språk. EHTegnér i LundagKron. 2: 593 (1921). Alla anglosachser äro klena språkmän, och svårigheten att bemästra ett eller två hjälpspråk synes dem nästan oövervinnelig. HågkLivsintr. 14: 198 (1933). Malmberg SpråkTid 110 (1977). Ssgr: språkmanna-, äv. språkmans-gärning. (i sht i högre stil) till -man 2; jfr gärning 2. Rydqvists språkmannagärning. Östergren (1944). -krets. till -man 2; jfr krets, sbst.1 9 (a) b. I språkmannakretsar. TSvLärov. 1952, s. 521. -stol. (-mans-) (†) till -man 1: talarstol. Isogæus Segersk. 995 (c. 1700: Språkemans stolen, sg. best.).
(4) -MANIFEST. manifest (se manifest, sbst. 1) angående ett l. flera språks status l. rättigheter. Med 1863 års språkmanifest blef (språk-)frågan (i Finl.) aktuell. Vasenius Samkänsl. 47 (1901).
-MANTEL. (i vitter stil) bildl.: språkdräkt. Spångberg BanbrHövd. 92 (cit. fr. c. 1925).
-MASKIN.
1) (numera föga br.) till 1 (o. 46): maskin för åstadkommande av tal (l. språkljud), talmaskin. Dalin (1854).
2) till 4, 5: maskinell utrustning för språklaboratorium; äv. (språkv.) om dator för åstadkommande av språkliga enheter l. utsagor o. d. (ord l. satser o. d.) enl. inmatat program (jfr -dosa 2). SDS 1965, nr 51, s. 10 (för språklaboratorium). GbgP 1980, nr 18, s. 2. —
-MASSA. massa (se massa, sbst.2 6) av språkelement som konstituerar ett språk (se d. o. 4); äv.: massa (se massa, sbst.2 4) av språkkunskaper. SvLitTidn. 1813, sp. 18. TLär. 1847—48, s. 24 (om massa av språkkunskaper)
-MATERIAL. material (se material, sbst. 1 (d)) som har språkform, material för l. från ett språk l. språket; jfr -ämne 3. Rydqvist SSL 1: III (1850; om tryckta texter återgivande gamla handskrifters text). Interjektionerna äro .. olikartade med det öfriga språkmaterialet. Schiller SvSpr. 62 (1859). Noreen VS 7: 5 (1906; i sg. best., om fonemen). Folkvisorna innehåller gammalt språkmaterial. Arv 1959, s. 17. Malmberg SpråkTid 72 (1977).
-MEDEL. uttrycksmedel i språkform; jfr medel, sbst. 13. Centerwall Hellas 373 (1888).
-MEDIUM. (i sht i fackspr.) om ett språk l. språket ss. medium (se d. o. 2); jfr -medel. Rig 1963, s. 60. —
-MEDVETANDE~0200. om medvetande (se medvetande, sbst. 2 a, c) i fråga om (vad som är rätt l. fel i l. är i överensstämmelse med reglerna för) ett språk l. språket, språkligt medvetande; språkkänsla l. språksinne o. d. Den starka flexionen (hos vissa verb i andra konj. med vacklande böjning) .. (har) ännu icke .. alldeles utdött ur språk-medvetandet. Rydqvist SSL 1: 261 (1850). De bildades språkmedvetande. VSocLdÅb. 1947, s. 169. —
-MEDVETEN~020. medveten (se d. o. 1 a) om (kraven på l. reglerna för) sitt språk l. språket (o. uppmärksam på vad som är språkriktigt l. språkvidrigt l. vad som är dåligt resp. bra språk o. d.). En viss allmän norm föresvävar hvarje språkmedveten person som vill meddela sina tankar. Wulff SvRim 7 (1898). Malmberg SpråkTid 91 (1977).
-MEKANISM. (i fackspr.) mekanism (se d. o. 4 a, b) för språkfunktion(er). Hygiea 1919, s. 730. —
-MELODI.
1) [jfr t. sprachmelodie] i sht språkv. melodi (se d. o. 3) i l. kännetecknande för ett språk l. språket l. ngt i språkform avfattat (då det säges resp. uppläses); äv. i fråga om upplevelse av sådan melodi vid tyst läsning; jfr -accent, -ton 1, intonation 2 a, ord-melodi 1, sats-melodi. Noreen VS 2: 433 (1910). (D. Hammarskjöld) hade musiköra för språkmelodien, och han valde noga sina ord. Beskow Hammarskjöld 122 (1968).
2) (tillf.) bildl., om den rätta språkformen för ett språk; jfr melodi 4. MorgT 1948, nr 310, s. 1. —
-MELODISK. i sht språkv. jfr -melodi 1; särsk. ss. adv. Norlind SvFolkl. 36 (1911).
-MENING. (numera föga br.)
1) om den (riktiga) betydelse som ngt har i visst språk; jfr mening sbst. 5 d. LBÄ 36—38: 48 (1800). Almqvist GrSpr. 85 (1837).
2) = mening, sbst. 7. Almqvist AllmSpr. 72 (1835). Dens. XVI (1842).
-METALL. (i vitter stil) bildl.; jfr metall 6 o. -malm. GHT 1895, nr 279 A, s. 2. —
-METOD. jfr metod 1 c (δ).
1) (numera föga br.) till (1 o.) 46, i fråga om dövstumsundervisning: metod för inlärning varvid ett språk l. språket (talet) användes. LfF 1863, s. 37.
2) pedag. till 46: metod för språkundervisning (i sht i främmande språk; jfr språk 4 a). Den imitativa språkmetoden. AB 1892, nr 130, s. 2. —
-METODIK. pedag. jfr metodik 1 slutet o. -metod 2. Verd. 1884, s. 214. —
-METODISK. pedag. jfr -metod 2 (o. -metodik). Den franska språkmetodiska litteraturen. PedT 1948, s. 130. —
-MILJÖ. i sht språkv. om miljö (se d. o. 4) med tanke på det l. de språk som där talas (o. skrivs). Ett pensionat, som erbjuder .. en alltigenom fransk språkmiljö. PedT 1899, s. 32. En språkmiljö, som länge intresserat mig, det tvåspråkiga Paraguay. Malmberg SpråkTid 21 (1977).
-MINNE.
1) minne (se minne, sbst.1 1) för språk (ord l. uttal l. uttryck o. d.). Cederschiöld Skriftspr. 74 (1897). PedT 1961, s. 115.
2) språkminnesmärke; jfr minne, sbst.1 10. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 6. —
-MINNESMÄRKE~0020. minnesmärke (se d. o. 5) i språkform, språkligt minnesmärke; jfr -lämning, -minne 2, -monument. Några yngre jutska språkminnesmärken .. (nämligen) stadgar för S:t Knuds Gilde i Flensborg. AntT 5: 265 (1878). Andersson SvH 29 (1943; om ortnamnen i Sv.).
(4) -MINORITET. folkgrupp som i fråga om språk utgör en minoritet inom ett land o. d. Malmberg SpråkTid 139 (1977).
-MISSBRUK~02 l. ~20. missbruk av språket l. språkliga uttrycksmedel. Svea 14: 105 (1831).
-MONUMENT. (i sht i fackspr.) språkminnesmärke, språkligt monument. Hammarsköld SvVitt. 1: 28 (1818).
(4 (o. 5)) -MOTORISK. (numera mindre br.) = motorisk 1 b. Den akustiska och språkmotoriska minnessfären. Herrlin Minnet 68 (1909). PedT 1961, s. 141 (om språklig upplevelse).
-MUR. bildl.; jfr mur, sbst.1 1 d, o. -barriär. DN(A) 1963, nr 325, s. 3. —
-MUSIK. (i sht i fackspr.) oeg. l. bildl., om melodiskt välljud i ett språk l. språket l. en språklig framställning; jfr musik 3 a β. Törneros (SVS) 4: 151 (1827). Översättningarna (av Kalevala) .. kunna (inte) ge någon föreställning om den finska språkmusiken. Sylwan (o. Bing) 1: 49 (1910). (Atterboms) ”Blommorna”, en verklig poetisk vårflora med friska och yppiga färger och en ny förfinad språkmusik. SvFolket 8: 196 (1939).
-MUSIKALISK. (i sht i fackspr.) jfr -musik. Verd. 1888, s. 232 (om öra).
-MÄKTIG. (numera föga br.)
1) språkkunnig. Tiällman Gr. Fört. 5 (1696; substantiverat). Tranér HomIl. 142 (1814).
2) som kännetecknas av makt över språkets uttrycksmedel. SvLittFT 1836, sp. 320. —
-MÄSTARE. (språk- 1636 osv. språke- 1622) [jfr t. sprachmeister]
1) till 46: språklärare; numera nästan bl. till 4 a: person (man) som (yrkesmässigt) bedriver undervisning i levande främmande språk, språklärare (jfr mästare 3); i sht om sådan lärare vid universitet i Sv. från början av 1600-talet till omkr. mitten av 1800-talet; utom i skildring av ä. l. utländska förh. numera bl. ngn gg om mästerlig språklärare (jfr mästare 5). Wallius KPedersson B 6 a (1622). Jag fick ock en Fransösk Språkmästare. Humbla Landcr. 29 (1740). Herr Bonsa har lofvat att skaffa mig en Jtaliensk Språkmästare. JGOxenstierna Dagb. 142 (1771). Det felas allenast at man äfven ville göra Papegojan til vår första Språkmästare, och låta Sparven lärt oss älska. Kellgren (SVS) 4: 91 (1779). KrigsmSH 1803, 1: 69 (vid Karlbergs krigsakademi). (Vid floden Indiga) hade jag beslutit att qvarstadna någon tid, och lejde mig derföre .. en Samojed till min språkmästare. Castrén Res. 1: 242 (1852). PedT 1890, s. 36 (om skicklig språklärare). Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 158 (1955; om förh. i Tyskl. på 1700-talet). jfr akademi-, stads-språkmästare. särsk. i oeg. l. utvidgad l. bildl. anv. Wanan, som är den wiszaste Språkmästaren. Brunkman SvGr. 80 (1767). Nationer, hvilka haft Napoleons härar till språkmästare. Järta 2: 510 (1828).
2) (numera bl. tillf.) till 4 a: person som är (överlägset) skicklig i främmande språk. Muræus Arndt 1: 273 (1647; t. orig.: Sprachkündiger). IllSvOrdb. (1955).
3) (†) till 46: språklärd person, språkman l. språkvetenskapsman l. grammatiker o. d. Hof Skrifs. 175 (1753; ss. övers. av lat. grammaticus). Stora författare, och i synnerhet poeter .. äro (sällan) språklärda eller rättare språkmästare. Gosselman Sjöm. 1: 95 (1839).
4) till 46: mästare (se d. o. 5) i att behandla (sitt) språk l. språket (i tal l. skrift); språkets mästare. Arvidi 4 (1651). En språkmästare som Almqvist. 6GbgVSH A III. 4: 88 (1946). Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): språkmästar-, äv. språkmästare-färdighet. (†) till -mästare 2: färdighet utmärkande för en överlägset språkkunnig person. Annerstedt UUH Bih. 4: 68 (i handl. fr. 1751). -hustru. till -mästare 1. BoupptSthm 1672, s. 339 b, Bil. -lön. till -mästare 1. UUKonsP 5: 24 (1656). -plats. till -mästare 1; jfr plats, sbst.1 7 b. Verd. 1886, s. 54. -tjänst. till -mästare 1; jfr -mästar-plats. Weibull o. Tegnér LUH 2: 429 (1868). -ämbete. till -mästare 1; jfr -mästarplats. UUKonsP 7: 136 (1665).
-MÄSTARINNA3~0020, äv. 10032. [jfr t. sprachmeisterin (i bet. 1); jfr -mästare]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 4 a: kvinnlig språkmästare, språklärarinna. Min unga Italienska språkmästarinna. Atterbom Minn. 102 (1817).
