sten-försänkning | SAOB

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1989

STEN ste4n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar ( (NT 1526) osv.), äv. (efter räkneord o. d., numera bl. i fackspr.) = ( osv.) ((†) -er (1524), -or (1753)).

Ordformer

(stehen 1561—1570 (: rennestehenen, sg. best.). stein 1568 (: kalchstein)—1668 (: grundstein). sten (sth-, -een, -eenn, -ehn) 1521 (: steenhus(e)t) osv. stenn (sth-) 1535 (: koffrestenn)—1687 (: Hållands Stenn). stennd 1593 (: rennestennd). stin- i ssgr 1640 (: Stinkle)—1840 (: Stinkärl). -stoner, pl. 1536 (: kasterdynies stoner; sannol. felaktigt för -stener))

Etymologi

[runsv. stæinn, fsv. sten; motsv. fd. steen (d. sten), fvn. steinn (nor. dial. stein), got. stains, ffris., fsax., mlt. stēn, mnl. steen (nl. steen), fht. stein (t. stein), feng. stān (eng. stone); liksom kyrkslav. stěna, ry. stená, vägg, mur, n-utvidgning till den rot som bl. a. föreligger i sanskr. styāyate, stelnar, blir hård, stīmá-, trögflytande, avest. stā(y)-, hög, massa, möjl. äv. i STIM, sbst.1, STINN; formen med i sannol. beroende på dialektal särutveckling i ssgr framför k; jfr formerna med i av STENKAKA, ävensom av STENKA, v., o. ENKA, adj. (jfr etymologisk parentes under STENKAKA beträffande formen stin(n)kaka). — Jfr FEM-STENAD, FÖRSTENA, SKORSTEN, STENA, STENKA, v.]

1) löst l. ur jorden uppstickande stycke av bergart som utgör fast naturprodukt (t. ex. granit o. gnejs); äv. dels koll.: stenar (se ovan), särsk. (i fackspr.): stycken (l. korn) med medeldiameter på 20—200 mm (motsatt: grus), dels ss. ämnesnamn; äv. i speciellare anv.: bergart l. mineral (se e); i sg. best. äv. liktydigt med: berggrunden, berget; äv. i utvidgad anv. (se f), om (stycke av) kemisk bildning som liknar sten (i ovan angivna bet.). Hon fick en sten i skon. Hon snavade på en sten. De klättrade upp på en stor sten. Åkern var full av sten. Stenen går i dagen i Bohuslän. Hela tiden stötte de på sten vid brunnsborrningen. (1524). Iach sägher idher, ath gudh är mektogh vpwäckia aff thenne stenanar Abrahe söner. (NT 1526). Han .. stoodh vp j grymheet, ändoch han fast blödde, och såren honom ondt giorde, och lopp genom folcket bortt åt, och steegh vppå en högh steen. (Bib. 1541; Apokr. 1986: klippa). Källor och lefwande Watn, fördeelt vti månge små Bäckiar / Ruska så sachtliga fram, genom blanke små glittrande steenar. (c. 1652, 1668). Somliga med sträckta ben / Sofva godt och snarka ren, / Hvila hufvud mot en sten / På en blomstermatta. (c. 1771, 1790). För att .. befria åkern från sten, var .. en utgift af 2 R:dr för tunnlandet erforderlig. (1833). Ingen jord, ingen växtlighet .. bara nakna stenen. (1841). Man indelar bergarts- resp. mineralkornen i (s. k. vattensediment) .. efter storleken i följande grupper: Medeldiameter: .. 200—20 mm: sten (osv.). (1928). (1944). — jfr BOTTEN-, BROTT-, BULLER-, BUMMEL-, FASETT-, FIGUR-, FLYTT-, GLACIÄR-, GRUND-, HAND-, HUNGER-, HÅL-, HÄLL-, JORD-, JÄTTE-, JÖKEL-, KLAPPER-, KLOV-, KLYV-, KNAPER-, KNATTER-, KRAFT-, KRAPPEL-, KULLER-, KULTER-, KÖRTEL-, LUFT-, LÖNN-, LÖP-, LÖPAR-, MALM-, MAR-, MEN-, METEOR-, MÅN-, NATUR-, ORM-, OVAL-, PLATT-, RAS-, ROCK-, RUCKE-, RUGGE-, RUND-, RUNK-, RYMD-, RÖJNINGS-, SANDKORNS-, SINGEL-, SJÖ-, SKALLER-, SMATTER-, SMÅ-, SNÄCK-, STOR-STEN m. fl. — särsk.

a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande talesätt; jfr d. Droppen urholkar stenen. På rullande sten växer ingen mossa. Then een groop gör han skal falla ther vthi, och then en steen welter vppå honom warder han kommande. (öv. 1536). Then stenen bliffuer fulle wåth, som alle spotta på. (1604). (Prästen skall vid bikten) pröfwa syndarens anfechtningh och kraffter, och wachta sigh, at han genom för mycket missgerningens skierpande icke lägger steen på börda. (c. 1655). Hårt emot hårt sa kiäringen beet i steen. (1714). Han flyter, som wattnet ikring stenar .. (dvs.) har ingen fast bo-pål. (1807).

b) i förb. med stock(ar), om oländig mark o. d., i sht i uttr. över stock(ar) o. sten(ar), se STOCK, sbst.1 1 c α.

c) om sten som hindrar framfart l. mot vilken man stöter foten; i sht bildl. (jfr d); i sht i uttr. stöta sin fot emot l. på sten l. stöta sig (up)på en sten l. stenar o. d., hindras av l. skada sin fot l. sig på sten(ar); i sht bildl.: hindras l. stötas bort av l. reta sig på ngt som utgör grund till motsättning l. konflikt l. källa till irritation o. d. The skola förwara tigh, och tagha tigh på theres hender, ath tw icke stöter thin foot emoot stenen. (NT 1526). Han är worden till en huffuudhsteen j hörnet, och till en steen ther man stöter sigh vppå, och til en förargilse clippo, them som stöta sigh på oordhet. 1Petr. 2: 8 (Därs.; NT 1981: stenblock). The skola bära tich på sina hender, at tu icke scal stöta tin foot på steene. (öv. 1536). Gack icke then weghen ther tu på falla må, eller ther tu tich på stenanar stöta må. (Därs.; äv. i Apokr. 1986). Konungen fant, at Vesteråsrecessen war den stenen, uppå hwilken menigheten sig stötte. (1753). Der ligga två stenar på historieskrifvarens väg, den ena är förståndets svaghet, som ej begriper historien, den andra är arbetets otillräcklighet att lära känna historien. (1856, 1872). Mänskorna hafva .. en instinktiv fasa för andras välgång; de tycker att det är orättvist af ödet att gynna en, och därför söka de återställa jämvikten genom att rulla stenar på vägen. (1902). — jfr ANSTÖTS-, STÖTE-STEN.

d) i jämförelser l. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr a, c. En laat menniskia är lijka som en steen then j treckenom ligger. (öv. 1536). Der låg han, död som en sten. (1881). Han gick till botten som en sten. (1887). Skaffa dig pengar! Annars blir du som jag, — en misslyckad existens, en stackare, en parasit, en sten, som alla anse sig kunna spotta på! (1903); jfr det under a anförda språkprovet från 1604. — särsk.

α) (i Finl.) i uttr. gå åt o. d. som (smör) på heta stenar, gå åt osv. i rasande fart l. med en gång; jfr SMÖR 2 d β. Gå åt som på heta stenar. (1904). Hans varor (bl. a. smör) gingo åt som på heta stenar. (1940).

β) i uttr. känna varje sten i det l. det området o. d., fullständigt o. i varje enskildhet känna till det l. det området osv. Fiskare .. som kände hvarje sten i sjön. (1833).

γ) (i bibeln) i uttr. om den l. den teg då skulle stenarna ropa, bildl., i fråga om ngt som är berättigat o. angeläget l. nödvändigt l. av yttersta vikt att framföra l. ge uttryck åt. Iach sägher idher, ath om the tijgdhe thå skulle stenana ropa. (NT 1526).

δ) med tanke på stenens hårdhet; äv. i fråga om själslig hårdhet l. okänslighet. Hans hierta är hardt såsom steen. (Bib. 1541). Han begynte låta / Så at en steen moste gråta. (1621). Mitt hierta är icke af Sten och Stål, mer än någon annans. (1730). Ni stockar, stenar, mer än känslolösa! / Ni hårda hjertan, grymma män af Rom! (1851). Kakan blev hård som sten. (1966). — särsk.

α') i uttr. frysa till, förr äv. i sten, bli alldeles stelfrusen l. nedkyld. Jag wille gerna, min Fröken .. at I ej satte Eder i fara at frysa til sten, derigenom at wi resa längre i natt. (1765). Frysa i sten. (c. 1817).

β') i uttr. reta en sten, se RETA, v.1 I 6 a β.

ε) i fråga om ngt som trycker l. tynger ngn; jfr BERG 1 g δ. De flesta gräto, men Viveka hade en propp i halsen och en sten över bröstet och kunde inte gråta. (1937). Ni har lyft en stor sten från mitt bröst. (1942).

ζ) i uttr. hugga yxan i stenen l. (numera företrädesvis, ngt vard.) hugga, äv. (numera bl. i vissa trakter) bita i sten (jfr BITA I 4 p μ), hugga o. d. fel; ta miste; misslyckas l. komma till korta; jfr HUGGA, v.1 1 k ε. Jag will giärna hiälpa Prof. Dimberg, men det är som jag skulle hugga yxan i stenen. (1703). Den gången tror jag nådig baron bet i sten .. smaklig måltid! (1847). Jag undrar, om någon kan säga, att han som talare .. någonsin har huggit i sten eller misslyckats. (1921). Norrbottens 16-åriga flickor bet i sten ordentligt under helgens IBM-cup i Älvros, Härjedalen.

η) (†) i uttr. vara så arg o. d. att man kan bita sten, mer l. mindre hyperboliskt: vara våldsamt l. ytterligt arg. (1829).

ϑ) (†) slå näsan i sten l. sin näsa i stenen, (riskera att) utsättas för l. draga på sig mothugg l. obehagliga konsekvenser o. d. Den ansvarige Utgifvaren af Argus behöfde .. icke, hvad man kallar slå sin näsa i stenen, för att underrätta allmänheten om det hittills fördolda och äfventyrligaste af Skeppshandeln. Carl Johans ökade bevågenhet .. var ett drag af ädelmod at hålla ryggen fri på den, som för honom slog näsan i sten. (1845).

ι) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i förb. med het, i uttr. som anger att stenen är mer l. mindre obehaglig l. besvärande för ngn att uppehålla sig på; i sht bildl., särsk. i uttr. stå på (den) heta stenen (jfr 2 i slutet), om brud l. brudpar: inför allmänhetens blickar stå på brudsten. Han sitter lijksom på heeta stenar. (1708). Stå på heta stenen (brudgumma). (c. 1880). Ställa någon på heta stenen (d. v. s. i förlägenhet). Därs. Femti hela och runda år se'n Inga och jag sto' på den heta stenen och gifte oss! (1899). — jfr BRUD-STEN. — särsk. (folklor.) i benämning på pantleken stå på het(a) sten(ar), i vilken den deltagare som blivit ägare till en pant ställer sig mitt på golvet o. yttrar t. ex.: ”Jag står på heta stenar; käre, kom och hjälp mig häna!”, varefter någon annan deltagare träder fram o. leder panthavaren till sin plats. (1842).

κ) (i sht i vissa trakter) i sådana uttr. som påstå l. förneka ngt i sten, med största energi l. envishet l. allvar l. anspråk på att bli tagen på allvar påstå resp. förneka ngt. (1842: yrkat). Vallam Bangungee förnekade .. i sten att han haft någonting att skaffa med skjutandet. (1899). Alle man nekte i sten för brännvinsköpet. (1912). Jag bevisar, att .. (judarna) inte har några svansar, och hon påstår i sten att de har. (1949).

λ) [jfr t. stein und bein klagen] med adverbiell anv. (jfr 11), i uttr. klaga sten och ben, klaga starkt l. högljutt l. eftertryckligt o. d. Jag undrar inte alls på att de klagade sten och ben när vi efter dagens arbete samlades kring det sjunde klassens hotellets enda bord. (1944).

e) i speciellare anv.: bergart l. mineral l. malm; äv. om stycke av viss bergart osv.; i sht ss. senare led i ssgr betecknande viss bergart osv.; ss. enkelt ord förr äv. i pl. Steenar äre Mineraler, som sammanlöpa aff en torr Jordesk Exhalation, som medh någhon fuchtigh kleemachtigheet sammanbundin warder igenom wärmens wärckande och köldens coagulation, och then infödde mineraliske kraften. (c. 1613). Förr har varit så, att man hafver mäst läthit giordt kopparen går där uthe (dvs. i utlandet), och vij hafve snart sagt fördt stenen dith uth. (1642). Naturkunnogheten (delas) i trenne delar; uti Mineralogie Kunskapen om Stenar, Botanique Kunskapen om Wäxter, ock Zoologie Kunskapen om Diur, Foglar, Fiskar, Matskar, etc. Herr Forster anmärkte, att stenarne (på Madeira) buro märke efter en förbränning, den han anser för en Vulcanisk werkan. (1783). I jorden fanns (enl. P. Gassendi på 1600-talet) .. ett semen lapidificum, hvarigenom stenar frambragtes. (1822). (1907). — jfr ALABASTER-, ALUN-, AMASON-, APATIT-, ARSENIK-, ATLAS-, AVANTURIN-, BECK-, BIL-, BLOD-, BLÅ-, BOCK-, BRUN-, BRYN-, BRÄNN-, DAG-, DROPP-, DRYP-, EPIDOT-, FILT-, FLINT-, FLOTT-, FLUSS-, GIPS-, GNUGG-, GORR-, GRANAT-, GRANIT-, GRYT-, GRÅ-, GUR-, HONUNGS-, HORN-, IRIS-, IS-, JASPIS-, JÄRN-, KALK-, KOL-, KRIT-, KULE-, LABRADOR-, LAVA-, LER-, LIM-, LYS-, MARMOR-, MOCKA-, MYR-, NJUR-, NÅL-, OLIVIN-, OR-, PANTER-, PIP-, PORFYR-, PROBER-, PÄRL-, REV-, ROT-, RÖD-, SALPETER-, SALT-, SAND-, SEG-, SERPENTIN-, SIDO-, SILVER-, SKIFFER-, SKIV-, SKORP-, SKUR-, SKÄR-, SLIP-, SOL-, SPEGEL-, TÄLJ-, ÖLANDS-STEN m. fl. — särsk. (†) i uttr. taga sten om sten med ngn, i fråga om malmbrytning, om gruvföretag: bryta malm liggande intill malm som bryts av annat företag (jfr OM, prep. o. adv. I A 4 c). Leekebergs grufwelag .. hwilcka taga steen om steen med Carlskouga grufwelag. (i handl. fr. 1684).

f) i utvidgad anv.: (stycke av) stenliknande kemisk förening l. (organisk l. oorganisk) bildning i naturen l. mellan- l. avfallsprodukt vid metallsmältning o. d.; utom ss. senare led i ssgr numera bl. i skildring av ä. förh., i uttr. blå stenen, om kopparvitriol (jfr BLÅSTEN 3, GALISENSTEN 2). Fältskiärarne mente med blå stenen bortstryka (K. XII:s uppsvällda varsår), men enär H. M. det såg vara förgiäfves, tog han af dem saxen och klipte sielf bort de starkt upsvälde lepsen (dvs. sårkanterna). (1734). — jfr BLY-, BLÅ-, BÄRN-, FRÄT-, HELVETES-, KITTEL-, KONCENTRATIONS-, KORALL-, LASUR-, ORT-, PANN-, PUDER-, REV-, SALT-, SILVER-, SINDER-, SKÄR-, SLAGG-, VIN-STEN m. fl.

2) för speciellt ändamål använd l. avsedd naturlig l. konstgjord sten (i bet. 1) l. stenliknande produkt (särsk. om tillhuggen l. på annat sätt tillformad platta l. skiva l. häll o. d. av natursten l. konststen, i sht om sådan platta osv. av natursten l. tegel o. d. för byggnadsverk o. d.); äv. koll. o. ss. ämnesnamn (särsk. om krossten o. d. i teknisk anv.); i ssg förr äv. i utvidgad anv. (jfr 6), om en av sammanfogade stenar bestående enhet (se c); särsk. i uttr. huggen l. ohuggen, äv. tuktad l. otuktad sten, sten som gm huggande o. d. bearbetats o. därigm bringats till viss form resp. sten som icke bearbetats osv. (1524; koll.). Then stenen som bygninges mennenar bort kastadhe, han är bliffuen en huffwudhsteen j hörnet. (NT 1526). Tu .. skalt scriffua på stenanar (till altaret) all .. laghsens ord clarligha och liusligha. (Bib. 1541). Itt altare aff hela stenar ther intet jern på kommet war. Jos. 8: 31 (Därs.). Til Trapsteg tages huggen Sten der densamma står at bekomma. (1755). En man, som knackade sten mot en upprest tunnas bottenkant, omgifven af tuktade stenar, stenflishögar och sprängda klippdelar. (1905). Det förnämsta räddningsmedlet för Förenta staternas skogar och järnmalmer ligger .. i ett ökadt bruk af naturlig och konstgjord sten. (Bib. 1917: ohuggna stenar). Grova murar av otuktad sten. (1920). Teglet kördes .. (under perioden 1860—1920) på enbetskärror på vilka man lastade 150—175 sten. (1941). Under denna sten ligger .. min far. (1958). — jfr ALN-, ALTAR-, ANFANGS-, BESPARINGS-, BETÄCKNINGS-, BILD-, BIND-, BLOCK-, BLÄND-, BYGGNADS-, BÅL-, DAMM-, DOM-, DOP-, DYN-, FOG-, FOT-, FYLLNADS-, FÄLL-, FÖRBANDS-, FÖRSTU-, GESIMS-, GOLV-, GOM-, GÄNG-, HALV-, HEL-, HJÄRT-, HUGG-, HUVUD-, HÄRD-, HÖRN-, KARM-, KIND-, KLINKER-, KNOT-, KNUT-, KNYT-, KRAG-, KROSS-, KVADER-, LER-, LIST-, MUNK-, MUR-, NYCKEL-, ORNAMENT-, PANEL-, PELAR-, PLAN-, POLYGONAL-, PORT-, PROBER-, PROFIL-, RAD-, RAK-, RAND-, RUSTIK-, RYGG-, RÄNN-, RÖST-, SALT-, SIDO-, SKOL-, SKVAL-, SLUT-, SMYG-, SOCKEL-, SOT-, SPAR-, TEGEL-, TRAPP-, TRÖSKEL-, UTTÖMNINGS-, VALV-, ÄRIL-STEN m. fl. — särsk.

a) i vissa uttr.

α) (än står) stenen i grönan dal, i omkväde i folkvisa, vilket har ansetts hänsyfta på en vid gränsen mellan Jämtl. o. Norge stående, ristad sten vars upprättstående tillägges betydelse. När Swänske Män taga vtländske seder, / Kyrkior och Kloster rijfwas neder, / Än ståår steenen j grönan daal. (1612). När min Herre en gång quitterar wettenskaperne och werlden, då ramlar wist stenen i grönan dahl. (1776).

