SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1989  
STJÄLPA ʃäl3pa2, v. -er, -te l. (numera bl. ålderdoml. l. bygdemålsfärgat) stalp stal4p, -t, -t. (ipf. sg. stalp G1R 28: 230 (1558), Parling NödLust. 129 (1953; i bet. 1 a); pl. stulpo (stulpe) LPetri Kr. 23 (1559), Topelius II. 2: 272 (1866); sg. o. pl. stjälpte (stälpte) Hund E14 144 (1605) osv. — sup. stjulpit VDAkt. 1750, nr 424. stjälpt (-f(f)t) VDP 1/4 1601 osv. stolpit TobCom. G 1 b (1550). stulpit (stulpi, stulpet) 3SthmTb. 5: 375 (1604), Reuter NattSång. 104 (1911). stålpat 1620. — p. pf. stjälpt (-ft) Schroderus Dict. 211 (c. 1635) osv. stolpen LPetri 3Post. 77 a (1555). stulpen (-in) Johansson Noraskog 5: 122 (1621), Landsm. II. 3: 82 (1887)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr STJÄLP.
Ordformer
(stjelp- (sti-, sj-, ski-, sk-) c. 15401903. stjälp- (sti-, sj-, sk-) 1561 osv. stälp- c. 17401816, 1928 (: stälphugg), 1932 (: ”stälpa”; vid malmtransport))
Etymologi
[fsv. stiälpa (st. o. sv. v.); jfr ä. d. stelpe (sv. v.), fvn. stelpa (sv. v.), hindra, bringa att upphöra, nor. dial. stelpa (sv. v.), hindra, skada, ävensom fsax. stelpōn, hindra, stoppa, mlt. o. mnl. stelpen, dets.; sannol. besläktat med STOLPE; i bet. II (3 o.) 4 möjl. delvis lån från mlt. — Jfr STALP, STJÄLPA, sbst.]
I. intr.
1) (nästan bl. ngt ålderdomligt) falla omkull, fällas; stupa o. d.
a) om sak (numera i sht ngt långt, t. ex. träd l. mast): (våldsamt) falla l. störta omkull. Af det hans (dvs. Tors) klubba råkade Hrugners hufwud, föl han och stalp öfwer Thor. Rudbeck Atl. 1: 746 (1679). Et lius hade stulpit mot taflan och bränt bort bokstafven Æ i ordet Æternum. BtVLand 5: 141 (1764). Förnuftet i des brist, han (dvs. Gud) i des blindhet hielpte, / Och med osynlig hand stod i des svaghet bi, / At fröet ej gick ut, fast plantan vissnad stielpte, / At roten bibehölls, fast frugt ej kunde bli. UrFinlH 619 (1767). På öppen fjärd låg skeppet redlöst quar / Att multna: masten föll i stumpar ned, / Och som den stalp, så hvilade den tryggt / På grundlöst djup. Törneros (SVS) 2: 294 (1828). Sågarna väste och slångerskog stalp. Parling NödLust. 129 (1953). — jfr KULL-, NED-STJÄLPA.
b) om person l. djur: (sårad l. avsvimmad l. helt utmattad) störta l. handlöst falla till marken l. i golvet o. d. (o. bli liggande), stupa; (träffad av skott l. hugg l. med brustet hjärta l. dyl.) död l. döende falla till marken l. i golvet, stupa l. falla (äv. liktydigt med: dödas i strid), störta; äv. allmännare: falla (huvudstupa); äv. i uttr. stjälpa över ända l. på huvudet l. näsan. Vidh han stalp, högg han i dödslene till sin baneman Hadingh. LPetri Kr. 17 (1559). För edher (dvs. tyskarnas) Fridh och Wälfärdh skuld, / Ähr stulpen Swenskas Konung (dvs. G. II A.) huld! PolitVis. 300 (1634). Stielpa än hans stallbröder som gräs på bägge sijdor om honom; så gifwer .. (en gudfruktig soldat) sigh ther litet wijdh. Isogæus Segersk. 1193 (c. 1700). De minst sjuka creaturens kött må .. föryttras, .. de åter, som befinnas så sjuka att de snart skola stjelpa och dö, må blifva med kött och allt utförda till nedgräfning. Hjelt Medicinalv. 2: 548 (i handl. fr. 1750); jfr 2. VDAkt. 1750, nr 424 (: öfwerända). Hästarne stulpo af trötthet. Botin SvSpr. 134 (1777). En (av vandringsmännen) stod på sina ben, en stalp i backen, / En svingade omkring i dans på klacken. MarkallN 2: 45 (1821). CFDahlgren 1: 241 (1827: på hufvu't; bildl.). Kanske har det icke kommit till Ers Exellens' kännedom, att en drabant sjuknat .. och dött straxt derefter, samt att en gardeskarl stalp på trappan .. och dagen derpå afled. Crusenstolpe Tess. 4: 187 (1849). Åslund TokbrMem. 1: 43 (1880: på näsan). Som rände / lansen igenom hans liv, att han stalp baklänges till marken. Östergren (1946). — jfr NED-STJÄLPA. — särsk.
α) med inbegrepp av ett fallande (se FALLA I 1) ned från (l. till) ngt; jfr 3 a; äv. bildl. (jfr 4). (En grupp förrädare) indslog strax enn hell hop hagelskoth egenom bischopenn, så ath hann strax stalp dödh utaff hästenn. G1R 28: 230 (1558). Ther Gudh icke hade räckt Menniskian sin milda hand, tå hade hon .. stulpit vthi samma Ewiga fördärff och skräckelige fördömmelse (osv.). Sylvius Mornay 298 (1674). När Phaëton .. / .. sin töm förlät och stalp åt Eridon. TRudeen Vitt. 248 (1686); jfr 3 a. Ur sin vagn han stalp, omhvärfd af förfärande mörker. Johansson HomIl. 5: 47 (1846).
β) i vissa mer l. mindre oeg. anv.
α') liktydigt med: bli liggande i barnsäng. (Den gravida torparhustrun) gick och ängslades för att stjälpa i otid. Parling NödLust. 88 (1953).
β') (†) i uttr. stjälpa åt graven, liktydigt med: dö; äv. stjälpa i avgrundsputten, liktydigt med: hamna i fördärvet l. dyl.; jfr 3 a o. 4. Tu måst' åth grafven stiälpa. TRudeen Vitt. 307 (1697). Had' jag, med mina råd, Er derifrån (dvs. från att råka i fördärvet) ej hulpit / Så haden I burdus .. i afgrunds putten .. stulpit. Palmfelt Molière 39 (1738).
2) (ålderdomligt) i fråga om avlidande, med endast svag, förr äv. utan, tanke på fallande till marken l. golvet: dö. Så hände sig en gång, at Renarna begynte myckit döö för .. (lappen), hwarföre han då .. anropade Seitan, men det halp intet, Renarna stulpe immerfort. Landsm. XVII. 3: 37 (1672). (Vi måste) honom medh stora undsäyelser förmana (att avhålla sig från dryckenskap), eliest seer iag han ligger endera dagen och stiälper. Schück VittA 3: 118 (i handl. fr. 1693). Hvar skulle jag få den (dvs. en flaska brännvin) i en öde verld, der folket stjälper som flugor i bränvinsbrist? CIHallman 142 (1776). År 1733 utdogo .. (socknens) alla hästar på 3 när, och år 1752 stulpo 36 Hästar, 86 Kor, 508 Får och 2 Svin. VetAH 1795, s. 149. Han avvann ödemarken nya skördar och han visste att när han själv en gång stalp, så skulle pojken taga vid och gården skulle åtminstone ge brödfödan åt barn och barnbarn. SvD(A) 1932, nr 11, s. 10.
3) falla (se d. o. I 1); rasa o. d.
a) (numera föga br.) falla (se d. o. I 1); särsk. om huvud vid halshuggning; jfr 1 b α. Hwaraf (dvs. på grund av att solen miste sitt sken vid Kristi död) ock the förstått, som elljest hedniskt-sinte, / At anten werlden stalp uti sit förra inte, / Ell' sielfwa Skaparen led något oerhördt. Brenner Pijn. 118 (1727). Den arme Bagarn (som skulle avrättas) gret och skrek; men intet halp. / Rättvisan måste ha sin gång — hans hufvud stalp. Kellgren (SVS) 2: 360 (1793). Ordet var än i hans mun, då hufvudet stjälpte i stoftet. Lagerlöf HomOd. 274 (1908).
b) (numera bl. ngn gg i anslutning till ä. källa) bergv. rasa (ned); äv. om gruva: ha l. kännetecknas av ras. (Stora Dalkarlsgruvan) ähr een grufwa, till at mächta stiällpa. Johansson Noraskog 3: 122 (i handl. fr. 1637). Eftersökia dee falne Pelareband och fästen som Malm är utj, och om hwart annat stulpit, hwar af dee allaredan mycket funnit. Cletscher RelStKopparbg 46 (1696). Här en berg-art är som ouphörligt stielper. Geisler BergzmLyckönsk. 7 (1719). Lindroth Gruvbrytn. 1: 233 (1955; i skildring av förh. på 1600-talet, efter ä. källa). — jfr IGEN-, IN-, NED-STJÄLPA.