2) (numera bl. tillf.) till 46: kvinna som är (överlägset) skicklig i att behandla (sitt) språk l. språket (i tal l. skrift); jfr -mästare 2, 4. Weste FörslSAOB (c. 1817).
-MÄSTERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr -mästare] (numera bl. tillf.) nedsättande, om språkundervisning (på elementärt plan). CJLAlmqvist (1838) i 3SAH LXXXI. 2: 299. Dens. Brev 151 (1840).
-MÄSTERLIG. [till -mästare] (tillf.) som tillhör l. anstår l. avser en (pedantisk) språklärare; jfr -mästare 1. SvD 1944, nr 266, s. 12 (om pedanteri).
-MÄSTERSKAP~002, äv. ~200. mästerskap (se d. o. 2) i språkbehandling. Östergren (1944).
-MÄSTRANDE, p. adj. som mästrar (se mästra 2 b α) ngns l. ngts språk l. språkbehandling. Lamm Oxenstierna 187 (1911). Östergren (1944; om kritiker).
(4, 6) -MÖNSTER. om mönster (se mönster, sbst.3 5) i form av ett språk l. ngns l. ngts språk. Den syntaktiska byggnaden (i ostjakiskan) synes i många stycken foga sig efter det Ryska språkmönstret. Castrén Res. 2: 119 (1845). (I en lärobok) presenteras språkmönster av bl. a. Heidenstam och Lagerlöf. PedT 1961, s. 8.
(4) -NATIONALISM. nationalism som tar sig uttryck i hävdandet av det egna nationalspråkets rättigheter l. företräden o. d., språklig nationalism. Almquist VärldH 1: 400 (1927).
(4) -NATIONALITET. om tillhörighet till en nation med avseende på språk, språklig nationalitet. Oscar II Mem. 2: 75 (1894).
-NATUR. natur (se d. o. 2) hos ett språk l. språket. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 25 (1801).
-NIT. nit (se nit, sbst.3 4) för språket; jfr -riktighets-nit. Leopold i 2SAH 1: 10 (1801).
-NIVELLERING. jfr nivellera 4. Rig 1958, s. 112. —
-NORM. norm för ett språk l. språket, språklig norm. Verd. 1883, s. 38. Med ”högsvenska” avsåg .. (H. Bergroth) ett slags abstrakt svensk språknorm. SprVSpr. 124 (1980).
-NÄMND. nämnd (se d. o. 2 b) med uppgift att handlägga l. utreda språkfrågor (t. ex. om språkvård) l. frågor om språkundervisning o. d.; jfr -sekretariat, -vårdsnämnd. Svenska språknämnden, sedan 1/7 1974 benämning på nämnd för språkfrågor i Sv. (stiftad 1944 o. tidigare kallad Nämnden för svensk språkvård). En nordisk språknämnd. TSvLärov. 1942, s. 246. Studieförbundet Medborgarskolan (SFM) har .. en särskild språknämnd, som skall följa utvecklingen inom språkstudieverksamheten. SvD(A) 1959, nr 14, s. 15. Språkv. 1974, nr 3, s. 2 (: Svenska språknämnden).
(5, 6) -NÄTT. (†) i fråga om språk(behandling) elegant o. graciös? l. klar l. redig?; jfr nätt 1, 2. De Språknätte Grekers Latiners ock andre Nationers exempel. Tiällman Gr. 42 (1696).
-ODLING. (numera bl. med ålderdomlig prägel) odling (se d. o. 4) av språket, språklig odling; förr äv. konkret, om resultatet. Prosaiska öfversättningar utgöra den lägsta .. delen af språkodlingen. Leopold 6: 302 (1798). Rydqvist SSL 1: 382 (1852).
-OHYRA~020. (numera bl. tillf.) bildl., om olämplig l. skadlig företeelse i språket; jfr ohyra 2. Lamm Oxenstierna 110 (i handl. fr. 1773; om gallicismer).
-OKUNNIG~020. (mera tillf.) som saknar språkkunskap; äv.: som saknar språk, språklös. Blanck NordRenäss. 246 (1911; om den förhistoriska människan).
-OKUNNIGHET~0102. (numera bl. mera tillf.) okunnighet i språk, bristande språkkunskap. Söderhjelm Prof. 300 (i handl. fr. 1823).
-OLIKHET~002, äv. ~200. olikhet (se d. o. 2) i fråga om språk, språklig olikhet; i sht till 4: olikhet mellan olika (national)språk; jfr -skillnad. 2VittAH 11: 242 (1819, 1822; i fråga om olika språk). (Mäktiga krafter) ha arbetat på uppkomna språkolikheters utjämning (i det uppsvenska språkområdet på medeltiden). Uppl. 2: 491 (1908).
(4, 6) -OMBYTE~020. språkbyte. Nordenstreng EurMänRas. 1 (1917).
(6) -OMFATTNING~020. (numera mindre br.) konkretare: omfattning (se d. o. I 6 b) i fråga om språk. Phosph. 1810, s. 187 (om rikedom i ordförråd o. uttryckssätt o. d.).
-OMKLÄDNAD~020. (i vitter stil, föga br.) bildl.; jfr omklädnad 1 slutet o. -dräkt, -klädnad. Schybergson FinlH 2: 315 (1889).
-OMRÅDE~020.
1) till 4: område (se d. o. 2) där ett språk l. en språkgrupps språk utgör nationalspråk l. det bland befolkningen gängse språket; jfr -fält 1, -krets, -provins 1, -välde 1. Det svenska, finska, germanska språkområdet. Det finnes midt uppe uti norra Helsingland ett språkområde, som förtjenar den störste uppmärksamhet. ESäve (1851) i MolbechBrevveksl. 3: 93. Baskiska och katalanska språkområden sträcka sig norr om Pyreneerna. Vising TrubDiktn. 2 (1904). Malmberg SpråkTid 80 (1977).
2) till 46, om det område (se d. o. 3) för intresse l. vetande o. d. (i sht forskning) som ett språk l. språket utgör; jfr -fält 1, -gebit, -provins 2, -värld. Beskow PVetA 1856, s. 5. Schybergson FinlH 2: 419 (1889).
-OPUS. jfr opus 2 o. -arbete. Järta (1843) i 3SAH XLIII. 2: 149. —
-ORD.
1) (†) till 3, = språk 3; jfr ord, sbst.2 1 (k). Weise 43 (1697; t. orig.: sprichtwort). Därs. 296 (t. orig.: Sprichwort).
2) (tillf.) till 46: ord i språket, ord (se ord, sbst.2 4). Regnéll Sem. 32 (1958).
(4) -ORDBOK~02 l. ~20. (numera föga br.) ordbok; jfr -bok 2. Almqvist XVI (1842).
-ORGAN. [jfr t. sprachorgan (i bet. 2)]
1) (tillf.) till 1, 4, 5: språkrör (se d. o. 2 b) l. organ (se d. o. 4 d) för ett språk. Siwertz Varuh. 232 (1926; om tidning utgörande organ för världsspråk).
2) till 1, 5: kroppsorgan med språklig funktion; jfr organ 2 o. -apparat 1, -verktyg. Thorberg ÖsterlSpr. 40 (1785). Örat är ju människans förnämsta språk-organ. Fevrell ModSprMet. 87 (1909).
-ORIKTIG~020. (numera bl. tillf.) som strider mot språkriktigheten, språkligt oriktig; jfr -stridig. Palmblad Norige Bih. 42 (1847).
-ORIKTIGHET~0102 l. ~0200. [jfr -oriktig] särsk.: språkfel (se d. o. 2). Rydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 23.
(4, 5) -PALEONTOLOGI. (i sht förr) vetenskap(sgren) som undersöker urspråkets ordförråd för att söka fastställa den äldsta kulturståndpunkten. 2NF 26: 820 (1917).
(4) -PARTI. parti (se d. o. 5, 5 c) med uppgift att verka för ett nationalspråk. Det finska språkpartiet. Finland 219 (1893).
(4) -PATENT. (om ä. l. utländska förh., numera föga br.) patent (se d. o. 1 a) varigm rättighet att nyttja visst språk ges en folkgrupp o. d.; jfr -reskript. LfF 1885, s. 262 (om förh. i Slesvig 1845).
-PATOLOGI. (i fackspr.) lära(n) l. vetenskap(en) om språkrubbningar. Noreen VS 1: 45 (1903).
(4) -PATRIOT. person som hänger sig åt språkpatriotism. Lange SämreF 171 (1885).
(4) -PATRIOTISK. jfr (-patriot o.) -patriotism. 2NF 36: 1225 (1924; om hänförelse).
(4) -PATRIOTISM. patriotism som tar sig uttryck i stark nitälskan för det egna nationalspråket. Stiernhielms språkpatriotism. SvFolket 5: 142 (1939).
-PEDAGOG. pedag. pedagog (se d. o. 3) som ägnar sig åt (problem rörande) språkundervisning. PedT 1891, s. 196. —
-PEDAGOGIK. pedag. lära(n) l. vetenskap(en) om sättet för språkundervisningens bedrivande. PedT 1942, s. 208. —
-PEDAGOGISK. pedag. jfr (-pedagog o.) -pedagogik. NordT 1888, s. 191 (om förening). Swensson Willén 59 (1937; om litteratur).
(4, 5) -PERIOD. [jfr t. sprachperiode] i sht språkv. om period (se d. o. 3) i ett språks l. språkets historia; jfr -skede. ASScF VIII. 2: 54 (1863, 1867). Vid den nysvenska språkperiodens början var svenskans område inom Sverge vida mindre än nu. Noreen VS 1: 89 (1903).
-PLANSCH. pedag. (vägg)plansch för språkundervisning; särsk. till 4 a. TSvLärov. 1953, s. 595. —
-POESI.
1) (mera tillf.) poesi om ett språk l. språket. Björck K12Stövl. 51 (1954).
2) gm språkmedlen åstadkommen l. vunnen poesi, språklig poesi l. poetiskt språk (se d. o. 6 a) l. poesi i språket. Jag fruktar att de fleste åhörare behöfde litet mera rhetoriska retningsmedel, litet mera språkpoesi för att väckas och röras. Tegnér Brev 3: 340 (1825).
-POLITIK. politik (se d. o. 24) med avseende på en språkfråga l. språkfrågor. Nutid 1898, s. 44. —
-POLITIKER. person som ägnar sig åt språkpolitik. Söderhjelm Tavaststj. 255 (1900).
-POLITISK. jfr -politik (o. -politiker). (Fennomanerna) måste arbeta på sociala reformer, hvilka det svenska partiet af språkpolitiska hänsyn icke var med om. Söderhjelm Brytn. 150 (1901). NFMånKr. 1938, s. 738 (om föreningar).
-PRESTATION. prestation (se d. o. 2) i fråga om användningen av ett språk l. språket, språklig prestation. Gadelius Besatth. 29 (1907; om tungomålstalande).
-PRINCIP. princip (se d. o. 3, 4) gällande inom l. avseende ett språk l. språket, språklig princip; ngn gg äv.: princip (se d. o. 3) som utgår från språket ss. grund för musiken. Leopold i 2SAH 1: 221 (1801). Språkprincipens representanter utgå från poesien såsom redan färdig och härleda sedan musiken ur denna. Norlind SvFolkl. 28 (1911). Dens. AMusH 7 (1920).
-PROBLEM. jfr problem 2 o. -fråga. Det etruskiska språkproblemet. 2NF 12: 1079 (1910). Våra invandrares språkproblem. RiksdMot. 1974, nr 1654, s. 1. —
-PRODUKT. jfr produkt 7.
1) (tillf.) till 4, om ett språk ss. produkt av en språklig utveckling. Den kuriösa språkprodukt, som kallas ”Pidgin-English”. Nyström NKina 1: 154 (1913).