β) giva ngn stenar i stället för bröd o. d., se BRÖD 1 f.

b) om byggnadssten l. mursten i vissa anv.; särsk. i emfatiska uttr.

α) angivande att byggnadsverk rivs l. raseras resp. rivits l. raserats mer l. mindre fullständigt o. i sina minsta beståndsdelar o. d., särsk. icke lämna, förr äv. låta sten på sten l. riva (ned) sten från sten resp. icke vara l. finnas sten på sten. Sannerligha sägher iach idher, ath här skal ey latas en sten på then andra som icke bliffuer nedherbruten. (NT 1526). De .. sade, att der de icke sluppe in medh gode, wille de rÿffwe steen från steen. (1589). Hela Limingo slätt var en öcken, der icke sten på sten var öfrig af menniskors boningar. (1864). Det finns icke sten på sten av (den nedbrända lantgården). (1888). Sanningen är en tyrann som inte lämnar sten på sten i det hus vi bygger åt vårt liv och våra tankar. (1954).

β) (†) ingen l. icke en sten, i fråga om (fast) egendom: icke något alls, ingenting. Han kom m(ed) them till arfz i fasth och the icke till en sten m(ed) honum. (1577). Man måste intet bekymbra sigh om Nürnberg, dher man ingen Steen åger. (1665).

γ) [elliptiskt för l. utlöst ur förleden i sådana ssgr som STEN-HUS] närmande sig adjektivisk anv.: av sten. Huset tuært offu(er) gatuna halft sten och halfft trææ. (1526).

c) (†) trappa av sten; anträffat bl. ss. senare led i ssgrna VIND-, VINDEL-STEN.

d) om sten ingående i l. avsedd för gatas l. gångbanas beläggning. (1786). Under 60-talet hade den mondäna promenadplatsen i Stockholm varit Norrbro, vars trottoarer voro de enda, som voro helt belagda med tuktad sten. (1937). — jfr ASFALT-, BORDYR-, BRO-, FÄLT-, GAT-, GULD-, GÅNG-, KANT-STEN m. fl.

e) om sten använd för att utmärka punkt på marken ss. markering av gräns, avstånd, läge o. d.; särsk. i förb. med stav, se STAV, sbst.2 4 slutet. (Bib. 1541). När wägarne .. äro rödde och lagade, skola dhe ock .. mätas med Snören, så at alla Mijhlar blifwa lijka långe .. och wid hwar Mijhl opsättas wisse Stenar och Kännemärcken, den resande Mannen til rättelse. (1664). Rå och rör byar emellan skola läggas med fem stenar, fyra utan, och en hiertesten mitt uti. (Lag 1734). (1893). — jfr EN-, FÅR-, FÄLT-, GRÄNS-, HJÄRT-, HÖRN-, LED-, MIL-, MÅL-, MÄRKES-, REN-, RÅ-, RÅGÅNGS-, RÅMÄRKES-, RÖR-, SKILJE-STEN m. fl.

f) om sten försedd med ristning o. dyl. l. anbragt ss. (del av) fristående minnesmärke o. d. Ther som rwnostenar stå, ther haffua och warit begraffningar, och på samma stener finnes intit annat scriffuit vtan theres nampn som ther begraffne äre, och theres som stenen vpsatte. (c. 1540). Den stora stenen på Röks kyrkogård i Östergötland, hvars runinskrift .. är den längsta i världen. (1901). — jfr BAUTA-, BILD-, DRAK-, GRAV-, GRIFT-, INSKRIFTS-, LIK-, MINNES-, MUNK-, RESE-, RUN-STEN m. fl.

g) hist.

α) i uttr. Mora sten, äv. sammanskrivet, om den stora sten, belägen på Mora äng i Lagga socken nära Uppsala o. omgiven av 12 mindre stenar, vid vilken svearna förr valde konung; äv. i utvidgad anv., ss. namn på den på Mora äng förr belägna tingsplatsen. (Under konung Inges tid) Bleeff .. (til ewentyrs) beslutat, at alla konungar skulle hyllas widh Morasteen. (c. 1540); möjl. med ssgsuttal. The uthgamble monumenta, More sten, ther kongerne plägede kåres. (1594). Icke långt ifrån Vbsala är en stoor steen på een slätt, then ther aff ålder vthaff Sweriges Inbyggiare, är Morasteen kallat worden, och rundt om kring honom äre tolf andre stenar något smärre. (1612); möjl. med ssgsuttal. Mora sten, en tingsplats på Mora äng. (1965).

β) i pl., i uttr. Mora stenar, äv. sammanskrivet, om de med bild l. inskription försedda stenar som under senmedeltiden nedlades vid Mora sten (se α) ss. bevis på förrättat konungaval; äv. med inbegrepp av Mora sten; äv. i utvidgad anv., om (tings)platsen (se α). En mil från Uppsala ligga Mora Stenar på Kungsängen, stället för de fordna Svenska konungavalen. (1866). Platsen för sveakonungarnas val, Morastenar. (1965).

h) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om sten ss. föremål för dyrkan l. vördnad o. d., stenbeläte; äv. om sten i annan kultisk anv.; särsk. i allittererande förb. med stock (jfr 1 b); jfr STOCK, sbst.1 1 c γ. (öv. 1536). (Hos hedningarna) skalt tu tiena affgudhom, som menniskio handawerck äro, stock och steen, huilke huarken see, eller höra, eller äta, eller luchta. (Bib. 1541). Wij wetom holla oss stadigt til Gudh .. och icke til nogra stumma beläten, som äre giorde af silfuer, stockar och stenar. (1659). (1924). — jfr BLOT-, DISAR-, HARG-, OFFER-, SEJT-STEN.

i) om sten som kastas l. används ss. projektil; kula l. projektil av sten; äv. bildl. (jfr 6); särsk. i uttr. kasta första stenen (på ngn), se KASTA, v. I 1 l. (NT 1526). Dauid toogh sina hand j skräppona, och fattadhe ther vth en steen, och slungadhe och råkadhe Philisteen j hans panno, så at stenen gick in j pannona. (Bib. 1541). Fältartilleriet .. bestående af ungefär tjugu Kärrebössor, med pulver och stenar. (1755). Jag är väl den sista, som bör kasta sten på den arma, oförnuftiga Emilie. (1834). Hör ni pojkar, ni får inte kasta sten på varann! (1946). Man skall inte kasta sten när man sitter i glashus. (1966). — jfr BÖSSE-, KAST-, SKJUV-, SKOVE-, SKVÄTT-, SLUNG-, SMÖRGÅS-STEN. — särsk. [jfr det ä. bruket att värma vattnet med upphettade stenar] i det ä. folkliga talesättet Petter (l. Peter l. Petrus o. d.) katt (se PETTER 7 a) o. d. kastar heta sten l. den heta stenen (l. en varm sten o. d.) i sjön l. vattnet, ss. uttryck för tanken att vårsolen börjar smälta isarna äv. underifrån den ss. första vårdag angivna 22 februari (kallad Petter katt osv.); äv. i liknande uttr. i fråga om annan vårdag. The gambla hafwa fordom begynt thenna Wåren på St. Päders Dag (dvs. den 22 februari), effter Ordspråket: S. Päder kastar Steen i Watnet. (c. 1645). Om Matthiæ Dag (dvs. den 24 februari) säijes en warm Steen kastas i watnet, så at stenarne efter then dagen skola förtära Jsen rundt om sig. Bondepract. 58 (1733). 22:dra (februari) .. Peter Katt kastar första heta sten i sjön. (1883). Petrus Cathedralis, Petrus Katt, Petter Katt, Per i stolen (d. 22 febr.) utmärker sig därför, att efter den fräter isen lika mycket under som ofvan. Enligt sägnen har dagen fått denna egenskap därigenom, att Petrus denna dag kastade en varm sten i sjön. (1912). (1945).

j) rättshist. vid exekverande av vissa slag av ådömda straff (i sht för begånget hor): sten som hängdes i kedja l. rep (om halsen) på delinkventen; i sht i pl.; särsk. i uttr. bära stadens stenar, se STAD, sbst.2 1 c γ. Hoorkarlar .. (nödgades vid skampålen i Skänninge bära) stenar med hiärnkädior på halsen hängde. (1612). — jfr SKAM-, SKAND-STEN.

Anm. till j. I nedanstående belägg förekommer sannol. förb. sten och band i bet.: (skamstraff (se d. o. slutet) bestående i att) sten (l. stenar) bars i ett band runt halsen. I Lule .. straffas (skolbarnen) medh sten och band och rijs. (c. 1600).

k) om litografisk sten (se LITOGRAFISK slutet). (1836). Konsten att trycka från sten uppfanns år 1797 av Alois Senefelder. — jfr FÄRG-, HALVARKS-, HELARKS-, KONTUR-, LITOGRAF-STEN.

l) om (platta l. skiva av) sten använd ss. redskap o. d., i sht för polering l. rivning l. skrapning l. krossning; i sht ss. senare led i ssgr. Sten, färgsten, (att rifva färg på). (1899; äv. om skärpsten o. slagsten). — jfr GLÄTT-, GNID-, KNACK-, KROSS-, RAK-, RIT-, SKAV-, SKRAP-, SKÄRP-, SLAG-, SPRÄNG-STEN m. fl.

m) [specialfall av l] om kvarnsten; ngn gg äv. närmande sig anv. ss. mått på kvarns storlek l. förmåga att mala (o. därmed sammanhängande ekonomiska värde). Restada qvarn udij Nysätra sochnn med 2 par stenar. (i handl. fr. 1558). Värderingen (av kvarnen) är skedd endast på the par stenar, som Cronan tillhörde. (1747). En hytta med såg och kvarn, stor tre par stenar. (1916). — jfr BOTTEN-, KVARN-, LIGGAR-, LÖP-, LÖPAR-, MÖLLE-, NORK-, RAFFINÖR-, RED-, SIKT-, SKAL-STEN m. fl.

n) [specialfall av l] om brynsten l. slipsten; i sht ss. senare led i ssgr. Bryne sampt Heenar, sådana Steenar föras frå Daala: / Hoo Ståål wil hwessa, köpe sig thessa, blifwa the fala. (1651). — jfr BRYN-, LIE-, OLJE-, RAKKNIVS-, REV-, RUTSCH-, SKJUT-, SLIP-, SMÄRGEL-, VATTEN-STEN.

o) [specialfall av l] (†) = RÖR-STEN, sbst.1 1. Stenar till .. rör — 52 st:r. 6 par nÿe rhör, som inge stener wore vpå. 2SthmTb. 4: 617 (1575).

p) [specialfall av l; jfr motsv. anv. i t.] i vissa sällskapsspel l. lekar: sten använd ss. lekredskap l. pjäs l. bricka. Steen eller Bricka ther medh man spelar i Brädespel. (1640; under calculus). En bricka eller sten i skjakt-spel. (1749; under roch). Rund sten i biljard. (1805). (1843). — jfr SCHACK-STEN. — särsk. (i vissa trakter) ss. benämning på lek, i uttr. spela sten, spela pjärr (se PJÄRR) o. i ssgn PJÄX-STEN. (Vi) gjorde tallbössor, safvade björkar och spelade sten. (1909). Spela sten. (1949).

q) sport. i curling: med handtag försedd sten (curlingsten) utgörande tävlingsredskapet; i förb. med tal l. siffra äv. ss. enhet i poängberäkning. Curling .. ett skotskt idrottsspel med stora rundade stenar på glatt isbana. (1906). Curling spelas på isen med runda stenar, försedda med järnhandtag, och uppgiften är att från en viss kastgräns slunga iväg dessa stenar så, att de glida utefter isen och hamna inom 7 ringar med en fots mellanrum, alltså 14 fots diameter. (1910). Hela laget från Djursholms CK sopar för fullt för att få in en sten i VM-turneringen i Winnipeg.

r) om Tors hammare l. (oeg.) om åskvigg; i ssgrna BLIXT-, DUNDER-STEN.

s) ss. ämnesnamn betecknande (det vanl. av keramiskt gods, förr äv. av täljsten o. d. bestående) materialet i l. till husgeråd l. nytto- l. prydnadsföremål; särsk. (keram.) om materialet i tätsintrat, ogenomskinligt, i regel mörkfärgat gods, som bränts vid 1300—1450° Celsius (stengods); numera bl. ss. förled i ssg. Watu krukor aff steen. (NT 1526; NT 1981: stenkärl). (1891). — jfr GRYT-STEN.

3) [specialanv. av 1 o. 2] (i fackspr., i sht guldsm.) sten (i bet. 1 o. 2) av mer l. mindre ädel l. dyrbar l. sällsynt bergart; i sht om slipad o. (för estetiskt l. praktiskt ändamål) infattad l. anbragt sådan sten; äv. om annan sten, använd ss. prydnad; äv. bildl. Ädla och oädla stenar. Infattade och oinfattade stenar. Slipade och oslipade stenar. (1524). Konsteligha vthskära och insettia stenar. (Bib. 1541). Solen .. tilreeder medh Firmamentets Kraffter .. alle Metaller i hårde Bärg, såsom ock ädle Steenar i Klippor. (1671). Een Persianisk Trääskåhl, fattat i gulldh, allehanda ächta Steenar på Örat. (i handl. fr. c. 1672). Den bästa Sten i Cronan satt / Det enda äckta Smycke / En Lysand' Sol af Konglig Dygd. (1715, 1726). Qwinfolk .. äga Frihet, at til salu hålla följande Waror, och inrikes tilwerkade Slögder: nemligen .. Hals- och Armband, Örhängen, och Knappar af oäkta Pärlor och Stenar, Sy- och Knappnålar, med mera sådant. (1749). Kompasskifvan har i midten en hylsa, försedd med en hård sten (safir, rubin e. d.), hvilken hvilar på en stålspets, som står rätt upp från kompass-skålens botten. (1898). (1967). — jfr AGAT-, DIAMANT-, DICK-, DJÄVULS-, ELEMENT-, FIRMAMENT-, GLITTER-, GRANAT-, HJÄRT-, KARNEOL-, KASTERDYNIES-, MÄRKES-, ONYX-, PORTRÄTT-, RING-, ROSETT-, RUBIN-, SAFIR-, SIGILL-, SMYCKE-, SOL-, STASS-, ÄDEL-STEN m. fl. — särsk. urmak. om rubin i ur; särsk. i sådana uttr. som 17 stenars ur, ur försett med sammanlagt 17 rubiner i ankare (se ANKARE, sbst.2 II 3) o. ss. lager. 17 stenars Schweizerur. jfr HÄV-STEN.

4) om (sten l. stenstycke med) fossil; ss. senare led i ssgrna HAGEL-, JUDE-, LILJE-, LO-, LODJURS-, MODELL-, NEJLIK-, OLIV-, PADD-, SKRUV-, SKÖLP-STEN.

5) om ett i äldre tiders alkemistiska teorier antaget, mineralliknande ämne innehållande principen för allt skapat i dess renhet o. fullkomlighet o. med vars hjälp det bl. a. vore möjligt att av oädla (”omogna” l. ”sjuka”) metaller o. äv. av silver framställa guld o. bota sjukdomar; äv. i bildl. anv. (jfr 6), i sht om (kunskapen om detta ämne, uppfattad ss.) avgörande l. slutgiltig kunskap l. insikt i fråga om de högsta sammanhangen l. de yttersta tingen o. d.; särsk. i uttr. de vises sten, förr äv. de lärdas l. filosofernas sten l. den filosofiska stenen l. kemisk sten (se KEMISK a). Robertus, Biskop i Lincoln .. hafwer skrifwit .. ganska monge Böker, såsom och om then Philosophiske Steenen. (1635). Den konstiga de Lärdas steen, hwar med man kan giöra guld. (1679). Den Tinctur, som brukas (till transmutation), är ej någon flytande materia, utan solid eller pulfveraktig, och kallas Lapis Philosophorum, den Philosophiska Stenen. (1759). Filosofernas sten. (1805). Han (har) hört först Fichte, sedan Schelling och nu Hegel utropas såsom den filosofiska stenens slutliga upptäckare. (1839). (Aristoteles') mystiska femte element (fick) namnet ”de vises sten”, och den, som upptäckte denna, skulle med dess hjälp kunna göra hart när allt vad han önskade, ej blott guld och andra ädla metaller utan t. o. m. en levande varelse, en homunkulus. (1942). SAOBArkSakkSvar (1986).

6) i vissa speciellare utvidgade l. (urspr.) bildl. anv. av 1.

a) bot. hos frukt: av yttre, mjukt o. saftigt skikt omsluten inre, vanl. stenhård bildning bestående av ett inre skikt av fruktväggen jämte av detta omslutet frö l. omslutna frön, fruktsten; äv.: i fruktkött förekommande sten- l. grusliknande förhårdnad; äv. allmännare, om frukt l. frö som kan ätas, är torr(t) o. har torrt, hårt skal; jfr KÄRNA, sbst.1 1 b. När man spädhe och vnge trädh behändigt upfläcker, och wthtager kärnen af them, så att blåtta ythan blifuer quarr, och sedhan, efter trädgårdz kånst medh flijtt igen förbinder och förplastrar them, bära the skön frucht wthan stenar, såsom kirssbär, Plumon, och krijkon etc. (1611). The vptorckade (vindruvorna) äre antingen medh Steenar, och blifwa kallade Rusin; eller vthan, och kallas Corinther. (1642). Sten, (dvs.) Grusiga hårdheter i vissa sorter päron, som däraf kallas Stenpäron. (c. 1817). Mandlar äro stenarne i mandelträdets frukter. (1852). Den som äter körsbär med de stora, får stenarna i synen på sig. (c. 1880). — jfr BERBERIS-, FRUKT-, KÖRSBÄRS-, PERSIKO-, PLOMMON-, RUSSIN-, VINDRUVE-STEN.

b) i sht biol. inkapslad, organisk, mer l. mindre hård, stenliknande bildning, i sht hos djur l. människa; särsk. (i sht med. o. veter.): onormal l. sjuklig, stenliknande ansamling av salter l. organiska slaggpartiklar (i sht i gallblåsa, njure o. urinblåsa); äv.: sjukligt tillstånd orsakat av sådan ansamling osv. VarRerV 15 (1538). Aborer och Girssar, the hafua bådhe stenar i hofuudet. (1611). Han hade haft sten i tungan, som af sig sielf brutit sig ut. (1739). Lassaigne har analyserat en sten ur prostata, som fans innehålla 84.5 (procent) phosphorsyrad kalk, 0.5 kolsyrad kalk och 15 af ett organiskt ämne, analogt med coagulerad ägghvite. Sten i blåsan är en icke så ovanlig sjukdom. (1900). (1932). — jfr AP-, BEZOAR-, BLÅS-, CYSTIN-, DJUR-, FOSFAT-, GALL-, GROD-, HJORT-, HÄST-, HÖRSEL-, KAPUN-, KARP-, KRÄFT-, KRÖT-, LUNG-, MJÖLK-, MULLBÄRS-, NJUR-, NÄS-, ORM-, OXALAT-, PIGGSVINS-, PROSTATA-, PÄRL-, RÄK-, SALIV-, SLEM-, SNÄCK-, SPOTT-, TAND-, URIN-, ÖRON-STEN m. fl. — särsk. (föga br.) i det bildl. uttr. reta sten på ngn, reta ngn till ursinne, reta gallfeber på ngn. Visst är det sant, att den gamla ryska byråkratin kunde reta sten på folk — men vad var det mot den nya! (1925).

c) testikel; i sht i pl. Hafwer .. qwinnan then bristen, att hon icke hafwer lust till sin man .. må hon .. låta tagha stenarna ifrån en hiort, bock eller tiur och siuda eller steekia them, sedhan tagha them in .. thett gijfuer henne lusta till sijn man. (c. 1600). (Gällaren) kan svära vid sina egna stenar att han ingenting har med deras (dvs. snapphanarnas o. svenskarnas) strider att göra. (1968). — jfr BALL-, BI-, PUNG-STEN. — särsk. [jfr span. tener cojónes] (mera tillf.) i det bildl. uttr. ha stenar i pungen, äga mod, ha kurage, vara modig. Om vi hade stenar i pungen, skulle han (dvs. edilen) skratta lagom. Men folket här (dvs. i Rom) de äro modiga därhemma och fega utomhus. (1902).

d) (pupill i) öga; numera bl. ss. senare led i ssgn ÖGON-STEN. Ögat inuti rödt med en swart sten. (1745). Himlen Dig beskydde wäl, / Såsom Stenen i sitt öga! (1746) i 3SAH 15: 340. Ögonens stenar voro nästan klotrunde men den vänstra var aldeles hoptorkad til en skorpa. — jfr ÖGON-STEN.