4) (†) i vissa bildl. anv. av 1 (o. 3).
a) om land: falla (i krig), gå under. Ptolemæus. Hur hade Cæsars Hämbd .. / .. grymt förraskat oss om Wij hans fiende (dvs. Pompejus) hulpit? / Förn man fått sanssa sig had' att Egypten stulpit. ÖB 94 (c. 1712).
b) om kassa, liktydigt med: ta slut. Jag beklagade och hjelpte, / Och fick vänner, — det är klart; / Men hvad hände? kassan stjelpte, / Pank blef ömma själen snart. Braun Dikt. 1: 22 (1837).
c) om liv: ta slut. (Jag) wille .. sielf arbeta, in till dess lifwet stulpo på ämbetzrummet. VDAkt. 1779, nr 459.
5) (falla omkull o.) lägga sig på sidan, välta; jfr 1 a o. 4. Gatstenen får där (dvs. vid vägrenen) under trafikens påverkan alltid en tendens att stjälpa mot dikena. Erikson HbSmågatst. 21 (1928). Vilken är (i övningsuppgiften) den största vikt, som kan placeras vid bordskanten mitt emellan två av benen, utan att bordet stjälper? Bergholm Fys. 5: 19 (1939). — jfr OM-STJÄLPA.
6) [eg. specialanv. av 5] om fordon l. lass l. båt o. d.: välta l. köra omkull resp. kantra; äv. om person i fordon osv.; i sht förr äv. (om l. i fråga om fordon l. lass) i sådana uttr. som stjälpa i diket l. utför stupet, stjälpa o. fara i diket osv. På Wäghen stalp Wagnen. Lælius Bünting Res. 1: 226 (1588). När ett Lasz stiälper, så faller dher altijdh smulor aff. Grubb 581 (1665). Blodig och illa tilltygad steg .. (Armfelt) ur sin släde: han hade stjelpt och slagit hufvudet mot en trädstam. Tegnér Armfelt 3: 198 (1887). Auerbach (1913: i diket). Det var ett glittrande slädföre och eftermiddagen härlig, men ett tu tre körde de upp i en snödriva, och släden stjälpte, så de lågo i den mjuka snön och kunde icke komma upp ur den. Lagergren Minn. 1: 436 (1922). Lasset stjälpte utför stupet. Lo-Johansson Stat. 1: 76 (1936). Båten stjälpte för en plötslig vindstöt. Östergren (1946). — jfr KULL-, OM-STJÄLPA.
7) utan bibet. av oönskat skeende: (fallande) lägga sig (på sidan); välva l. lägga sig (över ngt). För djupare plöjning .. bör plogbillen vara bredare till en à två tum, om plogfåran skall stjelpa och lägga sig uti den ordning, som den af sig sjelf bör göra. LBÄ 44—50: 251 (1801). Mastgölingarne hissas .. tills märsrutan kommer så högt att dess förkant visar fritt öfver toppen, då främsta afhållsgölingen firas, hvarigenom märsen stjelper öfver toppen. Frick o. Trolle 140 (1872). Ramsten o. Stenfelt (1917).
8) om behållare o. d.: tippa l. vicka o. d.
a) om behållare o. d.: vicka så att del av innehållet rinner ut l. skvalpar över; i den särsk. förb. STJÄLPA ÖVER.
b) (numera föga br.) om (kärra med tanke på) kärrkorg o. d.: tippa. En skodd ler-kärra, som drages af en häst och på wanligit sätt stjelper på axeln. Wijnblad Tegelbr. 75 (1761). Rothstein Byggn. 335 (1857).
9) (†) i fråga om linjer l. ytterkontur: stupa, gå in tvärt l. dyl. Om spisarne skola wäl draga röken, bör ryggmuren luta undan ifrån båljärnet, bröstet bör ej stjälpa för twärt in ofwantil, ock rökpipan ej giöras för liten. König Mec. 88 (1752).
II. tr.
1) fälla, störta omkull o. d.; jfr I 1. (Sv.) Stielpa. (t.) Umbstoszen. (lat.) Subvertere. Schroderus Dict. 253 (c. 1635); äv. till 5. (Sv.) Stiälpt .. (dvs.) Omkullstött, öfwer ända slagen, (lat.) Prostratus, eversus. Schultze Ordb. 4998 (c. 1755); jfr 5 d. — jfr KULL-, NED-, OM-STJÄLPA.
a) med avs. på sak: slå l. störta omkull; fälla (se FÄLLA, v. 17, 23 a); numera bl. med anslutning till (o. svårt att skilja från) 5; särsk. i uttr. stjälpa över ända. (Sv.) Stjelpa öfver ända; (t.) über den Haufen werfen. Möller (1790). I dessa hjulhus (på en ångbåt) hvilket väsen! / Sugvattnet stjälpte vassen, gräsen. Gellerstedt SDikt. 2: 178 (1914). Fingrarna om bindkaveln få påpassligt jälpa till ock stjälpa .. vid behov knuten (vid nätbindning). Landsm. 1926, s. 16. jfr: Störta stång (Stjälpa stång), att lyfta upp och på visst sätt kasta .. en stång, så att den gör överslag i kastriktningen. LandsmFrågel. 28: 38 (1930). — särsk. med avs. på byggnadsverk o. d.: störta omkull; få att rasa ihop gm att störta omkull väggarna o. d. (stundom svårt att skilja från 5); särsk. bildl. (se 3 a, b).
b) med avs. på person: fälla (se FÄLLA, v. 19); äv. (o. numera bl., mindre br.): komma att förlora balansen o. falla omkull (särsk. med saksubj.). (Sv.) Stielpt. (t.) Zu boden geworffen (lat.) Prostratus. Schroderus Dict. 211 (c. 1635). Om tu een Lykta bär i Mörkret, thet ej hielper / Så framt tu ej haar Lius itendt, ty elliest stielper / Tig hwar een Stock och Steen. Spegel GW 35 (1685). Tu (dvs. oceanen) kan uppå tit Fält the största Kungar stielpa. Därs. 98. Jag honom med min påk strax död till marken stjelper. JournLTh. 1812, nr 300, s. 4. — särsk. med bibet. av ett fallande från ngt (l. ned till ngt); särsk. bildl. (se 3).
2) motsv. I 3 b; dels (mera tillf.), med saksubj.: avskilja från sig (någon del) o. låta den störta ned, dels (†): låta (gruva) rasa (igen; se IGEN-STJÄLPA). Der isberg stjelpa under brak / sin norrskenskrönta kam, / såg eskimå'n i sin kajak / det seglet stryka fram. Rydberg Dikt. 1: 127 (1876, 1882).
