SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1985  
SPRICKA sprik3a2, v. sprack sprak4 (sprucko spruk3ω2), spruckit spruk3it2, sprucken spruk3en2 ((†) pr. sg. -ar Rålamb 13: 150 (1690)). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SPRICK, sbst.1 Anm. P. pf. sprucken i adjektivisk anv. kan kompareras med gradf. (-cknare, -cknast) samt uppträda i avledn. spruckenhet, r. l. f.: Vid idealens spruckenhet / och känslans skämda vin / hvar får din själ sin druckenhet, / du gamle Fridolin? Karlfeldt FridLustg. 31 (1901). De sprucknaste och förslitnaste ekbänkar, som någonsin stått och skräpat i några parker. Gellerstedt Glänt. 81 (1909).
Ordformer
(förr äv. -ik-, -ikk-. -a 1626 osv. -ia 1611)
Etymologi
[sv. dial. spricka; jfr ä. d. sprikke (som ersatts av d. sprække; se SPRÄCKA, v.2), d. dial. (Bornh.) sprikka, nor. dial. sprekka, äv. sprikka; nybildning utifrån det ipf. sg. av SPRINGA, v., som föreligger i fsv. sprak, fd. spra(c)k, fvn. sprakk. — Jfr SPRICKA, sbst., SPRUCKA, SPRÄCKA, v.1]
1) få en spricka (se SPRICKA, sbst. 1) l. sprickor (o. gå sönder l. falla isär); rämna; i sht förr äv. utan närmare tanke på sprickbildning: brista l. gå av; ofta i p. pf. i adjektivisk anv.: som spruckit, som har en spricka l. (en mängd) sprickor. Glaset, fönsterrutan sprack. Byxorna sprack där bak. Vid tjällossningen sprack muren på flera ställen. Torr hud spricker lätt. Sprucken bräda, kopp, spegel. Ha spruckna läppar. Schroderus Dict. 252 (c. 1635). Djn Kraft är ganska stor, at Bärgen där wed sprikka. Warnmark Epigr. A 2 b (1688). Kalk- och lerbotn .. har samma olägenheten, som sand- och grus-jord, at han .. spricker om sommaren och giäser om wintren. Serenius EngÅkerm. 24 (1727). Gubben stod så bredbent i sand, / Hosta och fukta sin tand; / Böxbandet i böxorna sprack; / Nu gick han til fönstret och drack. Bellman (BellmS) 1: 131 (c. 1775, 1790). ”Hur är det med dig lillpulla?” frågade han och strök med sin hårda spruckna hand det ljusa håret ur pannan. Wetterbergh Altart. 99 (1848). Varför spricker stål vid härdning? JernkA 1970, s. 9 (rubrik). — jfr AV-, SJÄLV-, SÖNDER-, TU-, UPP-SPRICKA o. KÄRN-, RÖD-, SOL-SPRUCKEN. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksartade uttr. Om korffwen kokar för mÿcket, så spricker han. Celsius Ordspr. 2: 240 (1709). Krukan går så länge till brunnen, att hon slutligen spricker. Landgren Ordspr. 98 (1889). jfr: Min kruka har spruckit, hon gick för länge till brunnen! Giftas är seqvestrerad och Strindberg dömes till 6 månars Långholm. Strindberg Brev 4: 339 (1884). Rosor i ett sprucket krus / är ändå alltid rosor. Fröding NDikt. 128 (1894). Sprucken kruka kan vara länge. Holm Ordspr. 310 (1964).
b) i p. pf. i adjektivisk anv., om klocka l. stränginstrument o. d.: som spruckit l. har en spricka l. (en mängd) sprickor (o. därför en sprucken (se 2 g β β') ton l. klang). Får .. (den inom folkbildningsarbetet verksammes) bemödande ej inifrån ett sådant lif, att hvarje påstötning utifrån skall kännas snarare såsom störande än framdrifvande; då är och förblir han ej stort bättre än en skorrande malm och en sprucken bjellra. Cygnæus 5: 441 (1860). Sprucken klocka har ingen klang. SvOrdspråksb. 82 (1865). Lundgren MålAnt. 1: 321 (1870; om gitarr). När Vår Herre spelar en vacker visa, frågar han ej efter, om han väljer en sprucken fiol. Svea 1892, s. 28 (angivet ss. yttrat av Runeberg 1851).
c) (medelst l. under sprickbildning l. rämnande) öppnas l. öppna sig; särsk. om böld o. d.; jfr d, 4. Spricker .. (bölden) så rinner Tiockt och tunt waar ther vth. Schroderus Comenius 315 (1639). Spricker bölden sielf, är det wäl. Lindestolpe Pest. 59 (1711). Jordytan är som huden hos en koppsjuk, när kopporna spruckit. Ruin SjunknH 110 (1956).
d) ss. beteckning för att ngt rämnar l. brister gm (utlösning av) inre tryck, närmande sig l. övergående i bet.: sprängas sönder l. explodera; jfr c, e α. (Sv.) Spricka, (fr.) crever. Möller (1745). Råd mig, gamla Susanna, och säg, hvad måste jag göra? / Måste jag stå för den ärade herrn och begäras af honom, / Spricker min kind af blod och mitt hjerta hoppar ur barmen. Runeberg (SVS) 3: 116 (1836); jfr 3. Bomben sprack. Meurman (1847). ”Stackars gubbe, ena armen / Den är borta, hela barmen / Full med skärfvor af granaten!” / Munter sad': ”han sprack, den saten.” Runeberg (SVS) 5: 69 (1857). Blås inte upp såpbubblan mer, då spricker den. Östergren (1944). — särsk. oeg., ss. beteckning för att ngt är l. blir överfullt; jfr e α α'—η'. Museet har för att icke spricka nödgats deponera specialsamlingar i spridda delar av staden. DN(A) 1928, nr 71, s. 3.
e) med avs. på (kroppsdel hos) person l. sagoväsen l. djur.
