SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1997  
STÅNK stoŋ4k, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[vbalsbst. till STÅNKA, v.]
stånkande, stön.
1) motsv. STÅNKA, v. 1. Tholander Ordl. (1872). Ge ifrån sej ett stånk av välbehag. Hasselblad BergslVärml. 76 (1929). Äntligen är vi uppe och går in i ateljén, under stånk och stön från monsieur Limberger. Starfelt Skärv. 14 (1946).
2) motsv. STÅNKA, v. 2. Stånket från en motorcykel. Hedén 5: 255 (1922). DN 9⁄4 1967, s. 7 (i fråga om gamla motorcyklar). särsk. metonymiskt, om bil; ss. senare led i ssgn STINK-STÅNK.
Spoiler title
Spoiler content