3) (numera bl. i vitter l. högre stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (äv. motsv. 1 b slutet): tillintetgöra (ngn l. ngt); bringa l. störta (ngn) i fördärvet l. i elände l. nöd l. bringa (ngn) på fall; omintetgöra (ngt); äv. dels: rasera (ngt) o. d. (se a), dels (i sht med saksubj.): bli (ngns) fördärv l. olycka l. fall; ofta i förb. med o. motsatt hjälpa; äv. i uttr. stjälpa på huvudet; jfr 4. Att edz och lyfftes stadhfästningh them samme, som dem öfverträde, till en evig fördömmelse stielper (osv.). RA I. 1: 375 (1544). En skiön hielp giorde (Eva i paradiset) .. sinom man, tå hon stielpten. Swedberg Dödst. 65 (1711). En fattig wis förmår the rikas dårskap stielpa. Kolmodin QvSp. 1: 470 (1732). Kunne H:r Baron Hårleman stielpas af så ringa sak (dvs. en vetenskaplig dispyt), som likwähl af allmänheten är kiänd för den fastaste, hwad skall då icke andra swagare swikta? Linné Bref I. 2: 166 (1750). När Satan mig wil stjelpa, / Tilfoga mehn och sorg; / Är du tilreds at hjelpa, / Och är min fasta borg. Rutström SionNSång. 124 (1778). Jag under satan fången låg, / Och kunde mig ej hjelpa; / Den synd, som rådde i min håg, / I grund mig wille stjelpa. Ps. 1819, 46: 2; jfr Ps. 1937, 37: 2. Nu will mig sorgen stjelpa: / Guds ord blott kan mig hjelpa, / .. Må jag anamma det! Ps. 1819, 373: 3; jfr Ps. 1937, 271: 3. Heidenstam Tank. 98 (1899: på hufvudet). — särsk.
a) motsv. 1 a slutet (jfr b); med avs. på borg (se BORG, sbst.1 1) l. byggnad (i bildl. bemärkelse): jämna med marken, rasera. I spetsen ställd för sina Argers Här, / Hon (dvs. Juno) stjelpte Trojas borg. Wallin 1: 468 (1808). Det minsta lilla, säkert fastslagna faktum kunde stjälpa den vackraste teoretiska byggnad. HågkLivsintr. 17: 174 (1936). Försöka stjälpa vad andra har byggt upp. SvHandordb. (1966).
b) delvis motsv. 1 a slutet (jfr a); med avs. på tron l. välde l. härskare l. regim o. d.: (kull)-störta; krossa; fälla. Fienden wil thet (dvs. fosterlandet) stiälpa / Stormandes medh sin Häär. Rudbeckius Starcke A 5 b (1624). Horn hjelpte således, genom Hertigens (av Holstein) stjelpande, till Drottningens uppkomst. HSH 7: 281 (c. 1750). Beskow AgnFolkvL 136 (1933; med avs. på ministär). Var jag förde mina legioner, / fördrevos härskare och stjälptes troner. Bohman OndEld. 79 (1935).
c) (†) med avs. på anklagad person, liktydigt med: fälla (se FÄLLA, v. 20). Wij haffue udij Domare Regelen, Bätre är att hielpa, thenn schyllige, än stielpe thenn Oschyldige. UrkFinlÖ I. 1: 39 (c. 1600; i handl. rörande Klubbekriget).
d) i ekonomiskt avseende: komma (ngn) att ruineras l. gå överstyr l. komma på ohjälpligt obestånd. Skål för Mälar-Banken, / Som hjelper tu och stjelper sju. Wennerberg 2: 48 (1847, 1882). En manipulation i fråga om .. betalningar som räddade oss (dvs. en industri) för stunden men som kanske kunde ha stjälpt oss definitivt. De Geer Bergsl. 167 (1951).
e) med avs. på förslag, överenskommelse, plan, o. d.: omintetgöra; kullkasta. Sökiendes .. att stiälpe .. (ett) förhaffuende gifftermåll. HH XXXIII. 1: 198 (1561). I konsistoriet hade tre äldre professorer stjälpt ett förslag av de yngre. Agrell Tolstoj Kar. 2: 337 (1925). Stjälpa en plan. Harlock (1944).
f) (numera bl. mera tillf.) stjälpa ngt över ända, kasta ngt över ända, kullkasta ngt. (Ateisten) yrkade på den onda werkan, som hans Böcker skulle äga, hwilka endast i den ackt och mening woro författade, at stiälpa all Religion öfwer ända. Kling Spect. Rr 2 b (1735).
4) i ngt förbleknad l. allmännare anv. av 3 (huvudmomentet), övergående i bet.: skada l. hindra (ngn l. ngt); äv. abs.; nästan bl. i förb. med o. motsatt hjälpa.
a) med obj. Bisperne .. hade misbruckat theras macht och wälde mera til at stielpa rijket än hielpadt. Brahe Kr. XI (i handl. fr. c. 1585). Öfwer mig i wäl rådhen, / Hur godh min saak dock wara må, / I kunnen göra bådhen, / At hielpa eller stielpa migh. Forsius Fosz 147 (1621). At man wil så gärna hafwa werlden til wän, är en orsak, hwarföre .. domare så obilligen wränga thens fattigas sak, och stielpa then oskyldiga, hwilken the borde upresa. Spegel Pass. 278 (c. 1680); jfr 3 c. Jag tilstår, at wäderleken om wåhren när Träen blomstras, mycket kan hielpa eller och stielpa frucktwäxten, men sannerlig kommer det ock mycket ann på naturen af hwart slagz Trä och desz frukt. Rosensten Skog. 52 (1737). Hvad som hjelper skräddaren, stjelper skomakaren. FrSkog. 221 (1892). I praktiken befinner sig (Kongos premiärminister) Tshombe långt ute på ett politiskt gungfly — med risk att snarare stjälpas än hjälpas av den amerikanska räddningsplankan. DN(A) 20/8 1964, s. 2.
b) abs. DomRegl. mom. 26 (c. 1540). Nu står thet til högwelborne H:r Baron och Præsidenten at hielpa eller stielpa. Jag är för min Gud vrsechtad. Swedberg Lefw. 343 (1729). All åtföljande premiärnervositet och spänning, som ibland ger inspiration och hjälper men ibland förlamar och stjälper. HågkLivsintr. 22: 179 (1941).
5) få (ngt) att stjälpa (i bet. I 5), vålla att (ngt) stjälper, välta; jfr 1 a (slutet) o. 7. När Herr Olof .. fick weta åt hwem han wisat denna höflighet (dvs. tagit av sig hatten), låter han hämta henne tilbaka, stjelpte wagnen öfwerända, slår henne tre slag med sit swärd (osv.). Lagerbring 1Hist. 4: 179 (1783). Han .. stjelpte bläckhornet öfver första sidan af det aldeles färdiga brefvet. Choræus Bref 35 (1799). Vintren, kall och hård .. stjelper stenen öfver naturens graf. Wallin Rel. 1: 111 (1813, 1825). Stabilitets- och sättningsproblem .. Sättes det stjälpande momentet kring glidytans medelpunkt Q (a—d) = det mothållande momentet fås k · 2 α · r2 = k (2 α a2)/(sin2 α). MeddGeoteknInst. 1: 41 (1946). — jfr MAG-, NED-STJÄLPA. — särsk.
a) (i vissa trakter) Leken (slå kullerbytta) har också andra namn, som troligen är äldre än nyssnämnda. I Lappland kallas den Stulvända, i Hälsingland Stjälpa kråka, i Sörmland Vända pannkaka. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 93 (1949).
b) sjöt. Stjälpning i talja uppstår, då ett av blocken kommer under en av parterna, så att taljan blir oklar. Stenfelt (1920).
c) (numera mindre br.) i uttr. stjälpa upp och ned på ngt, välta o. vända upp o. ned på ngt; utan klar avgränsning från 7; särsk. bildl. (jfr 3). Stielpa up och neder på hela staten. RP 8: 111 (1640).
d) i uttr. stjälpa över ända; utan klar avgränsning från 1 a. (Sv.) Stjelpa öfver ända; (t.) über den Haufen werfen. Möller (1790). Östergren (1946).
6) få (fordon l. lass o. dyl. l. båt) att stjälpa (i bet. I 6); köra omkull l. köra omkull med (fordon l. lass o. d.); kantra l. kantra med (båt); jfr 5; äv. med avs. på person(er) i fordon osv. (grenadjärerna) .. wille rädda sig i båtarna, stielpte de dem, som förr woro fulle med Soldater. Nordberg C12 1: 661 (1740). Kör varsamt, så att ni ej stjelper oss. Weste FörslSAOB (c. 1817). Stjelpa en vagn i diket. Dalin (1854). (Vi) använde .. en båt som kallas jolle: .. klumpig till utseendet men lättrodd och nästan omöjlig att stjälpa, även om man ställer sig på relingen. Malm Roberts Arund. 204 (1939). I kurvan blev hästen skrämd, gjorde ett sidosprång och stjälpte hela lasset i diket. Östergren (1946). — särsk. i ordspr.; numera bl. liten tuva stjälper ofta stort lass (samt i anspelningar på l. variationer av detta ordspr.). Wärre hiul stielper lasset. SvOrds. C 7 a (1604). Lijten tufwa, stiälper offta stoort lasz. Grubb 459 (1665); jfr Wensell Ordspr. 49 (1863). Liten sup stjälper ofta stor bil. UNT 27/2 1936, s. 6. Ingenting skulle behövt ske eller synas utifrån .. Om hennes lass fått rulla fram på vägen utan att komma i beröring med en stjälpande tuva. Beijer BritaGrossh. 326 (1940).
