SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1989  
STIMULUS sti4mɯlus, l. -ul-, r. l. m. (VetHLäk. III. 1: 22 (1795) osv.), äv. (föga br.) n. (Ergo 1962, nr 16, s. 5, Sigurd Ord 66 (1972)); best. (tillf.) -en; pl. -muli (VetHLäk. III. 1: 11 (1795) osv.), äv. (föga br.) = (TT 1964, s. 777); ngn gg äv. STIMULUM sti4mɯlum, l. -ul-, n.; best. -mulet.
Ordformer
(stimulum 1927. stimulus 1687 osv.)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. stimulus; av lat. stimulus, tagg, pigg, käpp med pigg, retmedel, styng o. d., utvidgning av roten i stilus, spetsig pinne, griffel, stil (se STILUS). — Jfr STIMULERA]
(i sht i fackspr.) om ngt som stimulerar l. avser att stimulera ngn l. ngt; utom i a—c företrädesvis dels (fysiol. o. psykol.) om retmedel (se d. o. 1) som framkallar en reaktion i en organism, dels (psykol.) om varje påverkan som åstadkommer en reaktion (en psykisk upplevelse l. en verbal utsaga l. en motorisk l. fysiologisk reaktion). Det gifves en positiv och en negativ irritabilité, så väl som positive och negative stimuli. VetHLäk. III. 1: 11 (1795). De starkaste kemiska och mekaniska stimuli kunna icke bringa .. (pulsådrornas trådiga hinna) i rörelse hos ett lefvande djur. 1SvLäkSH I. 3: 92 (1813). Sådana orsaker (till muskelsammandragning som inte sker under inflytande av viljan) kallas retmedel (stimuli). Lovén Huxley 8 (1871). (Psykologerna) påstår, att varje psykisk reaktion kallas estetisk, som har ett konstverk till stimulus. OoB 1963, s. 71. Visuella och auditiva stimuli såsom att se på bilder och höra musik; sociala stimuli såsom att någon lyssnar uppmärksamt då man talar och någon gillar det man gjort. DN 5/5 1970, s. 4. — särsk.
a) konkret: stimulans (se d. o. slutet), retmedel (se d. o. 1 a), stimulerande medel; särsk. om njutningsmedel. Scott SvRelTillst. 29 (1841; i fråga om alkohol). I glädjen öfver att slippa vara ensam en så kulen natt lät Koppan kaffekokarens stimulus flöda. Törnblom Rall. 10 (1909). Vanilj är .. ett svagt stimulum, som förr ansetts ha afrodisiska egenskaper. Sörlin Växtv. 133 (1927). Nackdelen med en stimulus är att den ofta har skadliga efterverkningar. SvHandordb. (1966).
b) i allmännare o. abstrakt(are) anv., om ngt som påverkar ngn att handla på visst sätt: pådrivande medel, sporre l. eggelse l. retning o. d. En gudomlig stimulus dref honom (dvs. en präst som sökte tjänstledighet) uthi den åstundan att .. (gm studier) wilja .. göra sig capable samma ämbete .. att förestå. Cavallin Herdam. 5: 7 (cit. fr. 1687). Tron på och sökandet efter ett alla svåra frågor lösande universalmedel är en god stimulus i arbetet. Wellander BetydLagb. 19 (1916). Studiet av Schelling blev en stimulus för hans fortsatta författarskap. SvHandordb. (1966).
c) i utvidgad anv.; särsk. dels om stimulerande person, dels om stimulerande effekt som ngt har, dels om lust l. åtrå l. vilja att handla l. vara aktiv o. d. LittT 1795, s. 319 (om stimulerande effekt). I .. (ett visst) ändamål sökte jag och vann en närmare bekantskap med general Adlercreutz, hvilken såsom en stimulus på sin slägtinge Lagerbring kunde vid detta tillfälle vara nyttig. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 166 (1809). Goethefilologin arbetar under ringa stimulus och nästan som om den började förefalla sig själv överflödig. Johanson SpeglL 62 (1922, 1926).
Ssgr (i sht psykol.): STIMULUS-BILD. bild utgörande stimulus. PedT 1958, s. 132.
-INTENSITET. Husén Psyk. 29 (1954).
-ORD. Husén Psyk. 87 (1954).
Spoiler title
Spoiler content