2) till 46: av ett språk l. språket skapad produkt (språkdel), språklig produkt. PedT 1899, s. 302. —
-PRODUKTION. (i sht i fackspr.) jfr produktion 5 a o. -skapande, sbst. PedT 1906, s. 72. —
-PROFESSOR. professor i språk l. språkvetenskap. Tegnér HemOrd 76 (1881; i bild, om moder som lär sitt barn modersmålet). DN(A) 1963, nr 237, s. 40. —
-PROGRAM.
1) radio- l. teveprogram med uppgift att meddela språkundervisning. SvD 1972, nr 162, s. 11.
2) program (se d. o. 3) för språkvårdande l. språkvetenskapligt arbete. (Dikten) Hercules åskådliggör Stiernhielms språkprogram. IllSvLittH 1: 350 (1955).
-PROV.
1) (numera mindre br.) till 4 (a): prov (se d. o. 1 b) för att utröna språkkunskap(er). Björkman (1889).
2) [jfr t. sprachprobe] (i fackspr.) till 46: prov (se d. o. 5, 5 a) på (språkbruket i) ett språk; i sht om avsnitt ur text (l. tal) utgörande exempel på användning av ord l. uttryck l. språkform(er) o. d.; i fråga om ordsamling för ordbok om sådant textutdrag utgörande exempel på ett ords användning (o. vanl. nedskrivet på papper av bestämt format för arkivering); ss. förled i ssgr äv. med tanke väsentligen l. enbart på papperet; jfr belägg 1, excerpt. Följande språkprof må här anföras ur Magni Eriksons Riksdags-kallelse år 1359. Enberg SvSpr. XVII (1836). Det älsta svenska språkprov vi äga, skrivet med latinsk skrift, är ett litet fragment av den äldre Västgötalagen, som tillhör tiden från 1220—50. Flodström SvFolk 230 (1918). (E. Tuneld) införde (på SAOB) ett ackordsystem, som nödgade medarbetarna att hinna raskt undan, då antalet avverkade språkprov lades till grund för löneberäkningen. NFMånKr. 1939, s. 419. De första språkproven på engelsk pidgin stammar från 1600-talets Nordamerika. Malmberg SpråkTid 122 (1977). Ssgr (till -prov 2; i fackspr.): språkprovs-, äv. språkprov-bunt. Wirsén Fur. 323 (1896). -samlare. jfr samlare 1 a β. Cederschiöld Fordr. 10 (1894). -samling. jfr samla 1 h δ β'. FoU 26: 19 (1857). Svenska Akademiens språkprovssamlingar. Ideforss PrimInterj. 1: IV (1928).
-PROVINS.
1) till 4; jfr provins, sbst.1 1 c o. -område 1. LoW Inl. 31 (1911).
2) (numera bl. tillf.) till 46, bildl.; jfr provins, sbst.1 5, o. -område 2. Paulson Minnestal 66 (1897, 1899).
-PSYKOLOG. (i sht i fackspr.) person som ägnar sig åt språkpsykologi. Östergren (1944).
-PSYKOLOGI. [jfr t. sprachpsychologie] (i sht i fackspr.) vetenskap(sgren) som undersöker språkfenomen (se d. o. 1) ur psykologisk synpunkt (gm att t. ex. dra psykologiska slutsatser ur fenomenen l. gm psykologiska metoder belysa dem). PedT 1896, s. 355. PsykPedUppslB 1748 (1945).
-PSYKOLOGISK. (i sht i fackspr.) jfr -psykologi (o. -psykolog). Ur språkpsykologisk synpunkt. EHTegnér i 3SAH 6: 276 (1891).
-PURISM. i sht språkv. = purism 2; jfr -renhet. Wieselgren 95 (1900).
-PURISTISK. i sht språkv. puristisk (se d. o. 2). Castrén StormaktstDiktn. 81 (1907).
-RALJERI. (numera bl. tillf.) raljeri (se d. o. 1) med hjälp av språket, raljeri med ord. Almqvist DrJ 409 (1834).
-REFORM. reform av språkbruket l. språknormen. MoB 2: 165 (1798).
-REFORMATION. reformation (se d. o. 2) med avseende på ett språk l. språket, språklig reformation. Rudin i 3SAH 15: 147 (1900).
-REFORMATOR. person som åstadkommer l. åstadkommit l. söker l. sökt åstadkomma en språkreformation l. en språkreform l. språkreformer. Rydberg såsom svensk .. språkreformator. Rudin i 3SAH 11: 69 (1896).
-REFORMATORISK. jfr -reform, -reformator. (Dalins) språkreformatoriska storhet. KJWarburg i 2SAH 59: 474 (1882).
-REFORM-STRÄVANDE. reformsträvande avseende att åstadkomma en språkreform l. språkreformer. Östergren (1944).
-REGEL. [jfr t. sprachregel] om regel (se regel, sbst.1 II 1 b η) för ett språk l. språket l. språkbruket; jfr -formel, -lag 2. Det är .. omöjligt, at imellan 4 wäggar, äller på ägen hand, stadga Språk-reglor och Grammaticaliske Lagar för ett Fritt Folk. Brunkman SvGr. 71 (1767). Brott mot svenska språkregler. Macfie o. Westerlund Wasaw. 8 (1935).
-REGLERANDE, p. adj. som ägnar sig åt l. består i språkreglering. Skolans språkreglerande verksamhet. Cederschiöld Skriftspr. 294 (1897).
-REGLERING. reglering (se reglera II 2) av språket l. språkbruket (gm fastställande av språkregler). Östergren (1944).
-REN. ren (se ren, adj. 7 d, 13 b) med avs. på språk, språkligt ren, som skriver resp. kännetecknas av rent språk; äv. till 6 a: ren (se ren, adj. 7 e) med avseende på språkljuden; äv. ss. adv. Allt hvad B(erzelius) redigerar är nätt, smakfullt och språkrent. Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 84. SvLitTidskr. 1868, s. 357 (om 1734 års lag). Hellberg Samtida 11: 80 (1873; i superl., om publicist). 2NF 27: 32 (1917; om dialekt, i fråga om språkljud).
-RENHET~02 l. ~20. [jfr -ren] renhet (se d. o. 5 slutet, 9 b) i fråga om språk, språklig renhet; jfr purism 2 o. -purism. Nordforss (1805). Säkert vore det .. mindre lyckadt att för språkrenhetens skull förbyta vår ”husliga härd” till en ”huslig äril”. Tegnér HemOrd 11 (1881). Annerstedt UUH II. 2: 309 (1909). Ssgr: språkrenhets-ivrare. särsk.: ivrig purist (se d. o. 2). Alving SvLittH 3: 146 (1932). -nit. särsk.: puristiskt nit (se puristisk 2 o. nit, sbst.3 4). SvTidskr. 1874, s. 126. —
-RENSANDE, p. adj. jfr (-rensare o.) -rensning. 2NF 26: 821 (1917).
-RENSARE. person som ägnar sig åt l. ivrar för språkrensning; i sht: purist (se d. o. 2). Nordforss (1805; om purist). Kleptomani eller ”tjufsjuka” såsom en språkrensare skulle kalla det. Hedenstierna Kaleid. 178 (1884). Victor Rydberg som språkrensare. Holm (1918; boktitel). (V. Ekelund) är en sträng språkrensare och en djärv experimentator. OoB 1963, s. 542. —
-RENSNING. rensning (se rensa 7) av språket l. språkbruket; i sht: purism (se d. o. 2). Hygiea 1840, s. 378. (Linnés) språkrensning inom (botanisk) nomenklatur och terminologi. BotN 1909, s. 101. Den Rydbergska språkrensningen. Werin Ekelund 2: 328 (1961). Ssgr: språkrensnings-arbete. jfr arbete 5 d. Rig 1943, s. 42. -fråga. jfr fråga, sbst. 3. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 340 (1947). -strävan. 2NF 26: 822 (1917). -strävande, n. NF 14: 104 (1890).
(4 a) -RESA. till främmande land ställd resa med syfte att ge kunskap i dess språk. Språkresor för skolungdom. SvD(A) 1966, nr 1, s. 27.
(4) -RESKRIPT. (om ä. l. utländska förh.) jfr reskript 3 o. -patent. Ramsay Barnaår 8: 246 (1907; om förh. i Finl. omkr. 1900).
-REST.
1) till 4; om rest (se rest, sbst.1 1) av dött l. utdöende språk (av vilket språkminnesmärken finns bevarade). 2NF 1: 461 (1903). Fornv. 1943, s. 139 (av hettiternas språk).
2) (†) till 46; oeg., om liten l. obetydlig språkförmåga hos dövstum. Nyström DöfstUndUtv. 175 (1901). Dens. DöfstUndH 66 (1907).
-RIK. [jfr ä. t. sprachreich (i bet. 1), spruchreich (i bet. 2)] (†)
1) till 1: som har mycket att prata om l. berätta (o. därför är språksam). Bark Bref 1: 39 (1703).
2) till 3: rik på sentenser l. bibel- l. tänkespråk l. ordspråk o. d. Wallius MChristophersdr B 1 a (1620; om person). Lind 1: 1451 (1749; om predikan). Meurman (1847). Avledn. (till -rik 2; †): språkrikhet, r. l. f. rikhet på bibel- l. tänke- l. ordspråk o. d. Lindfors (1824).
-RIKTARE, sbst.1, m.; anträffat bl. i pl. =. [av t. sprachrichter, eg.: språkdomare] (†) språkkritiker; jfr -domare. Brunkman SvGr. 50 (1767).
-RIKTARE, sbst.2 (mera tillf.) om ngt som ger språket en viss inriktning (se inrikta, v.1 2 o. jfr rikta, v.2 2 f). SvLittTidskr. 1969, s. 35. —
-RIKTIG. [jfr t. sprachrichtig] i sht pedag. o. språkv. som är i överensstämmelse med språkreglerna l. språkbruket, språkligt riktig; jfr idiomatisk o. -enlig, -rätt. Möller (1790). Syntaxen eller Läran om Ordens språkriktiga Konstruktion (hopställning i meningar). Moberg Gr. 12 (1815). Skall formen ’stridit' anses språkriktig? Östergren (1944).
-RIKTIGHET~002, äv. ~200. [avledn. av -riktig; jfr t. sprachrichtigkeit] i sht pedag. o. språkv. om egenskapen l. förhållandet att vara språkriktig; jfr -rätthet. SvMerc. 6: 707 (1761). I detta .. (poem i Phosphoros) träffas .. några uttryck och bilder, hwilkas språkrigtighet .. wi tro icke wara afgjord. Polyfem II. 32: 2 (1810). Språkriktighet och stil. Wessén (1957; titel på broschyr). Ssgr (i sht pedag. o. språkv.): språkriktighets-diskussion. PedT 1941, s. 93. -fråga. jfr fråga, sbst. 3. PedT 1903, s. 345. -krav. 3NF 13: 698 (1930). -känsla. språkkänsla. PedT 1941, s. 51. -nit. jfr nit, sbst.3 4, o. språk-nit. 2NF 19: 1445 (1913). -synpunkt. i uttr. ur l. från språkriktighetssynpunkt, ur l. från språkriktighetens synpunkt. TSvLärov. 1943, s. 252 (: från). SvD(A) 1963, nr 347, s. 2 (: ur).
(3) -RIM. (numera föga br.) rimmad fras l. sentens o. d. Nordforss (1805). OoB 1894, s. 103.
(4, 5) -ROT. [jfr t. sprachwurzel (i bet. 2)] (numera bl. tillf.)
1) bildl., dels om språk ss. det som ger ngn en fast grund för utveckling (jfr rot, sbst.1 5 a), dels om språkstam (jfr rot, sbst.1 7); äv. = rot, sbst.1 7 d. Almqvist Törnr. 1: 50 (1839). Pipon SvSpr. 8 (1878; om språkstam). SvD 16/4 1981, s. 8.
