publicerad: 1993
STRÅLE strå3le2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (ArkliR 1565, avd. 38 (: fyrkrantzestrålar) osv.) ((†) -er G1R 6: 321 (1529), Förbundet 1907, nr 10, s. 7); förr äv. STRÅLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. STRÅL, r. l. m.
Ordformer
(strål 1563—1877 (: Blåstrål; om fisk). strål- (-åå-, -hl-) i ssgr 1579 (: Strålstycken, pl.) osv. stråla 1587—1783. stråla- i ssg 1910 (: Strålaflaska) osv. strålar (-hl-), pl. 1565 (: fyrkrantzestrålar, pl.) osv. stråle 1640 osv. stråler (-o-), pl. 1529—1907)
Etymologi
[fsv. strali, pil, stråle (äv. stral); jfr d. stråle, nor. stråle, nor. dial. stråle; av mlt. strāle, av fsax. strāla, pil, blixt; jfr mnl. strael, strāle (nl. straal), fht. strāla, mht. strāle (t. strahl), feng. strael, pil; jfr kyrkslav. strěla, pil; liksom STRIL sannol. med -l-suffix till den rot som med andra utvidgningar föreligger i STRECK, sbst.1 o. STRYK (o. som möjl. är identisk med roten i bl. a. find. strnāti, beströr, o. STRÅ). — Jfr STRIA]
1) (†) pil; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Skjöldt och hiälm medt tre stroler. G1R 6: 321 (1529). (Ett hindertyg) aff swart sammet, beslaget med sölff, förgylt, med en hond j hond och en strål j honden, som skyter genom ett hierta. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 35. Döödhen will mäd oss skämpta, / och klappar vppå wår döör, / vth sender sina strålar och skäckter. Visb. 1: 248 (c. 1640). Skiuta kärleks strålar. Uhiärne Vitt. 28 (1668). Celindes strålar, / Spiut och nålar / Widt öfwergå, / Den dermot stöter, / Slätt inga böter / Af tiden kan få. Runius (SVS) 2: 266 (c. 1710). Ihre (1769).
2) linjeformig l. smalt kilformig figur av (sol)ljus; äv. om abstraherad linje l. sträng av transporterad energi (tänkt i analogi med ljusstråle). Spegel (1712). JernkA 1839, s. 203 (om ljusstråle). — jfr ANFALLS-, CENTRAL-, ELD-, ELEMENTAR-, KANAL-, KANT-, KORPUSKULAR-, LJUD-, LJUS-, PROJEKTIONS-, RADAR-, RAND-, VÄRME-STRÅLE m. fl. — särsk.
a) om var o. en av de linjeformiga l. smalt kilformiga figurer i form av vilka synligt ljus, särsk. solljus, (utgår från ljuskällan o.) framträder för ögat vid passage genom moln l. dis l. damm o. dyl. l. vid passage genom smal öppning l. vid kisande mot ljuskällan l. dyl.; solstrimma; äv. allmännare l. oeg., i fråga om (sol)ljus l. glans bl. tänkt i form av sådana figurer (i sht i pl.). Solens, månens, stjärnornas strålar. Samla strålarna i ett brännglas. En blank yta återkastar ljusets strålar. En lykta sände ut en svag stråle. Cometer, stierneskott, och glimmande rödha strålor, som nw i så mång åår seedde äro. Ringius Progn. F 3 a (1587). Itt brinnande Blosz medh longe Stråler. Schroderus Os. 2: 560 (1635). Se hur småögd Ulla ler, / Hur hon sitter och ser ner, / Och på fingret se juvelen / Mellan spelen / Strålar ger. Bellman (BellmS) 1: 137 (c. 1775, 1790). Och liksom strålens ljus en stilla morgonstund / Kringfar den vinterliga lund / Och klär i glans dess silfverkrönta toppar. Tegnér (TegnS) 1: 108 (1803). (Månskenet har) ett leende av ironi över sin vita stråle. Levertin (c. 1885) i 3SAH LIV. 2: 179. Den kalla och fuktiga luften isade blodet. Icke en enda stråle av ljus smög sig in i dessa (underjordiska klosterceller). Lagergren Minn. 5: 15 (1926). Snön är så vit, att den slungar strålar som en strålkastare upp i den blå skyn. Salander Boleslawski o. Woodward Lans. 315 (1934). Från en ljusbåge strax ovan horisonten utsände norrskenet sina fladdrande färgade strålar ända mot zenit. Östergren (1948). Aronson FjärdeVäg. 11 (1950). — jfr AFTON-, AVSKEDS-, DAGS-, DIAMANT-, GRYNINGS-, KORONA-, LJUS-, MIDDAGS-, MORGON-, MÅN-, MÅNSKENS-, NORRSKENS-, PURPUR-, ROSEN-, SILVER-, SOL-, SOLSKENS-STRÅLE m. fl. — särsk.
α) (numera bl. i arkaiserande stil) om åskans blixt, ”blixtstråle”; äv. i bildl. anv. Ett swart Moln tig betäckte, / O Swea, som tijn Tröst, titt Mod och Lius vtsläckte: / Ett Mörkr och Moln, som dundr, och blix, och stråler sköt. Stiernhielm Jub. 31 (1644, 1668). En krafftig strål af Gudz miszkundsamhet, / Har Siälen satt i brand, så köttet dör där wed. Brenner Dikt. 1: 6 (1703, 1713). Stråle .. af åskan. Lindfors (1824). När .. (Gud) stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle .. då utforskade han (visheten). Job 28: 26 (Bib. 1917). — jfr BANN-, BLIXT-, DUNDER-, LJUNGELDS-, LUFT-, TORDÖNS-, ÅSK-STRÅLE m. fl.