α) [i sht specialanv. av c] i fråga om l. med klar tanke på ett explosionsliknande sprickande l. rämnande o. d.; dels i eg. anv., om (enl. föreställning i saga l. enl. folklig föreställning) inträffad handling, i sht med avs. på (mage hos) jätte l. troll l. padda, dels (se α'—η') mer l. mindre metonymiskt l. bildl. (Paddan) sen sit gap mot vädret vände, / Sig spände och sig åter spände, / Til des hon sprack, det arma djur! Kellgren (SVS) 2: 29 (1779). När hans maka Nanna, Neps dotter, såg detta, grämde hon sig så, att hon sprack av sorg och dog. Cnattingius SnE 67 (1819). Somliga påstå till och med, att trollen icke tåla vid att se solen; ty om de det göra, så ”spricka de”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 16 (1863). Den ryktbara kameleonten, som placerades på en skotsk schal och omedelbart sprack. KGHildebrand (c. 1940) hos Östergren. — särsk. mer l. mindre metonymiskt l. bildl.; i sht i sådana uttr. som vara nära l. färdig att l. kunna spricka.
α') i uttr. betecknande att ngn är l. känner sig (fullständigt) proppmätt. Mont-Louis FrSpr. 285 (1739). Dra in i helfvite, stå ej och hicka, / Ty nu ska vi dricka, / Så hjertat ska picka / Och buken ska spricka; / Det gör ingen ting. Bellman (BellmS) 1: 18 (c. 1769, 1790). Han äter tils han spricker. Widegren (1788). Vi äter så vi håller på att spricka. Wassing Dödgr. 451 (1958). särsk. (†) i p. pr. i uttr. sprickande mätt, sprickfärdig av mättnad, fullständigt proppmätt. Lindschöld Gen. E 1 b (1669).
β') ss. beteckning för att ngn är mycket fet; äv. i uttr. spricka i skinnet (jfr γ' slutet). Han är så tjock, så fet, att han spricker, att han spricker i skinnet. Weste FörslSAOB (c. 1817).
γ') i uttr. betecknande att ngn plågas l. är helt uppfylld av vrede l. avund l. nyfikenhet l. talträngdhet o. d.: krevera, explodera; förgås; ngn gg äv. (om hänförd publik): råka i upplösningstillstånd. Samsom .. sade för sina hustru Delila, huru han kunde mista sijn starkheet, ther öffwer hon när hade spruket, för än hon thet sqwalrade för hans fiender. Bullernæsius Lögn. 123 (1619). (Han) har .. intet blifwit rasande eller spruckit af ondska och bitterhet öfwer hwart och ett minsta fel, som drängen eller pigan i hastighet kunnat begå. Lundberg Paulson Erasmus 95 (1728). Jag är så arg, at jag kan spricka: / En näsduk för min lilla Flicka, / Hon (dvs. pigan) i sit slummer vräkte bort (dvs. förstörde). Lenngren (SVS) 1: 8 (1775). Sist å andra afdelningen (kom) ”Sten Sture” med solo af hr. John Forsell. Härefter var det som auditoriet ”sprack”. Hr. Forsell måste gång efter gång fram och mottaga publikens hyllning. SD(L) 1904, nr 156, s. 5. Det var en som velat haft rollen och höll på att spricka av avundsjuka. Siwertz Nov. 287 (1918). Ändå längtar jag till Cagnes så jag kan spricka. Wilhelm BrJeanne 145 (1926). Barnen sprucko av nyfikenhet, frågorna forsade ur dem. Nilsson HistFärs 59 (1940). särsk. (numera föga br.) i uttr. spricka i skinnet av högmod, spricka av högmod. Kolmodin QvSp. 1: 599 (1732).
δ') i det ordspråksartade uttr. förr spricka en hel aln än ge sig en halv tum, om person: vara ytterst envis l. dyl. Han hör nog till dem som förr spricker en hel aln än han ger sig en halv tum. Östergren (1944).
ε') i det ordspråksartade uttr. förr än han l. hon tiger förr spricker han resp. hon. Ingen sqwallerbytta är hon, men förr än hon tijger förr spricker hon. Törning 85 (1677). Rhodin Ordspr. 52 (1807).
ζ') (numera mindre br.) om person: sprängas (av brist på syre); jfr β. DeFoë RobCr. 47 (1752).
η') i uttr. betecknande att ngn känner det som om huvudet skulle sprängas av huvudvärk l. påfrestning till följd av tankemöda l. oväsen l. för att ngn har sprängande huvudvärk: sprängas. Hvilken galen envis flicka! / Rättnu vill mitt hufvud spricka / Af så mycke prat och gräl. Nordforss Theaterdir. 1 (1799). Man säjer om stark hufvudvärk att Hufvudet vill spricka. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det är ett väsen, så hufvudet kan spricka. Berndtson (1880). Då hade han en huvudvärk, så han trodde, att skallen skulle spricka. Agrell SlavMyt. 86 (1929). Harlock (1944).