7) [eg. specialfall av 6] (†) om laxunge. Sten, (dvs.) laxunge. (1857).

8) [jfr 2] byggn. om mått motsv. längd l. bredd hos tegelsten. Vthen för kårswerckett skall mures en steen tiöckt, så att inth(et) trä sÿnes. (1577). (Gruvan skulle) fodras uthan till medh tegell, 3 stenar tjock. (1636). Stenhus, hwilkas murar så swage upbyggas, at första wåningen icke äger mer än en och en half sten, och den andra består allenast af en stens mur. (1757). Bjelk- eller taklaget omkring skorstenspipan (skall) afvexlas, så att mellan densamma och närmaste trävirke på alla sidor lemnas ett rum af minst en half sten, som genom utskjutning vid skorstenens uppmurning fylles med tät mur. ByggnOrdnNorrkpg 1890, s. 14. — jfr HALV-, HEL-STEN.

9) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) ss. viktenhet av varierande storlek, vanl. motsv. 20—24 skålpund. (En halv) sten pep(er) står betaledh xij (mark). Ij Steen røkelsse. Sucker karnari 18 Topp(ar) vogo 3 stenar 8 (skålpund). (i handl. fr. 1546). Ull-Licenten (skall) wid utförszlen i de Pommerske Städerne, intet högre .. tagas än 2 .. (skilling) för hwar sten. (1688). (Linet) från Brandeburg, kostar från 3 til 5 Riks-Dal(er) lätt Mynt per Sten. (1738). (Sv.) Sten. (fr.) Poids de 22 livres pesant. (1805). Judarna (i Polen) .. betala för en sten ull (52 marker) 6 à 10 Rhenska Gyllen, och föra den till Schlesien. jfr (1950).

10) [sannol. utlöst ur ssgn STEN-MÖNSTER] (†) benämning på mönster vid vävning av dräll. Sten, med krans och (slät list). (1828).

11) ss. förled i ssgr (se -DÖD, -DÖV, -KUL, -RIK m. fl.) med förstärkande, adverbiell anv. (jfr 1 d λ): helt, alldeles, fullständigt, totalt l. oerhört, kolossalt; äv. i ordförb. som kan uppfattas ss. emfatiskt uttalad ssg. (1564). Ingen hjelp — pupillen borta, / Pojken blir sten blind Ers Nåd. (1797). (Han) stod sten still. (1942). Dödskass .. Sten kass. (1962).

Ssgr (i allm. till 1): A: STEN-ABBORRE~020. om abborre som (uppehåller sig o.) leker vid stengrund o. på djupt vatten. Sten-aborre (fanns vid ön Ascension). (1752, 1757). —

(2) -ALN. (†) i fråga om huggen sten, = aln 2 a. (1751). —

-ALTARE l. (numera nästan bl. i högre stil) -ALTAR. altare av sten. (Bib. 1541; Bib. 1917: altare av stenar). —

-ALUN. (†) om alunskiffer. Destilera Stenalun til watn. (1650). —

-ALV. (numera föga br.)

1) om (markstycke med ytligt l. i dagen liggande) lager av sten (t. ex. kalksten); jfr alv, sbst.1 1, o. -vesa. (1768).

2) sten l. stengrus o. d. (som ingår i l. utgör del av ytligt jordlager); jfr alv, sbst.1 2. (c. 1645). —

-ALVAR~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) = alvar. Alvar, såm, stenalvar. (c. 1630; under alvar). —

-AMIRAL. (†) kägelsnäckan Conus lithoglyphus Meusch. (1793). —

(1 e) -ANALYS. analys av stycke av bergart l. mineral o. d. (1808). —

-ANHOPNING~020. anhopning av stenar. —

-ANLETE~020. stenansikte; särsk.

1) = -ansikte 1. (1853).

2) = -ansikte 2. (1883). —

-ANSIKTE~020.

1) till 1; bildl., om ansiktsliknande klipp- l. bergformation. (1853).

2) till 2: ansikte skulpterat i sten, ansikte av sten. (1894).

3) till 2, om ansikte som (gm sitt stela l. hårda l. uttryckslösa l. livlösa l. slutna l. ogenomträngliga utseende) erinrar om l. tänkes bestå av sten, ansikte av sten; äv. oeg., i metonymisk anv. (1879). (1978; om Buster Keaton). —

(2) -ANTIKVITET. om fornsak av sten; i sht i pl. (1830; i pl.). —

-ANTILOP. (†) gems; jfr -get 1. (1836). (1864). —

(2) -APPARELL. (†) (svagt l. långsamt sluttande) uppfart av sten; jfr apparelj II. —

(1, 2) -ARBETARE~0200. person som yrkesmässigt utför stenbrytning l. stenbearbetning; jfr -brotts-arbetare, -huggare 2, 3, -läggare. (1889). —

-ARBETE~020.

1) till 1—3: arbete bestående i brytning l. bearbetning av sten; äv. konkret, om resultat av sådant arbete; jfr arbete 5 b, 9, 11 (b). (1740; konkret). (1805).

2) till 3 slutet, om (resultat av) urmakeriarbete bestående i (förberedelser för) anbringande av stenar i ur; jfr arbete 5 b, 9, 11 (b). (1911). —

(2) -ARKITEKTUR. arkitektur (se d. o. 1, 2) i sten. —

-ART. [jfr t. steinart] särsk.

1) (numera bl. i högre stil) till 1: beskaffenhet l. natur hos sten; jfr art 3.

2) (numera bl. tillf.) till 1 e: bergart l. art av mineral. (1687). (1944; om mineral).

3) (†) till 2 s, om keramiskt gods. (cit. fr. c. 1750).

4) till 3, om art av ädelsten l. prydnadssten. För allehanda Fossilier af Sten-arter bestående, både ädlare och til Slipning tiänlige, såsom Porphyr, Jaspis och Agater, med flere dylike, (medgives såsom utmål) et Fält af 50 famnar i längd och bredd. (1741); jfr 2. —

-ARTAD, p. adj. jfr arta, v. V 3.

1) till 1; äv i överförd anv., om karaktär l. prägel o. d. (1782).

2) till 1, 6.

a) bot. till 1, 6 a, om frukt o. d. (1946; om frukt).

b) med. till 1, 6 b, om konkrement. Stenartade bildningar (dvs.) i urinblåsan. (1946). —

-ARTIG. [jfr t. steinartig] (†) (1786).

1) till 1, = -artad 1. (1747).

2) till 1, 6 b, = -artad 2 b. (1788). —

(1, 6 a, b) -AVEL. (†) koll., konkret: (små) stenbildningar (ss. främmande inslag i annan sten o. d.) l. stenlika bildningar (särsk. fruktsten l. njursten o. d.); jfr avel 4 b α. (1747). Calculi, Sten-afwel .. äro .. kroppar af en ifrån andra Naturalier (dvs. än sten) skiljacktig sammansättning, ursprung och lynne. (1785). (1828). —

(2) -AVVISARE~0200. (numera mindre br.) jfr avvisare a. (1778). —

-BACKE.

1) jfr backe 1. (1636).

2) jfr backe 4. (1716). —

-BAD. (numera bl. i skildring av ä. förh.) beteckning för ett i ä. folkmedicin använt tillvägagångssätt för diagnostisering o. botande av sjukdomar, bestående i nedsänkning av glödgade stenar i vatten o. uttolkande av dessas sätt att därvid fräsa. (1966). —

(2) -BALK. jfr balk 1 a. (1881). —

-BALLAST, se -barlast. —

(2) -BALUSTRAD. jfr balustrad. —

-BAND.

1) geol. till 1: gm tjälning uppkommen markformation bestående i band (se band, sbst.1 34) av stenar.

2) till 2, på nät l. not: vart o. ett av de med jämna mellanrum vid en stenteln fästa band l. linor vid vilka sänkena är fastknutna.

3) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 m: band (se band, sbst.1 15) på kvarnsten. (1913). —

-BANK. bank av sten.

1) till 1; jfr bank, sbst.1 I 1. (1787).

2) till 1; jfr bank, sbst.1 I 4.

3) till 1, 2; jfr bank, sbst.1 I 2. särsk. i fråga om vägbyggnad o. d. (jfr bank, sbst.1 I 2 c). —

(2) -BANKETT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr bankett 2 a. —

(2) -BARLAST l. -BALLAST. barlast av sten.

1) sjöt. jfr barlast 1. (1856).

2) tekn. jfr barlast 4. —

(6 b) -BARN. med. = -foster. (1943). —

(2) -BARRIÄR. jfr barriär 2. (1931). —

(2) -BEARBETNING~0020. jfr bearbetning 2 a.

Ssgr: stenbearbetnings-maskin.

-verktyg. —

-BECK. [jfr t. steinpech] (†) gagat. (1805). (1852). —

(2) -BEKLÄDA. [jfr -beklädd o. -beklädning] bekläda med sten. (1740). —

(2) -BEKLÄDD, p. adj. beklädd med sten. (1900). —

(2) -BEKLÄDNAD. (numera mindre br.) abstr. o. konkret: beklädnad med sten; jfr -beklädning, -beläggning. Stenbeklädnad .. utföres efter samma grunder som torfsättning. (1892). Polerad stenbeklädnad. (1895). (1928). —

(1, 2) -BEKLÄDNING. (numera mindre br.) jfr -beklädnad. (1776). —

-BELAGD, p. adj.

1) (numera bl. tillf.) till 1, om mark: stenbunden.

2) till 2: belagd med sten. En stenbelagd gård. (1872). —

(2) -BELÄGGA. [jfr -belagd] belägga med sten. —

(2) -BELÄGGNING. abstr. o. konkret: beläggning med sten. (1944). —

(2) -BELÄTE~020. beläte av sten.

1) jfr beläte 1 a. (1667). särsk. motsv. beläte 1 a α. (1910; i pl., om bl. a. helgonbilder).

2) (numera bl. vard. o. skämts.) jfr beläte 5 b. (1766).

Avledn.: stenbelätsaktig, adj. (1892). —

-BEN. [jfr t. steinbein, nylat. os petrosum] (†) om klippben. (1723). (1805). —

-BERG. [fsv. stenbiärgh, i bet. 1]

1) berg (se d. o. 1) av sten (motsatt: sandberg l. dyl.) l. med stenen bar; förr möjl. äv. liktydigt med: klippa. (i handl. fr. 1619). Ett brant stenberg, som bär namnet Valhall. (1836).

2) (†) om berg där kalksten bröts. (1768). —

(1 e) -BESKRIVARE. (†) petrolog; jfr -kännare. (1795). (1852). —

(1 e) -BESKRIVNING. (†) petrologisk beskrivning; jfr -kännedom. (1795). (1847). —

(2) -BETONG. (förr) betong armerad med stora, rengjorda stenar. (1880).

Ssg: stenbetong-kaj. —

-BICKA. [senare leden är möjligen bycka (fisken kan tänkas bita likt en hund); jfr -bit, sbst.2 3] fisken Cobitis taenia Lin., nissöga; jfr -bit, sbst.2 3, -bitare 1, -knok, -lake b. (1785). —

-BILD.

1) till 2: bild (se bild, sbst.1 1) av sten. (1849).

2) till 1, 4: (bild (se bild, sbst.1 1) av ngt i) fossil. —

-BILDNING. bildning (se d. o. 3) av sten; äv. konkret, om resultatet.

1) till 1. (1921; äv. konkret).

2) till 1 f.

3) (†) till 4: fossilbildning. (1818).

4) till 6.

a) till 6 a. (1926). (1938; i fråga om fruktstenar).

b) med. o. veter. till 6 b; jfr -sjukdom. Stenbildning och cancer i njurarne. (1913; konkret, om njursten). —

-BIT, sbst.1 jfr bit 2. (c. 1630; under bita). —

-BIT, sbst.2 [jfr fsv. stenbiter, ett slags fisk; jfr äv. fd. stenbid(de) (i bet. 1 o. 5), t. steinbeisz (i bet. 3); senare ssgsleden är -bit (fisken i bet. 1 suger sig fast vid stenar på botten; i bet. 2—6 har fiskarna sannol. sekundärt förknippats med namnet, emedan de håller till l. står stilla intill sten(ar) på botten; senare leden har då i efterhand kunnat uppfattas ss. identisk med bit] zool. 1) fisken Cyclopterus lumpus Lin., sjurygg; äv. ss. maträtt; äv. om familjen Cyclopteridae; numera företrädesvis (i sht i fackspr. o. i vissa trakter) om hane av sjurygg; jfr kvabb-so. (1611). Qwabb-sugga och Stenbit, kallas .. (i Malmö) en och samma fisk, med den åtskilnad, at den större gemenligen kallas Qwabb-sugga, men den mindre Stenbit; och är denna fisken den samma, som på andra ställen kallas Sjuryggfisk eller Cyclopterus. (1751). Stenbit. (Cyclopterus.) Slägte af taggfeniga fiskar. (1864). (1940; ss. maträtt). (1966; om hane). 2) (i sht i vissa trakter) fisken Salmo trutta Lin., laxöring; numera företrädesvis om öring förekommande i vattendrag l. insjöar, bäcköring, insjööring; jfr -öring. (1722). Svenska namn för .. (laxöringen) äro (bl. a.) .. stenbit, stenöring. (1895). 3) (†) fisk av familjen Cobitidae (grönlingar); särsk. om fisken Cobitis taenia Lin., nissöga. (1639). (Sv.) Stenbit .. (t.) Schmerl. (1784). (1895; om nissöga). 4) (numera bl. i vissa trakter) stensimpa (se d. o. 1); förr äv. om bergsimpa. (1857). (1894; om bergsimpa). (1955; om stensimpa). 5) (numera bl. i vissa trakter) om elritsa. (1864). 6) fisk tillhörande släktet Anarrhichas Lin., havskattfisk (särsk. dels om A. lupus Lin., vanliga havskatten, dels i uttr. blå stenbiten, om A. latifrons Steenstr., blå havskatten); jfr -bitare 2. (Sv.) Stenbit .. (fr.) Loup marin. (1805). Blå Stenbiten. (1884). —

-BITARE. [jfr t. steinbeisser (i bet. 1); sannol. ombildning av -bit, sbst.2; med avs. på ordbildningen jfr aspare] (†)

1) om fisken Cobitis taenia Lin., nissöga; i pl. äv. om underfamilj av fiskar innefattande bl. a. C. taenia; jfr -bit, sbst.2 3. (1778). (1884; i pl., om underfamilj).

2) om fisken Anarrhichas lupus Lin., vanliga havskatten; jfr -bit, sbst.2 6. (1787) hos BBergius PVetA 1780, s. 287. Holmström Ström NatLb. 3: 92 bis (1852). —

(2) -BJÄLKE. jfr bjälke, sbst.1 1. (1844). —

-BJÖRK. [jfr nor. steinbjørk, björk med hård o. saftlös ved] (numera föga br.) björk av underarten Betula verrucosa Ehrh., vårtbjörk, masurbjörk. (1815). (1904). —

(1, 2) -BJÖRN.

1) (i sht i fackspr.) jfr björn 4 o. -transportör. (1752).

2) (i fackspr.) om griptång för användning vid lyft av oregelbundet formade stenar. —

-BLAD.

1) bot. till 1: växt tillhörande det från Sydafrika härstammande släktet Lithops N. E. Brown (i sht om L. pseudotruncatella (A. Berg.) N. E. Brown). (1948; om L. pseudotruncatella). (1955).

2) till 2, om blad hörande till eggverktyg från stenåldern. (1838). —

-BLANDAD, p. adj. blandad med sten.

1) till 1; i sht om jord. (c. 1747; om mjöl).

2) till 2. (1886; om grus till betonggjutning). —

-BLANDNING. särsk. (†) till 1 e, mer l. mindre konkret, om i naturen förekommande blandning av bergarter l. mineral. (1761). (1789). —

(2 i) -BLIDA. (förr) blida (se blida, sbst.2) för slungande av stenar. —

(1, 11) -BLIND. [fsv. stenblinder] helt l. fullständigt blind; äv. bildl.; stundom äv. substantiverat; äv. i utvidgad anv.: som kännetecknar l. erinrar om person(s) som är blind osv. (1555; bildl.). Ett stenblindt ödes nycker. (1848). Stenblind envishet. Det var som att plötsligt bli stenblind. (1908). En stenblind går inte i klent väder över fjället. (1956).

Avledn.: stenblindhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara stenblind; äv. bildl. (c. 1870; bildl.). —

-BLOCK. block av sten.

1) till 1. (1819).

2) till 2.

a) till 2 b. (1740).

b) till 2 i. (1818; om projektil). —

-BLOM. (†) om växten Centaurea cyanus Lin., blåklint. —

-BLOMMA. [jfr t. steinblume (i bet. 2)]

1) (†) till 1, om algen Trentepohlia iolithus (Lin.) Wallr., violstensalg. (1789).

2) till 2: krabba (se krabba, sbst.1 4 b). (1871). —

(2 s) -BLOMPOTTA. (numera bl. tillf., ngt vard.) blomkruka av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. (i handl. fr. c. 1672). —

-BOCK. [fsv. stenbukker (i bet. 2) o. stenbukka- i ssgn stenbukka horn, horn av stenbock (i bet. 1); jfr mlt. stēnbuk]

1) zool. vildget tillhörande det i bergstrakter i Europa o. Asien levande släktet Capra Lin.; i pl. äv. om släktet; i sht förr äv. speciellare: (handjur av) alpstenbock. (Bib. 1541). Steenbocken och Steengeten klijfwa (klängia) sigh vp in på branta klippor. (1639). Stenbocken, Capra ibex L., mycket större än en getbock (osv.). (1879). Nära besläktade (med alpstenbocken) .. äro de stenbockar, som bebo andra bergländer (Kaukasus, Pyrenéerna). (1908). (1966; i pl., om släktet). jfr alp-stenbock.