β) (avbildad) stråle i gloria o. d. Nu Phœbe, kom, kör på; låt tijna Strålar glimma. Stiernhielm Fägn. 77 (1643, 1668). Strålarna om kring hufwudet på et helgon i målning. Serenius (1734; under glory). (En ridå) uti fonden uplyst af Apollos hufvud, och teknade samt förgylte derifrån utgående strålar. Wallquist EcclSaml. 5—8: 163 (1791). Och Christus vänligt från det höga ser / I kärleksglorians helga strålar ner. Stagnelius (SVS) 2: 308 (1821). Strålarna i en helgongloria. Sundén (1891). Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom (dvs. Gud), och han höljer i dem sin makt. Hab. 3: 4 (Bib. 1917). Utan tvivel ingick i de forntida föreställningarna om solguden, att de strålar, som han utsände, t. o. m. kunde vara dödande. Arv 1947, s. 143; jfr 1. — jfr HELGON-STRÅLE.
b) i fråga om utbredning av varje slag av elektromagnetism (synligt o. osynligt ljus, radiovågor, gammastrålar, röntgenstrålning); dels i allmänspråket, i fråga om spridning av värme (l. annan energi) tänkt i analogi med (sol)ljusstrålning, dels fys., om var o. en av de abstraherade räta linjerna (l. strängarna) av kvanta vari elektromagnetisk energi transporteras; äv. (fys.) i fråga om transport av icke elektromagnetisk energi, dels (mera tillf.) om abstraherad linje (l. sträng) av ljud (tänkt i analogi med ljusstråle), dels om abstraherad linje (l. sträng) av transporterad energi bestående av partiklar (särsk. elektroner, protoner, neutroner, heliumkärnor); i sht i pl. Elektromagnetiska, kosmiska strålar (jfr STRÅLA, v. I 1 b slutet), infraröda, ultravioletta strålar. Vassenius Alm. 1736, s. 29. Om tvänne strålar CM, Cm .. falla ifrån puncten C på en krokot linias .. omkrets oändeligen när intil hvarandra, och derifrån reflecterade åter råkas i puncten P; är strålen CMP af samma längd som strålen CmP. VetAH 1749, s. 287. Detta är det första bevis vi erhållit att värmande strålar i månljuset åtfölja de lysande. Berzelius ÅrsbVetA 1822, s. 44. Denna (ljudets) återkastning sker efter samma lag som en elastisk kropps återkastning mot en fast vägg: vinkeln med väggen är densamma för den ankommande och för den återkastade ”strålen”. 2UB 2: 177 (1901). Bolin VFöda 114 (1933: ultravioletta). NordMed. 1939, s. 2569 (: infraröda). Pettersson AtomExplUniv. 82 (1941: kosmiska). SFS 1941, s. 572. — jfr KATOD-, PROTON-, RADIUM-, RÖNTGEN-STRÅLE m. fl. o. BETA-, GAMMA-STRÅLAR. — särsk. (†) i uttr. kemiska strålar, strålar som har förmåga att starta en kemisk reaktion. Berzelius Kemi 1: 17 (1808). Lysande och kemiska strålar äro verkningar af ett och samma agens, hvars inflytande, särdeles det kemiska, bestämmes af den kropps natur, hvarpå det inverkar. Dens. ÅrsbVetA 1844, s. 4. UB 2: 246 (1873).
c) i oeg. l. bildl. anv. av a (jfr 3). — särsk.
α) om blick betraktad ss. en från ögat utgående glans l. kraft l. dyl.; äv. dels: glimt l. gnista (i öga), dels liktydigt med: (glänsande l. strålande) öga. Dijns Ögons Strålar / Dijns Skönheets Klarheet, / Din höge Anda, / Och din himmelske Glantz, / Ha' kränckt mijn Frijheet, / Mitt Hierta sargat. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Du haar nu länge nog de blöte Strålar twaget, / Ja lögat uthi Grååt. Dahlstierna (SVS) 141 (1698). Se här .. (poetens) wärk, som nu får Liuset skåda, / Se'n wi ej se hans ögons strålar mer. Frese VerldslD 135 (1714, 1726). När hon .. förklarade klöfver för högsta färgen .. märkte jag en stråle genomfara den der Rivalens ögon, ty han råkade .. hafva icke mindre än sju klöfver. Almqvist AMay 43 (1838). En storväxt och solbränd bondkvinna .. hälsade ett vänligt goddag med en munter stråle i ögat. Norlind Hell 2: 133 (1913). — jfr ÖGON-STRÅLE.