β) utan l. med mindre klar tanke på ett rämnande l. explosionsartat sprickande: brista; förgås.
α') om hjärta: brista, sprängas; särsk. metonymiskt l. bildl. (jfr BRISTA, v. I 1 e γ); numera bl. i p. pf. i adjektivisk anv., med anslutning till 2 c: brusten, trasig. PJGothus Savonarola SyndSp. I 4 a (1593). Jag ber då, min kära Hiacinte, gråt intet, ty Edra tårar dräpa meij och jag kan intet se dem utan at mit hierta må spricka. Boding Molière Mick. 13 (1741). (Efter en tidig kärlekshistoria) hade Riken haft ett krossat hjärta .. Det där spruckna hjärtat blev som .. (hennes o. systerns) gemensamma egendom, en hemligt glänsande skatt. Krusenstjerna Pahlen 2: 80 (1930).
β') [jfr α', α γ'] om person (l. ngns kropp); dels: spränga sig (av överansträngning), dels: förgås l. dö (särsk. av törst l. sorg). (Somliga judar) hafwa .. fallit vthi een narrisk fantasie, Nembl. at the som .. Messiam hafwa förwäntat, skole komma til thetta lijfwet tilbaka igen, vthi thet tilstånd, som the tilförrenne warit hafwa, och jembnwäl alla bofwar och skalckar medh, på thet at the skole spricka vthaff sorg, ånger och afwund. Sylvius Mornay 528 (1674). (Isl.) Vinna sier til sprengs, (sv.) Arbeta så starkt att han må spricka. Verelius 294 (1681). Almqvist TreFr. 2: 2 (1842: af törst).
f) opers.: bildas spricka l. sprickor l. brista l. rämna. Ja! Det riktigt sprack i dem (dvs. potatisarna som kokades) af bara välvilja. Fitinghoff Tafl. 41 (1886).
2) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av 1 (jfr 1 e α α'—η', β); särsk.: brista (se BRISTA, v. I 1 e), rämna (se RÄMNA, v. 1 d, e β, g); äv. motsv. 1 (c o.) d (se särsk. a). (dvs. när mannen, som till ett helgons ära lovat att aldrig tvätta sig, föll i en flod) sprack glorian, tvättades bort, så att säga, och prästerna (som lovat kanonisera honom) togo sitt löfte tillbaka. Janson CostaN 1: 164 (1910). För dig (dvs. fästmön) var kärleken en ny religion, en ny stjärnhimmel i stället för din gamla, som börjat spricka i taket. Hellström Malmros 210 (1931). Föraktet blänker / som komplimanger och komplimangerna / torkar och spricker som nerver. Forssell Röst. 75 (1964). — särsk.
a) med bubbla (i bildl. anv.) l. bläddra (i bildl. anv.) ss. subj.; jfr d, e. Hvad är vår lefnads lopp? .. / En sprickand blädra, bäst hon sken och fägring ter. Triewald Lärespån 50 (1710). Rabbinen .. ställde .. till räfst- och rättarting med de sina .. Då sprack bubblan. Hade inte .. (mejeristens dräng, som för egen förtjänst slaktat de djur han skulle forsla till ritualslakt,) i tid tagit sin tillflykt till mejeristen, skulle det hela slutat mycket sorgligt för honom. Martin PampL 72 (1930).
b) om ansikte (l. uttryck i ansikte) vid leende: klyvas (se KLYVA, v.2 1 d slutet), rämna (jfr RÄMNA, v. 1 d). En stund lyssnade han betänksamt, men plötsligt sprack hans allvarsansikte i ett enda bredt humoristiskt leende. Smith Rönnerkr. 58 (1912). Här sprack till och med Sunes stirrande allvar i ett ängsligt leende. Siwertz Låg. 77 (1932).
c) i p. pf. i adjektivisk anv.: som har spricka (se SPRICKA, sbst. 2) l. sprickor; brusten (se BRISTA, v. I 1 e (ζ)); jfr g β. Och öfverstelöjtnant Drufva han stod / Bekymrad nu: / ”Här dugde ej att ha sprucket mod, / Det brast i tu”. Runeberg 5: 86 (1860). DN(A) 1965, nr 28, s. 6 (om leende).
d) om sammanslutning o. d.: icke hålla, förlora sin enighet l. sammanhållning (o. upphöra l. upplösas); äv. om enighet l. sammanhållning: brista, upphöra. Bolaget sprack. Strindberg NRik. 93 (1882). Det var det året unionen sprack och kungen grät. Söderberg AllvLek. 182 (1912). Athena 46 (1917; om enighet). SDS 1957, nr 281, s. 20 (om regering).
e) gå om styr, gå l. bli om intet; brista (se BRISTA, v. I 1 e), gå upp i rök; icke hålla (se HÅLLA, v.1 22). Får .. (spelaren i vingt-un) ett öga därutöfver (dvs. över 21), så spricker hans spel. HbiblSällsk. 1: 334 (1839). (Skådespelaren) hade länge anat, att turnén skulle spricka. Moberg Rosell 248 (1932). SvD(A) 1932, nr 273, s. 3 (om budget). Sedan den nya medlingsaktionen på lördagen spruckit synes den lokala förlikningskommissionen ha definitivt uttömt sina resurser. DN(A) 1933, nr 336, s. 2. Hr Lennart Bernadottes fabriksprojekt spricker. UNT 9/1 1933, s. 5. Så sprack idyllen. IdunVeckoJ 1964, nr 24, s. 54.
f) (vard.) om person (l. kollektiv av personer): misslyckas o. d.; jfr e.
