SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1997  
STÅNGA stoŋ3a2, v. -ade (OPetri Kr. 29 (c. 1540) osv.) ((†) ipf. stang Högberg Vred. 2: 215 (1906)); o. STÅNGAS stoŋ3as, v. dep. -ades (Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.) ((†) ipf. -des RelCur. 344 (1682)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. skrivet stong-; -a c. 1540 osv. -as, dep. 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. stanga (i bet. I 1, 4); motsv. dan. o. nor. stange, fvn. stanga; avledn. av STÅNG. Jfr STÅNGLAS]
I. tr. o. intr.
1) fisk. fånga (fisk, i sht ål) med ljuster, ljustra. Ål när den Stångas eller Ljustras. LMil. 2: 80 (1687). I bukten vid Valje .. höll man på att stånga ål. Böök ResSv. 58 (1924). SvFiskelex. (1955).
2) (förr) mäta (ngt) med stång (se d. o. 1, 2). Äro till .. för:ne torp inga egor mera än stördt och stångadt. BtFinlH 3: 423 (cit. fr. 1558). Lindström Österhus 269 (1952).
3) (†) intr.: sätta säd på stör; jfr RIA, v.2 (I) de södra länderna .. hwarest folket hwarken behöfwer plöja, så, slå, bärga eller stånga, utan äro störste lathundar, ty de lefwa af palmträden. Linné Diet. 2: 78 (c. 1750).
4) om hornbärande djur: anfalla l. angripa (ngn l. ngt) gm att (söka) stöta sina horn mot l. genom honom resp. det; äv., oeg., om icke hornbärande djur: anfalla gm att stöta huvudet mot (ngn l. ngt); äv. med obj. betecknande resultatet (se b); äv. intr.: stångas (se STÅNGA II 1). Om en oxe stångar en man eller quinno, så at han döör, så skal man then oxan stena. 2Mos. 21: 28 (Bib. 1541). (Kejsar Basilius) bleff .. aff en Hiort vppå Jacht så illa stångat, at han strax ther effter bleff dödh. Schroderus Os. 2: 507 (1635). Decokt af blommorne (av hästfibbla) ingifwas med fördel boskap som blifwit stångade. Hoffberg Växtr. 328 (1792). Man måste med pryglar och störar bortdrifva den ilskna tjuren som stångar och sparkar. Leopold 3: 200 (1795, 1816). Bocken stångar med roten af sina horn, fåret med sin hårda panna. Holmström Ström NatLb. 1: 88 (1851). En bitsk hund, en stingande orm och en stångande stut. Arv 1946, s. 37. — jfr AV-, BORT-, IN-, SÅR-STÅNGA. — särsk.
a) med obj. o. adverbiell bestämning betecknande resultatet, särsk. i sådana uttr. som stånga ihjäl ngn l. stånga ngn till döds. Honom stongade en galin koo i hääl. OPetri Kr. 29 (c. 1540). Mycket Folk han (dvs. en oxe) til dödz monne Stånga. Messenius Disa 5 (1611). Tjuren stångade halvt ihjäl bonden. SvHandordb. (1966). — jfr IHJÄL-STÅNGA.
b) med obj. betecknande resultatet: gm stångande åstadkomma (hål o. d.); förr äv. i förbindelse med indir. obj. Tjuren stångade hål på grinden. (älgkon) .. ej mera kunde stå, stångade .. (älgtjuren) henne 7 hål i magen. VetAH 1819, s. 234.
c) gm stångande avlägsna (ngt från ngt); särsk. i uttr. stånga ngt av ngt. Östergren (1949).
5) i bildl. anv. av 4; ofta betecknande att ngn l. ngt strider l. kämpar med framsidan l. framändan riktad mot ngt, särsk. att ngn l. ngt kämpande (gång på gång) stöter emot ngt; jfr II 3.