β) i fråga om gudomlighet l. andlighet l. annan upphöjd företeelse l. glädje, hopp, sanning l. annan abstrakt företeelse, som uppfattas som utstrålad l. vars verkan l. spridning jämförs med ljusets. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 6 A (1587). (Man påminnes om läget i Sv. vid K. X G:s död o.) huruledes Gud then Alzwåldige hafwer mitt vthi thetta Syndastraffet, icke thes mindre låtit osz lysa sine mildheetz Stråhlar. Stiernman Riksd. 1662 (1672). Alt hwad wi här betrakta, / Som gud utgutit har, / Alt hwad wi härligt akta, / Och hwad wår själ betar, / Är blott en strål och strimma / Från ewighetens hus. Nordenflycht (SVS) 1: 9 (c. 1740). En stråle af hopp har .. visat sig för oss (dvs. oss hattar), i det vi fådt en god Landtmarskalk. JGOxenstierna Dagb. 175 (1771). Hur kan Du (, vittra sällskap,) tåla / At jag Ditt antal öka fådt, / Som äger knapt en liten stråla / Utaf den eld Ditt snille nådt? Lenngren (SVS) 1: 58 (1775). Kellgren (SVS) 4: 114 (1780: strålar af förnuft). Hur lyckligt är min själ af denna syn förbytt! / De grymma sorgers moln för hoppets strålar flytt. Därs. 3: 170 (1786). De enstaka strålar, som de isländska sagorna sprida öfver de svenska förhållandena .. låta oss förstå, att äfven i vårt land funnos redan under den hedna tiden centralpunkter för handeln. Hildebrand Medelt. 1: 593 (1884). När helst jag en stråle af skönheten ser / och till lidelsens lustspel lystrar, / vill jag prisa för allt hvad jag älskar, Er, / I slösande, fåvitska systrar. Levertin NDikt. 19 (1894). Vi äro strålar av den evige Ra's glans, men människornas själar äro gnistor av Guds egen själ. Tychsen o. Busch EgyptSag. 117 (1912). Varje sanning är en gudoms stråle, och var och en som lever sant, reinkarnerar en gudoms mening på jorden. Ancker Haslund Zaj. 356 (1934). — jfr GUDOMS-, LJUS-, NÅDE-, SAGO-, SANNINGS-STRÅLE m. fl. — särsk. om utstrålande känsel- l. smärtförnimmelse. Ör-värken var .. ganska stark och kändes stundom några strålar af tandvärk, äfven på högra sidan. Thunberg Resa 1: 103 (1788).
3) om ngt som till formen o. placeringen l. enbart formen l. enbart placeringen liknar en synlig solstråle l. synlig stråle från annan ljuskälla.
a) på stjärnformigt föremål l. stjärnformig figur: udd; spets; äv. [sannol. eg. bildl. anv. av 1] om ngt i kilform, som inte ingår i (ngt med) stjärnformig figur (se γ, δ). Tagg el. stråle på en stjerna. Holmberg 2: 559 (1795). (Trollkonstnären) ställer på bordet en vackert förgyld stjerna på en fotställning .. Stjernan skall bakom hvarje stråle hafva en rörlig arm, fäst med ett fjädergångjern på vid pass två tums afstånd från spetsen. Hoffmann NutidMagi 2: 305 (1883). Jenny Lindtårtans sju spetsar eller strålar gälla som symbolen för fulländning och fullkomlighet. Grafström Kond. 233 (1892). Blomman med strålarna finnes ock å hörnhuset St. Norregatan — Sladdergatan. Werner Korsvirk. 78 (1924). Stjärna med fem strålar eller uddar. Östergren (1948). — jfr STJÄRN-STRÅLE. — särsk.
α) (†) hos sjöstjärna: arm; jfr b o. STRÅL-DJUR. Sjöstierna med 5 spetsade kullrige och öfver alt taggige strålar. Linné MusReg. 94 (1754). Sjöstjernorna äga både trefvare och armar eller strålar. VetAH 1792, s. 257. Asteriernas eller de Egentliga Sjöstjernornas (Asteriæ) kropp är femsidig eller stjernlik, med oftast 5 eller flera strålar (armar). Thorell Zool. 2: 453 (1865).
β) [jfr lat. radius] om stjärnuddliknande blommor l. utskott på växt resp. djur. Marklin Illiger 345 (1818). — särsk. (numera föga br.) bot. hos korgblommig växt: tungliknande blomma i kanten på blomkorg (där de yttersta blommorna liknar strålar på en stjärna); förr äv. = STRÅL-KANT 1. Den yttre kanten med långa blomblad, lika tungor, wid kronorne, (kallas) Radius, stråle, samt hela Blomkronan radiata, strålig, t. e. på Ringblomma. Brander NatH 51 (1785). Stråle .. (dvs.) I kanten sittande tungblomma på en blomkorg. Dalin (1854). IllSvOrdb. (1964).
γ) herald. heraldisk bild i form av ett smalt kilformigt (stjärnuddliknande) fält på vapensköld. Uggla Herald. 57 (1746). Stöta två skuror tillsammans på något ställe af sköldens kant, så uppstår en spets .. är spetsen smalare än en tredjedel af skölden så kallas hon stråle. Schlegel o. Klingspor Herald. 41 (1874). Dahlby SvHeraldUppslB (1964).
δ) i sht veter. trekantig spetsvinklig elastisk trampdyna på hästhov (liknande udden l. strålen på en stjärna l. ett stjärnuddliknande fält på vapensköld). IErici Colerus 2: 357 (c. 1645). Långs mitt åt sålen (på hästhoven) är en twå delt uphögd rand, hwilken man kallat Strålen eller kråkan. Florman HästKänned. 101 (1794). Stråle .. (kallas) det veka och något upphöjda hornet i en hästhof, som delar sig liksom i strålar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Under foten (på hästen) fortsättes hofväggen af hornsulan, hvilken bakåt öfvergår i den upphöjda spetsvinkliga strålen. Juhlin-Dannfelt 143 (1886). Hästen 141 (1938). — jfr HORN-, KÖTT-STRÅLE.