α) i tentamen l. examen l. annat prov: bli underkänd, kuggas, ”köra”. Auerbach (1913). Torgny Segerstedt hade disputerat för docentur i religionshistoria för Söderblom och ”spruckit”, dagen före pingstafton. HågkLivsintr. 15: 169 (1934). Urmakaren klarade två av sina yrkesuppgifter, men på prov nummer tre sprack han (i radiotävlingen). SDS 1957, nr 297, s. 22. Han krånglade sig upp i muntan. Men där sprack han. Gustaf-Janson KärlekDec. 100 (1959).
β) i annan anv.: misslyckas, ”gå bet”, falla l. ”klappa” igenom. Spricka på ngt, misslyckas med l. ”gå bet” på l. falla l. ”klappa” igenom i ngt. Där någon af kamraterna ”rullade” i tentamen eller ”sprack” på ett nationsval .., där fanns han alltid tillstädes med sitt gnäggande torra skratt. Lindqvist Stud. 30 (1906). Hon är nog inte hemma nu mitt på förmiddagen. Och om hon är hemma, så ponera att där sitter en annan individ! Jag spricker nog skändligt (om jag försöker bjuda henne på nationsbalen). Asplund Stud. 94 (1912). Jag har spruckit tre gånger å rad på att göra en vaniljsås! SvD(A) 1929, nr 18, s. 8. Ånej, triss har han minst, två par kanske ... Då blir det svårt för Frans-Alfons om han sprack i köpet, svårt att bluffa. Delblanc Nattresa 123 (1967). — särsk.
α') (numera mindre br.) i uttr. spricka som fiskal o. d. (underkännas o.) icke kunna bli fiskal osv.; äv. i p. pf. i adjektivisk anv., i uttr. sprucken fiskal o. d., person som (underkänts) o. icke kunnat bli fiskal osv. Spricka som fiskal. SoS 1907, s. 182. Sprucken fiskal. Därs.
β') om bollag o. d.: ”klappa igenom”, förlora. Karnstedt Slamf. 159 (1977).
g) om röst l. klang l. ton o. d.
α) om röst (l. röstton): icke hålla l. skära sig (o. få en sprucken klang; se β); ngn gg äv. om sång: få en sprucken klang (o. komma av sig). Sången sprack och dog. Koch Arb. 229 (1912). (Lärarinnans) röst är på något sätt färdig att spricka när hon ställer sina frågor. Moberg Sedebetyg 278 (1935). Grosshandlarns ton av gemytlighet är falsk. Lite till och den spricker. Därför säger han: ”Men nu är det nog ordat om den här saken.” Hedberg DockDans 107 (1955). Klumpen i halsen gjorde att rösten sprack. Hesslind Sista 89 (1974).
β) [jfr α o. 1 b] i p. pf. i adjektivisk anv.: (hes o.) liksom trasig; ihålig o. d.
α') om röst l. klang l. ton i röst: (som förlorat sin spänst l. kraft o. är) hes l. kraxig o. liksom (lätt) trasig l. ihålig o. d.; stundom äv. om skratt o. d.: som ljuder ihåligt o. d. Med sin starka, men något spruckna röst. Carlén Skuggsp. 1: 117 (1861, 1865). Hedenstjerna Kaleid. 88 (1884; om toner). Snart svärdet blir rostigt och sprucket ditt skratt / lik klangen af malm, som rämnat. Levertin Dikt. 47 (1896, 1901). Mrs Hamer slog .. med sin spruckna sopran drillar i himlens höjd. Lagergren Minn. 5: 16 (1926). Rösten hade en sprucken klang. Östergren (1944). Jag minns ännu livligt den spruckna och lite hesa rösten av Massa Gass, indiannamnet på en av pojkarna. Wigforss Minn. 1: 84 (1950). särsk. mer l. mindre oeg. l. bildl. Modlöshet, slafsinne .. gör ett folk till trälar och förlänar ordet fosterland en sprucken klang, meningslös och tom. Tenow Solidar 3: 85 (1907). Det blev fosterländska sånger .. på nya toner .., visserligen något spruckna, tunna, och framförallt falska. Strindberg TalNat. 101 (1910).
β') i fråga om klang l. ljud från (ngt använt ss.) instrument o. d.: klanglös o. ihålig l. dyl.; särsk. ss. adv. (På en stång) hängde vi några upp- och nedvända plåthinkar, som befriats från sitt handtag och försetts med kläppar, steglar och rep. Och så klämde vi åstad. Sprucket lät det, men vi ringde ändå. Fogelqvist ResRot 156 (1926).
h) opers.; särsk. motsv. d, e, f α. Varför kan inte den s. k. funktionalismen få göra ett försök .. (på den planerade utställningen i Sthm) — spricker det, så må det vara hänt, och då vet man alltså det. SvD(A) 1929, nr 230, s. 24. (Så kom) professorn .. att tänka på, att han också borde höra på litteraturhistorien (i tentamen). Där sprack det för oss alla tre. LundagKron. 3: 38 (1955). Numera förstår jag inte varför jag gifte mig. Och det var väl därför det sprack. Wästberg Luftb. 62 (1969). På ett par dagar plockade ligan ut drygt 200.000 kronor på checkarna .. Vid ett besök på PK-banken .. sprack det. Flickan som försökte få ut 5.000 kronor avslöjades. Arbetet 24/6 1984, s. 7.