2) [jfr motsv. anv. i mlt., fht., t., ävensom av lat. capricornus o. gr. αἰγοκερεύς] astron. i sg. best., ss. benämning dels på den tionde i ordningen bland djurkretsens stjärnbilder, dels på det efter denna stjärnbild uppkallade tecknet i djurkretsen; i sg. obest. äv. om person vars födelsetid i astrologiskt hänseende anses samhörig med tecknet l. stjärnbilden. VarRerV 52 (1538). Te 12 Signa Zodiaci hafua Astronomj kallett wäduren .. stenbocken .. och fisken. (1584). Sydliga stjärnbilder: .. Capricornus, Stenbocken. (1925). (1986; i sg. obest., om person). särsk.

a) i uttr. (ut)i stenbocken, vid den tid då solen står i stenbockens tecken.

b) i uttr. Stenbockens vändkrets, förr äv. vändcirkel, den sydliga av jordens båda vändkretsar. (1786: wändcirkel). (1805).

3) (†) om en i Västindien förekommande tordyvel. (1754).

Ssgr (till -bock 1): stenbocks-fot. bildl., om vig fot. (1901).

-fäll. (1908).

-kid. (1935).

-killing. (1946). —

(2) -BOD. [fsv. stenbodh] jfr bod, sbst.1 2, 3, o. -byggnad 2. (1524). —

(2) -BODA. (†) = -bod. (1797). —

-BOK, sbst.1, l. -BÖK. [jfr t. steinbuche; avenboken har mycket hård ved] (numera föga br.) avenbok; förr äv. dels om bok (se bok, sbst.1 1) med särskilt hård ved (särsk. rödbok), dels om järnek. (T.) stein-buche, (sv.) stenbök, hårdt träd. (1738). (1790; om bok). (Sv.) Stenbok .. (fr.) Yeuse. (1805). (1851; om avenbok). —

-BOK, sbst.2 [fsv. stenabok (i bet. 2)]

1) (numera bl. tillf.) till 2, bildl., om stenbyggnader med inskrifter av hieroglyfer o. tecken. (1861).

2) (förr) till 1 e, 3: (medeltida) bok innehållande läran om (ädel)stenar o. deras (medicinska) egenskaper. (1627) i 2Saml. 4: 108. —

(2) -BOKARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om bokstämpel i bokverk (se bokverk, sbst.2) för bokning av sten. (1743). —

(2) -BORD. bord (med skiva) av sten; jfr marmor-bord. (1640). jfr nyrnbergar-stenbord. —

(2) -BORD-BLAD. (†) bordsskiva av sten l. hörande till stenbord. —

(2) -BORG. jfr borg, sbst.1 1, o. -byggnad 2. (1682). —

(1, 2) -BORR, sbst.1 (i sht i fackspr.) borr för borrning i sten; förr äv. om borr för trepanering, trepan; jfr -borrare 2 o. berg-borr, mejsel-borr. Stenborr .. (fr.) trépan. (1880). —

-BORR, sbst.2 [senare leden till borra, v., l. möjl. bildl. anv. av -borr, sbst.1]

1) (†) musslan Pholas candida Lin., vanlig borrmussla (som kan borra hål i kalksten m. m.); jfr -borrare 1 b, -borr-mussla. (1843). (1889).

2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om borrmusslan Saxicava arctica Lin. (som kan borra hål i kalksten); i pl. i ä. systematik äv. ss. sammanfattande benämning på familj av borrmusslor. (1876; om familj). (1879). —

-BORRARE. [djuren borrar l. har trotts borra hål i kalksten]

1) till 1, ss. benämning på vissa havsdjur.

a) [masken bygger rör] (†) ledmask tillhörande familjen Terebellidae (särsk. Lanice conchilega (Pall.) Malmgr.); jfr -gnagare. (1772). (1852).

b) (numera knappast br.) = -borr, sbst.2 1. (1854). (1932).

2) [jfr t. steinbohrer] (†) till 1, 2: stenborr (se -borr, sbst.1). (1790). (1854).

3) till 1, 2: person som borrar i sten; särsk. om person som yrkesmässigt utför borrning i stenbrott. (1805). (1952; om arbetare i stenbrott). —

-BORR-MUSSLA~020. (numera knappast br.) = -borr, sbst.2 1. (1880). (1932). —

-BORRNING.

1) till 1, 2: borrning i sten. (1891).

2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b: operation bestående i att sten i patients urinblåsa o. d. gm borrning pulvriseras (o. därmed på naturlig väg försvinner ur patientens kropp). (1847). (1855) i 3SAH XXXVIII. 2: 295. —

-BOTTEN.

1) till 1, i hav, sjöar o. d.: botten (se d. o. I 3) av sten l. stenig botten. (1644).

2) till 1, om stenig botten (se d. o. II 2 a). (i handl. fr. 1727).

3) till 2, om botten (se d. o. II 1 b) av sten. (1888, 1930).

4) (förr) till 2 s, i korg: botten (se d. o. I 1) av sten l. keramiskt gods. —

-BOTTNIG. [jfr -botten] som har stenig botten l. botten av sten.

1) jfr botten I 3. (1924; om älv).

2) jfr botten II 2 a, b. —

(6 b) -BRAND. [fruktämnena blir av sjukdomen hårda] (†) hos vete uppträdande sjukdom förorsakad av svampen Tilletia caries Lk; äv. om svampen; jfr brand, sbst.1 I 4 d. (1870; om svampen). (1892; om sjukdomen). —

(2) -BRICKA. jfr bricka, sbst.3 1 a. (1749; under schiesz-tafel). —

(2) -BRO. [fsv. stenbro] bro av sten.

1) motsv. bro 1. (1643).

2) (numera bl. i södra Sv., bygdemålsfärgat) motsv. bro 2; jfr -gata 1. (1640; under lithostrotos). (1909).

3) motsv. bro 3; jfr -brygga 2. Sama dag wpböd Kall Jonsson, borgare i Suderciöping, En lykia wed stenn bronn. HammarkDomb. 6/2 1614; möjl. till 1. (c. 1645) i 3SAH 23: 252.

4) (†) motsv. bro 4, vid strand: lastbrygga l. kaj l. skeppsbro av sten. (1751, 1757). (1852).

Ssgr: stenbro-byggare. till -bro (1 l.) 3.

-läggare. (i södra Sv., bygdemålsfärgat) till -bro 2: stensättare. (c. 1760).

-valv. till -bro 3. (1836). —

-BROTT. [fsv. stenbrut]

1) (föga br.) till 1, om stens benägenhet att spricka l. klyvas efter bestämt mönster. (1928).

2) till 1, 2: ställe (bergsskreva l. dyl.) som karakteriseras av (lösbrutna l. tvärt avbrutna l. i dagen gående o.) för stenbrytning ägnade klippartier l. av sten bestående markformationer l. (o. numera bl.) ställe där man bryter (l. har brutit) i naturen förekommande sten l. bergart l. mineral, gruva; äv. om anläggning (innefattande byggnader, maskiner o. d.) för brytning av sten på sådant ställe; äv. om för sig bestående fastighet omfattande sådant ställe resp. sådan anläggning; stundom äv. bildl.; jfr -huggeri 2, -industri. Tu wilt och szå förspörie tig att late vpsökie någre sköne stenbrutt ther när widt honden. (1544). (1895; äv. i fråga om bergart o. mineral). Allmogen .. hade i ruinen haft ett lönande stenbrott. (1930). (1933; om anläggning). Stenbrotten slutar att gapa som nakna sår när vittringen hinner verka och växttäcket sluter sig. (1955).

3) (numera bl. tillf.) till 2: stenbrytning (se d. o. 2); jfr brott I 1 b. (1640).

4) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) till 1, 2: lösbrutet stycke av sten; jfr brott I 4 (a). (1801). (1948).

5) (†) till 2, om brytning av stenkol; jfr brott I 1 b. (1672).

Ssgr (till -brott 2): stenbrotts- l. stenbrott-arbetare. jfr stenindustri-arbetare. (1894).

-arbete.

-sten. (†) = benbrotts-sten. (1748). (1768). —

(2) -BRUK. (†)

1) om stenbrytning (se d. o. 2); jfr bruk 7 a. (1768).

2) om stenbrott (se d. o. 2) l. gruva. (1640; under latomiæ). —

(2, 3) -BRUNN. jfr brunn 1. (1648). Hos vår allmoge äro cylindriska stenbrunnar i kallmur icke okända i något landskap. —

-BRUTEN, p. adj. lant. om odlingsbar mark: gm brytning (se bryta 10) befriad från sten. (1741). —

(2) -BRYGGA.

1) brygga (se brygga, sbst.1 1) av sten. (1644).

2) (numera nästan bl. i vissa trakter) stenbro (se d. o. 3). (1750). —

-BRYT. [växten växer i bergsspringor o. stenklyftor] (†) ormbunken Asplenium trichomanes Lin., svartbräken; jfr berg-spring. (1779). (c. 1870). —

-BRYTA. [jfr -bruten] lant. med avs. på odlingsbar mark: gm brytning (se bryta 10) befria från sten; äv. utan obj.; äv. bildl. (1774). (1835; bildl.). Jonas började att .. dika och stenbryta. (1936). —

(2) -BRYTANDE. (numera bl. mera tillf.) stenbrytning (se d. o. 2). (i handl. fr. 1695). —

-BRYTARE.

1) (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) till 1: person som bryter (se bryta 10) sten; äv. i utvidgad anv., om redskap avsett ss. hjälpmedel vid sådan brytning. (1640; under exemptor). (1897; om person).

2) till 2: person som (i sht yrkesmässigt) utför stenbrytning; jfr -industri-arbetare. (1640; under lapidarius). —

-BRYTNING.

1) lant. till 1: brytning (se bryta 10) av sten ur mark; äv. i individuell anv., om enskild omgång av sådan brytning. Förskaffande af .. sådane säkra Mechaniska påfund, som mångfaldigt lätta förefallande arbeten vid stenbrytningar. (i handl. fr. 1793).

2) till 2: brytning (se bryta 9) av sten; jfr brott I 1 b. (1556). —

(1, 6 b) -BRÅKE. (†) växten Saxifraga granulata Lin., knölbräcka, mandelblomma; jfr brake. (1775). —

-BRÅTE. (numera bl. ngt vard.) jfr bråte, sbst.2 5, o. -anhopning.

1) till 1. (1762).

2) till 2. (1915; om brunnen katedral). —

(1, 6 b) -BRÄCK. [jfr mlt. stēnbreke, t. steinbrech; med avs. på senare leden, se -bräck (B 4445); jfr äv. -bräcka] (†)

1) = -bräcka 1 (a—d); särsk. (motsv. -bräcka 1 a o. b) i uttr. vit stenbräck, om växten Saxifraga granulata Lin., knölbräcka, mandelblomma, l. Lithospermum officinale Lin., stenfrö. Saxifraga .. (dvs.) steenbreck. VarRerV 58 (1538). Huijt Stenbräck. (1611). jfr mur-stenbräck.

2) = -bräcka 2. (1578). (1642). Ssgr, se -bräcka. —

(1, 6 b) -BRÄCKA. [fsv. stenbräkka; jfr ä. d. steenbræk(k) (d. stenbræk), mlt. stēnbrēke, fht. steinpreha (t. steinbrech), eng. stonebreak, fr. casse-pierre(s); efter lat. saxifragus, i antiken dels (hos Plinius d. ä.) betecknande växtart med egenskapen att sönderdela o. driva ut njursten m. m., dels (hos den betydligt äldre författaren Sezenus Sammonicus d. y.) betecknande växt med egenskapen att åstadkomma sprickor i berg, av saxum, klippa, sten, o. frangere, krossa, bryta sönder; med avs. på bildningssättet jfr jord-rök 2. — Jfr bräcka, sbst.2 I 3]

1) benämning på var o. en av ett flertal växter tillhörande släktena Saxifraga Lin., Chrysosplenium Lin., Lithospermum Lin., Filipendula Mill., Pimpinella Lin., förr äv. Asplenium Lin. m. fl., av vilka vissa (t. ex. arter av Pimpinella) har använts ss. medel att driva ut njursten o. dyl., o. vissa (t. ex. arterna av Saxifraga) växer i bergsskrevor l. springor i klipphällar o. d.; förr äv. övergående i bet.: växt som kunde användas ss. stendrivande medel; jfr -bräck 1, -bräken. (1640; under saxifragum). (1903). jfr mur-stenbräcka; jfr: Pimpinella, Brystört, Backört .. är een rätt Stenbräcka, ty man brukar henne huru man wil anten Roten eller Frööt .. så är hon altid nyttig til at bryta Stenen i Menniskian både i Niuren och i Länderne. (c. 1645). särsk.

a) växt av släktet Saxifraga Lin. (i sht S. granulata Lin., knölbräcka, mandelblomma); ss. förled i ssgr i ä. systematik dels om släktet, dels om familjen Saxifragaceae; äv. om den till samma familj hörande växten Chrysosplenium alternifolium Lin., gullpudra; numera bl. (mera tillf.) om S. granulata; jfr -bråke, -bräck 1 o. berg-bräcka. (1916; om S. granulata). (1924; om S. apiculata). jfr häll-stenbräcka. särsk. (†) dels i uttr. vit l. vanlig stenbräcka (jfr b), om S. granulata (som har vita kronblad), dels i uttr. gyllen(e) l. lilla gyllene stenbräcka, om C. alternifolium, gullpudra. Hwijt Stenbräckia, Flengräs. (1638). Gyllen Steenbräckia. (1659). Lilla gyldene Stenbräckia. (1694). Vanlig Stenbräcka. (1858).

b) (†) växt av släktet Lithospermum Lin.; särsk. i uttr. vit stenbräcka (jfr a slutet), stor stenbräcka (jfr d), stenbräcka den stora l. större, om L. officinale Lin., stenfrö (som har gulvit krona o. vita frukter); äv. i uttr. lilla stenbräcka (jfr e), möjl. om L. arvense Lin., sminkrot (som är lägre än L. officinale). Hwit Stenbreckia. (c. 1550). Stoor Steenbräckia. (1659). Stenbräckia den större. (1694). Lilla Stenbräckia. Därs. Stenfrö. Stenbräckia, Pärlegräs. (1731). Stenbräcka den stora. (1757). jfr skogs-stenbräcka.

c) [jfr t. rotsteinbrech] (†) växt av släktet Filipendula Mill. (särsk. F. vulgaris Moench, brudbröd, vars birötter ofta har knöllika förtjockningar); särsk. i uttr. röd stenbräcka. Rödh Steenbreckia. (1638). (1868). jfr röd-, vatten-stenbräcka.

d) (†) i vissa uttr.

α) stor stenbräcka (jfr b), dels om växten Pimpinella major (Lin.) Huds., stor bockrot, dels om växten Physalis alkekengi Lin., judekörs. (1638; om Ph. alkekengi). (1757; om P. major).

β) stenbräcka den mindre, om Pimpinella saxifraga Lin., bockrot. Stenbreckia den mindre. (1694).

e) (†) i uttr. lilla stenbräcka (jfr b), om dels ormbunken Asplenium trichomanes Lin., svartbräken, dels nejlikväxten Herniaria glabra Lin., knytling; jfr -bräken b. (1638; om A. trichomanes). (1684).

f) (†) i uttr. tvåkluven stenbräcka, om ormbunken Asplenium septentrionale (Lin.) Hoffm. (vars blad är delade i några få upprätta flikar). (1694).

g) (†) = -klöver 2. (1640; under seselis).

2) i farmaceutisk anv.

a) (numera mindre br.) rotstock o. rot av växten Pimpinella saxifraga Lin., bockrot (särsk. om drog därav); förr äv. i uttr. vit stenbräcka, om rotstock osv. av Saxifraga granulata Lin., knölbräcka (l. möjl. Lithospermum officinale Lin., stenfrö). jfr -bräck 2. (1675). Hwijt Steenbräckia. ApotT 1698, s. 28. (1933).

b) (†) i uttr. röd stenbräcka, (rotstock o. rot av) ormbunken Asplenium trichomanes Lin., svartbräken. Rödh Steenbrecka .. hielper the siuka Swijn. (c. 1645).

Ssgr (Anm. Nedanstående ssgr kan äv. uppfattas ss. sammansatta med -bräck): stenbräcks- l. stenbräck- l. stenbräcke-art. till -bräcka 1 a, om art av släktet Saxifraga Lin. (1923).

-familj. till -bräcka 1 a, om familjen Saxifragaceae. (1917).

-frö. (†) till -bräcka 1 b, om frö av Lithospermum officinale Lin. (1578). (1762).

-rot. (†) till -bräcka 1 (a, c o. d), om rot av växt av släktena Saxifraga Lin., Filipendula Mill., o. Pimpinella Lin., o. möjl. fler; särsk. i uttr. röd stenbräcksrot, om rot av Filipendula vulgaris Moench, brudbröd. (1578). Röd Stenbräckie-Rot. ApotT 1739, s. 61.

-släkte. till -bräcka 1 a, om släktet Saxifraga Lin. (1904). (1953).

-vatten. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -bräcka 2 a, om destillat av blandning av pulvriserad stenbräcka o. vatten. (c. 1613). (1727).

-växt. till -bräcka 1 a, i pl., om familjen Saxifragaceae. (1904). —

(1, 6 b) -BRÄCKARE. (-ere) (†) i uttr. lilla stenbräckare, = mjält-gräs. (1659). —

-BRÄCKEN, se -bräken. —

(6 b) -BRÄCKNING. särsk. (†) = -krossning 2. (1838). —

-BRÄKEN, förr äv. -BRÄCKEN. [växterna förekommer på berg l. klippig l. stenig mark] benämning på var o. en av ett flertal ormbunkar, särsk. tillhörande släktena Polypodium Lin., Asplenium Lin., Ceterach Gars. o. Cystopteris Bernh.; numera bl. (bot.) dels om Cystopteris fragilis (Lin.) Bernh., dels ss. förled i ssgn stenbräken-släkte(t), om släktet Cystopteris Bernh.; jfr -bräcka 1. (1628). (1953; om C. fragilis). särsk.

a) (†) om Polypodium vulgare Lin., stensöta. (1628). (1906).

b) (†) om Asplenium trichomanes Lin., svartbräken; särsk. i uttr. små l. lilla stenbräken; jfr -bräcka 1 e. Små eller Lille Steenbräken. (1638). Lilla stenbräken. (1749; under wiederthon).

c) (†) om Ceterach officinarum DC., mjältbräken; särsk. i uttr. stor stenbräken. Stor Steenbräken. (1638). (1642).

Ssg (föga br.): stenbräken-släkte(t). bot. om släktet Cystopteris Bernh. (1904). —

-BRÄNNING.

1) (förr) till 1: bränning (se bränna, v. I 3 f) av sten för att göra den skör l. få den att spricka.

2) till 2: bränning (se bränna, v. I 3 b) av sten för att bearbeta o. utvinna l. framställa ngt ur denna.

a) om bränning i kalcineringsugn. (c. 1786).

b) i fråga om framställning av kalksandsten (se d. o. 2); i ssgn stenbrännings-vagn.