a) med personligt subj.; särsk. med obj. o. bestämning betecknande resultatet (särsk. i uttr. stånga sin panna blodig, förgäves anstränga sig, trots upprepade försök misslyckas). Knöppel GudRådsl. B 2 a (1744). Både Kärng och Gubbe, jag / Skal fintligt öfver ända stånga / Med et Minister-likt förslag. Envallsson Niugg 35 (1784). En ibland de många, / Som, klappande på lyckans stängda dörr / Och trött att der den kala hjessan stånga, / På gamla dagar sökt och funnit ro. Topelius Ljung 105 (1885, 1889). En gammal krönika beskriver .. hur de krigiska edsförbundna den 1 maj 1387 stångade sina pannor blodiga mot Rapperswils murar. Böök ResSchw. 106 (1932). Jag har stångat min panna blodig i Internationella olympiska kommittén för att få ett slut på .. (osäkra könstester). SDS 16⁄7 1996, s. C1. — särsk. i uttr. stånga vägg, om l. ss. benämning på lek. SvForns. 3: 453 (1842). Stånga vägg. Man ställer sig med tårna tre fotlängder från en vägg med händerna på ryggen. Lutar så huvudet mot väggen och reser sig sedan upp utan att flytta fötterna. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 104 (1949; om förh. i Västerb. 1818).
b) med sakligt subj. Lyssna till min stämma: / är du (dvs. skeppet Ellida) Gudars dotter / upp, med kopparkölen / stånga trollad hval. Tegnér (TegnS) 4: 70 (1824). Båten stångade i sjön och sköt fart på den nya bogen. Hesslind Sista 81 (1974). — jfr IN-STÅNGA. — särsk.
α) med obj. o. bestämning betecknande resultatet. Sedan en isbrytare numera stångar väldiga murar, har man vid Hangö lyckats bereda en öppen sjöfart året om. Finland 17 (1893).
β) vap. om teknisk detalj: krångla (se d. o. 8), inte vilja fungera. EldhandvSkjutsk. 2: 14 (1886). Om .. (slagfjädern på ett gevär) raknat, händer lätt, att fjädern kommer att ”stånga”, d. ä. trycka mot hanens nedre bakre del, hvarigenom låsgången blir kärf. Därs. 51.
II. ss. dep. motsv. I 4.
1) om hornbärande djur: (ha för vana att) stånga (i bet. I 4); äv., oeg., om icke hornbärande djur. 2Mos. 21: 29 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Hafwer tu en Wädur som mycket yr är, och stångas som han wore wild, tå (osv.). Hildebrand MagNat. 135 (1650). (Getterna) Resa sig up på bakfötterne då de villa stångas. Retzius Djurr. 42 (1772). Kullig oxe kan också stångas. Granlund Ordspr. (c. 1880). Då och då stångades en humla med rutorna. Heidenstam Kastanj. 43 (c. 1930). Skall man stångas med gamla oxar, måste man ha spetsiga horn. Käll KlKrylbo 95 (1939).
2) recipr., med pluralt subj.: stånga (i bet. I 4) varandra; äv. i uttr. stångas med varandra l. sinsemellan (jfr 1). Twenne Tiurar stångdes med hwar annan på dhet Hefftigaste. RelCur. 344 (1682). Där sen i unga willtiurar stångas sins emellan. Dalin Arg. 2: nr 40, s. 5 (1734). (Ren)Hannarne stångas ofta om Korna. Nilsson Fauna 1: 290 (1820). Järnvägen ansvarar icke .. för .. skada som (under transport) uppstår därigenom att djur slita sig lösa .. stångas, bita, sparka eller trampa på varandra. SFS 1937, s. 535.
3) i bildl. anv. av 1 (jfr I 5).
a) med personligt subj.; särsk. betecknande att ngn bröstgänges går i kamp med l. strider mot ngn l. ngt (med nedböjt huvud); ofta i uttr. stångas med l. mot ngn l. ngt. SedolärMercur. 3: nr 19, s. 5 (1731: med). Det grämde en båtkarl, der han for; / Han stått sina prof, och vid sitt ror / Han stångats mot storm och hagel. CVAStrandberg 1: 158 (c. 1858). De svenska invandrarna hafva tilltvingat sig aktning med hufvud och händer — utan att hvarken stångas eller slåss. Person SvAmSt. 122 (1912). I mer än 20 år har Åke Kumlander stångats med sjukvårdsministrar, övertalat byråkrater och tiggt pengar (för sin klinik). DN 5⁄1 1988, s. 8. — särsk.
α) om l. ss. benämning på lek där två personer på alla fyra anfaller varandra gm stötar huvud mot huvud o. försöker driva undan varandra en viss sträcka. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 126 (1949; från Finl.).