3) ss. beteckning för att ngt skjuter fram l. upp ur ngt som spricker sönder (se SPRICKA SÖNDER) l. spricker upp (se SPRICKA UPP 1) l. (allmännare) för att ngt tränger fram l. ut ur ngt; jfr 4.
a) i de särsk. förb. SPRICKA FRAM, UT o. ssgrna FRAM-, UT-SPRICKA.
b) i annan anv.
α) (†) om vätska: tränga fram l. ut; särsk. dels om blod, dels om fostervatten: tränga ut, gå. (Han) slogh honum ett slag wtt me(dh) örett, så att hann strax störtte nidh, och hiernenn sprack genom nese och munn. UpplDomb. 2: 100 (1579). Samme dagh sprack en hell hop blo utaff mitt brist och låp i skiorten. Carl IX Cal. 57 (1588). (Han) krammade (kvinnan som han fattat om armen o. strupen) så häfftigt at watn rann uthur ögonen, och blodet sprack henne undan alla näglarne. Peringskiöld Wilk. 175 (1715). Hoorn Jordg. 2: 228 (1723; om fostervatten).
β) [sannol. till SPRICKA FRAM (jfr a) med viss anslutning till 4] ss. vbalsbst. -ning i ssgn TAND-SPRICKNING.
4) [eg. specialanv. av 1 b o. 3] i fråga om växter: (börja) slå ut; gro o. d.
a) om löv l. blomma (i blomknopp) o. dyl. l. knopp (se d. o. 1 f): (börja) slå ut l. öppna sig; äv. i särsk. förb. l. ssgr med denna bet.; i sht förr äv. i p. pf. (i mer l. mindre adjektivisk anv.): utsprucken, utslagen. Vphacka jorden kringom Rötterna på itt Träd, och giwt Watn i Gröperna, at thet tilfryser och til Iis warder, .. vthi Majmånan, tå tagh all then samman Ijs, som tilförenne kringh Rötterna fästat sigh them ifrån, så spricka samma Träd alla vthi sina fulkommeliga Blommar. Hildebrand MagNat. 222 (1650). Men Liljan i dess späda vår, / Just då dess knopp i sprickning står / Får ingen Ängel lof at röra. Lidner (SVS) 2: 415 (c. 1785). Löfven, träden äro just nu i sprickningen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Se, hvad sköna hyacinter, / Spruckna midt i Nordens vinter! Franzén Skald. 6: 120 (c. 1845). Han tänkte: — Hur hastigt rosorna spricka! Heidenstam Dikt. 35 (1895). Ja lärkan den spelar lilla göken han gal / och alla blad och blommor di spricker ur sin skal. FoF 1914, s. 35. En ny saga, vårens och de sprickande knopparnas saga, hade begynt sitt liv på Eka. Krusenstjerna Pahlen 7: 496 (1935). — jfr FRAM-, KNOPP-, UT-SPRICKA o. BARR-, BLAD-, BLOM-, LÖV-SPRICKNING. — särsk.
α) (†) opers., i uttr. (det) spricker i kvisten, träden spricker ut, lövsprickningen äger rum. Gudi lof! för en liuflig ok önskelig wäderlek. Men än knapt spruckit i qwisten. Fodernöden stoor hoos mången. OfferdalKArk. 2/5 1715.
β) (i vitter stil) bildl.; särsk. om ros (se ROS, sbst.1 5 b) på kind. Den rosen, / Som än hvit, än röd, spricker på oskuldens kind. Franzén Skald. 1: 331 (1824). Här satt den sista tärnan / på bänken vid syrenen / och såg den första stjärnan / som kvällen tändt på grenen. / Som höstblom sprucko skenen / ur dunklet fler och fler. Karlfeldt FlBell. 139 (1918); jfr 3 b.
b) (numera bl. i vitter stil) om växtskott l. växt (om våren): spira, skjuta ut l. fram; gro (se särsk. slutet); äv. (o. numera i sht) i särsk. förb. o. ssgr med denna bet. Men Roten, vthur hwilken itt berömligit Namn och Rychtes Roser och Blomster spricka, är Ährligheten. Schroderus Albert. 1: 182 (1638). Hvilket sprittande lif i alla glittrande vågor, alla sprickande tufvor. Topelius Vint. II. 1: 299 (1881). Klint (1906). — särsk. (†) om säd(eskorn): gro l. växa ut från kärnan (o. komma upp). Pro Cancellarien talte om sin intercession hos H. Landshöfd:n för Academie bönderne .. (med resultat) att H:r Landshöfd:n reda låtit Academie bönderne få till utsäde 8 t:r af det sprickande kornet, och wore af det sämre slaget 150 t:r att tillgå. ConsAcAboP 11: 365 (1725). (Sv.) Säden spricker af vätan, (t.) das Getreide wächst von der Nässe aus. Heinrich (1828).
Särsk. förb.: SPRICKA AV10 4. (numera mindre br.) till 1: spricka o. gå av (se gå av 10). Thon o. Kirsch 49 (1856).
SPRICKA FRAM10 4. jfr framspricka.