b) om var o. en av (i sht smala l. trådliknande l. stavliknande) delar av ngt som (l. om linjer l. strimmor som) utgår radiellt från ett centrum l. utgår i motstående plan från en axel o. d.; äv. dels om ngt som ensamt skjuter ut från ngt, dels (i utvidgad anv.) om ngt icke utskjutande: (smal) linje l. strimma o. d., förr äv.: nål (av is) l. trådliknande stav o. d.; jfr c. Hiärne Berghl. 449 (1687). Rålamb 14: 7 (1690; om sidorötter hos pepparrot). (Det har påvisats) at vatten och vattu-ångor då de förbytas til is, altid formera jämna fina trådar eller strålar. VetAH 1761, s. 98. (Kroppen på en mask är) Strålig .. radiatum, besatt vid kanten med från hvarandra löpande i en plan liggande strålar. Marklin Illiger 315 (1818). De vågiga, grå bergskedjor, som åtskilja i långa strålar dalarne .. ända från Dauphinés Alper till den Piemontesiska slätten. Bremer GVerld. 2: 41 (1860). Uti båda (kvarn)stenarna äro rännor, strålar, uthuggna, åtskilda af uppstående skarpa kanter. ArbB 10 (1887). Larsson hade en stråle röda hår i varje näsborr. Johnson Se 171 (1936). KiromantHeml. 36 (1946). — jfr BLÅ-, CELL-, IS-, KRISTALL-, MÄRG-, PARENKYM-, RÄCK-, SKÖRL-STRÅLE m. fl. — särsk.
α) (numera föga br.) med utspännande l. uppbärande funktion: spröt l. tunn stav (i solfjäder); ribba (i valv, särsk. stjärnvalv; jfr a). (Finare grenar av bamburör) tjänade til skaft på penslar samt sönderskurne til strålar uti solfjädrar. Thunberg Resa 3: 93 (1791). (Valvribborna,) som här (dvs. i ett stjärnvalv) äro flera (än i ett kryssvalv) och kallas strålar, utgöra hvalfvets styrka, emellan hvilka kuporna blott äro inspända. Rothstein Byggn. 431 (1859). (Slottskyrkan i Schwerin har) läktare, här burna av mellan kolonner inspända bågar, medan kolonnen fortsätter för att mottaga stjärnvalvens strålar. Hahr NordeurRenässArkit. 213 (1927). Östergren (1948). — jfr DIAGONAL-STRÅLE.
β) zool. om tunt smalt ben i fiskfena l. fiskgäle som spänner ut fenan l. gälen, fenstråle; jfr STRÅL-BEN 2. Linné Öl. 87 (1745). Gäl-hinna (hos fisk) .. en tunn hinna under nedre kanten af gäl-locket, med tagellika genomlöpande ben, Strålar, Radii, kallade. Brander NatH 5 (1785). Strålar, fiskben, radii, kallas de emellan huden inslutna och till fenornas understöd tjenande brusk eller ben. Marklin Illiger 237 (1818). FoFl. 1964, s. 263. — jfr BEN-, FEN-, GÄL-, GÄL-HINNE-, MJUK-, RYGGFENS-STRÅLE m. fl.
γ) zool. från fjäderskaftet utgående tunn smal del av fjäder (numera bl. ss. senare led i ssgr); förr äv. om långsmal del av fingerdelad vinge. Linné Öl. 73 (1745). Stråle, radius, den enskilde, genom delningen af den fingerdelta vingen uppkomne, delen. Marklin Illiger 282 (1818). Sundevall Zool. 63 (1858). — jfr BI-, FAN-, FJÄDER-STRÅLE.
δ) hos blomma.
α') (numera föga br.) hos flockblomstriga växter: blomskaft; äv. till var o. en av småflockarna: skaft. Marklin Illiger 367 (1818). Vid de familjer, som ega blomsamlingen delad i flockar, äro skaften eller strålarne (radii) allmänna och enskilda. Hartman Fl. XLVII (1820). IllSvOrdb. (1964).
ε) (i fackspr.) om långsmala läderkilar utgörande sidostycken i handskes fingrar. Strålar kallas de bitar, som skola täcka fingrarnas mellansidor (på handske). Varulex. Beklädn. 393 (1945).
c) [eg. specialfall av b] eker; radie.
β) (†) radie l. diameter. De Rogier Euler 3: 5 (1787). En kullrig yta kan man anse såsom en del af ett klot, därföre kan dess kuller ock vara olik, alltsom klotets diameter eller stråle är mer eller mindre stor. Därs. 154. Medb. 1789, s. 674.
4) [efter lat. radius, vidja, stav, spole, strålben, eker, ljusstråle] (†) strålben (se d. o. 3); jfr SPOL-BEN. Strålen, Spolbenet ell. Lilla Armpipan. Florman Anat. 1: 45 (1823). Därs. 399.