β) sport. i fråga om passiv brottning: gå med nedböjt huvud inpå motståndaren utan att ta (l. få) grepp på denne; i sht förr äv. i fråga om passiv boxning: med nedböjt huvud låsa l. hänga sig fast vid motståndarens bröst. NFSportlex. 6: 702 (1946; i fråga om brottning).
b) med sakligt subj.; särsk. i uttr. stångas med l. mot ngt, kämpa med l. mot ngt. AOxenstierna 8: 340 (1633). Böljorna gingo i brusande sjö, / Som förr, emot klippan att stångas. Topelius NBlad 36 (1869, 1870).
III. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., motsv. I, II; särsk. motsv. I 5 b, II 3. (Sonen har) knapt mist dhe stångande Piggar. BröllBesv. 346 (c. 1660; uppl. 1970); jfr PIGG, sbst. 1 a ε α'. Ovanpå hela detta kaos av varandra stångande tendenser, instinkter och reaktioner hade jag (osv.). Kihlman Papini 94 (1923). På de små mångfärgade, blekblåa och rosenröda rullstenarna stiga vi ut i tunga, stångande vågor, salta som lut. Österling SkånUtfl. 214 (1934).
IV. ss. vbalsbst. -ning, motsv. I, II; särsk.
1) fisk. motsv. I 1, om förhållandet l. verksamheten att stånga fisk (i sht ål); äv. konkretare, om sättet att fånga fisk på anfört sätt. SvRike I. 1: 264 (1899). Myndigheterna skulle strängeligen beifra all ”stångning” av lax. TurÅ 1906, s. 305.
2) (förr) motsv. I 2, om förhållandet l. verksamheten att mäta ngt med en stång. Genom stångning fann han .. att vattendjupet höll i det närmaste fyra manslängder, där det var som störst. Lindström Österhus 269 (1952).
3) motsv. I 4, II 1, 2; särsk. konkretare, om enskilt fall av stångande. En stångning eller stöt med horn. Lind 1: 961 (1749). Bukbråck, som isynnerhet uppkommer hos kor till följd af stångning. Juhlin-Dannfelt 49 (1886). IllSvOrdb. (1955).
4) (numera mindre br.) motsv. II 3 a β; särsk. konkretare, om sättet att ”stångas”. NFSportlex. (1946; i fråga om brottning).
Särsk. förb.: STÅNGA AV10 4. till I 4: gm att stångas bryta av (ngt) l. komma (ngt) att gå av; äv. i uttr. stånga av sig ngt, gm att stångas komma ngt hos sig att gå av. Om ett nöt stångat hornet av sig. Blanda tilhopa swine-ister och tiära, och smörg (osv.). Broocman Hush. 3: 17 (1736). Klint (1906). jfr avstånga. särsk. bildl.; särsk. i uttr. stånga hornen av sig, särsk. dels: ge fritt lopp åt sin levnadslust o. d. (för att sedan lugna ner sig), rasa ut (se rasa ut 4 c), dels: vid försök att utföra ngt svårt misslyckas, ”bryta halsen av sig”. Månne ej Hr Gr(eve) .. (N. A. Cronstedt) en gång skal stånga hornen af sig? Porthan BrCalonius 307 (1796). (Den industriella världen i Belgien) tror, att socialdemokratien kommer att stånga hornen af sig vid försöken att realisera sitt ekonomiska program. Siösteen ModBelg. 166 (1906). När ni liksom jag stångat hornen av er pojkar, blir ni nog riktigt bra. Ström UngdStrid. 247 (1940). (Floden) Waindina har efterhand stångat ilskan av sig. Bred och maklig buktar den sig i stora slingringar. Renner Krarup Nielsen Aloha 145 (1940). särsk. (numera föga br.) med avs. på person: slå (ngn) ur brädet, bräda (ngn). Granlund Ordspr. (c. 1880).
STÅNGA IHOP10 04. (numera föga br.) till I 4: gm att stånga fösa ihop (ngra). 5Mos. 33: 17 (Bib. 1541).
STÅNGA IN10 4. (numera bl. tillf.)
1) till I 4; om hornbärande djur, med obj. betecknande horn: stångande föra in (ngnstädes). Buffelen .. anföll denne hästen med sådant raseri, at han .. stångade sine horn in genom bröstet och ut genom sjelfva sadelen. Thunberg Resa 1: 209 (1788).