1) till 3 a: tränga l. komma fram (gm ngt uppsprickande) o. d.; särsk.
a) om sol l. stjärnor: titta l. lysa fram gm uppsprickande moln; äv. i sådana uttr. som spricka fram ur molnen. Ur de tunga molnmassorna sprucko stjärnorna fram. Dahllöf Vänersag. 69 (1912). När regnet slöt samlade Lang sina sista krafter .. Solen sprack fram igen och stekte ännu ohyggligare än förut. Didring Malm 2: 297 (1915).
b) (numera mindre br.) om vätska (särsk. blod l. svett): tränga l. sippra fram; äv. bildl. Jag är stark, jag skall arbeta, jag skall ro så att blodet spricker fram under naglarne. Carlén Rosen 233 (1842). Det är hett, så att svetten spricker fram i pannan på Jon. Koch Timmerd. 79 (1913). Vi har skonat våra nerver och gömt på våra förebråelser. I går sprack det fram alltsammans med en gång, som en böld som spricker ... Det var .. ett slutgiltigt gräl. Heerberger NVard. 301 (1936).
2) [eg. specialanv. av 1] i fråga om framväxande; jfr spricka, v. 4.
a) (mera tillf.) om löv l. blomma o. d.: (ur uppsprickande knopp) komma fram (o. breda ut sig), spricka ut (se spricka ut 2 a α); äv. bildl. Det (lockande ordet Brasilien) blev större och fetare .., tills det .. samtidigt med snöstormarnas annalkande sprack fram i full blomstring i ångbåtsaffischernas prunkande färger. Didring Malm 2: 207 (1915). Löven börja just spricka fram, våren är i antåg. Östergren 2: 410 (1921).
b) om tänder, i sht förr äv. fjädrar l. skägg: sticka fram. Hygiea 1842, s. 592 (om tänder). Meurman (1847; om skägg). De små afbrutna sälgbuskarnas bollar skiftade redan i gula dun, liksom när fjädrarna på fågelungar spricka fram. Hallström Sparfv. 198 (1903).
SPRICKA ITU10 04, äv. TU4. till 1: spricka i två l. flera delar; spricka sönder; äv. (o. numera i sht) i uttr. spricka mitt itu, spricka i två (lika) delar. Thesze karar .. / Skola the osz så länge slijta och rycka, / Wist tå wåra Bracker i tu spricka. Chronander Surge E 8 a (1647). Var det rätfibrigt virke (som användes vid utklyvning av ämnen till spånaskar), sprack det mitt itu som ett ekollon. Granlund Träkärl 118 (1940). jfr tuspricka. särsk. motsv. 1 e, särsk. e α γ', η'. Tänkn at det är så med een Mö, / Som när Kastanier steks på Glö. / .. Och mången spricker mit i tu / För Ondska förn som hon blier Brud. Lucidor (SVS) 461 (1674). (Sv.) Mitt hufvud är färdigt at spricka midt i tu, (eng.) My head is ready to split in two. Widegren (1788).
SPRICKA OPP, se spricka upp.
SPRICKA SÖNDER10 40 till 1: få spricka l. rämna l. sprickor osv. o. gå sönder, spricka; rämna. Schroderus Os. III. 2: 68 (1635). När .. (hönan) har kokat så länge at Kornet (varmed den fyllts) begynner spricke sönder, skal man (osv.). Salé 54 (1664). Genom det de (dvs. isarna) lågo bara och utan snö, sprucko de mycket sönder. NorrlS 1—6: 47 (c. 1770). Blir nämligen gummit gammalt, förlorar det sin elasticitet och spricker då lätt sönder. Bolin VFöda 38 (1933). TT 1965, s. 386 (om vinflaskor). jfr sönderspricka. särsk.
a) om frökapsel l. knopp; jfr spricka, v. 4. LfF 1900, s. 139. Knopparna sprucko sönder till gröna stänk på träd och buskar. Bergman Dröm. 153 (1904).
b) motsv. spricka, v. 1 e α, äv. α α', γ', η'. Min hierna spricker visseliga sönder för then omögeliga heeta skulld. HH 20: 140 (c. 1565). (Grodan) vpblåste sigh .., til thes hon remnadhe och sprack sönder. Balck Es. 163 (1603). Magan war honom (dvs. en patient) så elack, at när han lijtet hade ätit, tycktes honom som hon wille spricka sönder. Hiärne Suurbr. 188 (1680). Min tröst är .., at sådant numera knapt rör mig, hwaröfwer jag tilförene kunnat spricka sönder. Hoffman Förnöjs. 229 (1752).
c) bildl. (jfr spricka, v. 2); särsk. = spricka, v. 2 d. Huru många producentkooperativa företag inom vårt jordbruk ha inte spruckit sönder helt enkelt därför att den ene intressenten misstrott den andre och den andre fruktat att den tredje förtjänat för mycket på affären osv. DN(A) 1929, nr 263, s. 3.
SPRICKA TU, se spricka itu.
SPRICKA UPP10 4, äv. OPP4. jfr uppspricka.
1) till 1: spricka o. gå isär l. öppna sig l. få öppen spricka l. reva l. öppna sprickor osv.; gå isär, gm bristning öppna sig; spricka. Modée HåkSmulgr. 101 (1738; om böld). Limningen sprack up. Sahlstedt (1773). Sömen har spruckit up. Därs. Sen drar hon fram ur sina gömmen / .. en dräkt som spruckit upp i sömmen. Fröding ESkr. 1: 82 (c. 1885). De många utmärkande olikheter i tjocklek och utseende, som barken företer hos olika trädslag på grund av olikheter i barkens sätt att spricka upp och falla av. SvSkog. 148 (1928). särsk. (numera bl. tillf.) om blomma: öppna sig, slå ut (jfr spricka, v. 4 a). Schultze Ordb. 4805 (c. 1755).