7) vända upp o. ned på (ngt, i sht ngt kupigt l. välvt) l. vända på (ngt) så att baksidan l. nedersidan kommer upp; ofta i uttr. stjälpa ngt över ngt, vända (upp o. ned) på ngt o. placera det över ngt, äv. utan (närmare) tanke på objektets vändande: med en vridrörelse l. vickning placera ngt över ngt; äv. dels allmännare: vända på (ngt) l. lägga (ngt) på sidan l. (sned)ställa (ngt) på kant, dels (se d): välva (ögon), dels (se e) liktydigt med: vältra (ngt); jfr 5 o. 7 a. När .. luthen .. ähr lächt och tillagatt, så låth henne uthi en annan starck och reen gryta, stielp en annan lijka stoor gryta uppå then andre (osv.). OMartini Läk. 49 (c. 1600). (På runstaven markeras) Juleaffton på den 20 (december) med uprätta Furuträn, och på dhen 21 ett uprätt Horn, då deras gemena åhr ingick, hwilket det sluter på den 27 med ett stulpit horn. Rudbeck Atl. 2: 221 (1689). D. Quijote .. stjälpte (hjälmen) .. hastigt öfver hufvudet. Lidforss DQ 2: 178 (1892). Så stjälpte hon pannring över elden, skurade en aluminiumkittel med färskt gräs, slog i vatten och satte den på pannringen. Larsson i By Vår 9 (1927). (De) buro upp vår kanot till en tom hydda och stjälpte den över våra packningar. Malm Roberts Arund. 85 (1939). Större bröd brukar man (för att pröva om de är färdiggräddade) försiktigt stjälpa på sidan och lätt slå med handen i botten, då det skall låta ihåligt. StKokb. 13 (1940). Ekbrant VVRumsväxt. 36 (1955). — jfr MAG-, NED-, OM-STJÄLPA. — särsk.
a) boktr. i fråga om vändning av papper mellan skön- och vidertryck. Elge BoktrK 94 (1915). Stjälpning av ett tryckark kallas den vändning av papperet som måste företagas mellan skön- och vidertrycket om griparkanten samtidigt måste bytas. GrafUppslB (1951).
b) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.). Stjelpa betyder vid koppargarningen at, med försigtighet och med tilhjelp af stjelpbrädet, upsätta de tunga kopparstyckerne på garhärden. Rinman 2: 837 (1789). Lindroth Gruvbrytn. 2: 351 (1955).
c) (numera mindre br.) med avs. på fåra: lägga, vända upp. Den plog som brukas på wår bygd, skall .. stjelpa goda och jämna fåror. NorrlS 2: 39 (1769). Många och djupa gräsrötter .. förorsaka mycken seghet, så väl vid fårans lösskärning, som dess stjelpning eller läggning. LBÄ 44—50: 319 (1801).
d) med avs. på ögon: vända ut och in; välva. I vrede fnysa .. (renarna) och stjälpa vitögonen. ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 11 (c. 1830). Just som (tuppen) .. döende stjelpte sina ögon uppåt pinnarna (såg han) Sipp, Tipp och Tripp, som putsade sina hvita vingar. Fitinghoff Tafl. 67 (1886). Efraim uppgav en rossling och sjönk tillbaka med stjälpta ögon .. Han hade fått en blodutgjutning i hjärnan. Högberg Frib. 376 (1910).
e) (i utvidgad anv.) i fråga om handling motsatt den att stjälpa ngt över ngt; vältra (ngt i rätt läge o. d.); i sht förr särsk. i uttr. stjälpa ngt av sitt huvud (l., vard., sin skalle) l. huvudet, liktydigt med: ta ngt av sitt huvud osv., ta av sig ngt. Norström stjelper sin peruk / Af sin röda skalle. Bellman (BellmS) 1: 162 (c. 1771, 1790). Följden (av motorbåtarnas framfart) blef .. en del kantrade båtar .. det var ju (emellertid) endast att stjälpa båten rätt igen. Wilhelm SolLys. 94 (1913).
f) (mera tillf.) i fråga om vändande av l. vickande på ngt i förening med förflyttning; särsk. dels: vicka på (ngt) o. låta det glida l. fara (ned i ngt), dels liktydigt med: (lyfta o.) häva (ned) l. vältra (ngt). Hwar snafwe-sten Han (dvs. Gud) vtur wägen stielper. Kolmodin Dufv. 86 (1734). De stjälpte försiktigt lådorna ner i jollen. Mannen .. låg på knä och stuvade dem under sittbrädena. Gehlin Gränstr. 122 (1953).
8) i fråga om vändning upp o. ned l. (kraftigt) lutande av behållare för tömning.
a) [eg. specialanv. av 7] enbart l. med huvudsaklig tanke på lägesförändring av behållare vid l. för tömning; särsk.: tippa (ngt); jfr I 8 a, b. VetAH 1803, s. 25. Glasen ä' för små. Det hjelper / Ej att smutta, märker jag. / Nej, i slika fall man stjelper. Wennerberg 2: 90 (1848, 1882). Korgen (till en transportvagn för slakterier m. m.) tömmes genom stjälpning. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 88. Det effektivaste medlet för lossning av (godsvagnar) .. är s. k. vagntippare, medelst vilka vagnarna, med eller utan förutgången upphissning, stjälpas så mycket, att godset rinner ur vagnen antingen åt gaveln eller sidan. Davidsson Omlastn. 21 (1927).
b) med avs. på innehåll i behållare (t. ex. spann, kärra, tunna): tömma ur gm att vända upp o. ned på l. (kraftigt) luta l. tippa behållaren; tippa; hälla ur l. upp; äv. (jfr a) med avs. på fylld behållare: tömma gm vändning upp o. ned osv.; tippa; hälla ur. NoraSkogArk. 4: 75 (1677). Hoorn Jordg. 1: 139 (1697; med avs. på fyllt ämbar). Hälften af penningarne (för sålt timmer) betales i Wräknings-platzen, när Timbret skielpes i Watnet, och den andra hälften i Lefwererings-platzen. PH 1: 786 (1729). Stjelpa et lasz sand på wägen. Sahlstedt (1773). Snålas inte så förbannadt med sockret utan stjälp mans hela struten öfver pannkakan! Heidenstam Karol. 2: 178 (1898). Han stjälper en grogg i ett glas. Ossiannilsson Tidsdikt. 41 (1916). Vid transport av träkol i skrov avses lastningen ske genom stjälpning av kolet från brygga i automobilen eller genom utbyte av skrov medelst travers. SFS 1942, s. 266. — jfr AV-, I-, IN-, PÅ-, UR-, UT-STJÄLPA o. SNÖ-STJÄLPNING. — särsk.
α) med avs. på maträtt o. d. i form (se d. o. II 1): lägga upp (på fat o. d.) gm att vända formen upp o. ned. Torfwen (var) .. så ordentliga skurin, som en ost stulpen uthur ett ostkaar. Hiärne 2Anl. 177 (1706). Då omeletten är gräddad, stjälpas den .. på en tallrik. Montell Frun 28 (1898).
β) ss. beteckning för ett (omåttligt o.) häftigt drickande l. ätande; dels i den särsk. förb. STJÄLPA I, dels (numera bl. mera tillf.) i uttr. stjälpa (ut)i magen. Enteligen när han (dvs. en resande) någre glasz wijn hade stielpt vti magen, gaf han sig blåt, at han en bielke mindre, änsom en förmycket hafwa måtte. Weise 34 (1697). Stjelpa öl eller win i sig. Lind (1749).
γ) i utvidgad anv., i fråga om urlastning av ngt, som sker på annat sätt än gm vändande osv. av behållare. Alla de brokiga lustfararskarorna, alla de korgar och dragspel och flaskor, som ångbåten stjälpte i land. Lagerlöf Länk. 213 (1894).
δ) (i fackspr.; numera i sht om ä. förh.) i p. pf. i adjektivisk anv., motsatt: travad l. packad o. d.
α') om småved, torv, kol o. d.: som stjälpts l. (i utvidgad anv.) på annat sätt tömts l. som kastats i hög l. bur l. säck o. d. (o. mät(t)s i denna form). Åkerman Stångj. 62 (1839; om kol). Vigten af en kubikfamn staplad torf befanns .. vara 28—29 c:r .. och vigten af en kubikfamn stjelpt torf 24 à 27 c:r. TT 1874, s. 182. Sammansatta milor förekomma vanligast med rest ved, någon gång med både rest och liggande ved samt någon enstaka gång med liggande eller stjälpt ved. HbSkogstekn. 651 (1922).