Ssg (till -bränning 2 b): stenbrännings-vagn. —

-BRÄSMA. (†) växten Arabis petraea Lin., strandtrav. (1792). (1852). —

-BRÖLLOP. [jfr diamant-, guld-, järn-, silver-bröllop; möjl. eg. i motsättning till järn-bröllop med skämtsam anslutning till ordparet järn-ålder: sten-ålder] festlighet varmed 70-årsdagen av två äkta makars bröllop firas. —

(2) -BRÖSTVÄRN~02 l. ~20. bröstvärn av sten.

1) jfr bröstvärn 2. (1836).

2) jfr bröstvärn 3. (1778). —

(1, 2) -BRÖTEL ~brø2tel, r. l. m.; best. -teln; pl. -tlar. [sv. dial. stenbrötel; senare leden sannol. diminutivbildning till bröt] (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenanhopning, stenröse. (1768). —

-BUMLING. (1918). —

-BUMMEL. (1917). —

-BUNDEN, p. adj.

1) [jfr ler-, sand-bunden o. binda, v. 19 c] om mark, område o. d.: som (helt l. delvis) utgöres av l. är täckt med sten; äv. i överförd anv., om beskaffenhet hos mark o. d.: som kännetecknar stenbunden mark osv. (1741). Markens stenbundna beskaffenhet. (1849).

2) (numera bl. tillf.) om föremål: fastbunden vid sten. (1783).

Avledn.: stenbundenhet, r. l. f. till -bunden 1: förhållandet l. egenskapen att vara stenbunden. (1842). —

-BUNDIG. [jfr -bunden] (†) om mark: stenbunden. (1779). —

-BUNKE.

1) (†) till 1, om ormbunken Asplenium ruta-muraria Lin., murruta.

2) till 2 s; jfr bunke 5 o. -sak 2. —

(2 s) -BURK.

1) burk av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods; jfr -sak 2. (i handl. fr. 1672).

2) (numera bl. i vissa trakter) blomkruka av sten l. stengods; jfr burk 1 a. (1866). —

-BUTTA. [jfr t. steinbutt; fisken förekommer på stenig botten] (numera bl. i vissa trakter) fisken Scophthalmus maximus Lin., piggvar; jfr -flundra, -potta, sbst.2 (1852). —

-BYGD. (numera bl. tillf.) om bygd (se d. o. I 2) kännetecknad av stenig mark, stenig bygd. (1692). —

(2) -BYGGD, p. adj. byggd av sten. (c. 1780). —

(2) -BYGGNAD.

1) (utom ss. förled i ssg numera föga br.) byggande l. utförande av byggnadsarbete i sten l. tegel; förr äv. övergående i bet.: stenbyggnadskonst (se d. o. 1). (1747). Stenarne i den nedra delen (av en mur i Jerusalem) äro af ofantliga proportioner och af en ännu synbar sorgfällig slipning och sammanfogning, olika med nyare tiders stenbyggnad och synnerligen med den Saracenska. (1861).

2) byggnad l. byggnadsverk av sten l. tegel; jfr -bod, -byggning 2, -båk, -fastighet, -gård 3, -hus 2, -kaj, -kloster, -kur, sbst.1, -kyrka, -kåk, sbst.2, -källare, -kölna, -pir, -ruckel, -skans, -skåre, -slott, -sluss, -stall, -tempel, -torn, -trappa, -valv o. -villa. (1730).

Ssg: stenbyggnads-konst. (fullt br.) till -byggnad 1. 1) om konsten (se konst 3) att bygga med sten ss. material. Egypternas trä- och lerbyggnadskonst har .. i de flesta fall för stenbyggnadskonsten varit utgångspunkten. (1902); jfr 2. 2) om verksamheten att bygga med sten ss. material utövad l. sedd ss. skön konst (se d. o. 4). (1913). —

(2) -BYGGNING.

1) (†) byggande l. utförande av byggnadsarbete med sten ss. material; jfr -byggnad 1. (1586).

2) (numera bl. mera tillf.) = -byggnad 2. (I) skole .. vara förplichtade att förbättra staden medh sköne sten eller korss värckz byggningar medh taaktegel öfuerteckte. (1589); jfr 1. (1946). —

-BYSSA, se -bössa. —

(2) -BÅK. sjöt. jfr båk 1 o. -byggnad 2. (1644). —

(1, 2) -BÅR. [fsv. stenbar; jfr mlt. stēnbōre] jfr bår, sbst.1 1, o. -transportör. —

-BÄDD. bädd av sten. (1814).

1) till 1; jfr bädd 4. (1833; i pl., om flodbäddar).

2) till 1; jfr bädd 6 a. (1773; om jordlager).

3) i sht arkeol. till 1, 2; jfr bädd 6.

4) (numera föga br.) till 1, 2: hög av sten l. malm; jfr bädd 7. (1804; under steinbett).

5) (i sht i fackspr.) till 2; jfr bädd 5. (c. 1817; om underlag).

6) till 2; jfr bädd 1; i mer l. mindre bildl. anv. (1920; om liks viloplats). —

-BÄNK.

1) (i fackspr.) till 1 e: (tjockt) horisontellt lager (av avvikande beskaffenhet) av l. i bergart; jfr bänk I 6 a. (1974).

2) [sv. dial. stenbänk] (†) till 1, 2: ss. underlag att anbringas på vagn vid transport av sten o. d. avsedd anordning bestående av två med varandra gm grova pinnar förbundna stänger l. stockar.

3) till 2: bänk (se d. o. II) av sten. (1851). —

-BÄR.

1) [växten växer på stenig mark] bot. till 1: växt av släktet Rubus Lin. (särsk. R. saxatilis Lin.); äv. om växtens frukt; jfr -hallon, -kalvlort o. jungfru-bär 1. (1683). Allehanda sköna bär och frugter, såsom .. Stenbär. (1701).

2) [växtens frukt liknar stenbär (i bet. 1)] (†) till 1: växten Crataegus laevigata (Poir.) DC., rundhagtorn; i ssgn stenbärs-träd äv. om C. monogyna Jacq., trubbhagtorn. (1685). (1694).

3) (†) till 1, = benved 1 (särsk. i pl., i uttr. svenska stenbär). (1685: Swensk stenbär). (1716).

4) (numera mindre br.) till 6 a: stenfrukt (se d. o. 1). Stenbäret (drupa). (1863). (1966).

5) (†) till 1, 6 a, om (frukt av) gräset Coix lacryma-jobi Lin., Jobs tårar (som odlas ss. sädesslag bl. a. i Indien). (1757).

Ssgr (†): stenbärs- l. stenbär-buske. till -bär 1. (1785). (1847).

-träd. till -bär 2. (1638). (1716). —

-BÖK, se -bok, sbst.1 —

-BÖSSA, äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) -BYSSA. [fsv. stenbyssa]

1) (i fråga om ä., i sht medeltida förh.) till 2 i: bössa (se d. o. 2 a) avsedd för skjutning med stenkulor (se -kula, sbst.1 2); jfr skärbräcka. (1523).

2) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) till 2 s: förvaringskärl av sten l. keramiskt gods. (i handl. fr. c. 1672).

Ssgr (till -bössa 1; numera bl. i skildring av ä. förh.): stenböss- l. stenbösse-kammare, äv. -kammar. kammarstycke (se kammar-stycke, sbst.1 1 a α) till stenbössa. (i handl. fr. 1542).

-krut. jfr berg-krut.

-lod. (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om projektil till stenbössa; jfr sten-lod. (i handl. fr. 1549).

-låda. (†) lavettage till stenbössa; jfr låda, sbst.1 2 a. Stenbysse Ladur — 5 Falcknete Ladur — 2 Falcknete hiull — 10 par. (1566). —

-CELL.

1) (mera tillf.) till 2, om cell (se d. o. 1 c) byggd av sten. (1939).

2) bot. till 6 a: sklereid. —

(2) -CIRKEL. stenring (se d. o. 3). (1683). —

-DADEL. zool. mussla tillhörande (det i Medelhavet förekommande) släktet Lithodomus Cuv. (1876; om L. lithophagus Lin.). (1936; äv. om släktet). —

(2) -DAGER. (i fackspr.) i stenbyggnad: dager (se d. o. 8 slutet). (1906). —

(2) -DAMM, sbst.1 [jfr t. steindamm]

1) damm (se damm, sbst.1 I 1) av sten. (1752).

2) (†) av sten (o. grus) byggd väg; jfr damm, sbst.1 I 2. (1805). (1818).

3) damm (se damm, sbst.1 II) med väggar l. botten av sten. (1889). —

(1, 1 e) -DAMM, sbst.2 damm (se damm, sbst.2 2 c) bestående av partiklar av sten.

Ssg: stendamms- l. stendamm-lunga. med. sjukdom orsakad av inandat stendamm; i sht liktydigt med: silikos; jfr sten-huggar-lunga, sten-lunga o. pneumo-konios. (1930). —

-DATT. i sg. best., ss. benämning på springleken tafatt, i vilken den som står på en jordfast sten är fredad; jfr datt, sbst.1, o. -get 2, -kacken, -lacken, -sur. (1949). —

(2 s) -DESTILLERRETORT. retort av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. —

(2) -DIKE. (i sht förr) (täck)dike med vattenledande trumma l. dyl. av sten l. bottenfyllnad av sten; jfr -grav 2. (1773). —

-DJUR. (†)

1) till 1, i pl., = -planta. (1786).

2) till 1, 4, om fossilt djur. (1805). —

-DOCKA.

1) (numera bl. tillf.) till 2 d: docka (se docka, sbst.1 5) för nedstötning av gatsten o. d., jungfru; jfr -jungfru. (1878).

2) (numera bl. tillf.) till 2 s; jfr docka, sbst.1 2 a, o. -sak 2.

3) (i sht i fackspr.) till 2: docka (se docka, sbst.1 6 a) av sten. —

(1, 1 e) -DOFT. (†) om damm l. stoft l. pulver av sten, stendamm. (1773). —

-DOSA.

1) (†) till 2: dös (se d. o. c). (1751).

2) till 2 s; jfr dosa 1 o. -sak 2. (1804; under steinbüchse). —

(2) -DOSERING. (i fackspr.) av sten bestående dosering. —

(1, 2) -DRAGARE. [jfr t. steinträger] (†)

1) om person som bär stenblock. (1874).

2) om stendrög. —

(6 b) -DRIVA. [växten har ansetts kunna driva ut njursten o. d.] (†) växten Solidago virgaurea Lin., gullris. (1685). (1716). —

(6 b) -DRIVANDE, p. adj. om läkemedel: som kan (l. är ägnad att) driva ut sten i njure o. d. ApotT 1698, s. 78. —

(1, 2) -DRÖG. jfr drög, sbst.1 1, o. -dragare 2, -transportör. —

(11) -DUM. (numera bl. ngt vard.) mycket l. utomordentligt l. oerhört dum, stupid. (1812). —

(1, 2) -DUN. (†) mer l. mindre bildl., om (massa av) fina fibrer av sten; jfr dun, sbst.1 2 b. (1753; om asbest). —

(2 s) -DURKSLAG~02 l. ~20. (förr) jfr durkslag 4 o. -sak 2. —

(2 h) -DYRKAN. jfr dyrkan II 1. —

-DYSSJA, se -dös. —

-DÅDRA. [växten växer på klippig l. stenig mark] bot. växten Alyssum saxatile Lin., praktstenört. (1946). —

(1, 11) -DÖ. [jfr -död, adj.] (numera bl. mera tillf.) dö helt o. hållet o. ögonblickligen, dö tvärt l. på fläcken. —

(1, 11) -DÖD, r. l. m. [jfr -död, adj] (numera bl. mera tillf.) om tillståndet att vara stendöd. (1826). —

(1, 11) -DÖD, adj. [fsv. stendöþer; jfr motsv. anv. i t. o. eng.]

1) död som en sten, helt o. hållet (o. tvärt l. ögonblickligt) död; äv. mer l. mindre bildl. När hann kom till Kåkebrinckenn, då stalp hann framstupa stendödh. (1604). Till att börja med är han död för mig; stendöd. Och så gör jag honom arflös, förstår herrskapet. Arflös! (1892). Den stendöda liknöjdheten. (1931).

2) motsv. död, adj. 9: helt död. Plugga något så stendött som Hedvig Charlotta Nordenflycht. (1971). särsk. i fråga om språk: utdöd. (1917; om galliskan i Frankrike).

3) motsv. död, adj. 10: helt ur funktion. (1918; om värmeledning). —

(2) -DÖRR. [fsv. stendyr] dörr av sten.

1) jfr dörr 1.

2) jfr dörr 2. (1861). —

(2) -DÖS, förr äv. -DYSSJA. dös av sten.

a) (i vitter stil, arkaiserande) motsv. dös, sbst.1 b, om gravkummel. (1935).

b) arkeol. = dös, sbst.1 c; förr äv. i utvidgad anv., innefattande gånggrift; jfr -grav 3 o. megalit-grav. (i handl. fr. 1814). —

(1, 11) -DÖV. [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] som helt o. hållet saknar hörsel, fullkomligt döv; äv. bildl.; jfr stock-döv. Gubben var stendöv. Omutligt stendöv för alla böner. (c. 1755). Nöden trängde på, omutlig, stendöf. (1887).

Avledn.: stendövhet, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara stendöv. (1935). —

-EK. [jfr t. steineiche]

1) (det i medelhavsländerna hemmahörande) trädet Ilex aquifolium Lin., kristtorn, järnek; förr äv. om träd av släktet Quercus Lin., särsk. Q. petraea (Matt.) Liebl., bergek. (c. 1635). Sten-Ek .. har det märkwärdiga, at den i Södra Europa och Norra Afrika som äro desz hemwist, icke släpper löfwen om wintern, och fäller dem först, när nya framkomma, är således beständigt grön. (1809). (1851; om Q. petraea). (1952).

2) trä l. virke av stenek (se 1) l. av träd av släktet Qercus Lin. (1807). —

(2) -ENA. [noten förankras vid land med en sten] (i vissa trakter (Norrb.)) ringnot (se d. o. 2) med landfäste; jfr ena, sbst.2 (1910). —

(2) -EXPORT. jfr export 2. (1873). —

-FALK. [jfr t. steinfalk; fågeln häckar ofta i bergstrakter] zool. fågeln Falco columbarius Lin.; jfr berg-falk. (1795). —

-FALL. jfr fall I 1. särsk.

a) om stenfall orsakande olycksfall. (1979).

b) (numera föga br.) om stjärnfall, meteorfall. (1819). (1884). —

(2) -FAMN. (numera bl. hist.) famn (bruten (o. tillhuggen)) sten; särsk. i pl., om levererad persedel (se d. o. 3). (1542). (1555). —

-FARSTU, se -förstuga. —

(2) -FASON. slag l. typ av (konstlöst) utförande av ram (se ram, sbst.1 2) på vilken list saknas (l. inarbetats l. urtagits i själva ramen); äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; numera bl. (snick.) i fråga om dörr o. d. med ramverk av grovt, gm tappning hopfogat virke o. fyllning av tunt, hoplimmat trä o. vars ramstycken icke är profilerade. (1859; i fråga om dörrar). —

(2) -FASTIGHET~002, äv. ~200. jfr -byggnad 2. —

-FAT. [fsv. stenfat]

1) (†) till 1 e: fat (se d. o. 2) för hopsamling o. transport av bruten (små)malm, malmfat, kimfat. jfr (1955).

2) till 2 s; jfr fat 3 o. -sak 2. Ett stenfat med mjölk. (1906). jfr hollands-stenfat.

Ssgr: stenfats-makare. till -fat 1. (cit. fr. 1608).

-skrälle. till -fat 2; jfr skrälle, sbst.1 1. (1639). —

-FATTIG. fattig (se d. o. 2) på sten. (1926; om Babylonien).

Avledn.: stenfattigdom, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara stenfattig. (1928). —

(6 b) -FEBER. (numera bl. i skildring av ä. förh.) (feber förorsakad av) stensjukdom. (1763). (c. 1817). —

-FINK. zool. stensparv. —

-FISK. (1749; under Stein-Fisch).

1) zool. till 1: skorpenfisken Synanceia verrucosa Bloch (vars hud saknar fjäll o. därigm erinrar om sten). (1962).

2) (†) till 4, om fossil fisk. (1773). (1852). —

-FISKE. tekn. stentäkt gm upptagning av sten från sjö- l. havsbotten, vanl. bedriven med hjälp av fartyg. —

-FISKNING. tekn. stenfiske. —

-FJÄLL. (i fackspr.) fjäll vars yta mer l. mindre fullständigt täckes l. består av sten; motsatt: gräs-, is- o. moss-fjäll. —

(2 s) -FLASKA. (i sht förr) flaska av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. —

(1, 2) -FLATA. flat yta av sten; ngn gg närmande sig bet.: stenplatta. (1928). Belagd med breda stenflator. (1931). —

(1 f) -FLIK. (†) om skiljevägg av kalk hos mussla. (1747). —

-FLINTA.

1) (†) till 1, 1 d δ, koll. (l. ss. ämnesnamn): flintsten; jfr flinta 1. (c. 1660; uppl. 1970).

2) (förr) till 2, på flintlåsgevär: flintsten; jfr flinta 2 a. (1865). (1890). —

(1, 2) -FLISA l. (numera bl. i bet. 2) -FLIS. i fråga om sten.

1) (numera mindre br.) = flisa, sbst. 3. (1576). Spisväggarna samt kåpan äro murade av tegel med stenflisor emellan, emedan det fordom var ont om tegel. (1937).

2) = flisa, sbst. 6. (1745). (1935). —

(1 e) -FLO. (†) horisontellt liggande lag l. skikt l. flöts av sedimentär bergart. (1766). (1852). —

-FLUNDRA. [fisken förekommer delvis på stenig botten] zool. (numera bl. i vissa trakter) fisken Scophthalmus maximus Lin., piggvar; äv. ss. maträtt; jfr -butta. (1804; under steinkarrusche). (1832; ss. maträtt). —

(1, 2) -FOLK. [jfr -ålder 2] (†) stenåldersfolk. Holmberg Bohusl. 1: VII (1842). (1885). —

-FORM l. (numera bl. i bet. 4 o. i denna bet. enbart) -FORMA.

1) till 1: stens form (se d. o. I 1) l. form av sten. Kalken, i stenform eller pulveriserad. (1833).

2) (i sht i fackspr.) till 1, 2: form (se d. o. I 9) av sten. (1828, 1838; i pl., om typer av sten).

3) till 2 s; jfr form II 1 o. -sak 2. Bil. (efter sockerbagare).

4) metall. till 2, i smältugn l. ässja: forma (se form III) av sten; jfr ler-forma. (i handl. fr. 1687). —

(6 b) -FOSTER. med., veter. i livmodern kvarliggande, dött o. skrumpnat foster, vars vätskor sugits upp av moderns kropp, litopedion; jfr -barn. (1886). —

(2) -FOT; best. -en; pl. -fötter ( (1820) osv.), äv. (i bet. 2, i sht 2 a slutet) -fotar ( (1773) osv.).

1) (tillf.) fot (se d. o. 1) av sten. (1946; på lejon av marmor).

2) fot av sten.

a) jfr fot 4 b; äv. bildl. (1698; om piedestal). särsk. byggn. jfr fot 4 b α. (1609; om husgrund).

b) jfr fot 4 c. (1805). särsk. (†) motsv. fot 4 c α, om stenskoning på det nedersta närmast vattnet befintliga partiet av åbrink o. d. (1792).