2) (mera tillf.) till 1: torna upp sig l. höja sig gm att yta spricker o. höjer sig; jfr 3. Hade man opererat bort en puckel (på banvallen under tjällossningen) .. ena veckan och fått isoleringsbäddarna färdiga, så sprack det upp en ny puckel ett stycke ifrån. Didring Malm 1: 227 (1914).
3) i bildl. anv. av 1 (jfr spricka, v. 2); särsk. ss. beteckning för att ngn blir leende o. glad (jfr spricka, v. 2 b). Ibland kunde han vara tyst i timmar och se hur allvarlig och sammanbiten ut som helst och i nästa sekund kunde han spricka upp och vara så rolig att man nästan trillade av stolen. Karnstedt Slamf. 232 (1977).
4) (†) till 3: skjuta l. tränga upp (gm ngt uppsprickande); särsk. om växt (jfr spricka, v. 4 b). Kramszfogelen .. säyes träckia åth sigh sitt egit fördärff: Ty hwar han beklecker ther spricker Misplen vp, thedan Fogelijm kommer. Schroderus Comenius 157 (1639). Ibland spricka up stora ådror, Åderkropff eller varices kallade, på benen. Lindestolpe Skörb. 9 (1721).
SPRICKA UT10 4. jfr utspricka.
1) till 3 a: tränga l. skjuta ut o. d.
a) i fråga om rörelse.
α) tränga ut; särsk. (o. numera nästan bl.) om vätska l. dyl. o. med starkare l. svagare tanke på bristning l. sprickbildning: tränga l. sippra ut (gm ngt bristande l. uppsprickande). När någon hafwer warit misstänckt om Dråp, skulle han komma och taga uppå den Dödes Kropp, om Bloden sprucko vth dher wijd, då skulle han wara rätte Banemannen. Rudbeckius KonReg. 269 (1616). Och tog hugget så hårdt på hans kinder, at thet blef hål effter och ögat sprack uth. Peringskiöld Wilk. 160 (1715). Pojken hade somnat naken i sängen, men ännu i sömnen sprack svetten ut på honom. Didring Malm 2: 309 (1915). Dessa resonansbottnar (av gran) torkas mycket skarpt, så att kådan spricker ut, samt överdragas med ett särskilt lack. SvSkog. 1272 (1928). Kræmer Brantings 20 (1939; om blod). särsk. oeg. l. bildl. (Ryssarna härjade) wid Grenzen .. medh infall, mordh, rooff, och brand .. Och effter them vnder tijden på samma sätt betaltes, sprack thet vth til thesz större owilia. Girs G1 221 (c. 1630). ”Du har någon qvickhet i faggorna”, sade han; låt den spricka ut.” Wieselgren Hvirfl. 2: 102 (1891); jfr spricka, v. 1 e α γ'. Hans humor sprack ut ur ögonen. Engström 2Bok 87 (1909).
β) (föga br.) om kol: sprätta ut (ur elden l. ugnsöppningen o. d.). Om eldkolen spricka långt ut på golfvet, så kommer det långväga främmande. Uppl. 2: 406 (1908).
b) i fråga om (rörelse o.) form l. utsträckning l. dyl.: sticka ut (gm revor l. hål o. d.); i sht förr äv. utan tanke på trasighet o. d.: tränga ut. En Flickas Kiött fördraer eij Pruth, / Bins det hårt in, det spricker uth. Lucidor (SVS) 461 (1674). Stoppade stolar, ur hvilka taglet sprack ut, lårar och gamla taflor. Roos DjupSag. 167 (1901).
2) [delvis specialanv. av 1, delvis (sannol.) till spricka, v. 1 l. 4] i fråga om växande: slå ut; spira; komma fram l. upp o. d.
a) i fråga om växt.
α) om knopp l. löv l. blomma l. träd (med tanke på knoppar l. löv l. blommor) o. d.: (börja) slå ut. (Sv.) spricka vth i Löf (lat.) frondescere. Wollimhaus Ind. (1652). (Vissa växter) äro intet belåtne med altför ringa wärma, såsom de hårdare trän, hwilka spricka senare ut. VetAH 1739, s. 18. (En frodig växt omger ditt porträtt, så) att en blomklase spricker ut endera dagen just under din näsa. MoB 2: 253 (1809). Man sade att kornet skulle sås, t. ex. då björklöven sprucko ut. Fatab. 1947, s. 62.
β) (numera mindre br.) i fråga om groende l. framväxande; särsk. dels om frö: (spricka upp l. öppna sig o.) gro, dels om gräs l. säd o. dyl. l. annan växt l. växtskott l. brodd o. d.: (ur uppsprickande frö l. uppsprickande mark) skjuta l. spira l. komma fram l. (i sht) upp l. skjuta skott l. få brodd (o. grönska); förr äv.: knoppas. Wååren är .. then .. tijd, när den wätzska, som om wintren i wäxterne församblat .. war .. warder .. i trädh wärckat till knåppar, i plantor och gräs till brudd. Och sprickia enpart af them snarare wth, enpart senare. Forsius Phys. 206 (1611). Om några af (järneks-)plantorna synas wilja gå ut, måste de skiäras när in til marken så spricka de ut ifrån roten. Serenius EngÅkerm. 9 (1727). (Tåtel) spricker ut förr än något annat (grässlag). Därs. 65. (Sv.) Svampar sprikka ut af jorden (lat.) Fungi ex terra progerminant. Schultze Ordb. 4805 (c. 1755). (Sv.) Spricka ut .. (fr.) pousser des boutons. Weste (1807). Cannelin (1939; om frö).
