SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1997  
STÅTHÅLLARE stå3t~hol2are, m.//(ig.); best. -en, äv. -n; pl. = (HH XIII. 1: 143 (1564) osv.) ((†) -arer Schroderus Comenius 677 (1639)); pl. best. -arna (-e) (Stiernman Com. 1: 217 (1572) osv.) ((†) -arenar Gustaf II Adolf 84 (c. 1620), RP 8: 88 (1640); -erna (-e) HH XIII. 1: 142 (1564), AOxenstierna 7: 645 (1632)).
Ordformer
(staat- 1525. stad- (-dh-) 1524—1769. stat- 1622. statt- (-dt-) 1524—1630. stod- c. 1597. stot- (stoet-) 1545—1637. ståd- 1586—1642 (: Stådhollare Cammaren, sg. best.). ståt- (-åå-) 1535 osv. stått- (-o-, -dt-, -tth-) 1560—1670. -hallare 1527—1628. -hallderen, sg. best. 1619. -hållar c. 1630—1809. -hållare (-holl-, -ere, -erre m. m.) 1524 osv. -hålldare (-hold-, -håld-, -ere m. m.) 1524—1619 (: statthålderen, sg. best.). -håller (-o-) 1575—1856 (: ståthållerskap))
Etymologi
[fsv. stathaldare; liksom ä. d. statholder (d. statholder), nor. stattholder av mlt. statholder, motsv. mnl. stathouder (nl. stadhouder), mht. stathalter (t. statthalter), av stat, ställe l. plats (se STAD, sbst.1 5), o. holder, hållare, innehavare (se HÅLLARE o. jfr HÅLLA, v.1 10 slutet); eg.: ställföreträdare (för landets regent); jfr (med samma grundbet.) LÖJTNANT]
person befullmäktigad att agera ss. ombud för en suverän härskare (kung o. d.), ställföreträdare, vikarie o. d.; i sht om sådan ställföreträdare i provins l. landskap l. på (större) befästning l. slott o. d.; stundom mer l. mindre liktydigt med: guvernör (se d. o. 1) l. landshövding (se d. o. 1, 2) l. befallningsman (se d. o. 1—3); äv. oeg. l. bildl.; företrädesvis i a o. b. Hertigh Jahan .. (skulle) vare stadthollere och gubernator uti sin älskelige käre her broders fråvarelse. RA I. 1: 720 (1560). (Lat.) Castellanus .. (sv.) En Slotzherre eller Ståthållare. Linc. M 1 a (1640). Commandant, (dvs.) stadhållare. Swedberg Schibb. 256 (1716). Böök 1Ess. 69 (1913; bildl., om förf.). IllSvOrdb. (1955). — jfr RIKS-, SLOTTS-, UNDER-, ÖVER-STÅTHÅLLARE. — särsk.
a) (om förh. i Sv.) kunglig befattningshavande i län l. landskap l. på slott (med tillhörigt förvaltningsområde) l. i svensk besittning (ss. befattningshavande över svenskt län l. landskap redan 1634 officiellt ersatt av: landshövding); senare om kunglig befattningshavande på kungligt slott o. i vissa landshövdingeresidens; numera bl. om l. ss. titel för chefen för Ståthållarämbetet i Sthm. Oss Elskeliig tro man och Rådt, wår Stadthollere i Vestergötland Her Gustaff Olson. G1R 13: 138 (1540). Jörenn Erichssonn .. stådhåldere öff(uer) Ellffzborgh och Gulbergz beffestninghier. TbLödöse 180 (1590). AOxenstierna 7: 73 (1632; över kurfurstendömet Mainz). För närvarande är egendomen (dvs. Herrevadskloster) en kungsgård med egen ståthållare, ridhus och kaserner för flera skånska regementen. IllSv. 1: 265 (1882). De till svenska riket hörande delarna af Finland hafva under medeltiden och äfven under nya tidens början på längre eller kortare tid anförtrotts åt fogdar, länsherrar eller ståthållare. AtlFinl. 32 a: 11 (1899). Landshövding Hilding Kjellman, ståthållare på Uppsala slott. Östergren (1949). Ståthållarna — senare landshövdingarna — kommo att verksamt ingripa i Bergslagens öden. Lindroth Gruvbrytn. 1: 61 (1955). BraBöckLex. (1980; om chefen för Ståthållarämbetet). — särsk. (förr) om riksståthållaren i Norge (se RIKS-STÅTHÅLLARE a). Hedin Tal 2: 323 (1905).