2) = rot, sbst.1 10; jfr ordrot. Schiller SvSpr. 208 (1859). UpplFmT 44: Bil. 296 (1930).
(5, 6) -RUBBNING. (i sht i fackspr.) rubbning (se d. o. 2 c) av språkförmågan (gm skada t. ex. på talorgan l. i hjärnans språkcentra); jfr -fel 1. Wretlind Läk. 9—10: 193 (1902). Larsson Psyk. 26 (1910).
-RUM. [jfr t. sprachzimmer, sprechzimmer (båda i bet. 1)]
1) (numera föga br.) till 2: samtalsrum, konversationsrum; i sht om sådant rum i (nunne)kloster, parlatorium. Möller (1790). Weste FörslSAOB (c. 1817; i kloster). Cannelin (1939).
2) pedag. till 4 (a), i skola: specialrum (ämnesrum) för språkundervisning; jfr -laboratorium. TSvLärov. 1953, s. 17.
3) (mera tillf.) till 5, bildl., om språkart (se d. o. 4) ss. en del av språkets byggnad; jfr rum, sbst.3 14. SvD 1979, nr 234, s. 23. —
-RYKT. (numera bl. med ngt ålderdomlig prägel) språkvård; jfr rykt, sbst.1 1 d α. Hernlund Laurel 21 (i handl. fr. 1748). Poppius o. Jansson Journ. 53 (1959).
-RYKTARE. (med ngt ålderdomlig prägel) språkvårdare. Lundström Jörgenb. 186 (1903).
-RYTM. (i sht i fackspr.) rytm (se d. o. 1 a β) i språk(et); språklig rytm; i sht i fråga om icke versifierat språk (stundom motsatt: versrytm). FWulff i FörhNordFilologmøde 1892, s. 173. Dialektorden .. (i Ångermanl.) försvinner, ett efter ett. Kvar är språkrytmen, accenterna, den ångermanländska synkoperingen av riksspråkets tonfall. TurÅ 1969, s. 14. —
-RÄFST. (numera bl. tillf.) räfst (se räfst, sbst.2 1 e) med språk(et), sträng språkgranskning. Brunkman SvGr. 11 (1767).
-RÄTT. [jfr t. sprach(en)recht] (numera bl. ngt ålderdomligt) språkriktig; äv. ss. adv.; jfr rätt, adj.2 1 c. Nordforss (1805). Pastorn .. behöfde rundlig tid, för att någorlunda fattligt och språkrätt ihopskrufva sitt opus. Rydberg Frib. 137 (1877). Avledn. (†): språkrätthet, r. l. f. språkriktighet. Nordforss (1805).
-RÄTTA. (mera tillf.) rätta (ngt; se rätta, v.2 10 (b)) så att det blir språkriktigt; äv. i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.). Avhandlingen är skriven på tyska men språkrättad av infödd lärare. Östergren (1944).
-RÄTTARE. (tillf.) person som språkrättar l. språkrättat ngt. Östergren (1944).
-RÄTTELSE. om rättelse (se d. o. 5 (b)) av språket (i ngt), språklig rättelse; jfr -ändring. Östergren (1944).
-RÖN. (numera föga br.) om iakttagelse l. observation av språkföreteelse; i sht förr äv. om språkligt rön; jfr rön, sbst.1 2 b, c. AGSilverstolpe Språkl. 52 (1814). Rydberg Varia 260 (1894).
(1) -RÖR. [jfr t. sprachrohr]
1) (i sht förr) rör (se rör, sbst.3 3 f); talrör; numera bl. om sådant rör för överföring av muntligt meddelande mellan olika lokaler, talrör; förr äv. dels om trattformigt, ljudförstärkande rör utgörande megafon l. ropare (se d. o. 5), dels om hörapparat för lomhörda, hörlur. Möller 1: 384 (1745; om hörlur). De språk-rör, som man nyttjar til sjös, för at tala från et skepp til et annat. Wåhlin Bastholm 77 (1791). Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog rapporter. Topelius Planet. 3: 91 (1889). Språkrör (dvs.) rör varigenom befälhavaren ger order till maskinrummet eller kommandobryggan. Stenfelt (1920). särsk. i jämförelse. Strömborg SvSprSkol. 2 (1857). Konungar hafva den lyckan, — eller .. den olyckan, — att .. deras minsta ord, likasom genom språkrör utgå kring land och rike. Afzelius Sag. X. 1: 227 (1864).
2) i bildl. anv. av 1; företrädesvis om ngn (se a) l. ngt som förmedlar l. framför l. ger uttryck l. ”röst” åt ngns åsikter l. önskningar l. känslor o. dyl. l. är talesman l. förespråkare l. företrädare l. representant för ngn l. ngt o. d.; i sht i a o. b. (En viss liten piska) är kosackernas språkrör. 2MoB 1: 112 (1813). Bönen, detta underfulla språkrör emellan jorden och himmelen. Bremer NVerld. 3: 483 (1854). Vill Ni (dvs. skådespelaren H. Wahlgren) begagna rolen endast som språkrör, då är Ni inne på författarens väg, men icke skådespelarens. Strindberg (1908) hos Falck 5ÅrStrindbg 195. Ålands Landsting anhåller vördsamt i sin egenskap av den åländska befolkningens befullmäktigade språkrör (osv.). SvD 1920, nr 266, s. 3. (Föremålen) äro museets innehåll, dess egenart och dess språkrör. Fatab. 1955, s. 15.
a) om person. Liljecrona RiksdKul. 519 (1841). Främst i denna djerfva skara (dvs. utländskt värvat krigsbefäl i J. Banérs här), / Nalkas att dess språkrör vara / Gammal skottländsk höfvitsman. Snoilsky 2: 12 (1881). Kejsaren är (enligt Dante) den gudomliga rättens språkrör. KyrkohÅ 1930, s. 61. (Nikolaj II:s farbror) Wladimir gjorde sig till språkrör för konsten. Hildén Michajlovič När 173 (1933). Selma trodde att de döda hjälpte henne och att hon var ett språkrör för dem. Wägner Lagerlöf 1: 19 (1942). särsk. i litterärt verk, om person som representerar l. ger uttryck åt författarens egen personlighet l. egna åsikter l. känslor o. d. (Prästen i Baron Julius K*) är i grunden en törnroslifvets prest, liksom Almqvist, och ett språkrör för dennes gudaktighet. Lysander Almqvist 135 (1878). (Tolstojs) språkrör i romanen (dvs. Krig och fred), den skarpsinnige och uppriktige furst Andrej. Böök 4Sekl. 144 (1928). Fatab. 1945, s. 39.
b) om skrift(serie) l. om press(organ) o. d.; företrädesvis om tidning; jfr organ 4 d. Tidskriften Iduna .. blef (Götiska) förbundets språkrör till allmänheten. Fries i 2SAH 23: 197 (1847). Senaste tider hafva .. märkt, att tidningspressen något frångått sin uppgift att vara språkrör för de stora frågorna. Strindberg SvFolk. 2: 414 (1882). De båda partiernas officiella språkrör. SvD(A) 1931, nr 146, s. 22 (om tidningar). (Tidningen) Lundagård .. språkrör för Lunds studenter. SDS 1983, nr 151, s. 23. Ssg (till -rör 1; numera föga br.): språkrörs-ledning. ledning (se ledning, sbst.2 2 a) utgörande l. inneslutande talrör. UB 2: 407 (1873). RiksdRevStatsv. 1909, s. 644. —
-RÖRELSE.
1) till 46, konkret(are): rörelse (se d. o. 8) som företräder ett språksträvande l. kämpar för ett språk o. d. Svedelius Statsk. 4: 305 (1869; om rörelse för flamländskt språk i Belgien). Rydberg Brev 2: 77 (1873; i sg. best., om rörelse för språkrensning i Sv.).
2) (mera tillf.) till 5: rörelse (aktivitet l. impuls) i hjärnans språkcentrum. Nyman NVägPsyk. 32 (1934).
-SAK. jfr sak, sbst. 6 e, o. -fråga. Brunkman SvGr. 8 (1767).
(1, 2) -SAL. [jfr ä. t. sprachsaal] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) elliptisk sal (se sal, sbst.2 2) där tal från den ena brännpunkten hörs i den andra utan att den som befinner sig emellan kan höra det; jfr -valv. ConvLex. 8: 48 (1838).
-SAMFUND~02 l. ~20.
1) till 4: samfund (se d. o. 3 c) som har ett gemensamt (riks)språk. OoB 1936, s. 306. Malmberg SpråkTid 122 (1977).
2) till 46: samfund (se d. o. 3 d) med uppgift att arbeta med språkfrågor l. språkvård l. språkforskning o. d.; jfr -gille, -sällskap. Beskow i 2SAH 34: 133 (1861).
-SAMHÄLLE~020. jfr samhälle 3 o. -samfund 1. Trampe o. Viberg Språkteori 48 (1972).
-SAMHÖRIGHET~0102 l. ~0200. samhörighet med avseende på språk, språklig samhörighet. TSvLärov. 1943, s. 348.
(6) -SATIR. satir (se satir, sbst.1 2) över ngns l. ngts språk; äv.: satir som verkar på grund av språket (det språkliga uttryckssättet). IllSvLittH 2: 92 (1956). DN 1972, nr 330, s. 4.
(4, 4 a) -SCHEMA. (numera bl. mera tillf.) schema (se d. o. 4) för språkundervisning. Verd. 1890, s. 25. —
-SED. språkbruk l. språkvana (se d. o. 2); jfr sed 1 a. Rydqvist SSL 5: 108 (1874). DN 1977, nr 31, s. 8.
(3) -SEDEL. (numera bl. tillf.) = -band 1. Tvänne cheruber (på en predikstol) hålla en språksedel med inskrift ”Ära vare Gud i höjden”. SörmlH 1: 103 (1889).
-SEKRETARIAT. benämning på ett 1978 inrättat samnordiskt språkvårdande organ; jfr -nämnd. Språkv. 1975, nr 3, s. 6 (i referat av förslag).
-SERIE.
1) (†) till 4: serie av samhöriga språk, språkgrupp o. d. Isländska och Indiska språkserierna. Frey 1849, s. 117.
2) (numera bl. tillf.) till 4 a; = -följd. Tegnér (WB) 6: 165 (1828).
-SINNE. [jfr t. sprachsinn] sinne (se sinne, sbst.2 8) för språk(et); ngn gg äv. övergående till att beteckna person med sådant sinne; jfr -begåvning, -känsla, -öra. BetUnd. 1828, Bil. 2, s. 62. (Användningen av deras i st. f. sin) har .. aldrig hos oss blivit mer än .. ett språkfel, mot vilket vakna språksinnen .. livligt reagerat. EHTegnér i ANF 5: 324 (1889). Han hade gott språksinne och tillägnade sig språket fort nog. Schulze Emigr. 207 (1930). Säkert språksinne, god språkunderbyggnad och bred allmänorientering är krav som ställs på en korrekturläsare. Poppius o. Jansson Journ. 91 (1959).
-SITUATION. situation (se d. o. 2) med avseende på språk l. åstadkommen av rådande språkförhållanden, språklig situation. TSvLärov. 1955, s. 447. Språksituationen i svenska Finland. SprVSpr. 119 (1980).
-SKAPANDE, n. om handlingen att utföra språkskapande (se -skapande, p. adj.) verksamhet; jfr -produktion. PedT 1950, s. 70. —
-SKAPANDE, p. adj. som skapar (se skapa 2 a) ett språk l. språket (gm språkelementens aktiva nyttjande ss. uttryck för tankar l. känslor o. d.) l. nya språkformer l. språkuttryck (se d. o. 1) o. d. Claëson 1: 171 (1858). Det uppfattnings- och tänkesätt, enligt hvilka en språkskapande menniskogrupps kollektivande danar språket, har .. kallats den inre språkformen. Rein Psyk. 2: 483 (1891). I våra dagar är nog pressen .. den betydelsefullaste av de litterära språkskapande faktorerna. Rig 1943, s. 33. En förhistorisk, språkskapande period. Böök i 3SAH LXVIII. 2: 13 (1959).