γ) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av α, β: slå ut (i blom); framspringa o. d.; jfr 1 a α slutet. Hur' han (dvs. kärleken) ey Spricker vht hoos alla lijka snart, / Doch plägr han icke sielf, sin drögd och miszväxt wålla. CupVen A 2 b (1669). Återseendets sköna uppträde — syskonens glädje — den nya färg, som vid återkomsten till fädernehuset sprack ut på den täcka Helenas bleka kinder. Almqvist Kap. 69 (1838). Smålöjet sprack ut ur munnens rosenknopp. Crusenstolpe CJ 2: 25 (1845). Naket, i skygd av myrtenhäcken, / leker hvad skönast af mensklig fägring / spruckit ut under Hellas' sol. Rydberg Dikt. 1: 213 (1882). Å Erechteion .. ser man små akanthusblad spricka ut å ett lotus- och palmettornament. Hahr ArkitH 87 (1902).
b) (†) om skägg: växa fram l. visa sig (på ung man). Verelius 241 (1681). Serenius (1741).
Ssgr: A: (jfr äv. ssgrna under spricka, sbst.) (1) SPRICK-ARMERING. [möjl. äv. till spricka, sbst.] tekn. i betong: armering (i ytskiktet) som hindrar sprickbildning l. fördelar stora sprickor på ett flertal små; i sht konkret. TNCPubl. 46: 179 (1971).
(1 e α β') -FET. (vard.) om person l. djur: fet så att han osv. är färdig att spricka. Holzhausen SkNov. 114 (1925; om ungnöt).
(1 d, e α γ') -FULL, adj.2 (adj.1 se sp. 10017). (ngt vard.) så full att han osv. håller på att spricka; jfr spräck-full. Då hon kom ut, hade molnen tätnat, tjocknat, hängde digra och sprickfulla över Söder. Thunberg HemBorg 245 (1934). SvD(B) 1943, nr 185, s. 12 (om tåg). Sprickfulla av hån. Rosendahl Lojäg. 6 (1956).
(1 d, e α γ') -FYLLD, p. adj.2 (p. adj.1 se sp. 10018). (ngt vard.) jfr -full. Hon är insnärjd i ett nät av frågor, önskningar, drömmar. Hon är sprickfylld av dem, hennes inre bågnar av dem. SvDamtidn. 1951, nr 25, s. 12.
-FÄRDIG. (ngt vard.) färdig att spricka.
1) till 1, i sht 1 d, e (se a, b). särsk.
a) till 1 d. Hedberg Räkn. 136 (1932; om ångpanna).
b) till 1 e α; särsk. α α'—γ'. De mumsa och smacka, sprickfärdiga af den myckna maten. Laurin Skämtb. 53 (1908). Under prepareringen visade .. (ödlan) sig nästan sprickfärdig af gult fint fett. Sjöstedt Storv. 39 (1911). Vittnena, beskäftiga, sprickfärdiga af ifver. Idun 1913, s. 373. Jag hade många gånger läst i ”Veterinären” hur man sticker en sprickfärdig ko. Fridegård Här 14 (1942).
2) (mera tillf.) till 2 g. Fredricson Res. 70 (1940; om falsett).
3) till 4: färdig att spricka (ut) l. slå ut. Ljungquist LivStrid 162 (1922; om knoppar). Syrenerna voro sprickfärdiga. RöstRadio 1941, nr 25, s. 1.
(1) -KAPSEL. bot. frökapsel som öppnar sig medelst längdsprickor, frökapsel som spricker upp. VäxtLiv 4: 263 (1938).
(1) -MÅN. (numera i sht i fackspr.) om (det som utgör) övermått hos ngt, som beräknas (kunna) bli oanvändbart gm sprickbildning; jfr mått, sbst.1 11. ReglVirkeslefv. 1825, § 91.
(1 e α α') -MÄTT. så mätt att (han osv.) kan spricka, sprickfärdig (se d. o. 1 b) av mättnad. Östergren (cit. fr. 1930).
(1) -RING. (†) (mot sprickbildning) skyddande ring l. holk av järn l. plåt kring ändan av nav l. dyl. KrigVAH 1828, s. 150. Lundell (1893).
B: (4 a) SPRICKNINGS-STADIUM. (det) stadium (i utvecklingen från helt outslaget till fullt utslaget) som utsprickning(en) utgör. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 230.
(1, 4 a) -STUND. (i vitter stil) om tid(punkt) då ngt håller på att spricka ut. Fäst endast i din flickas lock / En ros i spricknings-stunden. PoetK 1820, 2: 46. Hansson Nott. 61 (1885).
(1, 4 a) -TID. särsk. (numera i sht i vitter stil) till 4 a: lövsprickningstid. Östergren (1944).
-TIMME. (numera bl. i vitter stil, ålderdomligt) = -stund. Leopold 2: 240 (1786, 1815).
Spoiler title
Spoiler content