3) (i sht i vissa trakter (Finl.), bygdemålsfärgat) om (bostads)utrymme inrett i den i höjd med stenfoten (i bet. 2 a slutet) befintliga delen av ett hus (l. resterna därav), källar- l. bottenvåning. (1847). —

-FRAGMENT. fragment av sten.

1) till 1. (1856).

2) till 2. (1917; av byggsten).

3) till 6 b. (1952; av blåssten). —

-FRI.

1) till 1: som i högre l. lägre grad icke är fylld l. täckt av l. bemängd med sten, fri från sten; äv. bildl. (1752). Din framtida bana (tecknar sig) ljus och stenfri. (1952).

2) till 6 a: som saknar l. icke innehåller sten. (1864; om fruktkött).

Avledn.: stenfrihet, r. l. f. till -fri 1: förhållandet l. egenskapen att vara stenfri. —

(6 a) -FRUKT. [jfr t. steinfrucht] bot.

1) frukt (se frukt, sbst.1 (2 o.) 3) vars fruktvägg består av ett yttre mjukt o. saftigt skikt omgivande en med hård vägg försedd sten (i bet. 6 a) (l. flera sådana, var o. en) omslutande ett frö; äv. dels om sådan frukt ingående i sammansatt frukt, dels i uttr. sammansatt stenfrukt, sammanfattande, om den sammansatta frukten; stundom äv. bildl.; jfr -bär 4. Stenfruckter: Kiörsbär, Plomon, Persiker, Apricoser, Mandlar, Walnötter, Haszelnötter, Dadlar, Oliver. Sjelfva Stenfruckten afskalad des köttiga yta, i naturlig storlek. Sammansatta stenfrukter består av talrika små stenfrukter (hallon). (1963).

2) (†) växt bärande stenfrukt (i bet. 1), stenfruktväxt. (1662). (1899).

Ssgr (i allm. till -frukt 1): stenfrukt- l. stenfrukts-bärande, p. adj. bot. som bär stenfrukt. (1807). (1857).

-kvist. (†) till -frukt 2, om kvist av stenfruktträd. (1690).

-kärna.

-mögel. bot. om svampsjukdom orsakad av svampen Monilia laxa (Ehrenb.) Sacc. & Vogler, som angriper frukten hos ett flertal stenfruktträd.

-släkte(t). om släktet Prunus Lin. (omfattande växter vars frukt är en saftig, oftast enfröig stenfrukt).

-stekel. (†) = -frukt-sågstekel. (1879).

-sågstekel. (†) bladstekeln Hoplocampa minuta Chr., plommonstekel. (1879).

-träd. träd l. buske som bär stenfrukt, stenfruktväxt; numera bl. (bot.), sammanfattande, om körsbärsträd o. plommonträd. Stenfrukt-träd tolde gemenligen mindre (av sträng köld), än de som bära kärnfrukt. (1966).

-vecklare. (†) till -frukt 1, 2: vecklarfjärilen Hedya pruniana Hübn. (vars larver företrädesvis håller till på stenfruktträd), plommonvecklare. (1901). (1906).

-växt. sammanfattande beteckning för underfamiljen Prunoideae (ofta urskild som egen familj Amygdalaceae l. Drupaceae) av familjen rosväxter. Fam. Drupaceæ. Stenfruktväxter. (1894). —

-FRUSEN, p. adj. [eg.: frusen till stenhårdhet] (numera mindre br.) frusen till hårt tillstånd, hårdfrusen, bottenfrusen; äv. mer l. mindre oeg., om person: starkt nedkyld, stel av köld, förfrusen; äv. bildl. (1644; bildl.). Där är en så genomträngande köld, att man blir alldeles stenfrusen. (c. 1817). (1914; om mark). —

-FRYSA, -ning. [jfr -frusen] (numera bl. mera tillf.) bli stenfrusen. (1807). —

-FRÄTSLAV. (†) laven Lecidea lapicida (Ach.) Ach. (som växer (o. förr ansågs fräta) på sten), molav. (1798). —

(6 b) -FRÖ. [jfr motsv. anv. i t.]

1) [växten har använts ss. stendrivande medel] (växt tillhörande) släktet Lithospermum Lin.; särsk. o. numera bl. (bot.): växten L. officinale Lin.; jfr -bräcka 1 b, -fylla, -gräs 1, -hirs, -korn 3. (1732; om L. officinale). (c. 1870; om släktet). (1926; om L. arvense).

2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) frö av växt tillhörande släktet Lithospermum Lin. (1578). (1797). Anm. Uppgiften i att ordet skulle avse växten Spergula arvensis Lin., är sannolikt felaktig.

Ssgr (till -frö 1): stenfrö-gräs. (†) = -frö 1; särsk. i uttr. stenfrögräs det mindre, om Lithospermum arvense Lin., sminkrot; jfr sten-gräs 1. (1638). Stenfrögräs thet mindre. (1716). (1757; om L. officinale).

-leta l. -lätta. (†) = -frö 1; jfr leta, sbst., o. lätta, sbst.1 (1792). (1910).

-släkte(t). (mera tillf.) släktet Lithospermum Lin. (1904). —

-FULL. (numera bl. tillf.) om mark o. d.: stenbunden, stenig. (1711). —

(2) -FUNT. funt av sten. (1764). —

(6 b) -FYLLA. (†) växten Lithospermum officinale Lin., stenfrö. (c. 1550). —

-FYLLD, p. adj. fylld av sten.

1) till 1. (1779; om kulle).

2) till 2. (1922; om dammarmar). —

-FYLLNING.

1) till 2: fyllning (se d. o. 1, 1 a) utförd med sten; äv. konkret: fyllning bestående av sten. (1697; konkret).

2) (†) till 4: stenkärna (se d. o. 3). (1747). (1831). —

-FÄLT. [jfr t. steinfeld] stenigt fält (se d. o. 1) l. fält (se d. o. 5) av sten. —

-FÄRG, förr äv. -FÄRGA.

1) stens (naturliga) färg (se färg, sbst.1 1). (1818).

2) färg (se färg, sbst.1 2) av stenliknande (rödgul, gulgrå o. d.) kulör, (beredd av krita l. sandsten m. m.); färg osv. (av stenliknande osv. kulör) beredd av krita osv.; förr äv. om råmaterial till sådan färg. Stenferga, (dvs.) Itt slagz rödh krijta, eller brun root, ther aff man gör ferga, som är emellan röt och golt. (1640; under cicerculum). En grågrön stenfärg erhålles af 7 1/2 delar släckt kalk (osv.). Den .. beredda stenfärgen kan .. gifvas hvilken nyans som helst, genom tillsats af en annan färg. (1873). —

-FÖRANDE, p. adj.

1) till 1, om vattendrag: som på sin botten o. d. har småsten, klappersten o. dyl. o. bringar denna i rörelse; förr äv. liktydigt med: mineralhaltig. (1789; om mineralhaltigt vattendrag). Rörande räfflorna på granitbergen finnas som bekant nu 3 skilda theorier: Sefströms stenförande flod, Agassiz' glaciera bildning och v. Buchs slipning under skufningen af öfverliggande granitskal. (1844).

2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b, om kroppshålighet: som innehåller sten. (1922). —

(1, 2) -FÖRARE. [fsv. stenförare; jfr mlt. stēnvörer] (†) arbetare som yrkesmässigt forslar (lass av) sten (från stenbrott, tegelbruk l. dyl.). (c. 1730). —

-FÖRHÄRDAD. (†) bildl., om sinnelag: förhärdad till stenhårdhet. (1679). —

(1, 2) -FÖRNING. (†) stenförsel. (1547). —

(1, 2) -FÖRSEL. (numera bl. mera tillf.) om forsling av sten (från stenbrott, tegelbruk l. dyl.). (i handl. fr. 1598). (1640). —

(2) -FÖRSTUGA~020, äv. -FARSTU. förstuga byggd i sten l. tegel. (1892). —

(1, 2) -FÖRSÄNKNING. sjömil. jfr försänkning 1; särsk. konkret: försänkning bestående av sten. (1880). —

(1, 4) -FÖRVANDLAD, p. adj. (numera föga br.) förvandlad till sten, förstenad, fossil (se fossil, adj. 2). (1760). (1876). —

-FÖRVANDLING.

1) till 1: förvandling av ngt till sten. (1785).

2) till 4: (†) fossil (se fossil, sbst. 2); jfr -vandla c. (1882). —

(1, 2) -FÖRÄDLING. (i sht i fackspr.) förädling (se förädla d) av sten. —

(2) -GALGE. (†) bildl., om forntida, galgliknande byggnadsverk av sten. (1865). —

-GALLA, förr äv. -GALLE. [jfr t. steingalle; skadan kan uppkomma gm att stenar fastnar mellan sulan och skon] veter. om ett hos häst förekommande, smärtsamt hovlidande bestående i gulaktig l. mörkfärgad, galliknande blodutgjutning i läderhuden i hovens bakre del (o. därmed förbunden svullnad l. inflammation) förorsakad av tryck l. kontusion. (c. 1645). (1886). —

(1, 11) -GAMMAL. [jfr t. steinalt] urgammal. (1639). —

-GATA. [fsv. stengata]

1) till 2 d: stenlagd gata (se d. o. 2); förr äv.: stenbeläggning (på öppen plats o. dyl. l. utgörande öppen plats osv.); äv. bildl. (Sv.) stengattu, (lat.) lithostrotum. (1639). Wij befinne ibland annat, som til .. Städers prydnad och nytto tienar, intet wara det ringaste, at ther i äre goda och wällagde Stengatur. (1649). särsk. (†) i uttr. (sitta l. bo) på stengatan l. på en stengata, (bo) i staden (o. utan jordegendom), motsatt: (bo) på landet; äv.: (leva) i fattigdom l. utan försörjning. Thet är tunkt at sittia på steengatan. (1623). Min fattighe hustro och små barn .. hwilka effter min snart tilstundande dödelighe afgång moste här sittia på en baar stengatw och icke haffwa itt korn att inbekomma. (1633). (Jag) beder .. att jag måtte af fisco (dvs. kronan) åhrligen huusshyra åthniutha, elliest blif(ve)r det uthe medh migh här på steengatan. (Sv.) bo på stengatan: (fr.) demeurer dans une ville. (1885).

2) (numera mindre br.) till 2, om stenlagd gång l. passage; jfr gata 3. (i handl. fr. 1741; i gravhög). (1773). —

(2) -GAVEL. (numera i sht i fackspr.) gavel av sten.

1) motsv. gavel, sbst.1 1 (numera bl. övergående i bet. 2); särsk (herald.) bildl., i sg., förr äv. pl.: dubbel, trappstensformad skura (se skura, sbst.4 2). (1874). Därs. 40 (i pl.). (1964).

2) motsv. gavel, sbst.1 2. (1586). —

(2) -GEN, äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) -GENA. (i vissa trakter) på vad l. not: från stenteln utgående gen (se gen, sbst.1). (Haneson o.) (1923). —

-GET. [fsv. stenget; jfr fvn. steingeit o. mht. steingeiz (t. steingeiss); djuret förekommer i klippig bergsterräng]

1) zool. gems; i ä. uppfattning dels ofta förblandat med l. icke särhållet från: stenbock, dels uppfattat ss.: hondjur av (gems l.) stenbock; äv. bildl. Hoppa l. vara vig som en stenget. The högha berg äre the steengeters tilfluct, oc steenklufternar the kunilers. (öv. 1536; Bib. 1917: Stenbockarna). (Eng.) Goat .. A wild she-goat, (sv.) sten-giet. (1734; under goat). (Sv.) Sten-get, (t.) die Gemse, Gemsin. (1738). (1848; bildl., ss. skymfligt tillmäle).

2) (i vissa trakter) = -datt. (1949; från Hälsingl. o. Värml.). Ssgr (till -get 1): stengets- l. stengetjakt. (1818).

-kula. (†) om bezoar hos l. från gems. (1815). —

-GILLE. (numera bl. om ä. förh.) gille (se d. o. 2) anordnat i samband med (o. ss. vederlag för) utfört arbete med stenröjning o. d. (1775). (1949). —

(2) -GLACI, äv. (numera föga br.) -GLACIS, förr äv. -GLACIN. byggn. glaci (se d. o. 2 a) av sten. —

(1 e) -GLAS. (†) (gul l. vit)glänsande glimmer; jfr kråk-guld. (c. 1613).

Ssg (†): stenglas-pulver. (ss. läkemedel i ä. tid använd) pulvriserad, glänsande glimmer. (c. 1645). —

-GLUNGA. (†) laven Aspicilia cinerea (Lin.) Koerb. m. fl. (som förekommer på stenar). (1792). —

-GNAGARE. (†) = -borrare 1 a. (1795). (1889). —

(2) -GODS. [jfr t. steingut] gods av sten l. stenliknande material; numera företrädesvis (i sht i fackspr.) till 2 s: gods (se d. o. 3) av mycket hårt (vid en temperatur av 1300—1450° Celsius) bränd, tätsintrad (i regel mörkfärgad) lera (dels ss. ämnesnamn, dels koll., om föremål av sådant material); stundom äv. närmande sig bet.: slag l. typ av sådant gods; jfr -porslin 1. Stengods .. (dvs.) kärl och varor af sten, i synnerhet krukmakar-arbete. (c. 1817). Det i trakten av Shanghai tillverkade bruna stengodset. (1925). Krukor av porslin eller glaserat stengods. (1940). Saltglaserat stengods av Edgar Böckman. —

(2) -GOLV. [fsv. stengolf] golv bestående av (plattor o. d. av) natursten, tegel o. d. (Bib. 1541). —

(2) -GRANAT. (förr) granat (se granat, sbst.3) med laddning av sten. —

(2) -GRAV.

1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om håla l. brott varur sten hämta(t)s l. brytes (brutits); jfr grav, sbst.1 1, o. -grop 2. (1758).

2) stendike; jfr grav, sbst.1 2. (1881).

3) i sht arkeol. forntida grav (se grav, sbst.1 3) byggd (o. täckt) av sten; äv.: grav av huggna stenblock, stenkista; förr äv. liktydigt med: stenåldersgrav; äv. oeg. l. bildl.; jfr -dös b o. gång-grift, häll-kista, megalit-grav. (Fvn.) Steinþro .. (lat.) Sepulchrum lapideum, (sv.) Vt huggen stengraf. (1681). (1862; i pl., om bronsåldersgravar). Grafvarnas likhet består deri, att stengrafvarna merendels och bronsgrafvarna alltid äro i form af paralellogrammer. (1866). Fornverldens jättelika ödlor .. som upptagna ur sina stengrafvar väcka vår förvåning. —

(2 k) -GRAVERING. särsk. jfr -gravyr 1. (1907). —

(2) -GRAVVÅRD~02 l. ~20. gravsten (se d. o. 2). (1778). —

(2) -GRAVYR.

1) gravyr (se d. o. 1) som utföres i sten; särsk. (i fackspr.) till 2 k: gravyr som utföres på en litografisk sten av hårdaste slag; på sådant sätt framställt graverat arbete. (1843). (Kartans) samtliga konturer och namn äro framställda i svarttryck från stengravyr.

2) (konstnärlig) bild framställd gm avtryck på papper l. dyl. av stengravyr (i bet. 1). (1945). —

(2, 2 k) -GRAVÖR. (i sht i fackspr.) jfr -huggare 4. (1843). (1954). —

(2) -GRIFFEL. (förr) griffel av sten. Bil. —

(2) -GRIFT. [fsv. stengript] (numera föga br.) jfr grift, sbst.1 1, o. -grav 3. (1875).

Ssg (numera föga br.): stengrifts-rör. stenröse innehållande stengrav (se d. o. 3). (1815). —

-GROP.

1) till 1: grop (se d. o. 1) som (delvis) är stenfylld l. stenklädd. Svin och hund kött stekes i uphettade stengropar. (1773). (1955; om gropar med stenblock efter tjälskjutning).

2) (numera i sht i vissa trakter) till 2: (större) grop (se d. o. 1) l. schakt där man bryter sten; jfr -grav 1. (1738; under stein-grube). —

(1, 2) -GROTTA. jfr grotta, sbst.2 1. (1777). särsk. (†) = häll-kista; jfr -stuga 2. (i handl. fr. 1814). (1838). —

-GROÖRT. (†) växten Sanicula europaea Lin., sårläka; jfr skade-läka. (1659). —

-GRUND, sbst.1

1) till 1, i sjö, vattendrag o. d.: stenig botten; jfr grund, sbst.1 I 1 b. (1753).

2) (i fackspr., i sht geol.) till 1: stenig grund (se grund, sbst.1 I 2). (1755).

3) till 1: stenig grund (se grund, sbst.1 II 1). (1702).

4) i sht byggn. till 2: grund (se grund, sbst.1 III 1) av sten. (1673). —

-GRUND, sbst.2 stenigt l. klippigt grund (se grund, sbst.3). (1644). —

-GRUS.

1) (numera bl. mera tillf.) till 1: med sten mer l. mindre starkt uppblandat grus (se d. o. 1); förr äv. i individuell anv.: stenkorn, stenskärva; jfr singel, sbst.1 Hwasse Steengruus. (1635).

2) (†) till 2: gm krossning av sten (l. tegel) åstadkommet grus (se d. o. 1 d); jfr kross-grus 2 o. singel, sbst.1 (1788).

3) (†) till 2, koll., = grus 2; äv. i pl.: av sten l. tegel l. dyl. bestående rester, ruiner. (1640; under rudetum). Man .. torde (icke) gå närmare än på een halff Mijhl när til dhesze Steengruser (efter Babels torn), för dhen myckenheet förgifftiga Drakar och grymma Leyon och Tigrar som sigh dherinne vppehålla. (1682). (1880; koll.).

4) med. till 6 b: njurgrus; jfr grus 3. (1885). —

(2) -GRUVA. [jfr mlt. stēngruve] (†) stenbrott (se d. o. 2). (1587). (1885). —

-GRY.

1) (†) till 1, koll.: stenkorn (se d. o. 2). (1773).

2) (mindre br.) till 1 e: gry (se gry, sbst.1 2) hos stenart; jfr -korn 1. (1958). —

-GRYN. (†)

1) till 1: stenkorn (se d. o. 1, 2). (1747). (1776).

2) till 6 a, hos frukt: hård, grynliknande bildning. (1866). —

(6 a) -GRYNIG. [jfr -gryn 2] (†) om frukt: som innehåller hårda, grynliknande bildningar. (1866). (1902).

Avledn. (†): stengrynighet, r. l. f. egenskapen att vara stengrynig. (1866). —

-GRYT, förr äv. -GRYTE.

1) (numera föga br.) koll.: lösa stenar, rullsten; mark som till övervägande del består av lösa stenar; äv. om avgränsat stycke av sådan mark l. stenrös; äv. bildl.; jfr gryt 1. Så eenträget hade han .. jagat effter Diuret, at han hade aff sigh kastat alla kläderna .. och hade buskarna och steengrytet många städes rispat Huden aff hans läggiar och Foteblad. (1664). (1733, 1754; bildl.). Med undantag af sådana ställen, som utgöras af stengryt och stenmo .. har hvarje annan jordfläck i häradet .. varit bruten. (1856). Några små stengryt. (1924).