β') i överförd anv., i uttr. stjälpt mått, äv. volym, om löst mått (se MÅTT, sbst.4 1 b γ) resp. volym som avser veden osv. ss. stjälpt (se α'); i fråga om kol särsk. i speciellare anv., motsatt: vagnkuberad; äv. om visst kubik- l. rymdmått, särsk. (i fråga om kol) i uttr. stjälpt läst l. stig l. tunna. (Agardh o.) Ljungberg 4: 159 (1863: stjelpta t: r). NordT 1878, s. 319 (i fråga om träkol). Kolen levereras endera i kolryssar om en volym af ett visst antal hl. eller också pr kuberad järnvägsvagn (s. k. stjälpt stig). Ekman SkogstHb. 269 (1908). SkogsvT 1909, s. 308 (: läst). Vid transport av träkol i burar förstås med stjälpt mått rymdinnehållet, mätt i burarna, och med vagnkuberat mått rymdinnehållet, mätt i järnvägsvagnen. SFS 1943, s. 125. Stjälpt mått (dvs.) totalvolym .. för i hög, skäppa e. d. stjälpt virke; de enskilda virkesstyckenas volym som regel ringa, t. ex. sågspån, flis. TNCPubl. 43: 358 (1969). Stjälpt volym (dvs.) totalvolym (virke plus mellanrum) för i hög, skäppa e. d. stjälpt virke. Därs. 71: 499 (1978).
9) i fråga om lägesförändring l. formförändring hos ngt med (l. i) elastiskt hölje o. d.: (med buktande l. ”böljande” rörelser) välva om l. vända ut o. in l. (säcklikt) bukta in l. ut o. d.
a) i de särsk. förb. STJÄLPA FRAM, IN, UT o. ssgrna IN-, OM-, UT-STJÄLPA o. BAK-, FRAM-STJÄLPNING.
b) i annan anv. (särsk. med prägel av kortform för ssg l. särsk. förb.; se a); särsk. (obstetr.) ss. vbalsbst. -ning, om sjuklig förändring av livmoderns läge. Stjälpning af lifmodern kan förekomma under form af fram-, bak- eller sidostjälpning. I dessa fall ändrar icke lifmodern sin form utan blott sin ställning och plats, så att dess axel får en annan riktning. Wretlind Läk. 8: 133 (1900).
III. refl.
1) motsv. II (1 o.) 7.
a) om person, dels: (vända sig upp o. ned o.) ställa sig (på huvudet), dels (o. numera företrädesvis, vard.): (i hela sin längd l. raklång) kasta l. störta sig (i vattnet l. dyl.) l. (i sht) vältra sig l. kasta sig (på l. i bädd o. d.), äv. dels utan förb. med prep.-uttr., dels (vard.) i uttr. stjälpa sig på kant, kasta sig i säng, ”koja”; äv. om djur (se slutet); äv. bildl. I floden han sig .. stjelpte, / At simma öfwer med en hast; / Men detta strek alsintet hjelpte, / Han togs af Charon genast fast. Strand Tidsfördr. 1: 104 (1763). Med tankar och böjelser vänd åt mullen, stjelper människan sig på hufvud, blir förvillad om sin egen ställning (osv.). Törneros (SVS) 3: 138 (1834). Nöden den har ingen lag, minsan, / Och derför här (dvs. på fönsterpallen) jag ganska nöjd mig stjelper. / Om bara filosof man vara kan, / Med litet nog man ofta lätt sig hjelper. Säfström Skymn. 53 (1853). Janson Gast. 67 (1902: på kant). (Han) stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis (en sovande herre), och lade ryggen utåt. Strindberg GötR 33 (1904). När vakten är över så stjälper sig andre maskinisten .. i sin koj, om också ångpannan håller på att springa. Siwertz Jord. 85 (1936). — särsk. (mera tillf.) om djur, särsk. dels: kasta sig (i vattnet), dels: vältra sig in (i ngt). (Valarna) stielpa sigh öfuer enda i siön, och resa sin stiert up af watnet lijka som en högh skepsmast. Forsius Phys. 153 (1611). Hwart Creatur Naturen gifwit / Hwarmed det sig förswara må. / .. I pannan Tjuren wapnen bär. / Och Muszlan sig i skalet stjelper. Strand Tidsfördr. 2: 12 (1763).
b) [åtm. delvis bildl. anv. av a] (mera tillf.) om sak: lägga sig l. dyl. Nå ja, den hermafroditiske månen är det sällan någon reda med, han brukar stjälpa sig på sned var som helst i rymderna. Martinson ArméHor. 280 (1942).
2) i fråga om ngts (ut)sträckning; jfr I 9.
a) stupa l. tvärt luta. Uthi Maakalösen vanckar ståtelig malm, der man och .. förmodar malmgången och strecket blifva ståndachtight .. emedan malmen och strekedt stielper sigh ådt Långfårss-dammen. OxBr. 11: 234 (1645).
b) välva sig; äv., om hinna o. d.: bukta långt (in i ngt) l. dyl. (se STJÄLPA IN SIG). Öfver det hela (dvs. över jord och hav) stjälper sig den blå himlen som en ofantlig kupa. Rydberg FilosFörel. 1: 14 (1876). (I gällpungen hos bävern) stjälper sig (ett fjällbesatt membran) långt in i säckens hålighet. Rosendahl Farm. 467 (1897).
Särsk. förb.: STJÄLPA AV10 4, äv. UTAV0 4. jfr avstjälpa.
I. till I; särsk. (†) till I 1 b α: (träffad av skott) störta av (häst). Så skute bönderna .. entå fort på förtrafwet, så att fem Ryttare stulpo af hesterna till döds. UrkFinlÖ I. 1: 8 (c. 1600); möjl. icke särsk. förb.
II. till II.
1) (numera mindre br.) till II 5: få (ngn l. ngt) att falla av gm att köra så att fordonet kränger kraftigt o. d.; särsk. med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett med med. Stjelp af med henne i närmsta skog. CFDahlgren 1: 93 (1824).
2) till II 8 a, b: lasta av l. tömma ur (ngt) gm stjälpning, tippa av (ngt). Stjälpa av gruset l. lasset med grus. Beckman Amer. 1: 18 (1883; med avs. på kärra). Sönerna äro oftast med (vid malmtransporterna från gruvan), Erik Axel (Karlfeldt) dock mest som femte hjulet under vagnen, fast han är den äldste. Medan de andra ”stjälpa” av malmen, går han i skogen och plockar linnea. DN 1932, julnr s. 4.
3) [utvidgad anv. av 2; i a möjl. dock (delvis) till stjälpa, v. II 7 f]
a) med avs. på börda o. d.: lasta l. välta l. vältra av; särsk. refl., i uttr. stjälpa av sig ngt, lasta l. välta av sig ngt (särsk. bildl.). Hon hade bara vräkt sej där (dvs. på soffan) för att stjälpa av sej besvikelsen över att stället .. var så nedrigt trist! Sjöman Lekt. 94 (1948).
b) (vard.) med avs. på passagerare: ”lämpa” l. kasta av. Afgiften (på spårvagn) skulle erläggas, eller ynglingen stjälpas utaf. Bergdahl Antip. 144 (1906).
III. till III 1 a, refl.: med delvis vältrande rörelse l. dyl. snabbt l. handlöst ta sig av (häst). Framkommen till källan stjälpte jag mig handlöst af hästen och trodde jag skulle förfrysa innan elden blef färdig. Hedin Transhim. 1: 245 (1909).
STJÄLPA FRAM10 4. till II 9. Det lilla tydligt afsatta hufvudet (hos lössen) bär korta pannspröt och små ofasetterade ögon samt afsmalnar framåt till en kort, med hakar beväpnad snabel, ur hvilken ett slags sugrör kan stjälpas fram. 2NF 17: 298 (1912).
STJÄLPA HOP, se stjälpa ihop.
STJÄLPA I10 4. jfr istjälpa. till II 8; särsk. till II 8 b β: hälla l. (med avs. på mat) ösa i (ngn ngt); i sht refl., i uttr. stjälpa i sig ngt, äv. mer l. mindre oeg., övergående till att avse stor l. omåttlig konsumtion. Schulthess (1885: i sig). Stjelp i henne en cognak, så qvicknar hon till! Strindberg Giftas 2: 250 (1886). Bönderna stjälpte i sig varm mjölk skoptals. Lindqvist Dagsl. 2: 15 (1900). Folk går inte längre på restaurang och allra minst på Berns för att bara ”stjälpa i sig” en massa sprit och komma i stämning. NDA(A) 1933, nr 251, s. 7. Martin Beck och Kollberg hade redan stjälpt i sig kaffet och reste sig. Sjöwall o. Wahlöö MannBalk. 172 (1967).