5) (ur kran l. hål i behållare o. d.) utrinnande l. utsprutande sträng av vatten l. annan vätska; jfr STRIL, sbst.1 1 a; äv. om utsprutande sträng av ånga, luft, sand l. dyl. Ur tekannan kom en tunn stråle. Rikta strålen mitt på eldhärden. Häll redningen i en fin stråle ner i buljongen. Vattnet från spridaren sveper i fina strålar över gräsmattan. En stråle av het vattenånga sköt ut. (I sprutlaget) äro Strålmästarne .. (vars plikt är) at wäl kunna handtera .. Röret, såsom ock wid en Brand det så ansätta, och styra Strålen, at den til Eldens dämpande giör bästa werkan. PH 4: 2766 (1748). Och en blodig stråle ryker / utur såret upp mot sky, / genomborradt villdjur dyker / vrålande till djupets dy. Tegnér (TegnS) 4: 70 (1824). TT 1871, s. 253 (: en stråle af qvartssand). Härpå inblåses en stråle (kall) luft. Lindberg Svagdr. Bih. 91 (1892). Som om afgrunden öppnat en rämna för att kasta ut något, stiger en väldig stråle af jord i höjden .. Granaterna! Berg Krig. 125 (1915). Han rökte på en pipa, som spelade sina små pipoljevisor, och spottade då och då en otroligt lång stråle över trädgårdslanden. Sjöberg Kvart. 351 (1924). Guillou Coq 307 (1986). — jfr ANDNINGS-, BLOD-, ELD-, LUFT-, REAKTIONS-, REGN-, RÖK-, SAND-, SKÄR-, SNUS-, SPOTT-, VATTEN-, ÅNG-STRÅLE m. fl. — särsk. om liten mängd vätska, skvätt. Litet vitpeppar, en aning ”blandade kryddor” och en stråle vinkonjak. Randel SpisSpett 214 (1927).
6) [utvecklat ur 5] (†) på sprutslang: strålrör (se d. o.). Möller 2: 1381 (1785). För att bibehålla strålen (från en brandspruta) osönderdelad, måste metallröret i ändan på slangen, eller strålen, som den ofta kallas, och mundstyckena inrättas ändamålsenligt. JernkA 1829, Bih. s. 127.
Ssgr [i allm. med motsvarigheter i t.] (Anm. Ett flertal av nedan anförda ssgr kan alternativt, men åtm. för modern språkkänsla mindre naturligt, uppfattas ss. sammansatta med stråla, v.; jfr de under d. o. anförda ssgrna): A: (2) STRÅL-ART. art (se d. o. 8) av strålar l. strålning; strålningsart; i sht till 2 b. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 11. Röntgen- eller radiumljus, strålarter, som äro närbesläktade men dock i åtskilliga avseenden väsentligt olika. Kräftsjukd. 181 (1930). —
(2) -BANA. bana (jfr bana, sbst.1 1 e β slutet, f) som strålar l. stråle (l. strålning) tar l. följer; särsk. till 2 b. SvTandläkT 1950, s. 1. —
-BAND.
1) till 2 a: band (se band, sbst.1 34) av strålar. (Norrskens)Bågen visar sig nu som ett långt strålband, hvilket utvecklas, delar sig (osv.). UB 2: 458 (1873).
2) [sannol. eg. kortform för ett icke anträffat strålkroppsband] (†) till 3 b: sannol. om band (jfr band, sbst.1 14) som förbinder kärlhinnan i ögat med senhinnan o. hornhinnan o. utgör en övergång till strålkroppen; jfr -kropp 2. Hallin Hels. 1: 266 (1885). —
(2 a) -BEGJUTEN, p. adj. (i vitter stil) begjuten (se begjuta 1 c) av strålar. Fahlcrantz 1: 19 (1835, 1863). —
(2 a, 2 a β) -BEKRANSAD, p. adj. (i vitter stil) bekransad (se bekransa 2) av strålar. På purpurthronen öfver vesterns berg, / Satt ärans strålbekransade gudinna. Phosph. 1810, s. 156. —
(2 a, 2 a β) -BEKRÖNA. (i vitter stil) bekröna (se d. o. 3) med strålar. Du ler i tårar, strålbekrönta Mor, / Och menskligt än för älsklingen Du ömmar. Phosph. 1810, s. 276. I tornet (på Stegeborg) ofta stod Carl Gustaf väl, / När aftonrodnan strålbekrönte det; / och tänkte. PoetK 1813, 1: 73. Sist spörjer jag dig (dvs. solen) sjelf, o strålbekrönte, / från hvilka dolda rymder sist du kom? BEMalmström (1838) i 3SAH 51: 130. —
-BEN.
1) veter. till 3 a δ: ben i hästens fot utgörande underlaget till strålen. Bakpå hofbenet .. ligger ett spolformigt ben kalladt strålbenet, hwilket tjenar till underlag för tåns djupa böjsena. Bendz Hofbesl. 7 (1866).
2) (†) till 3 b β: tunt o. smalt ben i fiskfena l. fiskgäle som spänner ut fenan l. gälen, fenstråle. VetAH 1806, s. 204. Ryggfenan som (hos flundresläktet) börjar midt öfver öfre ögat, är midtpå bredast och har vanligast 60 strålben. 2GbgVSH 4: 42 (1821). SkandFisk. 37 (1837).
3) [till stråle 4 l. direkt efter lat. radius, vidja, stav, spole, strålben, eker, ljusstråle] anat. i underarmen: smalt ben som (till skillnad från det andra underarmsbenet, armbågsbenet) är bredare nedtill (o. som möjliggör handens vridning gm att leda mot handen, överarmen o. armbågsbenet); jfr stråle 4 o. spol-ben, vrid-ben. Sönnerberg Loder 69 (1799). Wretlind Läk. 2: 28 (1894).
Ssgr: strålbens-, äv. strålben-artär. anat. till -ben 3: artär vid o. framför strålbenet. Müller LbAnat. 185 (1905).
-hälta. veter. till -ben 1: hälta (se d. o. 1) på grund av inflammation i hovledens bakre del vid strålbenet (i den mellan strålbenet o. hovledböjarens sena liggande slemsäcken). SFS 1863, nr 32, s. 20.