2) i sht jäg. i l. under stenröse l. mellan l. under stenar: gryt (se d. o. 2). —

(2 s) -GRYTA. (i sht förr) jfr gryta o. -sak 2. —

-GRYTE, se -gryt. —

-GRÅ.

1) som har den färg (se färg, sbst.1 1) som föreligger hos grå sten (skiffer).

2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i n. sg. obest., substantiverat: skiffergrått (se skiffer-grå 2). (1894). —

(6 b) -GRÄS. [växten har i bet. 1 använts o. i bet. 2 sannolikt använts ss. stendrivande medel]

1) (†) = -frö 1. (1638). (1683).

2) (†) i uttr. lilla stengräs, om växten Ranunculus ficaria Lin., svalört. (Eng.) Celandine .. Small Celandine or Pile-wort, (sv.) lilla swal-ört, lilla sked-ört, lilla sten-gräs, Ranunculus Ficaria. (1757).

3) (†) växten Achillea millefolium Lin., rölleka. (1762). (1806).

4) (numera bl. mera tillf.) ss. läkemedel använt pulver l. dyl. berett av växten Achillea millefolium Lin., rölleka. (1902). (1951). —

(2) -GRÄVARE. (†) stenhuggare (se d. o. 2). (1734; under quarry). (c. 1755). —

(2 h) -GUD. [fsv. stengudh] gudabild av sten; jfr sejte. (Bib. 1541). —

(1, 4) -GYCKEL. (numera knappast br.) i sten förekommande l. av sten(ar) bestående naturlig bildning av säreget l. fantastiskt utseende; jfr gyckel 1 a o. fossil, sbst. 2. (1747). (1779; om fossil). (1909). —

-GYTTRING. särsk.

1) (numera föga br.) till 1 f, abstr. o. konkret: gm utfällning av fasta partiklar ur vatten uppkommande l. uppkommen avsättning av (hårdnande) sediment, (hårdnande) sedimentering. (1747). Stengyttringar, såsom droppsten, myrmalm o. s. v. (1906).

2) till 6, abstr. o. konkret: sammangyttring av stenliknande bildningar.

a) (numera bl. tillf.) till 6 a. (1885). (1889).

b) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b. (1775). —

-GÅNG.

1) (†) till 1 e: av mineral l. bergart bestående gång (se d. o. III 2). (1859).

2) till 2: stenlagd gång (se d. o. III 1 a). (1729).

3) till 2: gång (se d. o. III 1 c) med golv o. d. av sten l. tegel. (1817). —

(2) -GÅRD. [fsv. stengardher]

1) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gärdsgård l. mur av sten, stengärdsgård. (1528). (1929).

2) stenlagd gård (se gård, sbst.1 5). (1906).

3) jfr gård, sbst.1 6 a o. -byggnad 2. (1575). —

-GÄRDE.

1) [eg. bildl. anv. av -gärde 3] till 1: av klappersten l. rullsten bestående vall l. jordlager; numera företrädesvis (i fackspr.): stenmal (se d. o. 1 slutet).

2) till 1: stenig inhägnad mark; numera bl.: stenigt gärde (se gärde 3). (1790). (1946; om stenigt gärde).

3) till 2: stengärdsgård; jfr gärde 1. (1747). —

-GÄRDESGÅRD, se -gärdsgård. —

(2) -GÄRDSEL l. -GÄRDSLE. (numera i sht i södra Sv.) stengärdsgård. (1891). —

(2) -GÄRDSGÅRD~20, äv. ~02, äv. -GÄRDESGÅRD~002, äv. ~200. gärdsgård bestående av uppstaplade o. mer l. mindre noga till varandra inpassade stenar l. stenblock; jfr -gård 1, -gärde 3, -gärdsel, -hag, -hage, -hägnad, sbst., -mur slutet. (c. 1635). —

-GÄRDSLE, se -gärdsel. —

-GÄRS. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = berg-simpa. —

-GÖLP ~jöl2p l. -JULP ~jul2p l. -JULPA ~jul2pa (-gölp 1827 osv. -gölpe- i ssg 1625 osv. -julp 1877 osv. -julpa 1866 osv.) [sv. dial. stengölp, -julp, -julpa; jfr d. stengylp (jfr d. dial. -gjælber, -gælper, -jælpa), nor. dial. steinjupp, -jubb; senare leden är möjl. ombildning av den stam som föreligger i DOLP (jfr fvn. steindelfr, nor. dial. steindelp, -dolp, -dupp) o. DÄLPA, varvid namnet skulle syfta på fågelns sätt att, sittande på en sten, guppande l. bugande föra bakkroppen upp och ned] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -skvätta 1. (1827). (1875).

Ssg (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): stengölpe-unge. —

-GÖLPARE ~jöl2pare, r. l. m. [senare leden är möjligen en utvidgning av -gölp i en icke anträffad bet.: elritsa (jfr sv. dial. (Gotl.) steingylp, id, ort)] (i vissa trakter) fisken Phoxinus phoxinus Lin., elritsa. (1955). —

(1, 1 e) -GÖRANDE, p. adj. särsk. (†) om kraft o. d.: som konsoliderar mjukt sediment till bergart (diagenes). (1702). (1828). —

-HACKA.

1) till 1, 2: hacka (se hacka, sbst.1 1 a, b) för loss- l. upptagning l. bearbetning av sten; jfr -huggar-hacka.

2) arkeol. till 2: hacka med blad av sten (i sht med tanken riktad på bladet); jfr -redskap 1. (1787). —

(2) -HAG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stengärdsgård; jfr hag 1. (1755). —

(2) -HAGE. (numera bl. i vissa trakter, särsk. Norrl.) (in)hägnad av sten, stengärdsgård. (c. 1750). —

-HAGEL. [fsv. stenhaghl]

1) (†) till 1, 1 f: (nederbörd l. skur av) hagelstenar. Herren .. sloogh them nedher medh itt swårt och mechtight steenhaghel. (1561). J heela siw daghar .. regnadhe Steen hagel. (1590).

2) (numera föga br.) till 2 i: omgång l. skur av ss. projektiler kastade stenar. (1776).

3) (förr) till 2 i, till haubits i ä. tid: laddning bestående av (flätad korg innehållande) med beck l. kitt begjutna (mindre) stenar, spikhuvuden o. d., stenkorg (se d. o. 2); jfr hagel, sbst.2 3. (1943). —

(1, 2) -HAKE. (förr) hake (se hake, sbst.2 1) l. krok för lyftning l. vinschning av sten. —

-HALL, sbst.1 [fsv. stenhal]

1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 2, = hall, sbst.1 1, 2. (1796). (1835).

2) till 2, = hall, sbst.1 3. (1672). —

(2) -HALL, sbst.2 i sht konstvet. hall (se hall, sbst.2 3) byggd i sten. (1935; hörande till tempel). —

-HALLON. (numera mindre br.) växten Rubus saxatilis Lin., stenbär; frukten av denna växt. (1798). (1946; om frukten).

Ssgr (numera mindre br.): stenhallon-buske. (1865).

-ört. (1868). —

-HAMMAR. (†) = hammare, sbst.1 2. (1670). —

(2) -HAMMARE.

1) hammare (se hammare, sbst.2 1) för bearbetning av sten. (1790).

2) arkeol. hammare (se hammare, sbst.2 1) med pen av sten. (1747). —

-HANDEL. jfr handel, sbst.2 11 b.

1) till 2: handel med bruten (o. huggen) sten. (1640).

2) (mera tillf.) till 3: handel med ädla stenar. (1934). —

-HANDLARE.

1) till 2: person som driver stenhandel (se d. o. 1). (1749; under stein-händler).

2) (numera bl. tillf.) till 3: person som driver handel med ädla stenar. —

-HAR. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenig l. av sten bestående har (se har, sbst.1). (1681). —

-HARG, förr äv. -HORG.

1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 2: samling av på marken liggande stenar, stenkummel, stenröse; jfr -härje. (1827).

2) (arkaiserande) till 2: (av stenkummel uppbyggt l. bestående) offeraltare av sten; jfr harg. (1908). —

-HINNA. bot. rödalgen Hildenbrandia prototypus Nardo (som bildar skorpor på klippor o. stenar), havshildenbrandia. (1947). —

-HIRS. (†) växten Lithospermum officinale Lin., stenfrö. (1640; under ægonychon). (1757). —

(2) -HJUL. hjul av sten. (1747). —

-HJÄRTA. [fsv. stenhiärta]

1) till 1, 1 d δ, bildl.: gentemot medmänniskors behov l. bekymmer l. sorger l. lidanden o. d. likgiltigt l. känslolöst l. skoningslöst l. grymt sinnelag, hjärta av sten, stenhårt l. förstenat hjärta; stundom äv. om hjärta som verkligen föreställes vara av sten; äv. metonymiskt, om person; stundom äv. i överförd anv., om egenskap l. förmåga hos ngt sakligt att bjuda obevekligt hinder l. motstånd. (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). The .. haffua itt sådant steenhierta, at the icke allena intet ynka sigh öffuer theres nästa, vthan ock glädias åt hans olycko. (1582). Så hade satan .. förhärdat honom (dvs. Judas), at han hade lika som et steen-hierta, och et koppar-änne. (c. 1680). Murarnas stenhjerta rörs ej så lätt! / Det trotsade både machiner och snille. (1838). (1850; om person).

2) [musslan är hjärtformad] (†) till 1: hjärtmusslan Cardium lithocardium Lin. (T.) Steinherz .. (sv.) stenhjerta, .. (dvs.) musla af hjerta-slägte, Cardium Lythocardium. (1785). (1836; under stein).

3) till 3: hjärtformat smycke av slipad sten. —

-HJÄRTAD, p. adj. [jfr -hjärta] (numera mindre br.) som till sinnelaget är ytterligt hård, ytterligt hårdhjärtad l. styvsint, som har ett hjärta av sten. (1587). (1851). —

-HJÄRTIG. (†) = -hjärtad. (1620). —

(2) -HO. ho (se ho, sbst.1 1) av sten; äv. bildl. (1579). (1933; bildl.). —

-HOLME. stenig l. klippig holme (se d. o. 2). (c. 1740). —

-HOLSTER, se -hölster, -HOLSTRIG, se -hölstrig. —

(1, 2) -HOP. [fsv. stenahoper]

1) hop l. hög av sten. (Bib. 1541).

2) oeg. l. bildl., dels: ruinhög, dels liktydigt med: anhopning av stenbyggnader. Hedningar haffua .. giordt Jerusalem til en steenhoop. (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Du fremling, som här (dvs. i London) vilse går, / I denna stenhop, höljd af töcken. (1796, 1828). —

-HORG, se -harg. —

-HUGGA.

1) skogsv. till 1: (oavsiktligt) hugga (yxa o. d.) i sten o. därigm förstöra skärpan l. skada eggen. Han råkade stenhugga yxan två gånger.

2) [jfr uttr. hugga i sten] till 1 d ζ, skämts. o. ordlekande: taga miste, ”hugga i sten”. ”Nu stenhögg du!” — sa' Smör-Per. (c. 1865). —

-HUGGARE. [fsv. stenhuggare] J .. (stenhuset) haffde fordom setet philip-p(us) stenhugge(re). (1524).

1) (†) till 1 d ζ, skämts., om person som ”hugger i sten”.

2) till 1, 2: arbetare (som bryter loss sten) i stenbrott, stenbrottsarbetare; jfr -arbetare, -industri-arbetare. VarRerV 14 (1538). (1555).

3) till 2: hantverkare som (gm huggande l. filande l. polerande o. d.) bearbetar l. formar sten; äv. i överförd anv., om maskin som bearbetar osv. sten; jfr -arbetare, -industriarbetare. (1521). En godh steenhuggare som kan hugga byssosteen til. (1532). jfr slotts-stenhuggare.

4) till 2: hantverkare l. konstnär som utför konstnärlig bearbetning l. formning av sten; jfr -gravör o. bildhuggare. 1588 erhöll ”Mårten Petters stenhugger” 9 daler för ”rosmentet i Slotzkyrckan”. (cit. fr. 1588). jfr slotts-stenhuggare.

Ssgr (i allm. till -huggare 2—4): stenhuggar-, äv. -huggare-arbete. jfr sten-arbete 1. HB 2: 221 (1588). (1749; under einlegen; konkret).

-bod. jfr bod, sbst.1 1, 2.

-borr. jfr borr, sbst.1 1. (1749; under stein-meissel).

-gesäll. till -huggare 3 o. 4; jfr gesäll 2.

-gesällskap. (i sht förr) till -huggare 3 o. 4; jfr gesällskap 2.

-hacka. jfr sten-hacka 1. (1789).

-hantverk. till -huggare 3 o. 4; jfr hantverk 1.

-järn. jfr järn 5 b o. sten-mejsel 2.

-klubba. jfr klubba, sbst. 1. (1749; under knüpffel).

-konst. till -huggare 3 o. 4; jfr konst 3 e o. 4; äv. (numera bl. skämts.) om bildhuggarkonst. (1734; under mistery). (1873; om bildhuggarkonst).

-lunga. med. = stendamms-lunga. (1935).

-lärling. till -huggare 3 o. 4; jfr lärling 1.

-märke. till -huggare 3 o. 4: stenhuggares märke (se märke, sbst.1 2 b). (1850).

-mästare. till -huggare 3 o. 4; jfr mästare 10.

-slev. (†) till -huggare 3 o. 4: murslev; (slevliknande) skavjärn för stenbearbetning. (Sv.) Stenhuggarslef .. (fr.) Truelle. Ripe. (1805).

-slägga. (1946).

-stuga. (numera bl. tillf.)

-verkstad. till -huggare 3 o. 4. (1740).

-ålderman. (förr) till -huggare 3 o. 4: ålderman för stenhuggarnas skrå (se skrå, sbst.2 2 a).

-ämbete. (förr) till -huggare 3 o. 4: stenhuggares skrå (se skrå, sbst.2 2 a). (1726). —

(2) -HUGGERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr -huggare]

1) verksamheten att (gm huggande) bryta l. bearbeta l. forma sten (i sht yrkesmässigt bedriven sådan verksamhet), stenhuggning (se d. o. 2), stenhuggares (se -huggare 2—4), förr äv. bildhuggares verksamhet; stenhuggares osv. yrke l. hantverk; konsten att bedriva verksamhet ss. stenhuggare osv.; äv. konkret, om resultat l. alster av sådan verksamhet; jfr -brott 3, -brytning 2, -huggning 2. Stenhuggeriet skal blifwa et Embete med Laga Ordning och Skrå omfattadt. (1640). Stenhuggeriet, siöfogelfänget och hafs-fisket, tyckes .. fordra sine egne särskilte idkare. (1773). Vår stora och vidtberömda artist uti stenhuggeri, professor Sergel. (c. 1790). Stenhuggeri .. (dvs.) Gröfre stenarters bearbetning till byggnadsbehof, vaser, kokkärl, bildstoder, m. m. (1854). Tessin (d. y.) satte kraftiga språng på kornischer och listverk för att skydda sin mur; de bekläddes med stenhuggeri. (1931).

2) plats l. verkstad o. d. för bedrivande av stenhuggeri (i bet. 1); förr äv. om bildhuggares ateljé. (1760). (1805; om bildhuggares ateljé).

Ssgr: sten-huggeri-arbetare. till -huggeri 1 o. 2.

-arbete. till -huggeri 1, abstr. o. konkret. (1869). Stenhuggeriarbeten, oslipade, ohyflade.

-etablissemang. till -huggeri 1.

-firma. till -huggeri 1.

-rörelse. till -huggeri 1. —

(2) -HUGGJÄRN~02 l. ~20. stenmejsel (se d. o. 2). (1696). —

-HUGGNING.

1) till 1: handlingen att stenhugga (se -hugga 1) l. förhållandet att ha stenhuggit yxa o. d.

2) till 2: stenhuggeri (se d. o. 1), stenhuggares (se d. o. 2—4), förr äv. bildhuggares verksamhet; stenhuggares osv. yrke l. hantverk; äv. närmande sig bet.: sätt att utföra stenhuggning (i ovan angiven bet.), utförande; i sht förr äv. konkret, om resultat l. alster av sådan verksamhet. (1740). Stenhuggaren Stenhammar, som ifrån det han warit 16 årig, hållit sig wid stenhuggningen, sågs ännu wid 82 året i god vigeur. (1747). De gamlas stenhuggningar, målningar och mynt. (1760). Främlingen stannar .. (vid bildverket) .. blott för att öfverväga om stenhuggningen svarar mot mästarens rykte. (1817).

3) (†) till 2, om ställe där (brytning o.) huggning av sten utförs, stenbrott; jfr -huggeri 2. (1652). (1748).

Ssgr (till -huggning 2): stenhuggnings-maskin. (1833).

-teckning. (†) om linje l. markering efter vilken tillhuggning av sten göres. (1805). —

-HUMLA. [insekten lägger sitt bo i stenhögar o. d.] entomol. humlan Bombus lapidarius Lin. (1746). —

-HUS. [fsv. stenhus]

1) (†) till 1 f, hos skaldjur o. d.: skal (se skal, sbst.1 1 a). (Vissa) Skalkräk lefva särskildt, at befästa sig innom egna stenhus. (1754).

2) till 2: hus av sten, tegel l. dyl., stenbyggnad; äv. med inbegrepp av tomt på vilken huset står, fastighet; förr äv. i fråga om allmänna utskylder, om fastighet i stad ss. kameral enhet. (1521). Vij haffve .. uplatid honum och hans effterkommende erffvinger till evärdelige äghe ett stenhuss med thet gårdzrum ther under tilförende varit haffver. (1553). Åhrligen (skall) utgiffves aff alle stenhusz i Stocholms stadh .. aff hvart hundrede march värde enn halff march ortiger. (1557). Huset .. war et stenhus af tegel. (1759). jfr hörn-stenhus. särsk.

a) i fråga om ä. förh., om huvudbyggnad hörande till slott, säteri o. d. (1556).

b) i vissa mer l. mindre bildl. anv.

α) i ordspr. Han haar en heet Maga, han smälter Steenhws .. (dvs.) Han är en slösare. (1665).

β) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) betecknande ngt som uppfattas ss. ett hinder omöjligt att rubba l. flytta; förr äv. hyperboliskt, i det negerade uttr. det är intet stenhus, dels om ngt som inte anses tyngre än att det går att rubba, dels, bildl., om förlust: den är mindre betydande, den är överkomlig. Det är intet stenhus. (c. 1817). (1909).

Ssgr (till -hus 2): stenhus-byggande, n. (1937).

-byggnad. 1) (numera föga br.) i fråga om stenhus: byggande, byggnadsarbete, byggnadsverksamhet. (1757). (1799). 2) (numera bl. mera tillf.) stenbyggnad (se d. o. 2).

-byggning. (numera föga br.) = -byggnad 1. (i handl. fr. 1632).

-grund. jfr grund, sbst.1 III 1. (i handl. fr. 1670).

-rum. (numera bl. i skildring av ä. förh.) rum i stenhus.