STJÄLPA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040. särsk. (numera mindre br.) till II 7: fälla ihop (ngt). 1. lijten Rundh bordskifwa at Stielpa til hoopa. BoupptSthm 1673, s. 319 a.
STJÄLPA IKULL, se stjälpa omkull.
STJÄLPA IN10 4. jfr instjälpa.
I. till I; särsk.
1) (ngt ålderdomligt) till I 1 a (o. med motsvarande bruklighet): störta in. (På gården) äre elake huus .. somblige tak och nederfallne, sampt en gafwel stulpen in på glasmästare enkians huus. UUKonsP 15: 185 (1682).
2) (†) till I 3 b: rasa in. När .. bergzfall stiälper in hindrar det icke allenast ded vanliga arbetet med malmens upfodring (osv.). Polhem ESkr. 1: 31 (c. 1723).
II. till II; särsk.
1) till II 8 b; särsk. dels bildl.: ösa l. vräka in (ngt ngnstädes) o. d., dels oeg., om våg(or): kasta in (en skvätt i ett utrymme l. dyl.). Sjön var grof, brotten jagade hvarandra, rullade hväsande förbi och passade då och då på att stjälpa in en skvätt i sittrummet. Engström 2Bok 145 (1909). Är det TV som stjälpt in världen i varje vardagsrum? Rynell VetaHut 65 (1979).
2) till II 9: bilda en (säcklik) inbuktning (i ngt) o. d.; äv. refl., i uttr. stjälpa in sig i ngt, bilda en säcklik inbuktning i ngt o. d.; jfr III. Hinder i tarmkanalen kunna uppstå på många sätt, såsom .. då tarmen stjelper in sig i sin egen fortsättning (invagination). NF 5: 728 (1882). Vanligen uppträder det första ämnet till tänderna .. under form af en epitellist (tand- l. emaljlist), hvilken längs käkkanten stjälpes in i det underliggande mesodermet. 2NF 30: 752 (1920).
III. till III 2 b: djupt l. säcklikt bukta in; jfr II 2. En del af väggen till denna håla (dvs. groddblåsan hos ägg av lansettfisken) stjälper sig in, så att hålan i det närmaste försvinner. 2NF 33: 1168 (1922).
STJÄLPA KULL, se stjälpa omkull.
STJÄLPA NED10 4 l. NER4. jfr nedstjälpa.
I. till I; särsk.
1) (†) till I 1 b: stupa. Titt Folk aff Hunger i graffuen falla, / Någhre Tusen ibland alla, / Thet stielper nedh såsom man hugger kåål. Messenius Disa 9 (1611). Tå hwarcken Järn eller Stål bet på honom .. skiöt en af Muren til honom med en Eeke-Pijl, som war härdad i Elden ock skarp i then ene ändan, then bet på honom, så at han stalp ned som en Hund. Œdman Bahusl. 93 (1746).
2) (numera föga br.) till I 3 a: störta ned. Såsom ett spån vräkte vårt skepp på det upprörda elementet; än från vågens höjd ner i ett djup, än åter upp på branten af en ny våg, för att ånyo stjelpa ner i afgrunden. Böttiger 6: 261 (1836).
II. till II; särsk.
1) (†) till II 1 b: fälla; särsk. oeg. l. bildl. (jfr stjälpa, v. II 3). För migh sielf bedh, / At Döden gill, wil hugga til, / Och stiälpa neer migh, som nw meer / Lijfwet ledt är. Wivallius Dikt. 111 (1641). O Herre, hielp! / Wäck up tin stora magt, och ned wår fiend' stielp. Kolmodin QvSp. 2: 59 (1750).
2) till II 8; särsk. ngt oeg., med avs. på djur. Greta .. bar på armen en grå katt .. När Greta stjelpt ned katten på golfwet .. neg hon för ungmor. Almqvist Grimst. 17 (1839).
STJÄLPA OM10 4. jfr omstjälpa.
I. till I; i sht förr särsk. till I 6: stjälpa. Wagnen stjelpte om. Cavallin (1876).
II. till II (5 o.) 7: vända upp o. ned på (ngt), stjälpa (ngt). Se, här är ingen droppa qvar (han stjelper om bouteillen.). Björn Okände 80 (1791). För att stjelpa om en stor sköldpadda .. fordras sex man med starka handspakar. Berlin Lsb. 109 (1852). Backman Reuter Lifv. 1: 15 (1870; med avs. på blomkruka). Jag bor i en tall / Vid forsarnas fall. / Idag kom en slaf / Att hugga den af. / Men karlen jag fattade, / Stjälpte om benen, / Slog yxan i stenen, / Och skatorna skrattade. Topelius Läsn. 8: 125 (1896). särsk.
a) boktr. = stjälpa, v. II 7 a. Nordin Boktr. 252 (1881). (Papperet) tryckes .. först på den ena sidan, sköntryck, och därefter på den andra sidan, vidertryck. Papperet slås om eller stjälpes om. Elge BoktrK 94 (1915). Stjälpa om (boktr.). Cannelin (1921). GrafForum 1948, s. 128.
b) i bildl. l. utvidgad anv., med avs. på ngt yttrat. Den förste. Jag talar det rätta. Den andre. Jag stjelper det om / Med min vederläggning och visar dig klart, / Att det fins ingen rätt. Thomander 3: 290 (1826).
STJÄLPA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4. jfr kullstjälpa.
I. till I.
1) till I 1.
a) till I 1 a: störta omkull, fällas; numera nästan bl. (mindre br.) med anslutning till 2. Det var fasligt att se huru som (strömmen av regnvatten) .. kunde gräfva under marken och 4 a 5 Trän själpte altid omkull i Sänder. CAEhrensvärd Brev 1: 14 (1780). (Man) kan .. hoppas på en regeneration af stiftet .. när alla tre de murkna pelarne (dvs. tre äldre ledamöter) i Consistorium stjelpt omkull. Törneros (SVS) 2: 270 (1827); jfr b. särsk. bildl. (jfr stjälpa, v. I 4): rasa l. störta samman l. gå omstyr. När Olyckan som störst, ok wij som offtast tänckia, / Alt skall nu stielpa kull, Ney, Ney, Hans Fader Hand, / Är ey förkortad. Lucidor (SVS) 327 (1673).
b) till I 1 b: (träffad av skott l. hugg l. slag) störta omkull, stupa; äv. (o. numera bl., mindre br.) allmännare, i fråga om förlorad balans: falla raklång l. handlöst, störta omkull. Anders Hanszon (drog) ut sin knijff och slog dänn andre ett slag i bröstet och thet andra uti axeln, så at han stalp omkull. 3SthmTb. 10: 6 (1618). Den ene (av dansarna) skar Capreoler; den andre gjorde Floretter; den tredje stalp omkull öfwer sina höga klackar. Weise 1: 204 (1769). Den ärlige Belise .. lät då bränna eller distillera åtskilliga slags watten, när hon just stalp omkull i sit Laboratorio. Därs. 2: 88 (1771). En karl kom rusande efter (mig), och som han kom tre steg ifrån mig, stalp han omkull. Topelius Fält. 4: 523 (1864). Larsson i By GGodTid. 115 (1941).
2) till I 5: falla omkull (o. lägga sig på sidan l. upp o. ned), stjälpa. Transporten (av explosiva varor) sker i sluten vagn .. Godset stuvas så, att däri ingående kollin icke kunna förskjuta sig, stjälpa omkull eller falla ned. SFS 1935, s. 524. Tallrikshögen stjälpte omkull. SvHandordb. (1966). särsk. sjöt. Vid fartygets rörelse böra (kantringsblocken) .. stjelpa omkull (kantra) och äro för detta ändamål afrundade på de kanter, som glida emot både upptill och nedtill. NF 2: 689 (1877).
3) till I 6: köra l. gå omkull (äv. bildl.), stjälpa, i sht förr äv.: kantra (särsk. bildl.). Om tu Jesu ey migh hulpit / Medh tin allmachts högra hand, / Seglat hade iagh på sand / Eller alldels omkull stulpet / Uthi det förflutne åhr. Renner Vitt. 288 (c. 1690). (Sv.) Stjelpa om kull (lat.) dicitur de curru, qui sursum deorsum vertitur. Ihre (1769). Ack, vi alla på den färden (genom livet) skulle stjelpa kull ibland, / Toge ej .. i tömmen oförmärkt en fadershand. Wirsén LifvVår 27 (1888).