(2 a) -BILD. (i vitter stil, numera föga br.) i bildl. anv. (jfr stråle 2 c β): strålande bild (se bild, sbst.1 4). Ingen sky hans (dvs. Thorilds) strålbild höljer mer. Atterbom Lyr. 2: 161 (1849). Hon sväfvar som buren af vinden, / En strålbild af ungdom och ljus. Snoilsky 2: 156 (1881). (Tegnér har) i Fritiof tecknat en strålbild af den nordiska mannakraften. LfF 1883, s. 35. —
-BLICK. (i vitter stil)
1) till 2 a, 2 c α: strålande l. strålklar blick. En strålblick från din skepnad, lik den stjerna / Som är med en och samma helga klarhet / För dagen och för natten förebud. Atterbom LÖ 1: 207 (1824). Ty förr'n Demetrius blef Hermias slaf, / Så tätt som hagel han mig trohet gaf, / Men Hermias strålblick smälte genast neder / De många hagelskurarna af eder. Hagberg Shaksp. 1: 13 (1847). Och Konungen (dvs. G. III) — hwem återge förmår / Hans ögas strålblick och hans sneda panna. Snoilsky 2: 110 (1881).
2) i bildl. anv. av 1, om stråle (strålar) l. glans som utgår från sol, måne l. dyl. liknad vid blicken från ett öga; jfr blick, sbst.1 1 b o. 2 b. I Lunas strålblick tyckas tårar glimma. Hagberg Shaksp. 1: 45 (1847). När gyllne Sol sin strålblick öfver verlden skickade ut / och belyste jord och luftkrets och den böljande ocean. Janzon Cat. 2: 2 (1891). —
(2 a, 2 c α) -BLICKANDE, p. adj. (numera bl. ngn gg i vitter stil) i sht om Pallas Athena: som blickar (se blicka, v.1 5) med strålblick. Malmström Ariadne 32 (1838). Gynnande farvind skickade Zeus' strålblickande dotter. Johansson HomOd. 2: 420 (1844). Lagerlöf HomOd. 22 (1908). —
(3 a β) -BLOMMA. bot.
1) [t. strahlenblume] om var o. en av de tunglika blommorna runt kanten av en blomkorg, kantblomma; förr äv. krans av kantblommor (runt blomkorg). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 52. Retzius FlVirg. 17 (1809; i pl., om kantblommor). Krok o. Almquist Fl. 1: 21 (1984).
2) [t. strahlenblume, äv. om höstrudbeckia l. ”höstsol”] (†) om höstrudbeckia? l. solros? l. ringblomma? En stund på den böljande rågen han ser, / Se'n styr han mot soliga kullarna färden, / Der rosorna dofta och strålblomman ler. Sätherberg Blomsterk. 7 (1879). —
(3 a β) -BLOMMIG. i sht i ä. botanisk terminologi; jfr -blomma 1. Arrhenius Term. 98 (1842). Dens. Bot. 161 (1845; om blomflock). —
(3 a β) -BLOMSTER. (†)
1) jfr blomster 1 b, c o. -blomma 1. Fischerström 4: 371 (c. 1795). Fjäll-Binkan .. Varierande med rödlätta och hwita strålblomster. Zetterstedt SvLappm. 2: 69 (1822). Arrhenius Term. 100 (1842; om hela blomkorgen). Strålblomster .. Strålblomstrig blomkorg. Dalin (1854). WoJ (1891).
2) (†) om växtsläktet Helichrysum Lin., eterneller. Lundell (1893). Helichrysum, Strålblomster. SvensonFrökatal. 1894, s. 23. —
(3 a β) -BLOMSTRIG. (†) jfr -blomster 1. Hartman Fl. XXXIX (1820). Strålblomstrig .. (kallas blomkorgen), när blommorna i midten af blomkorgen äro rörformiga, men kantblommorna horizontelt utdragna och tunglika. Arrhenius Bot. 163 (1845). —
(3 b) -BLÄNDE. [jfr t. strahlblende] (numera föga br.) mineral. ljust silverglänsande mineral i form av långa spröda lameller som liknar strålar, vismutglans. Wallerius Min. 249 (1747). Strålblende har en hvit trådig, eller strålig vismut blifvit kallad, som består af långa spröda lameller. Rinman 2: 858 (1789). Ekbohrn (1936). —
-BOTTEN.
1) (tillf.) till 2 c: ”botten” i strålhav (se d. o.). Så spegla sig här (i Dantes Commedia divina) i strålhafvet våra saligt hädangångna .. De bilda omkring dess strålbotten en ros med vidt utbredda blad. Böttiger i 2SAH 50: 449 (1874).
2) (numera bl. i fråga om ä. förh.) till 3 b, på äldre typ av ur: botten (se d. o. I 1 g) försedd med målade l. ristade strålar (markerande olika klockslag o. minuter o. sekunder). (Uret) visar ett rikt blomstermönster mot en strålbotten inom ett kraftigt ramverk i rokoko. MeddSlöjdF 1895, s. 42. —
(2) -BRYTANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som bryter (se bryta 20) stråle; särsk. till 2 (a,) b: som bryter (se bryta 21) ljusstråle. Den slutsatsen, att den Capillaira kraften, i likhet med de Chemiske frändskaperne och den strålbrytande kraften (hvilka också efter all sannolikhet äro en och samma kraft) endast verkar inom en oändligt liten verkningskrets. VetAH 1819, s. 155. (Sv.) strålbrytande .. (eng.) refractive. Harlock (1944). —
((2 a,) 2 b) -BRYTNING. (numera bl. mera tillf.)