-SKAPARE. språkskapande person (l. väsende o. d.); jfr -förnyare, -stiftare. Claëson 1: 170 (1858). Abenius KellgrProsa 2 (1931).
-SKAPELSE. skapelse (se d. o. 3 a) av språket; äv. om språklig nydaning (äv. konkret, om produkten; jfr skapelse 3 b β). (Adam) lägger .. wid sin Språk-skapelse, förträffligast Guds beläte å daga. Brunkman SvGr. 19 (1767). Hvarje .. språk-skapelse, när den ej är ett rent lån, kan blott vara ett slags nydaning eller hopsättning af det som redan finnes. Leopold i 2SAH 1: 225 (1801). Den individuella språkskapelsen. 2NF 32: 1103 (1921).
-SKATT. om ett språks l. språkets förråd av uttrycksmedel (i sht om l. med tanke på dess ordförråd) ss. en skatt (se d. o. 1); jfr -förråd 2 o. ord-förråd, -skatt. Den hebreiska språkskatten. Reuterdahl InlTheol. 206 (1837). Bröderna Grimm's stora språkskatt, samlad och ordnad af ett bland verldens stora språksnillen. Beskow PVetA 1856, s. 21. August Strindberg har .. betydligt ökat den svenska språkskatten. Heikel Stil. 46 (1929).
(4, 5) -SKEDE. i sht språkv. jfr skede, sbst.2 4, o. -period. Förhistoriska språkskeden. Kock SpråkFörändr. 170 (1896).
-SKICK. om skick (se skick, sbst.1 1 a) med avseende på språk, språkligt skick; äv.: språkbruk l. språksed o. d. (jfr skick, sbst.1 6). Atterbom VittH 55 (1845). Ett äldre språkbruk (i det medeltida lagspråket), som .. fordrat prepositionen um framför konjunktionen æn — ett språkskick, som på ett ställe kvarlefver. AntT 5: 224 (1878). Då Wisén utgaf .. (den stockholmska homilieboken) i en form, som troget återgifver dess språkskick, gjorde han .. forskningen en stor tjenst. Söderwall i 3SAH 7: 28 (1892). Choræus hade .. begynt ägna sig åt förbättrande af gamla .. genom sitt åldriga språkskick för andakten störande psalmer. Liedgren WallinLäroår 102 (1916).
-SKICKLIG. särsk. till 4 a: skicklig (se d. o. 3 a α) i språk, (mycket) språkkunnig; jfr -säker. DN 1894, nr 8857, s. 4 (om lärarinna).
-SKICKLIGHET~002, äv. ~200. [jfr -skicklig] särsk. till 4 a: skicklighet (se d. o. 4 a) i språk, (mycket) god språkkunskap. SvLittFT 1835, sp. 63. Knaust Krög. 41 (1942).
-SKIKT. [jfr t. sprachschicht] (i sht i fackspr.) skikt (se d. o. 3 d) av språk l. språkelement (i serie av visst slag), språkligt skikt. Fennia XLIX. 4: 21 (1929). Högre (t. ex. skönlitterärt) o. lägre (t. ex. vulgärt) språkskikt. IllSvOrdb. (1955).
(4) -SKILD, p. adj. i pl., om folk l. stammar o. d.: skilda (se skilja I 6 b) med avseende på språk; jfr -åtskild. Hjärne ÖsteurKris. 155 (1880, 1914; om stammar).
(4) -SKILJANDE, p. adj. som åstadkommer språkskillnad. NoB 1920, s. 139. —
-SKILLNAD. skillnad (se d. o. 16) i fråga om språk, språklig skillnad, språkolikhet; särsk. till 4: skillnad mellan olika (national)språk. Ihre Föret. V (1779). Den söndring, som genom språkskillnaden nu herrskar ibland det Finska folket. Suomi 1842, 2: 42. Språkskillnader beroende på kulturnivå, tidsskede eller ämne. Östergren (1944).
(4 a) -SKIVA. grammofonskiva för studier l. undervisning i främmande språk; jfr -band 2. ST 1943, nr 15, s. 11. —
-SKOLA.
1) [jfr t. sprachschule] till 4 a: skola (se skola, sbst.2 2) för undervisning i främmande språk; äv. oeg. l. bildl. (jfr skola, sbst.2 2 h); förr äv.: skola (se skola, sbst.2 4) l. kurs l. övning i främmande språk. Ridderlige exercitia såsom .. en Dantzeschola en språkschole. RARP 3: 88 (1638). Handelsskolor, särskilda språkskolor, musik- och sångskolor. Lundin NSthm 686 (1890). (Trettioåriga) Kriget var först och främst en betydelsefull språkskola för de våra. Man skref hos oss länge bättre tyska än svenska. Karlfeldt i 3SAH 24: 92 (1909).
2) (numera föga br.) till 46: språkvetenskaplig skola (se skola, sbst.2 7). Rask-Petersenska språkskolan. Rydqvist SSL 4: 494 (1870).
-SKRIVNING.
1) (numera föga br.) till 46: sätt att skriva (äv. stava) l. att uttrycka sig medelst språket i skrift; jfr skrivning 3 o. -stil 1. Leopold (1805) i 2SAH 17: 14. AGSilverstolpe Bokst. 101 (1811; äv. i fråga om stavning).
2) pedag. till 4 a: skrivning (se d. o. 5) i främmande språk; jfr -stil 2. LärovKomBet. 1884—85, 1: Reserv. s. 35. —
-SKRUD. (i sht i vitter stil) bildl.: språkdräkt; jfr skrud d ζ. Rydberg Brev 2: 142 (1875).
-SKÄMMA. (†) handling l. företag o. d. som skämmer (se skämma, v. 3 m) språket; jfr skämma, sbst.2 1. Bergklint MSam. 1: 167 (1781, 1794).
-SKÄMMANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som åstadkommer språkfördärv, som skämmer (se skämma, v. 3 m) språket. Brunkman SvGr. 50 (1767; om översättare).
-SKÄMMARE. (numera bl. tillf.) språkfördärvare. Brunkman SvGr. 50 (1767; om sakliga företeelser). SvTidskr. 1873, s. 524 (om personer).
-SKÄNDARE. [jfr t. sprachschänder] (†) språkfördärvare. Nordforss (1805). Meurman (1847).
-SKÖN. (numera bl. tillf.) skön i fråga om språk(behandling), språkligt skön. Konstnärligt språksköna ordgestalter. Atterbom Minnest. 2: 102 (1847).
-SKÖNHET~02 l. ~20. skönhet i fråga om språk(behandling), språklig skönhet. Om språkskönhet. Vising (1897; boktitel).
-SKÖRD. bildl.; särsk. till 45: skörd (se skörd, sbst. 7 b) av fakta l. upplysningar rörande ett språk l. språket. Claëson 1: 231 (1858).
-SKÖTSEL. (numera bl. tillf.) språkvård. Wulff SvRim 2 (1898).
(4) -SLÄKT. [jfr t. sprachgeschlecht] (numera föga br.) språkstam; äv. allmännare: språkgrupp (se d. o. 2). Frey 1849, s. 281. Amerikas och Afrikas språkslägter. Beskow PVetA 1856, s. 3. Den ariska språksläkten. PedT 1890, s. 93.
(4) -SLÄKTE. (†) språkstam. Det Caukasiska språkslägtet. 2VittAH 12: 39 (1826).
(4) -SLÄKTSKAP~02 l. ~20. släktskap (se d. o. 2 c) i fråga om språk, språklig släktskap; jfr -frändskap. Retzius EthnolSkr. 227 (1856). Malmberg SpråkTid 69 (1977).
(4) -SMÄLTA. (numera bl. tillf.) bildl., konkret: språkblandning; jfr smälta, sbst.1 2 d. Hof Skrifs. 31 (1753).
-SNILLE.
1) språkbegåvning; jfr snille 3. (P. Fjellstedts) språksnille väckte förundran. BL 13: 166 (1847).
2) person med språksnille (i bet. 1); jfr snille 4 o. -begåvning slutet. Möller (1790). Ihre var ett snille och, hvad som är sällsyntare, ett språksnille af högre ordning. Beskow PVetA 1856, s. 15. —
-SOCIOLOG. (i sht i fackspr.) person (vetenskapsman) som sysslar med språksociologi, sociolingvist. Trampe o. Viberg Språkteori 19 (1972).
-SOCIOLOGI. [jfr t. sprachsoziologie] (i sht i fackspr.) vetenskap(sgren) som undersöker språkliga fenomen ur sociologisk synpunkt (språket ss. social faktor o. d.), sociolingvistik. TSvLärov. 1955, s. 426. —
-SOCIOLOGISK. (i sht i fackspr.) sociolingvistisk; jfr (-sociolog o.) -sociologi. Regnéll Sem. 5 (1958; om problem). Tre språksociologiska skikt: riksspråk .. regionalt standardspråk .. och dialekt. ANF 92: 261 (1977).
-SPALT. i tidning l. tidskrift: spalt (se d. o. 4) för språkfrågor. Svenska Dagbladets språkspalt. Östergren 1283 (1944). TSvLärov. 1954, s. 344. —
-SPEL.
1) [efter motsv. anv. av t. sprachspiel; ordet tidigast använt i tryck 1967, myntat av den tyske språkfilosofen H. Wittgenstein († 1951)] filos. om språkanvändningen (i större l. mindre språkgrupper) l. om språket (stundom med inbegrepp av tanke på de verksamheter som språket betecknar) tänkt ss. ett spel l. en lek med regler liknande ett sällskapsspels l. en barnleks. BonnierLex. 15: 498 (1967).
2) (mera tillf.) om lek l. spel med språkets medel i poesien. GbgP 26/9 1981, s. 2.
(4, 5) -SPLITTRING. splittring av språket l. ett språk (i flera språk l. dialekter o. d.); äv. konkretare, om det härigenom uppkomna tillståndet; jfr -förbistring. SvTidskr. 1874, s. 118. Språksplittringen är maximal i bergs- och urskogstrakterna (i Afrika). Malmberg SpråkTid 115 (1977).
-STADIUM. stadium i språkutveckling. Fornv. 1933, s. 97.
(4) -STAM. [jfr t. sprachstamm] språkv. (större) språkgrupp; numera bl. om var o. en av flera sinsemellan obesläktade stora språkgrupper (vanl. bestående av flera språkfamiljer; jfr -släkt, -släkte, -ätt). Den indoeuropeiska, semitiska, uralaltaiska språkstammen. Lyceum 2: 16 (1811). Den skandinaviska språkstammen. Sundén (1891). Det germanska språket utgör en gren av den språkstam, som plägar kallas den indoeuropeiska eller ariska. Flodström SvFolk 73 (1918). De indianska språkstammarna. Globen 1926, s. 16. —
-STANDARD. standard i fråga om språkförmåga l. språkkunskap(er); i sht till 4 a. TSvLärov. 1940, s. 277. —
-STATISTIK. [jfr t. sprachstatistik] (i fackspr.) vetenskap(sgren) med uppgift att statistiskt belysa språkfrågor (språkvetenskapliga frågor o. d.). Cannelin 189 (1913). Språkstatistiken som medel för författar- eller åldersbestämningar. Östergren (1944).
-STATISTISK. (i fackspr.) jfr -statistik. Språkstatistiska undersökningar i Åland och Eg. Finland. Hembygden(Hfors) 1912, s. 5. —
-STAVNING. (numera föga br.) mer l. mindre tautologiskt, om sätt att stava, stavning. Leopold i 2SAH 1: 69 (1801). AGSilverstolpe Bokst. 111 (1811).