II. till II. (Sv.) Stjelpa omkull .. (fr.) renverser. bouleverser. Dähnert (1784).
1) till II 1.
a) till II 1 a: störta omkull (ngt); numera bl. (mindre br.) med anslutning till 2; äv. bildl. (särsk. motsv. stjälpa, v. II 3 b). Ja (Satan) understår sig än Gudz Allmacht at förswaga, / At stielpa kull hans Thron och Kronan til sig draga. Spegel GW 44 (1685).
b) till II 1 b; särsk. (o. numera nästan bl.) i fråga om förlorad balans (särsk. bildl.). Huru öfverflödigt det ändock var, att menniskohänder vildsint utsträcktes till att stjelpa omkull dem (dvs. det finska folket), hvilka hade så oändligt svårt att stå upprätt. Cygnæus 2: 309 (1863).
2) till II 5: välta omkull (ngt), stjälpa. Stjelp ej kull vårt Våffelfat, / Bär Smörbyttan under armen / Brynt i varmen / Som succat. Bellman (BellmS) 1: 166 (c. 1773, 1790). (Elin) stjälpte .. omkull en stol, på hvilken katten låg och sof. LbFolksk. 15 (1890). Lillpojken stjälpte omkull gräddkannan. SvHandordb. (1966).
3) (numera mindre br.) till II 6: stjälpa (ngt l. ngn); äv. i pass. närmande sig deponentiell anv. På fria Fältet håller jag sådant (dvs. slädåkning) för godt: der kan jag käppas efter behag .. jag må ock stiälpas omkull så ofta jag wil; så är dock ej någon tilstädes, som begabbar mig. Weise 1: 250 (1769). Almqvist GMim. 1: 160 (1841).
4) (numera mindre br.) i ngt förbleknad anv. av 2 (motsv. stjälpa, v. II 7): lägga omkull, stjälpa (se stjälpa, v. II 7). Stjelpa omkull kökskärlen at torkas. Sahlstedt (1773). Ahlman (1872).
5) (numera mindre br.) med avs. på kärra: tippa, stjälpa (se stjälpa II 8 a). Stjelpa el. stjelpa omkull en kärra. Weste FörslSAOB (c. 1817). Auerbach (1913).
III. till III 1 a, refl., i uttr. stjälpa sig omkull l. ikull, vältra l. kasta sig omkull. Kellgren (SVS) 6: 88 (1779). (Han) ämnade stjälpa sig omkull på den goda, doftande löfbädden. Almqvist TreFr. 3: 131 (1843).
STJÄLPA OPP, se stjälpa upp.
STJÄLPA PÅ SIG10 4 0. till II 5: välta (ngt) på l. över sig; särsk. med avs. på fyllt kärl o. d. Een lithen flicka hadhe stiälpt på sigh een bytta m(edh) siud heet wattn. VDP 1/4 1601.
STJÄLPA TILLHOPA, se stjälpa ihop.
STJÄLPA UPP10 4, äv. OPP4.
1) (numera mindre br.) till II 7: vända upp (ngt); stjälpa o. ställa upp (ngt mot ngt), stjälpa; i sht förr äv. med ngt oeg. l. försvagad bet., liktydigt med: sätta upp l. sätta (ngt i ngt). Man tager en Järngryta halff medh watn, och en Leerpotta glaserat, och fyller medh Erter, och binder til medh ett Linneklädhe, och stielper vp i Järngrytan, doch måste Pottan pasza rätt i Grytan, och låter så siudha (ärtorna). Kockeb. A 8 a (1650). I hörnet till förstukvisten .. stod .. en långrefslåda stjälpt upp emot väggen. Hülphers Ångermanl. 200 (1900). (Roddarna) lägrade sig i strandskogen och stjälpte upp båten till skydd mot vinden. Berg Sjöf. 200 (1910).
2) till II 8 b α. Stjälpa upp sockerkakan på ett fat. (Degen) stjälpes upp på det mjölade bordet. Grafström Kond. 206 (1892).
STJÄLPA UR10 4, förr äv. UTUR. jfr urstjälpa.
a) till II 8 a, b: stjälpa o. tömma ur (behållare o. d.); gm att stjälpa behållare o. d. tömma ur (innehållet), stjälpa l. tippa o. tömma; äv. i uttr. stjälpa ur ngt (dvs. behållare o. d.) ngt. När man stielper uhr henne (dvs. en typ av kärra), hwad som där i är, lyffter man bara opp fram Ändan. Rålamb 13: 115 (1690). Stjälpa ur ett lass sand. Sundén (1891). Under skifskärningsmaskinen (för äpplen) placerades en frukttunna .. som, när den blifvit fylld, bars in och stjälptes ur på spjälgolfvet i torkrummet. LAHT 1912, s. 249.
b) (numera mindre br.) till II 8 b, refl. (i uttr. stjälpa ur sig), bildl.: häva ur sig (ngt). Det kan ej falla mig in att taga detta förvildade snille (dvs. Strindberg) i försvar för de oskickligheter han stjälper ur sig. SnoilskyVänn. 2: 154 (1884).
STJÄLPA UT10 4. jfr utstjälpa. särsk.
1) till II 6; med avs. på lass o. d.: stjälpa så att det l. dess innehåll far ut. Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) till II 8.
a) (numera föga br.) till II 8 a: stjälpa ur (ngt). Stjälpa ut .. kärror o. d. Auerbach (1913).
b) till II 8 b: tömma l. tömma ut (ngt) gm stjälpning, stjälpa, stjälpa ur. Anordningen (av lagerföljden i en rullstensås) är sådan, att man får ett lifligt intryck af, huru detta grus skikt efter skikt stjelpts ut i vattnet. Fennia I. 7: 21 (1889). Bergdahl Antip. 13 (1906; abs.). De rullande vagnarna med landsvägens kringdragande upptågsmakare spänna från och stjälpa ut sin brokiga last på marknadsplatser och torg. Ruin Gyckl. 89 (1935); jfr stjälpa, v. II 8 b γ. särsk.
α) till II 8 b α. Biskötaren har .. skirat vaxet färdigt och låtit det svalna i en träbytta, vars form hela smältan antagit, då den stelnat. Tack vare att kärlet var vidare upptill kunde han sedan kakan stelnat med lätthet stjälpa ut den. Kulturen 1946, s. 47.
β) i utvidgad anv.: tömma (ngt). Uti en jordbäfning, har det (dvs. ett berg) om en natt komit opp och själpt ut en hel sjö. CAEhrensvärd Brev 1: 29 (1781).
γ) (mera tillf.) med anslutning till stjälpa, v. I 6. Slutligen tog (skutan) .. törn på en sten, vickade åt sidan och stjälpte ut sex man. Strindberg NSvÖ 1: 91 (1906).
STJÄLPA UTAV, se stjälpa av.
STJÄLPA UTUR, se stjälpa ur.
STJÄLPA ÖVER10 40.
I. till I.
1) till I 5, 8 a: (stjälpa o.) lägga l. falla (över) på sidan. Då hjärtat är öfverfullt är det som då man bara vill slå ut några droppar vatten och hela ämbaret stjälper öfver. Solnedg. 1: 266 (1910); jfr stjälpa I 8 a. LfF 1912, s. 40.
II. till II.
1) till II 5, 7: stjälpa l. fälla l. lägga över (ngt); jfr 2. Vi hafva sett, att vid hvarje stygn (i maskinsöm) den öfre trådens ögla fattas af griparen och stjelpes öfver spolen. Wolter Symask. 27 (1866). (Sv.) Stjelpa öfver, (eng.) turn over; cover up. Björkman (1889). Mot slutet av silurtiden satte (bergskedje-)veckningen in med full kraft, så att hela geosynklinalen lyftes upp och berglagren i den stjälptes över åt öster. Selander LevLandsk. 23 (1955). särsk. refl., i uttr. stjälpa sig över. (sanddynens krusningar) .. nått kamlinien, stjälpa de sig öfver mot läsidan. Hedin GmAs. 2: 117 (1898).