1) i sht fys. brytning (se d. o. 6) l. ljusstråles l. ljusstrålars refraktion. De lagar, efter hvilka refraction eller strålbrytning sker. De Rogier Euler 1: 122 (1786). Strålbrytningen låfvar sjömän land flera mil närmare, än det verkligen ligger. Törneros (SVS) 1: 141 (1824). Ulrica Eleonora .. (håller ringen) mot dagen, för att iakttaga briljanternas strålbrytningar. Crusenstolpe Tess. 4: 200 (1849). (Ångström o.) Lundmark Världsr. 2: 132 (1927).
2) i bildl. anv. (jfr stråle 2 c β), i fråga om omvandling av ngt abstrakt. Menniskan, såsom den brännpunkt, hvilken upphemtar hennes (dvs. naturens) spridda strålbrytningar, upptar henne i sitt inre, blir sjelf .. en gudomlig uppenbarelse. Elgström (o. Ingelgren) 162 (c. 1809). Det ewiga ljuset .. existerar blott i en oändlig strålbrytning af former. AJourn. 1814, nr 281, s. 1. Sinnewerlden är en tafla, på hwilken bilder från en skönare werld uppenbara sig för menniskans inre öga, i mångfaldiga strålbrytningar. Hagberg Pred. 5: 203 (1819). Stoltheten vaknade inom honom, lifvet öfvergöts af förtrollande färger och strålbrytningar, dem han sedan aldrig kunde återfinna. Lundquist Gontscharow Obl. 211 (1887).
Ssg (till -brytning 1): strålbrytnings-lag. lag (se lag, sbst.1 5 a) för strålbrytning. Nordmark PVetA 1808, s. 14. —
(5) -BRÄNNARE. (i sht i fråga om ä. förh.) brännare (se d. o. 6) varur det brännbara ämnet, vanl. gas, distribueras i en fin stråle. UB 5: 340 (1874). —
(2 a) -BÄGARE. (i vitter stil) i bildl. anv.: bägare fylld med solstrålar l. strålande ljus; jfr stråle 2 c β o. bägare 1 a α. I lyckligare slägten, I som dricken då (dvs. då Kristi försoningslära nått Norden) / strålbägarn af det nya ljus, jag helsar Er! Tegnér (TegnS) 4: 144 (1821). (Träden) sjuda .. af en safve, som de druckit ur vårsolens strålbägare. Rydberg Nakenh. 40 (1895). —
(2 b) -DELARSPEGEL~1020. fys. spegel som delar ett strålknippe i två knippen koherenta ljusstrålar. SvGeogrÅb. 1975, s. 140. —
(2 a, 2 a β) -DIADEM. (i vitter stil) diadem av strålar. Rydberg RomD 88 (1877). Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne / som länkar och spänne, / och stråldiadem om ditt hår. Fröding Stänk 135 (1896). —
(3 (a,) b) -DJUR. (numera bl. tillf.) i ä. zoologisk terminologi: om djur med lemmar o. andra organ ordnade symmetriskt i kransform ss. strålar runt mun o. magsäck, ss. tagghudingar, kavitetsdjur l. djur hörande till familjen Actinia; enl. Cuviers system djur av den fjärde ordningen, Radiata; numera om djur av ordningen Radiolaria; jfr -rizopod. SNilsson (1824) hos Berzelius Brev 14: 30. Stråldjur. (Radiata.) Den fjerde hufvudafdelningen af Djurriket; kroppsdelarne sitta i krans eller strålform omkring munnen. KonvLex. (1864). Det blef så småningom .. klargjordt, att dessa ”stråldjur” (dvs. zoofyterna) omfattade två vidt skilda typer, tagghudingar, echinodermer, samt kavitetsdjur eller nässeldjur, cælenterater. Wirén ZoolGr. 1: 151 (1896). Till stråldjuren räknades bl. a. maneter, sjöanemoner, sjöstjärnor, sjöborrar och koraller. Östergren (1948). IllSvOrdb. (1964).
(5) -DUSCH. (numera knappast br.) dusch bestående av en enda kraftig vattenstråle. I mitt nybyggda Badhus .. bekommes så väl så kallad Regn- som Stråldusch. LdVBl. 1844, nr 29, s. 4. SvLäkT 1935, s. 1701. —
-ELD. (strål- 1844 osv. stråle- 1714)
1) (i vitter stil, tillf.) till 2 a, i bildl. anv.: eld av solstrålar. Sij! Phœbus hel försagd, betäckt med Sorge-Skyar, / .. Nu ingen Morgon meer sin Stråle-Eld förnyar. OKolmodin hos Gezelius Spegel O 1 a (1714).
2) (numera bl. mera tillf.) till 5: fyrverkerield bestående av utsprutande strålar av eld; äv. om sats till sådant fyrverkeri. Stråleld (till fyrverkeri) för hvarje kaliber: Mjölkrut 1 ℔, knappnålsfilspån 6 lod. Almström KemTekn. 1: 635 (1844). Satser för stråleldar och satser för lågeldar. Törner Fyrv. 38 (1885). SDS 1896, nr 388, s. 2.
Ssgr (till -eld 2): strålelds-, äv. stråleld-hylsa. hylsa (se d. o. 1 e) laddad med stråleldssats. Törner Fyrv. 222 (1885).