(4, 5) -STIFTARE. (†) språkskapare. SvMerc. 3: 886 (1758).
-STIL.
1) till 46: sätt att uttrycka sig medelst språk(et), språklig stil, stil; jfr -ton 2. 2NF 6: 32 (1906). Barocktidens språkstil överflödar av onödiga blomster. Östergren (1944).
2) (numera föga br.) till 4 a; konkret: språkskrivning (se d. o. 2). Swensson Hoffm. 117 (1935). IllSvOrdb. (1964).
-STOFF. stoff av språklig art, språkligt stoff. Forn-Svenskan .. innehåller ett ganska rikt språkstoff. Munch FsvFnoSpr. XXIII (1849). TSvLärov. 1940, s. 276. —
-STRID. [jfr t. sprachenstreit, sprachstreit] strid i språkfråga; företrädesvis till 4: strid rörande ett språks status (ss. officiellt språk) inom ett språkområde; jfr -tvist. Düben Lappl. 431 (1873). En språkstrid (rörande förändringar i sv. skriftspråk) liknande den gamla rättstavningsfejden. SkrModLF 20: 90 (1922). Den ofta hätska språkstriden i Finland. SvFolket 11: 399 (1940). Norskt försök till försoning i språkstriden (mellan bokmål o. nynorska). DN(A) 1963, nr 347, s. 7. —
-STRIDIG. som strider mot språkriktigheten l. språkbruket, språkligt oriktig; jfr -oriktig, -vidrig. Melin JesuL 1: 117 (1842; om tolkning av ett ord i gr.). Avledn.: språkstridighet, r. l. f. jfr -vidrighet. Dalin (1854).
-STRUKTUR. i sht språkv. Den stora olikheten mellan tysk och japansk språkstruktur. Wendt KärlVårJap. 12 (1925). Malmberg SpråkTid 96 (1977).
-STRÄVAN. jfr -strävande. SAOL (1950).
-STRÄVANDE, n. strävande till förmån för ett språk l. språket (för dess höjande l. status o. d.); särsk. om strävande i språkvårdande syfte. Det unga finska språksträfvandet. Wetterhoff DiktBild. 171 (1875). Puristiska språksträvanden. Östergren (1944).
-STRÄVARE. person som ägnar sig åt språksträvanden. NysvSt. 1928, s. 258 (om L. Petri).
-STUDERANDE, p. adj. o. sbst., m.//ig.
I. ss. adj.; särsk. till 4 a: som studerar främmande språk; äv. substantiverat. SthmBl. 1903, nr 18, s. 4 (om student). De språkstuderande vid högskolorna. TSvLärov. 1952, s. 687.
II. ss. sbst. Språkstuderandena vid våra universitet.
-STUDIE. studie rörande språket (i ngt). En språkstudie i gustaviansk poesi. Östergren (1944).
(4 a) -STUDIO. språklaboratorium. DN 1967, nr 85, s. 4. —
-STUDIUM. studium av ett språk l. språket l. språken, språkligt studium; ofta till 4 a: studium av främmande språk; i sht i pl.; i pl. förr äv. övergående i bet.: språkkunskap(er). BerRevElLärov. 1832, s. 44. (Kathinka) hade i skolan utmärkt sig för ett ovanligt språksinne; farbror Nils lät henne fortsätta med språkstudierna. Lundegård Prom. 1: 99 (1893). Han har goda språkstudier. Cannelin (1921). Språkstudier utomlands. SFS 1958, s. 1459. Ssgr: språkstudie-objekt. (i sht i fackspr.) jfr objekt 3. PedT 1943, s. 109. -verksamhet. SvD(A) 1959, nr 14, s. 15.
(4) -STUND, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10248) [jfr t. sprachstunde] (†) språklektion. Atterbom Minn. 83 (i senare bearbetat brev fr. 1817).
-STÅNDPUNKT~02 l. ~20.
1) om ståndpunkt l. stadium varpå ett språk l. språket befinner sig vid viss tidpunkt. Landsm. II. 12: 6 (1883).
2) ståndpunkt l. åsikt o. d. i en språkfråga l. språkfrågor. Estlander 11Årt. 2: 21 (1921).
-SVAG. som har klen språkförmåga l. klen(a) språkkunskap(er) l. klen förmåga till språkinlärning; äv. substantiverat. Intagning av språksvaga i realskola. PedT 1951, s. 216. SvD(A) 1958, nr 317, s. 2 (om skolelever).
-SVÅRIGHET~002, äv. ~200. om svårighet i fråga om att nyttja l. förstå ett språk l. språket; i sht om svårighet i fråga om kommunikation mellan personer som har olika modersmål. Lyceum 2: 109 (1811; i fråga om översättning). Ungdomliga lärjungar inbilla sig .. gärna, att språksvårigheterna lättare övervinnas med större ordböcker. PedT 1943, s. 226. HT 1951, s. 219. —
-SYN. syn på språket, sätt att betrakta språket. DN(A) 1965, nr 38, s. 2. —
-SYND. (mera tillf.) förseelse l. försyndelse mot språkbruket l. språkriktigheten. Söderhjelm Tavaststj. 194 (1900).
-SYSTEM. system för l. i l. bestående av ett språk l. språket, språkligt system. AGSilverstolpe Språkl. 56 (1814).
-SÄKER. som har säker språkbehandling, språkskicklig o. d. SagSed 1961, s. 71 (i handl. fr. 1866). Avledn.: språksäkerhet, r. l. f. TSvLärov. 1953, s. 659. —
-SÄLLSKAP~02 l. ~20. [jfr t. sprachgesellschaft] jfr -samfund 2. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 132 (1898). Svenska Tungomålsgillet .. vårt första språksällskap. Schück o. Warburg Huvuddr. 2: 23 (1917).
(4 a) -SÄNDNING. i fråga om radio l. teve: utsändning av språkprogram. TSvLärov. 1953, s. 16. —
-SÄTT.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: sätt för samspråk l. samtal, tal. Fröding Eftersk. 2: 74 (1897, 1910).
2) (†) till 46: språkbruk. Den gambla ortographien och språksättet. Schück VittA 4: 444 (i handl. fr. 1733).
-TAKT.
1) språkv. språkelement (del av språklig utsaga) sträckande sig fr. o. m. ett tryckmaximum (intensitetsmaximum) intill ett annat (l. en paus), takt; i sht i fråga om vers: verstakt. Beckman SvVersl. 15 (1898). Noreen VS 2: 142 (1908); jfr SOS 1918, s. 99.
2) (föga br.) språkkänsla l. språksinne l. stilkänsla o. d. Wrangel MvSchwerin 207 (1912).
-TALANG. [jfr t. sprachtalent] jfr -begåvning. Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 114 (: Språktalent). Sina språktalanger har han ytterligare utvecklat genom otaliga besök i främmande land. Rabenius KristinaKlock. 184 (1942). Om icke ett språksnille var han åtminstone en språktalang. Östergren (1944); jfr -begåvning slutet. —
-TANKE. särsk.: tanke gällande ett språk l. språket; äv.: tanke att musiken uppstått med språket ss. grund (jfr -princip). Brunkman SvGr. 17 (1767). Norlind AMusH 8 (1920).
-TAVLA.
1) i sht konstvet. till 3: tavla med kort sentens l. bibelspråk o. d., (text)kartusch; jfr -band 1. Hausen AntiqvForsknR 1876, s. 76.
2) (föga br.) till 46: tabell med paradigm (se d. o. 1). Schück VittA 1: 78 (1932).
(47) -TECKEN. [jfr t. sprach(en)-zeichen]
1) i sht språkv. tecken ingående i ett språk l. språket l. utgörande l. representerande språkelement, språkligt tecken; företrädesvis: tecken (i sht skrivtecken) representerande språkljud; äv. (hos person med språkrubbning): föreställning (som normalt skulle få språkligt uttryck; jfr språk 5 b); jfr -uttryck 2. Orthographisk enlighet mellan språkljuden och språktecknen. Leopold i 2SAH 1: 70 (1801). Järta 1: 187 (1832; om runtecken). Då ljudet, som af människan hufvudsakligen blifvit valdt till bildande af språktecken, är en rent mekanisk process, hvilken (osv.). SvTidskr. 1874, s. 115. Hvarje betydelsefull nick eller skakning på hufvudet, hvarje hänvisande pekning med handen .. måste räknas till språktecknen, fastän de ej hafva ljudets form. Tegnér SprMakt 13 (1880). När en afasisk person tänker, opererar han .. så att säga med blinda språktecken, men i alla händelser med språktecken. Därs. 107. Semantiken befattar sig .. först och främst med språktecken. Regnéll Sem. 6 (1958).
2) (tillf.) i språkliga kriterier bestående tecken på ngt. Om den qvarvarande membranen (av Gutalagen) skulle befinnas äldre än hvad åtskilliga språktecken föranleda, så (osv.). Rydqvist SSL 1: 349 (1852).
-TECKNING. (†) språkbeteckning. AGSilverstolpe Bokst. 52 (1811).
-TEORETIKER. person som ägnar sig åt språkteori- (er) l. framlagt en l. flera språkteorier. 2NF 30: 602 (1920). Den danske språkteoretikern prof. Louis Hjelmslev. TSvLärov. 1955, s. 426. —
-TEORETISK. jfr -teori (o. -teoretiker). EHTegnér i 3SAH 6: 412 (1892). TSvLärov. 1955, s. 426 (om skrifter).
(5) -TEORI. [jfr t. sprachtheorie] i sht språkv. övergripande (o. mer l. mindre spekulativt) tankesystem för förklaring av de allmänna språkvetenskapliga grundfrågorna (t. ex. om språkets uppkomst, förutsättningar, struktur, uppgifter o. funktion), språklig teori. Blanck NordRenäss. 269 (1911). Strukturlingvistiken sådan den framträder t. ex. i Hjelmslevs språkteori. VSocLdÅb. 1947, s. 154. —
-TEST. särsk.: test med uppgift att utröna språkförmåga l. språkförståelse l. språkkunskaper. SvD(A) 1952, nr 176, s. 7. —
-TEXT. om text med tanke på att den är avfattad på ett (visst l. speciellt l. främmande) språk. Hirn GPostv. 270 (1926).
-TILLSTÅND~02 l. ~20. om tillstånd vari ett språk l. språket befinner sig (vid viss tidpunkt), språkligt tillstånd. ÖfversFilolSällskLdFörh. 1881—88 35 (1890). Malmberg SpråkTid 63 (1977).
(4 (a)) -TILLÄGG~02 l. ~20. förvaltn. om lönetillägg utgående till befattningshavare som i sitt arbete måste nyttja (i Sv.) ovanligare språk l. språk talat av en minoritet (t. ex. i Norrl. finska l. lapska). SFS 1941, s. 883 (utgående till lärare i Norrl.). Därs. 1953, s. 560 (i fråga om kanslist vid utrikesförvaltningen). Därs. 1959, s. 764 (utgående till präst inom Härnösands l. Luleå stift). Borgåbl. 1978, nr 120, s. 4 (om förh. i Finl.).
-TILLÄGNAN~020. = -tillägnelse. PedT 1950, s. 81 (i fråga om främmande språk).
-TILLÄGNANDE~0200. = -tillägnelse. TSvLärov. 1955, s. 398 (i fråga om främmande språk).
-TILLÄGNELSE~0200. tillägnelse av språkkunnighet (i det egna språket l. främmande språk). Verd. 1887, s. 114 (i fråga om främmande språk). Barnets förmåga av språktillägnelse. TSvLärov. 1944, s. 284. —
-TIMME, äv. -TIMMA. [jfr t. sprachstunde] jfr -lektion. BerRevElLärov. 1832, s. 67. —
-TON.
