SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1991  
STOLLIG stol3ig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-et 1865 (n., vulg.). -ig (-i) 1749 osv.)
Etymologi
[avledn. av STOLLE, sbst.2 (o. STOLLA, v.3)]
1) som är l. beter sig som en stolle (se STOLLE, sbst.2) resp. stolla (se STOLLA, sbst.3); som kännetecknar en stolle(s) resp. stolla(s) l. stollar(s) resp. stollor(s); särsk. dels: enfaldig l. fånig l. dum, dels: tanklös l. omdömeslös l. vettlös, dels: (på gränsen till det omdömeslösa l. vettlösa) spralligt skämtsam l. skojande l. narraktig; ofta i förbleknad anv.: idiotisk (se d. o. 2) l. tokig l. galen (se d. o. 2) o. d.; äv. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): mentalt efterbliven l. avvikande l. sjuk, imbecill (se d. o. I) l. galen. Gamla stolliga människan! De betedde sig som om de var rent stolliga. Ett stolligt upptåg l. infall. Lind 1: 1530 (1749). Sådant mer lika enfalligt el:r stålligt (som t. ex. att ett stycke av jungfru Marias kläder skulle skydda mot drunkning) prädika .. (munkarna) uti folket om sine andre helgon. DZHallman (1755) hos Linné Bref I. 6: 358. (Bonden sjunger sin friarevisa:) Jag tänkte, tänk om Greta kund'tycka om — (mej sjelf skulle jag säja, men jag tordes inte så burdus.) kund'tycka om min — ko, — sa' jag. / Att Anners va' så stollig, det kunde jag ej tro, — sa' ho'. Jolin Kom. 101 (1845). Så konstigt, att en flicka som du, så kvick och klok och vettig, / Kan bära sig så stolligt åt. VLitt. 1: 269 (1896). Far har visst blivit stollig .. Hur är det fatt? sporde (doktorn) .. Jo, husbond har visst blivit .. konstig i knoppen. Grip Folkhumor 215 (1916). Varifrån fick du en så stollig tanke, du stora dumbom? skrattade hon. Aronson SlumpMyndl. 258 (1922). (Vådevillförfattaren E. Labiche) firade sin första triumf 1851 med Le chapeau de paille d'Italie, där han gav tonen för den rena farsen med sina stolliga förvecklingar och besatta situationer. BonnierLittH 4: 261 (1930). Allt oftare visar det sig att den stollige Jan i kraft av en hemlig kunskap som inte har något med förståndet att göra, vet mer än andra, och därmed tystnar spektakel och skratt. Wägner Lagerlöf 2: 123 (1943). Hedberg VarfLek. 16 (1970). — jfr HALV-STOLLIG. — särsk. (mera tillf.) i uttr. stollig i ngt, stolligt förtjust i ngt, tokig i ngt. Jag skall säga henne, att greve Joachim har bli'tt liksom stollig i de här blommorna. Sparre Gård. 417 (1928).
2) (tillf.) om vin: som tänkes innehålla (upprymdhet o.) stollighet l. som gör l. kan göra sin nyttjare (upprymd o.) stollig (i bet. 1). Tala jag ville ett braskande ord, ty det stolliga vinet / piggat mig upp, som kan narra en vis till att sjunga och skråla. Lagerlöf HomOd. 176 (1908).
Avledn. (till 1): STOLLIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara stollig, ofta liktydigt med dels: enfald o. d., dels: galenskap, dels (omdömeslöst l. vettlöst) sprallig skämtsamhet l. narraktighet; i sht i pl., konkret(are), om utslag av sådan egenskap o. d. (särsk. om skämtsamt yttrande l. upptåg o. d.); äv. oeg. l. bildl. Måttligheten måste vara et rätt mått, en sann proportion, och tiena til Helsa; eller också är den, så som all dygd utan vett, en stållighet. Thorild (SVS) 4: 177 (1795). När Kurre (dvs. ekorren, gm kringfarande, hoppande o. dansande) hade rasat af sig en smula af stolligheten, blef han sömnig. Beskow Greta 88 (1901). Jag har minsann fått lida för hans stolligheter förut, men det här är ju värre än allt annat. Grip Tobbernobb. 102 (1915). Som historisk teori är .. (tanken på en förväxling av Jesus från Nasaret o. Jesus Barabbas) rena stolligheten. SvD(A) 1932, nr 284, s. 15. Hustrun såg inte alls någon rolighet i .. (mannens skämt) utan svarade: ”Du pratar så mycket stolligheter.” Beijer BritaGrossh. 9 (1940). Han berättade historier och hittade på stolligheter, så folk kunde skrattat sig fördärvade. Hedin FryksdProf. 106 (1945). ÖgCorr. 28/5 1965, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content