-vägg. [fsv. stenhusväg] jfr sten-vägg 2. (i handl. fr. 1742). —

(2) -HUV. (†) om gravsten, liknande lock på likkista; jfr huv, sbst.1 1. (i handl. fr. 1681). —

(2) -HUVUD. jfr huvud 1. (1755). —

-HYLSTER, se -hölster. —

(2) -HYVEL. [jfr -hyvelmaskin] hyvel(maskin) för stenbearbetning. —

(2) -HYVELMASKIN~0002. jfr -hyvel. —

(2) -HYVLARE. jfr hyvlare 1 o. -industri-arbetare. (1936). —

-HÅL.

1) (†) till 1, = -håla; jfr hål, sbst. 2. (1689).

2) (mera tillf.) till 2, om rököppning i skorsten o. d. (1960).

3) urmak. till 3 slutet, i urverk: ss. fäste för sten borrat hål. (1881). —

-HÅLA. [fsv. stenhula] i stenig l. klippig mark befintlig håla (se d. o. 2). (1910). —

-HÅRD. [fsv. stenhardher] hård som sten.

1) i eg. anv., motsv. hård 1; äv. i utvidgad anv., om beskaffenhet o. d.: kännetecknande för ngt som är stenhårt. (1640; under lapidesco). Stenhård konsistens.

2) bildl.

a) motsv. hård 2; särsk.

α) motsv. hård 2 d, om framställningssätt o. d. (1830).

β) motsv. hård 2 e. (c. 1680; om syndare). Stenhård ståndaktighet.

b) motsv. hård 4. (1816).

c) (numera bl. ngt vard.) till 1, 11, motsv. hård 7, 9. (1888; om möda). Jag .. sof hela natten så stenhårdt, att (osv.). (1891). Stenhård rekordsatsning.

d) motsv. hård 8 a; äv. om persons hjärta o. d. (1561; om hjärta). (1848). —

-HÅRDAD, p. adj. [jfr -hård] (†) bragt l. härdad till stens hårdhet; jfr -härda 1. (1747). —

-HÅRDHET~02 l. ~20. [delvis till -hård]

1) egenskapen l. förhållandet att vara stenhård (se d. o. 1).

2) egenskapen l. förhållandet att vara stenhård (se d. o. 2, särsk. 2 a). (1740; hos person).

3) (i fackspr.) i fråga om bearbetning: stens (grad av) hårdhet. (1958). —

-HÅRDNA. [delvis till -hård] (†) om lera, murbruk o. d.: stelna o. därvid bli hård som sten. (1766). (1860). —

-HÅRDNAD. (†) förhållandet att vara l. ha blivit l. bli hård som sten. (1825). —

-HÅRDNING. (†) konkret: (av ett flertal olika, sammangyttrade jord- l. bergarter bestående) massa som hårdnat till sten l. stenliknande beskaffenhet l. formation därav; äv. om sådan formation av säregen form l. säreget utseende. —

(2) -HÄGNAD, r. l. m. l. f. jfr hägnad 1 b o. -gärdsgård. (1761). —

(2) -HÄGNAD, p. adj. försedd med l. kantad av stengärdsgård(ar). —

-HÄLL. [fsv. stenhal]

1) till 1, = häll, sbst.2 1; jfr -hälla 1. (1738; under stein-klippe).

2) till 2 b: häll (se häll, sbst.2 3) av sten; jfr -hälla 2. (1664). —

-HÄLLA, förr äv. -HÄLLE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)

1) till 1, = häll, sbst.2 1; jfr -häll 1. (1749; under stein-klippe).

2) till 2, = häll, sbst.2 3; jfr -häll 2. (1737). —

(2) -HÄRD. jfr härd, sbst.1 2. —

-HÄRDA, v. -ning.

1) (†) till 1, 1 e: göra hård som sten l. berg; i pass. äv. närmande sig deponentiell anv.; särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret(are), i ä. vetenskaplig systematik, ss. sammanfattande beteckning för vissa uppställda typer av fossil o. sediment (jfr -avel, -gyckel, -gyttring 1 o. -vandla c); jfr härda 1. (1751). Stenhärdningar, hwarmed förstås Stengyttringar, Sten-wandlingar, Sten-gyckel och Sten-afwel. (1755). Huru Naturen i sitt okonstlade tilstånd, sten-härdar desse jordarter (dvs. kalk och lera), det bör först granskas, förrän man genom konst kan eftergöra det. Då af en del Insecter och deras Larver samt Zoophyter med det mucilagineusa och Gelatineusa ämnet de hysa, jord och sandkorn ihophäftas och stenhärdas. (1824; ss. vbalsbst.).

2) (i fackspr.) till 2: (gm bränning, behandling med kemikalier o. d.) göra hård som sten; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om resultat av sådan verksamhet. Hvad artificiele stenhärdningar af Lera angår, så äro Urner i Ätte-backar de äldsta här i Norden. Kalken blifver .. det förnämsta grundämne för .. Cement eller murbruk, allenast man finner någon tilsats, som befordrar snällare sten-härdning och torkning (än sand). En af svafvel-syra stenhärdad lera. —

(2) -HÄRDNINGSMEDEL~0020. (numera mindre br.) i fråga om (ömtålig) yta av kalksten, sandsten o. d.: medel (se medel, sbst. 13 b β) för härdning (se härda 1 d) av sten. (1917). (1936). —

-HÄRJE l. -HÖRJE, r. l. m.; pl. -ar ( nr 294). (-härjar, pl. 1744. -hörje 1689) [jfr sv. dial. stenhärje; senare leden avledn. av harg; jfr -hörje (se sp. H 2383)] (†) = -harg 1. —

(1, 2) -HÄVARE. (i sht förr) med hävarm o. vinsch försedd mekanisk anordning för uppbrytning l. flyttning av stenar l. stenblock; jfr hävare 2. (1775). —

-HÖG. [fsv. stena högher]

1) till 1; jfr hög, sbst.1 2. (1688).

2) till 2; jfr hög, sbst.1 2. (1611). —

-HÖLSTER, äv. -HOLSTER, -HYLSTER. (numera bl. i Finl., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = hölster, sbst.1 4. —

-HÖLSTRIG, äv. -HOLSTRIG. [jfr -hölster] (numera bl. i Finl., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om mark l. jordlager: som till övervägande del består av sten; särsk.: som till 3/4 består av sten; jfr -bunden 1. (1775: stenhålstrig). (Om mark bör nyttjas uttrycken) Stenbunden då ½:ten och Stenhöllstrig då 3/4:delen af .. (jordlagret) består af sten. (1899). —

-HÖNA. [fågeln förekommer i bergstrakter] zool. fasanfågeln Alectoris graeca Meisner; äv. om A. petrosa petrosa Gmel. (1875). —

-HÖNSSLÄKTE(T)~020. [jfr -höna] zool. fågelsläktet Alectoris Kaup (av underfamiljen fasanfåglar). (1891). —

-HÖRJE, se -härje. —

-HÖVER ~hø2ver, m. ( (1798)) l. n. ( s. 42); pl. (ss. m.) -hövrar ( (1798)). [sv. dial. stenhöver (med dunkelt ö-ljud), senare leden möjl. bildad till l. på annat sätt besläktad med det ord som föreligger i nor. dial. hov, n., liten hög, sannol. etymologiskt identiskt med hov, sbst.3] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenhölster. (1798). —

(2) -INDUSTRI. industri (se d. o. 3) som utför brytning o. bearbetning av sten l. bergart l. mineral (i sht för hus- l. vägbyggnad); jfr -brott 2, -bruk 2, -huggeri 2.

Ssgr: stenindustri-arbetare. arbetare i stenindustri; jfr stenbrotts-arbetare, sten-brytare 2, -huggare 2, 3, -hyvlare. (1936).

-geologi. geologi med uppgift att klarlägga förutsättningarna för industriellt utnyttjande av bergarter. —

(2) -INDUSTRIELL. [jfr -industri] som rör l. hänför sig till l. utgår från stenindustri, stenindustris, stenindustri-; som utgörs av l. består l. ingår i stenindustri; äv. ss. adv.: vad gäller l. rör stenindustri. För stenindustrielt ändamål. Stenindustriella företag. (1912). Stenindustriellt sett. (1935). —

-INKÖP~02 l. ~20. jfr inköp 1.

1) till 2. Steninköp. (1946).

2) till 3. (1941).

Ssg (till -inköp 1): steninköps-kommitté. Statens steninköpskommitté. —

(2) -INLÄGGNING. mosaik. (1897). —

(2) -INSKRIFT~02 l. ~20. jfr inskrift 1. (1818).

Ssg: steninskrifts-läsare. (1852) i MolbechBrevveksl. 3: 110. —

-INSTRUMENT.

1) (†) till 2: (från stenåldern härrörande) redskap av sten; jfr instrument 1. (1816). (1838).

2) (†) till 2, 3, om instrument (se d. o. 1 b) för tandfyllning med spets l. blad av sten. (1897).

3) kir. till 6 b: instrument (se d. o. 1 b) för borttagande av njursten o. d.; jfr -tång, sbst.1 2. (i handl. fr. 1756). (1952). —

-IS. (i fackspr.) i arktiska delar av Asien o. Nordamerika förekommande kompakt landis innehållande lager l. skikt av slam o. täckt av grus l. sand l. torv. —

-JORD. (numera bl. tillf.) jord kännetecknad av starkt inslag av sten, stenig jord. (c. 1755). —

-JULP, -JULPA, se -gölp. —

(2 d) -JUNGFRU. jfr jungfru 8 c o. -docka 1, -stamp. (1893, 1910). —

(2) -JÄRN. (numera föga br.) järn (se d. o. 5 b) för brytning l. bearbetning av sten; jfr -knoster. Steenjernn. (i handl. fr. 1539). (1955). —

-JÄTTE. i bildl. l. överförd anv., om ngt jättelikt bestående av sten.

1) (numera bl. mera tillf.) till 1: rauk (se rauk, sbst.2). (1745).

2) (tillf.) till 2, om stor stad med hus o. gator av sten. —

-JÄTTER. (i sht i Smål l. i fråga om småländska förh.) = jätter. (1774). —

(1 e) -KABINETT. jfr kabinett I 2 o. -samling 1 slutet. (1765). —

-KACKEN, sg. best. folklor. = -datt. (1949; från Värml.). —

(2 b) -KAJ. jfr kaj 1 o. -byggnad 2. (1823). —

-KAKA, se d. o. —

(2) -KAKELUGN. (†) kakelugn. (1751). —

(2 f) -KALENDARIUM. (förr) = -kalender. (1772). —

(2 f) -KALENDER. (förr) i sten inristad kalender (se kalender, sbst.2 1). (1925). —

-KALK. osläckt kalk (se kalk, sbst.2 2). (1727). (1968). —

-KALL.

1) till 1: kall som sten l. kall av sten; äv. bildl. Stenkalla blickar. (1854, 1862). En stenkall förstuga. (1967).

2) (ngt vard.) till 1, 11, om sakkunskap: ytterst (kylig o.) behärskad. —

(2 s) -KALLSKÅL. [elliptiskt för -kallskålsskål] (†) = -kallskålsskål. —

(2 s) -KALLSKÅLSSKÅL. för servering av kallskål avsedd skål av stengods, förr äv. av sten l. av annat keramiskt gods. —

(1, 2) -KALM. [sv. dial. stenkalm] stenröse; numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): gravröse; jfr kalm, sbst.1 (1952; om gravröse). —

-KALVLORT. (†) i överförd anv., i pl., = -bär 1. (1685). —

(2) -KAMMARE.

1) arkeol. om (det med väggar, golv o. tak i sten byggda) gravrummet i megalitgrav; jfr kammare, sbst.2 4. (1885).

2) kammare (se kammare, sbst.2 2 a o. c) uppförd av sten l. tegel l. dyl. (c. 1670; om boningsrum).

Ssgr (till -kammare 1; arkeol.): stenkammar-grav. med stenkammare försedd grav utgörande dös (se dös, sbst.1 c) l. gånggrift l. hällkista, megalitgrav; i sht i pl. (1904).

-kultur. —

-KANAL.

1) (i fackspr.) till 2: av sten byggd kanal (se d. o. 1). (1905).

2) (i sht i fackspr.) till 2: stenlagd kanal (se d. o. 2). (1892).

3) zool. till 6 b, hos tagghuding: (ofta förkalkad) kanal (se d. o. 1 a) förbindande vattenkärlsystemets ringkanal med kroppsytan genom en med fina hål genomborrad platta (madreporplatta). —

(2 s) -KANNA. (sten- 1673 osv. stena- 1550) kanna av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. —

(2 i) -KANONAD. (förr) om kanonad (se d. o. 1) varvid projektiler av sten avlossas. (1765). —

-KANT.

1) till 1, 2: kant på sten. (1955).

2) till 2: kant bestående av sten. (1924). —

(2) -KANTAD, p. adj. försedd med kant l. kantad av sten(ar). (1930). —

(2) -KAR. [fsv. stenkar]

1) (i sht i fackspr.) stenkista.

a) motsv. -kista 2 a; jfr kar, sbst.1 3 a. (i handl. fr. 1677; om dammkista).

b) fisk. motsv. -kista 2 b; jfr kar, sbst.1 3 b. (1640).

2) kärl l. ho l. tråg o. d. av sten, tegel l. dyl.; jfr kar, sbst.1 1. (Bib. 1541; Bib. 1917: stenkärl).

3) kar (se kar, sbst.1 2) av sten, tegel, cement l. dyl. Murade Stenkar.

4) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i kvarnverk: av sten, tegel l. dyl. uppförd överbyggnad som omger kvarnstenarna; jfr kar, sbst.1 3 d. (cit. fr. 1586). (1913).

5) brunnskar av sten, cement l. dyl.; jfr kar, sbst.1 4 b. (1850).

6) (†) av sten, tegel l. dyl. uppförd (stenkistliknande) anordning för inramning l. förankring av ngt; jfr kar, sbst.1 4 a. —

-KASSE, sbst.1, l. -KASSA. (†) om kasse (se kasse, sbst.3 1 slutet) med sten(ar) i. På andra Bröllopsdagen, när ungdomen börja fiäsa och fiålla med the så nämda Stenkaszar. (1746). (1747). —

-KASSE, sbst.2 (†) berghös, bergknalle (se d. o. 2); jfr kasse, sbst.4 1. (c. 1755). —

-KAST. (sten- 1526 osv. stens- 1639—1749) [fsv. stenkast]

1) [delvis möjl. överförd anv. av 2] till 1, 2 i: konkret, om sten(ar) som (av explosion l. naturkraft) kasta(t)s.

a) (†) om flyttblock; jfr -kastning 2, geschibe o. jätte-kast 1. (1775).

b) (i fackspr.) sammanfattande, om stenar som vid sprängning kastas onormalt mycket längre än övrigt lossprängt berg. (1979).

2) till 2 i, motsv. kast, sbst.4 I 1: stenkastning (se d. o. 3); förr äv. konkret: sten som kasta(t)s. (1636). Katten .. träffades rätt hårdt af ett stenkast. (1894). särsk. (i fråga om ä. förh.) motsv. kast, sbst.4 I 1 a β, om slungande av sten medelst kastmaskin o. d.; jfr -kastning 3 slutet. (1710).

3) [jfr 2] ss. måttsord, betecknande en sträcka motsv. så långt en ordinärt utrustad person orkar kasta en sten (vanl. uppfattat ss. varierande mellan 30 o. 75 m); äv. förbleknat l. bildl.; jfr käpp-kast o. pil-kast 2. (NT 1526). Ett stenkast bred och några stenkast lång. Han satte aldrig sin fot i kyrkan fast han bodde bara ett stenkast därifrån. (1940). Ett stenkast från de vuxnas värld härskade drömmens och sagans magiska rike. (1950). (1953).

Ssgr: stenkast-håll. till -kast 2, = sten-kast 3. (1865).

-maskin. (förr) till -kast 2 slutet. (1849, 1852).

-mörsare. (förr) till -kast 2 slutet; jfr mörsare 2. —

(2 i) -KASTA. [jfr -kastning] (numera bl. mera tillf.) kasta sten på (ngt l. ngn); äv. utan obj.; förr äv. med bestämning styrd av prep. på, betecknande det resp. den som utsätts för stenkastningen; äv. bildl. (1848: på). Dåre stenkastar slottet i Kristiania. (1914; utan obj.). (1920; bildl.). —

(2 i) -KASTANDE, n. stenkastning; särsk. (förr) motsv. kasta, v. I 1 d: slungande av sten medelst kastmaskin o. d. (c. 1580; uppl. 1971). En mörsare sprang .. af det stadiga steenkastandet wij giorde. (c. 1710). —

(2 i) -KASTANDE, p. adj. motsv. kasta, v. I 1: som kastar sten. särsk. (förr) motsv. kasta, v. I 1 d, om kastmaskin o. d. (1883). —

(2, 2 i) -KASTARE.

1) motsv. kasta, v. I 1: person som kastar sten. (1805).

2) (förr) kastmaskin (se d. o. 1 a o. b); jfr -bössa 1, ballist, katapult 1, onager 3 o. skorpion 4 d. (1755).

3) (förr) byggnadsarbetare med uppgift att vid grundläggningsarbeten uppkasta sten till grundvalar o. d.; jfr kasta, v. II 3. —

-KASTNING.

1) (†) till 1, motsv. kasta, v. I 3, hos vulkan: utspyende av stenar. (1766). (1784).

2) [delvis möjl. överförd anv. av 3] (†) till 1, 2 i, motsv. kasta, v. I 1, konkret: flyttblock; anträffat bl. i pl.; jfr -kast 1 a, geschibe o. jätte-kast 1. (1747). (1833).

3) till 2 i: kastning (se d. o. 1) av sten(ar); företrädesvis om kastning (se d. o. 1 a) av projektil(er); äv. bildl.; jfr -kast 2. (1761). (1870; bildl.). Stenkastningen över liket (i förhistoriskt gravskick) synes ha varit ett av medlen att hämma .. fruktan (för gengångare). (1938). särsk. (förr) motsv. kasta, v. I 1 d: slungande av sten medelst kastmaskin o. d.; jfr -kast 2 slutet. (1795).

4) (föga br.) till 2, motsv. kasta, v. II 3, konkret: av lösa obearbetade stenar l. stenblock bestående uppkastad fyllning i vall, vågbrytare l. dyl. (1904).

Ssgr: stenkastnings-maskin. (förr) till -kastning 3 slutet, = sten-kastare 2. (1826).

-tåg. till -kastning 3. SvH IX. 2: 31 (1908; om folkhop). —

(2) -KAVLE l. -KAVEL, förr äv. -KAVLA. (i sht förr) kavle l. vals l. mangelstock av sten. 1 stoor Steenkafwell. Wälförfahrne Mästare och folk, som medh Wäfwerij, Blekerij, swart Färgerij, och stoore Steenkaflor omgås kunna. (1654). (1794; använd av araberna ss. malningsredskap). —

-KEDJA.

1) (†) till 1, 2: kedja (se kedja, sbst. 1) för lyftning av sten medelst kran? Sågelenkior 12 Kranbulthar 13 Stenkedia 1.

2) till 2, motsv. kedja, sbst. 3 b: avsiktligt anbragt obruten rad av stenar liggande på marken. (1828, 1838). —

-KID. (†) om kid (se d. o. 2) av stenbock l. gems. (1810). —

-KIL.

1) till 1, 2: kil (se kil, sbst.2

Sök i tre ordböcker på en gång

Sök i tre ordböcker på en gång