b) (om utländska förh.) särsk. dels om fornromerska förh., om prokonsul l. pretor (se d. o. 2) o. d., dels (förr) om förh. i engelska besittningar, om vicekung o. d., dels i fråga om förh. i Nederländerna (den nederländska republikens tid), i utvidgad anv., om republikens högste styresman (ofta med delad l. ofullständig makt), dels (om fornpersiska förh.) om satrap. Edher (dvs. Fredrik I:s) stadthollare i Danmark. G1R 1: 219 (1524). Holland, eller, som det ock kallas, det Förenta Nederland .. styres af Ståthållare. Regnér Begr. 86 (1780). En Öfwer Konung styr Ön medelst Ståthållare och deras Under Ståthållare. Cook 2Resa 144 (1783). Lindfors (1824; äv. om satrap). (Sv.) ståthållaren i Indien, (eng.) the governor (ell. viceroy) of India. Björkman (1889). Strömholm Fält. 328 (1977; om förh. i det romerska riket på 400-talet). — jfr ARV-, PROVINS-STÅTHÅLLARE.
c) (numera mindre br.) om påven (ngn gg äv. om biskop l. präst) uppfattad ss. Kristi l. Guds ställföreträdare på jorden; i sht i uttr. Kristi ståthållare; förr äv. i uttr. djävulens l. Belsebubs ståthållare, av reformatoriska författare använd benämning på påven l. romersk-katolsk biskop; förr äv. bildl. Påwen som sägher sich wara Christi stadhallare. OPetri 1: 158 (1527). Then nya påfvans leem och diefvulsens ståthollare och troll, bisp Göstaf. HH 20: 145 (c. 1565). Påwen, som Gudz ståthållar är. Messenius Christm. 219 (c. 1630). Christi Ståthollare äre Prästerna, som förträda Christi Rum i Församblingenne. Schroderus Os. 1: 238 (1635). Dryselius Monarchsp. 370 (1691: Beelzebubs; om påven). Ansgarius (var) en wyrdig Ståthållare öfwer et af de största Stift, som warit i Europa. Lagerbring 1Hist. 1: 505 (1769). Ej länge dröjde det, förr än den tron blef allmän, att Kristus satt påfven till sin ståthållare här i världen. Pallin MedeltH 23 (1884). Göransson UndersRel. II. 2: 34 (1906: Guds ståthållare; om det filosofiska begreppet logos). Harlock (1944: Kristi).
Ssgr: (a) STÅTHÅLLAR- l. STÅTHÅLLARE-BETJÄNT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) betjänt (se betjänt, sbst. 2 b α) underställd ståthållare. Elias Ståthållerbetient. BoupptSthm 1682, s. 992 b.
(a) -BORD. (förr) bord (se bord, sbst.1 6) vid vilket ståthållare intog sina måltider; äv. motsv. bord, sbst.1 7, om kosthåll för ståthållare (o. hans familj o. stab). Till Ståthållare-bordet i Jönköping, när främmande hafva ankommit: Ingefära ett halft pund (osv.). Hallenberg Hist. 1: 384 (i handl. fr. 1611). Därs. 380 (1790).
(a, b) -DÖME.
1) (numera bl. tillf.) om ståthållares ämbete l. post, ståthållarämbete. K(onung) Carl och rijksens rådh .. satte gref Erich ifrån ståtthållaredömet i Stockholm. Gustaf II Adolf 83 (c. 1620). Palmblad Nov. 2: 258 (1819, 1841; om förh. i Persien).
2) om ståthållares jurisdiktionsområde l. distrikt, ståthållarskap (se d. o. 2). LReg. 143 (1620). Rijga Stådthollerdöme. Gustaf II Adolf 271 (1626). Den Romerska ståthållaren öfver en provins .. öfvade inom sitt ståthållaredöme en oinskränkt makt. Geijer I. 2: 178 (1836). Sverige eger .. en politisk (indelning) i 24 Län eller Landshöfdingedömen, samt 1 Ståthållaredöme (Stockholms stad). Palmblad LbGeogr. 86 (1851). Ståthållardömet Dalarna. Lindroth Gruvbrytn. 1: 69 (1955).
(a slutet) -FRÅGA. hist. i sg. best., om (den i sht 1859—73 livligt diskuterade) frågan huruvida Sv:s konung skulle kunna överlämna styrelsen i Norge till en svensk riksståthållare; jfr -sak, -strid. AnderssonBrevväxl. 1: 322 (1861). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 401 (1947).
(a) -INSTRUKTION. jfr instruktion 3 b β. Schönberg Bref 1: 211 (1778).
(a) -KAMMARE. (†) kammare (se kammare, sbst.2 2 e γ) för ståthållare. SthmSlH 1: 247 (i handl. fr. 1639). AOxenstierna Bref 4: 42 (1642).
(a) -KANSLI. (förr) kansli för ståthållare. Linnerhielm 1Br. 189 (1795, 1797).
(a) -KOMMANDEMENT. (†) ståthållarämbete. RP 1: 67 (1628).
(b) -KOST. (förr) kost (se kost, sbst.3 2 a) utgörande till ståthållare av befolkningen i ståthållardömet lämnad naturaförmån; jfr hövdinga-kost. Neh. 5: 14 (Bib. 1917).
(a) -KÖK. (om ä. förh.) HovförtärSthm 23⁄3 1593 A.