2) till I 4, refl., i uttr. stånga sig in, med huvudet före pressa l. stöta sig in (ngnstädes). När jag kom på fötter, hade karlen stångat sig bums in genom väggen med hufvudet förut. Topelius Vint. III. 2: 64 (1897).
STÅNGA KULL, se stånga omkull.
STÅNGA NED10 4 l. NER4. till I 4, särsk. bildl. (jfr stånga I 5), särsk.: gm att stånga förgöra (ngn). Det blåser vind från östansjö; / han drifver skur / mot vägg och mur, / han stångar ner min hässjas hö / i stubben, grå och sur. Karlfeldt FridVis. 13 (1898). Härlig är den förstfödde bland hans (dvs. Josefs) tjurar, såsom en vildoxes äro hans horn; med dem stångar han ned alla folk. 5Mos. 33: 17 (Bib. 1917).
STÅNGA OMKULL10 04 l. KULL4. gm att stånga störta omkull (ngn l. ngt).
1) till I 4. VetAH 1819, s. 226.
2) till I 5. Rader af röda rockar (dvs. danska soldater) / I rusande anlopp stångades kull / Af Smålands raggiga bockar. Snoilsky 3: 26 (1883).
STÅNGA SIG FRAM10 0 4. till I 4: stångande ta sig fram; särsk. bildl. (jfr stånga I 5). Rosenius FaderVår 84 (1858). Isbrytaren som nu stångat sig fram genom den värsta isen. Östergren (1949). En man som stångade sig fram i motvinden. Salje LivStränd. 92 (1967).
STÅNGA SÖNDER10 40. till I 4: gm att stånga ta sönder (ngt). Gyllenborg Insjöfisket 6 (1770).
STÅNGA TILL10 4. till I 4: stöta till (ngn l. ngt) med hornen. Loefling Resa 300 (1753).
STÅNGA UT10 4.
1) till I 4: gm stångande (med horn l. huvud) utforma (ngt). Jakar, som .. formligen stånga ut tunnlar och trånga korridorer genom drifvorna, i hvilka sedan kirgiserna följa efter. Hedin GmAs. 1: 118 (1898).
2) till I 4, refl., i uttr. stånga sig ut, stångande ta sig ut; särsk. bildl. (jfr stånga I 5). Ymer 1951, s. 257. Det kändes skulle han veta när barnet stångade sig ut ur henne. Moberg Invandr. 409 (1952).
Ssgr: A: STÅNG-FÄRDIG. till I 4, II 1: färdig (se d. o. 4) att stångas. Gustaf-Janson Myl. 294 (1965; om tjur).
(I 4, II 1) -HORN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 13884). (numera bl. mera tillf.) om det horn en tjur (främst) använder då den stångas. Hultenberg Lothar SpanSjäl 156 (1921).
(I 4, II 1) -LUSTIG. (†) anträffat bl. bildl.: kamplysten. SvLittFT 1835, sp. 92.
(I 4, II 1) -LYSTEN. lysten att stångas. De .. stånglystna getterna. Ljunggren Est. 2: 183 (1860).
(II 3 a β) -TAKTIK. (numera mindre br.) taktik att ”stångas”. Swing 1923, nr 30, s. 14 (i fråga om boxning).
B: (II 3 a β) STÅNGNINGS-MATCH. särsk. (sport.): brottningsmatch kännetecknad av mycket ”stångning”. Swing 1923, nr 44, s. 13. IdrBl. 1935, nr 25, s. 11.
(II 3 a β) -STIL. (numera mindre br.) särsk.: boxningsstil kännetecknad av mycket ”stångning”. Swing 1923, nr 47, s. 6.
Avledn.: STÅNGLIG, äv. (tillf.) STÅNGELIG, adj. (stång- 1876 osv. stånge- 1951) [sv. dial. stånglig] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 4, II 1, om djur: benägen att stångas, stånglysten; äv. i utvidgad anv., om utseende o. d.: som ger intryck av benägenhet att stångas. Bruzelius AllmogL 39 (1876; om tjurar). Hans svarta kubb satt djupt nedtryckt i pannan, vilket i förening med ett buttert drag kring munnen gav honom ett visst stångligt utseende. Nilsson Bombi 247 (1932). SvD(B) 1951, nr 292, s. 8.
Spoiler title
Spoiler content