1) språkmelodi (se d. o. 1). Barnet uppfattar alltid först språktonen, innan det kan utsäga orden. Dybeck Runa 1849, s. 42. Språktonen på Bornholm påminner i hög grad om Kiviksskånskan. Österling SkånUtfl. 138 (1934).
2) i allmännare anv., om sätt att uttrycka sig medelst ett språk l. språket, närmande sig l. övergående i bet.: språkstil (se d. o. 1) l. stil. Atterbom Siare 4: 145 (1847). Omsorgen om den rätta språktonen visar sig i den noggranna transkriptionen och ibland i en rikedom på folkloristiska detaljer (i Frödings Räggler och paschaser). IllSvLittH 4: 295 (1957).
-TRADITION. om förhållandet att ett språk (l. språkbruk) traderas (överföres) mellan (individer l.) generationer inom ett språksamfund; äv. konkretare, om ett medelst sådan tradering vidarefört språkbruk. Den latinska språktraditionen. TSvLärov. 1942, s. 367. Barnens och överhuvud den unga generationens övertagande av språktraditionerna. Regnéll Sem. 126 (1958).
(4 a) -TRÄNGSEL. (mera tillf.) oeg. l. bildl., om förhållandet att många främmande språk trängs på ett skolschema. PedT 1902, s. 412.
(4, 4 a) -TRÄNING. träning för att uppnå språkfärdighet. TSvLärov. 1949, s. 36 (i fråga om främmande språk). Modersmålsundervisningens språkträning. Språkv. 1977, nr 3, s. 10. —
-TUKT. tukt l. ordning l. disciplin i fråga om språkbruk. TLär. 1846—47, s. 70. —
-TVIST. jfr -strid. AGSilverstolpe Bokst. 115 (1811).
-TVÅNG. tvång i fråga om språkbruk; särsk. dels till 4: tvång att bruka visst nationalspråk, dels till 4 a, i fråga om skolundervisning: tvång att läsa främmande språk. 2NF 7: 953 (1907). Därs. 33: 283 (1921).
(4) -TYDARE. (numera föga br.) om tolk; jfr -uttydare. BrefvTalLärdVet. 1759, s. 55. —
-TYP. NordT 1886, s. 568. —
-TYRANN. särsk. (numera föga br.) till 6: tyrannisk språkkritiker. Bergklint Vitt. 30 (1772).
-TYRANNI. tyranni utövat av (ett) språk l. språket l. (till 4 a, i fråga om skolundervisning) de främmande språken. PedT 1902, s. 333 (om tyranni utövat av de stora språken). Därs. 1905, s. 193 (i fråga om skolundervisning).
-UNDERBYGGNAD~0020. om språkkunskap(er) ss. underbyggnad för verksamhet l. befattning l. utbildning o. d. Frey 1843, s. 212. —
-UNDERSÖKNING~0020. undersökning av ett språk l. språket (hos ngn l. ngt) l. av en språkfråga l. språkfrågor o. d.; förr äv.: språkforskning. Den historiska och jemförande språk-undersökningen. Beskow PVetA 1856, s. 2. Riksåklagarens framställning om ytterligare en språkundersökning av de anonyma breven. SvD(A) 1962, nr 15, s. 7. —
-UNDERVISA~0020. [jfr -undervisning] (mera tillf.) meddela språkundervisning. SvD 1975, nr 141, s. 12. —
-UNDERVISARE~00200. (mera tillf.) person som meddelar språkundervisning; äv. om medium gm vilket språkundervisning meddelas. TSvLärov. 1951, s. 384 (om skolradion).
-UNDERVISNING~0020. undervisning i l. om (ett) språk l. språket l. i språkfrågor o. d.; i sht till 4 a: undervisning i främmande språk. Wikforss 643 (1804). Modersmålet, hvars lärande .. bör läggas till grund för all språkundervisning. BerRevElLärov. 1825, s. 46. Latinsk språkundervisning. Eng Said AliNino 9 (1938). Henning HbgMinn. 2: 29 (1953; om undervisning i främmande språk). Ssgr: språkundervisnings-fråga. jfr fråga, sbst. 3. PedT 1890, s. 34. -kommission. kommission (se d. o. 5) för behandling av språkundervisningsfrågor. PedBl. 1876, s. 145. -metod. Lagerstedt SvUppfH 27 (1903).
-UPPFATTNING~020.
1) förmåga att uppfatta språkliga meddelanden; jfr -förmåga, -förståelse. LärovKomBet. 1884—85, 1: Reserv. s. 28.
2) uppfattning av l. åsikt om språket l. en språkfråga l. språkfrågorna (ss. en helhet). SoS 1919, s. 140. —
-UPPFINNARE~0200. (numera föga br.) person som hittat på ett l. flera språkelement l. uppfunnit (principen för) språket; jfr -skapare, -stiftare. Trendelenburg GrSpr. 80 (1801). Boivie SvSpr. 10 (1820).
-UPPFINNING~020. särsk. (numera föga br.) till 5: uppfinning av (principen för) språket. Claëson 1: 198 (1858).
-UTBILDAD~020, p. adj. som har språkutbildning. SvD(A) 1966, nr 58, s. 28 (om akademiker).
-UTBILDNING~020. utbildning på språkområdet (se -område 2 o. jfr -bildning 2); i sht till 4 a. PedT 1890, s. 34. —
-UTJÄMNING~020. utjämning mellan olika språk l. mellan språkskikt i ett språk l. i språket. Almquist VärldH II. 1: 124 (1931).
-UTTRYCK~02 l. ~20.
1) konkret(are), dels: sätt att uttrycka sig gm språket, dels (o. vanl.) konkret: i språkform avfattat uttryck l. avfattad fras l. vändning, (språkligt) uttryck (jfr -vändning). Wrangel Dikten 109 (1912). PedT 1961, s. 9 (i pl., konkret).
2) (i fackspr.) språktecken (se d. o. 1). Regnéll Sem. 22 (1958).
(4) -UTTYDARE~0200. (tillf.) om tolk; jfr -tydare. Moberg Invandr. 135 (1952).
-UTVECKLING~020. [jfr t. sprachentwicklung] (i sht i fackspr.) om ett språks l. språkets l. språkbrukets utveckling (förändring); äv. i fråga om person l. folk l. mänskligheten o. d.: utveckling med avseende på språk, språklig utveckling; jfr -förändring, -växt 1. Språkutvecklingen är (enl. Steinthal) medvetandets utveckling. Claëson 1: 249 (1858). (Rydberg) har ropat ett berättigadt ”halt” gent emot en i många afseenden skef språkutveckling. Rudin i 3SAH 11: 73 (1896). Den nya tiden (dvs. c. 1850—1950) inneslöt i sig många faktorer, som påverkade språkutvecklingen (i Sv.). Rig 1958, s. 111. Barnets språkutveckling. Malmberg SpråkTid 62 (1977).
-VALL. bildl.: språkbarriär. DN(A) 1964, nr 220, s. 3.
(1, 2) -VALV. [jfr t. sprachgewölbe] (numera bl. i skildring av ä. förh.) språksal. ConvLex. 8: 38 (1838).
(4 a) -VAN. (mera tillf.) van att bruka främmande språk. Språkvana tolkar och översättare. Östergren (1944).
-VANA.
1) (mera tillf.) till 4: vana vid (att bruka) ett språk. Högberg Jim 205 (1909).
2) till 46: vana med avseende på val av språkliga uttryckssätt o. d.; äv. liktydigt med: språkbruk. Den en gång inrotade språkvanan. Leopold i 2SAH 1: 212 (1801). Den påverkan från de antika språken, som visar sig i .. (Goethes) språkvanor. Mjöberg StilStud. 219 (1911). Språkvanan är visserligen en stark konservativ makt, men det är ändå naturligt, att förändringar uppkommer under tidernas lopp. Regnéll Sem. 72 (1958).
-VANLIG. [jfr -vana] (†) som utgör en språkvana (se d. o. 2) l. tillhör språkvanorna; äv. ss. adv.: i enlighet med språkvanan l. språkvanorna. PedT 1896, s. 454. Därs. 466. Därs. 470 (ss. adv.).
-VERK.
1) (numera föga br.) till 4, om litterärt verk med tanke på dess avfattning på visst språk. Våra svenska språkverk. EHTegnér i 3SAH 6: 455 (1891).
2) (numera bl. mera tillf.) till 46: bok l. skrift som behandlar ett språk l. språket l. språkfrågor l. språkvetenskap o. d., språkligt verk, språkarbete. Rydqvist (1845) i 3SAH LIX. 3: 275 (om den av Svenska akademien tilltänkta ordboken). I sitt stora språkverk har Bopp närmare utvecklat (osv.). Dens. SSL 1: 495 (1852). Ljunggren SAHist. 2: 445 (i handl. fr. 1868; om Rydqvists Svenska språkets lagar). Auerbach (1913).
-VERKSTAD~20, äv. ~02. särsk. (numera bl. tillf.) fiktivt: verkstad för tillverkning av språkelement. Sahlstedt CritTuppSag. 5 (1759).
-VERKTYG~02 l. ~20. vid språkljudens frambringande använt verktyg, talverktyg; jfr -organ 2. Lidforss TyGr. 6 (1860).
(3) -VERS. (mera tillf.) på språkband o. d.: sentens l. bibelspråk o. d. i form av en vers. Fornv. 1949, s. 321. —
-VETANDE. vetande om ett språk l. språken l. språket, språkligt vetande. Rydqvist i 2SAH 45: 320 (1870).
-VETARE. (ngt vard.) språkvetenskapsman. SD 1918, nr 24, s. 4. —
-VETENSKAP~002, äv. ~200. [jfr t. sprachwissenschaft] vetenskap med språkforskning ss. uppgift; språkforskning l. lingvistik; stundom avgränsat l. modifierat på olika sätt; jfr filologi. Allmän språkvetenskap, vetenskap(sgren) med uppgift att undersöka det för allt (mänskligt) språk gemensamma o. väsentliga. Liljestråle PVetA 1784, s. 43. Med ”språkvetenskap” eller lingvistik, såsom den företrädesvis kallas af fransmännen, menas .. något annat och omfångsrikare än med ”språkforskning” eller filologi. NordT 1881, s. 243. Den jämförande språkvetenskapen. Lundström UngVet. 4 (1900). Såsom den moderna språkvetenskapens grundläggare kunna nämnas F. Bopp, R. K. Rask och J. Grimm, vilkas epokgörande arbeten härröra från åren 1816—19. SvUppslB 25: 1002 (1935). Modern amerikansk språkvetenskap. Regnéll Sem. 140 (1958). SvStatskal. 1976, s. 715 (: allmän språkvetenskap).
-VETENSKAPA~0020. [till -vetenskap] (vard., tillf.) ägna sig åt språkvetenskap. AP 1951, nr 83, s. 6. —
-VETENSKAPARE~00200. [till -vetenskap] (ngt vard.) språkvetenskapsman. Östergren (1944).
-VETENSKAPLIG~0020. [till -vetenskap; jfr t. sprachwissenschaftlich] jfr -vetenskap (o. -vetenskapare) samt filologisk, lingvistisk. Richert Ljudlag. 7 (1863). Från denna tid (dvs. 1819—35) härstamma (W. v.) Humboldts språkvetenskapliga arbeten. Bolin Statsl. 2: 320 (1871). Stiernhielms språkvetenskapliga verksamhet. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 179. Universitetet i Lund .. Språkvetenskapliga sektionen. SvStatskal. 1977, s. 730. Avledn.: språkvetenskaplighet, r. l. f. Östergren (1944).
-VETENSKAPS-MAN. vetenskapsman som ägnar sig åt språkvetenskap; jfr -forskare, -vetare, -vetenskapare. Sommarin Tal. 33 (1908).