2) till II 8; särsk. till II 8 b: gm stjälpning tömma (ngt) över (ngt l. ngn); särsk. allmännare l. bildl.: tömma l. vräka l. ösa (ngt över ngt l. ngn). Molnen, som de sista dagarna gått och drumlat på himmelen, för att ändtligen stjälpa öfver oss denna orimliga massa snö. Larsson Solsid. 15 (1910). Efter istiden tömde sig Saimens vatten mot v(äster) .. Men då landhöjningen är större i n. v. än i s. ö. .. ”stjälptes” (vattenmassan) öfver passpunkten i s. ö. .. hvarvid Saimen fick ett nytt aflopp. 2NF 32: 1217 (1921). Skulle Britta .. få hela denna röra av gammalt tarvligt slarv stjälpt över sin friska, rättframma person. Det var hon verkligen för god för. Siwertz Pagoden 104 (1954). särsk. refl. i uttr. stjälpa över sig ngt. Han var den gängligaste man jag sett .. när han drack lade han hufvudet tillbaka och stjälpte så öfver sig glaset. Berg Krig. 55 (1915).
Ssgr: A: (II 7 b) STJÄLP-BRÄDE. (förr) Stjelpbräde är et stadigt brädstycke, som lägges vid härdranden på garhärden, då kopparstyckerne skola stjelpas, eller därpå upsättas. Rinman 2: 837 (1789).
(II 7) -DUK. om ett (i sht förr använt) iordninggjort stycke grövre tyg varpå disken stjälpes efter sköljningen. Key Hemv. 121 (1939).
(II 8 a) -FAT. (förr) tvättfat så upphängt att det kunde tömmas utan att lyftas. SvFriesen Inbj. 1891, s. 28.
(II 7) -FLASKA. (förr) till lampa: flaskliknande oljehus (med samma öppning för påfyllning o. avrinning) som kan omstjälpas o. som lämnar ifrån sig oljan med öppningen vänd nedåt; äv. om motsvarande anordning ss. lös insats i oljehus. Dædalus 1931, s. 30.
(II 7 a) -HAKE. (förr) hak- l. krokliknande redskap använt vid stjälpning av koppar, stjälpkrok. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1669).
(II 7) -HANDDUK~02 l. ~20. (i sht förr) = -duk. STSD(A) 1933, nr 274 B, s. 14.
(II 1 a) -HUGG. skogsv. vid trädfällning; om inhugg på den sida dit trädet skall fällas, fällhugg. SvSkog. 801 (1928). TNCPubl. 43: 154 (1969).
(II 7 b) -KLABB. (förr) om trästycke utgörande underlag för de stjälpta kopparstyckena; jfr -bräde. Rinman 1: 581 (1788).
(II 7 b) -KROK. (förr) stjälphake. Swedenborg PhilMin. 2: 34 (1734).
((I 8 b o.) II 8 a) -KÄRRA. (stjälp- 1854 osv. stjälpe- 1757) (hästdragen) kärra med tippbart skrov, tippkärra, vippkärra. En stälpe kiärra utan hiul. ÅgerupArk. Bouppt. 1757. De hos oss (i Sv.) oftast använda stjälpkärrorna ha skaklarna ledbart förenade med skrofvet, så att detta vid urlastning kan stjälpas bakåt. LB 4: 461 (1907).
(II 7) -LAMPA. (förr) lampa med stjälpflaska. 2UB 1: 575 (1898). SErikÅb. 1954, s. 77.
(II 7) -MATTA. (i sht förr använd) gummimatta varpå den sköljda disken stjälpes. STSD(A) 1933, nr 274 B, s. 14.
(I 6) -MED l. -MEDE. om var o. en av ett slags extramedar som (en på vardera sidan) anbringa(t)s på timmerkälke l. släde o. d. i syfte att öka stabiliteten (o. därigm hindra stjälpning) l. ge större bäryta, uteliggare. Winterfordonen (för transport av nitroglycerin) böra wara breda i gången och hafwa stjelpmedar. SFS 1870, nr 62, s. 5. TNCPubl. 43: 221 (1969).
(II 8 b) -MILA. (förr) skogsv. mila med stjälpt (små)ved (se stjälpa, v. II 8 b δ α'). HbSkogstekn. 651 (1922). 3UB 4: 519 (1928).
(II 8 b) -MÅTT. (i fackspr.; numera mindre br.) stjälpt mått (se stjälpa II 8 b δ β'). AB(L) 1895, nr 272, s. 8 (i fråga om kol). SAOL (1950).
(II 8 a) -SKÅL. (förr) stjälpfat. Tegnér LundUniv. 275 (1897).
(II 8 a) -STIG. (förr) stig i stjälpt (se stjälpa, v. II 8 b δ β') mått. JernkA 1901, s. 409.
(I 6 (o. II 6)) -STÄLLE. särsk. (mera tillf.) till I 6 (o. II 6): (förrädiskt) ställe där fordon lätt stjälper. Juslenius 187 (1745).
(II 8 a) -SUGGA. (förr) bergv. på rälsbana: anordning för tippning av vagn, som bestod av en i två tappar upphängd plattform. JernkA 1879, s. 558.
(II 8 a) -TRALLA. (förr) tralla (för malmtransport) med tippanordning. BörsT 1892, s. 76.
(II 8 a) -UGN. metall. stjälpbar (schakt)ugn; i sht: stjälpbar kupolugn; konverter (se d. o. 1). VetAH 1803, s. 25. Schachtugnarne äro antingen stjelpugnar, eller kupolugnar. Almroth Karmarsch 85 (1838). (Skärstenen) tappas i smält tillstånd i en stjälpugn (konverter). BokNat. Mater. 179 (1953).
-VAGN. (i sht förr) (skjuten för hand l. hästdragen) lastvagn med tippanordning; i sht om sådan vagn (vid gruvor) gående på räls. JernkA 1884, s. 227. De inom jordbruket använda stjälpvagnarna skjutas vanligen för hand eller dragas af en häst. LB 4: 472 (1907). Stjälpvagnar. Verkstäd. 1915, nr 1, s. XXIII.
(II 8 b) -VED. (förr) skogsv. stjälpt (se stjälpa, v. II 8 b δ α') ved. HbSkogstekn. 651 (1922).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STJÄLPE-KÄRRA, se A.
C: (II 8 a) STJÄLPNINGS-ANORDNING~020. Östergren (1946).
(II 8 a) -MEKANIK. jfr mekanik 3. LAHT 1887, s. 378.
Avledn.: STJÄLPARE, om person m.//ig., om sak r. l. m. till II.
1) om person; särsk. till II 3, 4: person (l., bildl. l. oeg., företeelse) som stjälper; äv. i uttr. ngts stjälpare l. stjälpare av ngt, person (l. företeelse) som stjälper ngt; särsk. motsatt: hjälpare. Så andres hielpare, at ey sin egen stielpare. Columbus Ordesk. 24 (1678; uppl. 1963). Idag har .. herr Sullivan, med tillhjälp af sin vän och stjälpare buteljen, ej ett öre kvar af sina 2,000,000 kronor. GHT 10/4 1897, s. 2. För det ovanför (Bergslagen) liggande Dalarna blev både koppar- och järnbergslaget en stjälpare och hjälpare. SvGeogrÅb. 1958, s. 97.
2) stjälpningsanordning; särsk. i ssgn vagn-stjälpare.
STJÄLPBAR, adj. till II 8 a: som kan stjälpas (om) l. tippas. Stjelpbar eldstad för kakelugnar. AB 1890, nr 1, s. 1. Stjelpbar kokpanna för kokning af kreaturfoder och dylikt. PT 1895, nr 123, s. 1. BtRiksdP 1904, 8Hufvudtit. s. 182 (om tvättfat). Motorför. 1928, nr 11, s. 8 (om tippvagn). (Bessermerprocessen) sker i en stjälpbar ugn (konverter), i vilken tackjärnet införes flytande. SvIndustri 146 (1935).
STJÄLPIG. (numera mindre br.)
1) bergv. till I 3 b; om gruva: som kännetecknas av (talrika) ras. (Lappgruvan) öfvergafs, enligt berättelse af en 70 års man, för något öfver 50 år sedan, emedan den var vattensjuk och stjelpig. JernkA 1823, s. 91.
2) till I 6; särsk. i överförd anv., om väg o. d.: på vilken man lätt stjälper. Kuska af i det vackraste väder på något stjelpiga vägar. Topelius Dagb. 4: 44 (1839). Under denna skramlande färd öfver gropar, stenar och stjelpiga vägtrummor uppstod (osv.). Dens. Vint. II. 2: 191 (1882).
Spoiler title
Spoiler content