(a, b) -PALATS. palats för ståthållare; särsk. om det i Sthm ss. bostad åt överståthållaren fr. o. m. 1773 till 1968 använda Tessinska palatset, överståthållarpalatset. Hahr ArkitH 378 (1902). Johnsson Essad Kauk. 260 (1931).
(a, b) -PLATS. plats (se plats, sbst.1 7 b) ss. ståthållare; jfr -post, -syssla. MinnSvNH 10: 175 (1868).
(a, b) -POST. post (se post, sbst.2 5) ss. ståthållare; jfr -plats. Ståthållareposten i Polen. NDA 18⁄11 1863, s. 3. HT 1952, s. 211 (om förh. i Sv. på 1600-talet).
(b) -REGERING. (†) (om ä. förh. i Nederländerna) styrelse utövad av ståthållare; jfr regering 1. SP 1792, nr 295, s. 2.
(a slutet) -SAK. hist. i sg. best.: ståthållarfrågan. De Geer Minn. 1: 190 (1892).
(a) -STAT. (†) lönestat för ståthållare o. hans stab. CivInstr. 252 (1633).
(a slutet) -STRID. [efter nor. stattholderstrid (i sg. best.)] hist. om den svensk-norska konflikten (särsk. under perioden 1859—73) med anledning av ståthållarfrågan. Wieselgren Bild. 9 (1886, 1889). HT 1951, s. 140.
(a, b) -SYSSLA. jfr -plats, -ämbete. Fryxell Ber. 8: 223 (1838).
(a, b) -VÄRDIGHET~002 l. ~200. värdighet l. ämbete ss. ståthållare. GT 1788, nr 29, s. 2 (om förh. i Nederländerna). MinnSvNH 7: 77 (1855; om förh. i Holland vid 1800-talets början).
(a) -ÄMBETE~020. ämbete ss. ståthållare (jfr -döme 1, -kommandement, -plats, -post, -syssla, -värdighet); äv. övergående till att beteckna den institution som är förenad med sådant ämbete; numera bl. om det ämbete vid det svenska hovet, som förvaltar o. vårdar de kungliga slotten o. ansvarar för kungafamiljens säkerhet på Stockholms o. Drottningholms slott. OxBr. 5: 32 (1613). Jag hade .. icke hört talas om att något i fråga om norska ståthållarämbetets afskaffande var å bane. De Geer Minn. 1: 188 (1892). Ståthållarämbetet på Drottningholms slott. SvStatskal. 1939, s. 66.
Avledn.: STÅTHÅLLARINNA10032 l. 3~0020, f. (förr äv. -håller-) [jfr d. statholderinde, mlt. statholderinne, nl. stadhouderin, t. statthalterin] (förr)
1) kvinnlig ståthållare; i sht till b; jfr ståthållerska. Ståthållarinans i Niderland .. Sendebudh. Girs G1 135 (c. 1630). Grimberg VärldH 9: 138 (1940).
2) ståthållares hustru. Weste FörslSAOB (c. 1817).
STÅTHÅLLARSKAP. (-hållar- 1633 osv. -hållare- 1818—1833. -håller- 1680—1856) [jfr d. statholderskab, nor. stattholderskap, nl. stadhouderschap, t. statthalterschaft] till a, b.
1) ämbete l. värdighet ss. ståthållare, ståthållarämbete; jfr ståthållar-döme 1. Ståthollarskaped vid Jöneköping. RP 3: 110 (1633). Efter Printz Wilhelms (av Oranien) Död opdrogo .. Ständerne then afflednes Son Grefwe Moritz .. Ståthållerskapet öfwer Holland, Sehland och Utrecht. Brask Pufendorf Hist. 267 (1680). Ståthållarskapen vid Drottningholm, Gripsholm och på Stockholms Slott äro aldeles indragne. Calonius Bref 266 (1797). Decimus Brutus hade nyss mottagit ståthållarskapet över Cisalpinska Gallien. Henrikson AntikHist. 2: 167 (1958).
2) ståthållardöme (se d. o. 2). Agrell Maroco 2: 420 (1807). Swerge fördelades till sju ståthållerskap. Afzelius Sag. VIII. 1: 23 (1856).
Ssgr (till ståthållarskap 1, 2): ståthållar- l. ståthållareskaps-författning. författning (se d. o. 5) gällande för ståthållarskap. Schybergson FinlH 2: 298 (1889; om förh. i Finl. i slutet av 1700-talet).
-regering. jfr regering 1 a. Schybergson FinlH 2: 300 (1889; om förh. i Finl. i slutet av 1700-talet).
STÅTHÅLLERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr d. statholderi, t. statthalterei] (numera bl. tillf.) till a, b: ståthållarskap (se d. o. 1); äv. konkret, om den myndighet l. institution som utövar ståthållares regering. UppsDP 1⁄8 1594. Jensen SvMinn. 208 (1910; konkret).
STÅTHÅLLERSKA, f. [efter nl. stadhouderin] (†) till b: ståthållarinna (se d. o. 1). Ståthållerskan i Nederländerne. Celsius G1 2: 146 (1753).
Spoiler title