-VIDRIG. [jfr t. sprachwidrig] språkstridig. Den här nyttjade böjning (dvs. aktiv form av verbet rädas) är .. aldeles språkwidrig. Polyfem II. 34: 1 (1810). Sundén o. Modin Stil 15 (1871; ss. adv.). PedT 1899, s. 18 (om översättningar). Kursledaren rättade språkfel och språkvidriga uttryckssätt. LundagKron. 3: 92 (1955). Avledn.: språkvidrighet, r. l. f. [jfr t. sprachwidrigkeit] om egenskapen l. förhållandet att vara språkvidrig, språkstridighet; äv. konkretare: språkfel (se d. o. 2). Schulthess (1885). NordRevy 1895, s. 862 (i pl., konkretare).
-VIKTIG. (numera mindre br.) viktig på grund av sitt språk l. viktig för språket l. språkvetenskapen o. d.; språkligt viktig. Frey 1845, s. 56 (om urkunder). Henriksson Tyskl. 180 (1901; om länder).
(4) -VILLA. särsk. (†): språkblandning l. språkförbistring. Möller (1790). ÖoL (1852).
-VIRTUOS. person som är språkkonstnär l. överlägset skicklig språkkännare, språklig virtuos. BL 10: 362 (1844).
-VIRTUOSITET. [jfr -virtuos] virtuositet i fråga om språkbehandling l. språkkännedom, språklig virtuositet. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 145 (i handl. fr. c. 1860).
(3) -VIS. [jfr (ä.) t. sprachweise] (†) i (form av) sentenser l. ord- l. bibelspråk o. d. När man talar språk- eller glose-wis, lämnas artikeln gerna borta. Felde TySpr. 55 (1734). Lindfors (1824).
-VITTER. (†) språkkunnig l. språklärd. Wallquist EcclSaml. 5—8: 30 (1773).
-VRÄNGNING. (†) språkfel (se d. o. 2). Atterbom Siare 2: 196 (1843).
-VÅRD. ss. sammanfattande benämning på verksamhet l. strävanden avsedd(a) att få språkbrukarna att följa ss. riktiga ansedda språknormer (språkriktigheten) i ett (l. en grupp av) levande språk (gm att t. ex. sprida språklig upplysning l. ange lämpliga språkmönster l. motarbeta språkstridiga företeelser); jfr -ans, -rykt, -skötsel. Nämnden för svensk språkvård (bildad 1944, sedan 1974 kallad Svenska språknämnden; jfr -vårds-nämnd). Leopold (1806) i 2SAH 17: 41. ”Svenskan som skriftspråk” (utgiven 1897 av G. Cederschiöld) bildar en märkessten i svensk språkvård. NSv. 1918, s. 457. Ahnlund i 3SAH LIV. 1: 25 (1943: nordisk språkvård). Språkvård. (1965; titel på tidskrift). Ssgr: språkvårds-arbete. jfr arbete 5 d. DN 1961, nr 159, s. 9. -fråga. jfr fråga, sbst. 3. Wessén Språkrikt. 15 (1957). -nämnd. särsk. i sg. best., om Nämnden för svensk språkvård (sedan 1974 kallad Svenska språknämnden). SAOL (1973). -pris. pris (se pris, sbst.3 III 1) utdelat ss. erkänsla för språkvårdsarbete. LD 1957, nr 297, s. 16 (utdelat av Svenska akademien). -problem. jfr -vårds-fråga. TSvLärov. 1952, s. 87. -synpunkt. i uttr. ur språkvårdssynpunkt, ur språkvårdens synpunkt. NysvSt. 1934, s. 171. —
-VÅRDANDE, p. adj. om (person l.) institution o. d.: som ägnar sig åt språkvård; om ngt sakligt: som innebär l. avser språkvård. SvStil 24 (1935; om verksamhet). Skolor och andra språkvårdande organ. Malmberg SpråkTid 91 (1977).
-VÅRDARE. [till -vård] person som ägnar sig åt språkvård; jfr -ryktare, -yrkare. Östergren (1944).
-VÄG.
1) (numera bl. tillf.) bildl.: väg i fråga om språkstudier l. språkforskning. 1VittAH 4: 418 (1781).
2) i uttr. i språkväg (förr äv. i språkvägen), i fråga om språk(et), i språkligt hänseende. Almqvist AllmSpr. 72 (1835). Dina (dvs. B. v. Beskows) nitiska bemödanden i språkwägen. Järta (1843) i 3SAH XLIII. 2: 152. Johnson Slutsp. 190 (1937).
-VÄLDE. (numera föga br.)
1) språkområde (se d. o. 1). Rydqvist SSL 2: 238 (1857).
2) välde l. makt över språket, språkbehärskning. 2NF 12: 1084 (1910).
-VÄNDNING. [jfr t. sprachwendung] på ett språk l. medelst språket formulerad vändning l. fras l. formulering o. d., (språklig) vändning; jfr -uttryck 1. Leopold 6: 30 (1792). SvD(A) 16/3 1938, s. 11. —
-VÄRLD. om den värld l. det område av mänsklig aktivitet som ett språk (l. en språkgrupp) l. språket l. språkvetenskapen o. d. utgör; äv. bildl.; jfr -område 2. Nomina, d. ä. språkverldens personer. Rydqvist SSL 2: 618 (1860). Träet är ”vår andes stämma” i bostadsgestaltningens språkvärld. Form 1940, s. 203. Den barnsliga språkvärlden. TSvLärov. 1953, s. 698. —
-VÄSENDE. (†) inom språkforskningen rådande tillstånd l. förhållande. Tiällman Gr. Fört. 5 (1696).
-VÄXT.
1) (mera tillf.) språkutveckling. Föredrag över ämnet ”Språkväxt och språkvård”. TSvLärov. 1944, s. 362.
2) (numera föga br.) bildl., om språkelement (ordbildning l. språkform o. d.) uppkommet i ett språk l. språket. Rydqvist SSL 1: 264 (1850). Därs. 5: 206 (1874).
-YRKARE. (†) språkvårdare. Liljestråle PVetA 1784, s. 42. —
-YTTRING. yttring av språkverksamhet; i sht förr äv. om ngt som yttras, yttrande; jfr -akt. Barnets första språkyttring är mera pronominell, än nominell. SvLittFT 1838, sp. 534. Kjederqvist Pret. 12 (1898; om yttrande).
(4) -ÅTSKILD~02 l. ~20, p. adj. = -skild. Phosph. 1812, s. 19. Palmblad Fornk. 1: 33 (1843).
-ÄLSKANDE, p. adj. om person (l., metonymiskt, om hjärta o. d.): som älskar språk(et) l. språkstudier l. språkfrågor l. språkforskning o. d. Pourel de Hatrize 6 b (1650; om hjärtan).
-ÄLSKARE. språkälskande person. Brunkman SättPenn. 15 (1765). (Spegel) var en praktisk man, och han var språkälskare. GotlArk. 1933, s. 9. —
-ÄMNE.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: ämne för samspråk, samtalsämne. På hans bord (låg) .. det .. lösa bladet af en hans öfversättning utur Gessners idyller. Detta blef genast vårt språkämne. MoB 2: 86 (1792).
2) (†) till 4; om sammanfattningen av ett språks karakteristika, närmande sig bet.: språk. Rydqvist SSL 1: VII (1850).
3) (numera föga br.) till 46: språkmaterial. Brunkman SvGr. 70 (1767). EHTegnér i 2SAH 58: 54 (1882).
4) pedag. till 4 (a), om undervisning i (främmande) språk ss. skolämne. TLär. 1847—48, s. 8. TSvLärov. 1952, s. 182.
5) (numera föga br.) till 46: ämne för språkforskning. Leopold (SVS) II. 4: 250 (1810). Ssg (till -ämne 4; tillf.): språkämnes-rum. skolrum (speciallokal) för undervisning i språkämne. PedT 1961, s. 104. —
-ÄNDELSE. (†) hos ord: ändelse; jfr ord-ändelse. Leopold i 2SAH 1: 75 (1801).
-ÄNDRING. om en i text gjord ändring av språket (för att förbättra det); jfr -rättelse. Warburg i 2SAH 59: 423 (1882).
(4) -ÄTT. (numera mindre br.) språkstam. Rydqvist SSL 5: 3 (1874). Östergren (1944; angivet ss. mindre vanl.). Malmberg Teckenl. 61 (1973).
-Ö.
1) [jfr t. sprachinsel] i sht språkv. till 4, om mindre, avgränsat språkområde (se d. o. 1) inne i område där annat l. andra språk talas. Svedelius Statsk. 3: 14 (1869). Gammalsvenskby, en nordisk språkö i det slaviska språkhavet. Östergren (1944).
2) (numera bl. tillf.) till 5, i uttr. hjärnans språkö, om språkcentrum i hjärnan. Tegnér SprMakt 102 (1880).
(4) -ÖKNING. (†) om ökning av ett språks ordförråd. Leopold i 2SAH 1: 221 (1801).
-ÖRA. bildl., om förmåga att uppfatta (finare) skiftningar i ett språk l. språket o. dyl. l. att avgöra språkriktighet o. d., öra för språk(et); oftast ungefär liktydigt med: språkkänsla l. språksinne; äv. pregnant, om god språkkänsla osv.; jfr -gehör. Ödman UngdM 1: 61 (1881). Grammatiska dissonanser skära lika obehagligt i ett känsligt språköra, som musikaliska i ett godt gehör. EHTegnér i 3SAH 6: 239 (1891). I almanackan från 1882 finner man en mängd genuina repliker och talesätt, som hennes (dvs. V. Benedictssons) fina språköra fångat upp. Böök i 3SAH LX. 2: 160 (1949).
-ÖVNING.
1) abstr. o. konkret: övning avsedd att ge skicklighet i språkbehandling. ÅbSvUndH 60: 257 (1812; i pl., om övningar i svenska språket). Verd. 1886, s. 86 (i pl., i främmande språk). För Skogekär Bärgbo var (sonettcykeln) Wenerid måhända i främsta rummet en språköfning. Schück (o. Warburg) LittH 1: 320 (1896). PedT 1958, s. 71.
2) (†) sätt att använda språket, språkbruk. Att smickra de mäktiga och trampa de ringa, att smäda och baktala — detta allt är werldens språköfning. Rogberg Pred. 1: 344 (1825).
B (†): SPRÅKE-BOK, -MAN, -MÄSTARE, se A.
Avledn.: SPRÅKA, se språka, v.1
SPRÅKAKTIG, adj. [delvis att hänföra till språka, v.1] (†) till 1, om person: som är skicklig talare, vältalig. (Fvn.) Taulvijsr .. (lat.) Disertus, (sv.) Talande, språkachtig. Verelius 253 (1681).
SPRÅKIG, adj. [delvis att hänföra till språka, v.1; jfr dan. o. nor. -sproget, t. -sprachig (alla i bet. 3)]
1) (†) till 1: som har talförmåga, som kan tala. Schultze Ordb. 4810 (c. 1755).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: språksam, pratsam, talför. Höijer GrBerg 133 (1940). jfr LandsmFrågel. 35: 9 (1931).
3) till 4; ss. senare led i ssgr.
a) om person l. folk o. d.: som talar l. nyttjar (så l. så många) språk l. (det l. det) språket; jfr bland-, engelsk-, finsk-, fransk-, mång-, rysk-, svensk-, två-, tysk-språkig m. fl.
b) om ngt sakligt: kännetecknad av (det l. det) språket l. (så l. så många) språk; särsk. om tal l. skrift (bok) o. d.: avfattad på (det l. det) l. (så l. så många) språk; jfr bland-, en-, engelsk-, finsk-, fransk-, mång-, rysk-, svensk-, två-, tysk-språkig m. fl.
4) till 6 a: som har ett så l. så beskaffat språk l. sätt att uttrycka sig, som uttrycker sig så l. så; ss. senare led i ssgr; jfr fri-, skrift-, skön-språkig.
SPRÅKLIG, SPRÅKSAM, se d. o.
Spoiler title