(3 b β) -FENIG. zool. som har fenor i vilka strålarna går ut från ett litet gemensamt område (liksom strålarna i en solfjäder l. dyl.); i sht i uttr. strålfeniga fiskar, (fiskar av) överordningen Actinopterygii, strålfeningar. SvFiskelex. (1955). —
(3 b β) -FENING. zool. strålfenig fisk; i sht i pl., om överordningen Actinopterygii: strålfeniga fiskar. SvFiskelex. (1955). —
(2 b) -FILTER, ngn gg äv. -FILTRUM. strålningsfilter. Lidforss VäxtLiv 20 (1904). Ljusfilter, Strålfilter .. (dvs.) färgade glasskifvor eller lösningar, som ha till ändamål att afskilja — filtrera bort — de ljusstrålar, som ej böra inverka på den fotografiska plåten. 2NF 16: 899 (1911). (Omhöljena) för det dyrbara radiumsaltet tjäna .. även som strålfiltra. Ahlbom Strålbeh. 62 (1939). Lindskog o. Zetterberg (1975). —
(3 b β) -FISK. (†) strålfening. (Fr.) Radieux .. (sv.) Strålfisk. Holmberg 2: 554 (1795). Dalin FrSvOrdb. 785 (1872). —
-FLASKA, se B. —
(3 b) -FLINTA. (†) om ovanpå flinta förekommande mineral (möjl. strålgips) med trådigt utseende. Kalm Resa 2: 75 (1756). —
(2 a) -FLOD. (strål- 1833 osv. stråle- 1850—1935) flod (se flod, sbst.3 4 a) av strålar; äv. i bildl. anv. (jfr stråle 2 c); jfr strålnings-flod. Ling As. 33 (1833). I ljus smalt rodnan bort kring österns berg, / Och dagens strålflod kom alltmera nära. Runeberg 5: 45 (1860). Sanningen finnes blott .. der evighetens strålflod svallar. SD 1893, nr 1, s. 3. Det var, som jag (vid betraktandet av änglakören på tavlan) ett ögonblick hörde .. sopranernas klingande strålflod. Levertin NDikt. 66 (1894). (Solstrålarna föll in genom kyrkfönstren o. på) madonnan, som tycktes sväva i en blå rymd, buren av strålfloden. LångtBorta 13 (1937). —
-FORM.
1) till 2, 3, 5, dels: form hos stråle l. strålar, dels (o. i sht) i uttr. i strålform (jfr 3), i form av strålar (l. en stråle); särsk. till 5. Afrifningar, som dusch i strål- eller regnform. NF 17: 381 (1893). IngHb. 2: 783 (1948).
2) fys. till 2 b: form l. art av strålar l. strålning, strålart. Studiet af de olika strålformerna från radioaktiva kroppar. 2NF 34: Suppl. 782 (1923).
3) till 3 b; i fråga om ett flertal föremåls l. delars sätt att vara anordnade l. placerade: form av anordning l. placering, kännetecknad av att föremålen osv. radiärt utgår från ett centrum, radiär anordning l. placering l. i sht i uttr. i strålform (jfr 1), strålformig(t), radiär(t). Almström Handelsv. 190 (1845). (I den runda läsesalen i British museum) äro i strålform 19 större och 18 mindre bord uppställda, med numrerade platser för öfver 360 personer. 2NF 3: 294 (1904). —
-FORMIG.
1) till 2, 3, 5: som har formen av strålar l. en stråle, som har strålform (se d. o. 1); särsk. (i fackspr.) till 3 b, om kristall: strålig l. trådig. Vattenmassorna kastade sig utför branten i strålformiga kaskader. Hisinger Ant. 1: 93 (1819).
2) till 3 b: som har avseende på l. kännetecknas av (delarnas l. föremålens l. streckens) anordning l. placering i strålform (se d. o. 3), radiär; ofta ss. adv.: i strålform, radiärt. VetAH 1820, s. 287. Ögonkretsen (hos slagugglan) med strålformiga streck från ögat ut till pereferien. Ström SvFogl. 19 (1839). Hos stråldjuren (är) de särskilda delarne strålformigt ordnade omkring en medelpunkt, ungefär såsom bladen i en blomkrona eller skifvorna i en apelsin. Rebau NatH 1: 728 (1879). Knippet är .. strålformigt, då nedanför hvarje toppblomma utvecklas 3-flera blommor. Forssell InlBot. 146 (1888). Alm BlVap. 90 (1932). —
-FULL. (strål- 1792 osv. stråle- 1745) (i vitter stil) strålrik, strålande; stundom äv. (o. numera nästan bl.): full av strålande (sol)ljus.
1) till 2 a. Juslenius 334 (1745). I min mörka natt en strålfull måne tänd. SP 1792, nr 301, s. 3. Följd af tjusningen och våren, / Ren ur famnen af Bosforen / Morgonsolen hann; / Mera skön dock, säger sången, / Mera strålfull, på balkongen, / I juveler, / Harems stjerna brann. Runeberg (SVS) 3: 241 (1841). En rik och strålfull sommardag. Adrian-Nilsson SångKärl. 67 (1908).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr stråle 2 c β). Hur han (dvs. sången) lifvar, eldar, tjusar, / Rik på minne, rik på hopp, — / Smidig som en murgrönsranka, / Strålfull som en gudaverld. CGStrandberg 97 (c. 1850). Han i drömmen ser en strålfull flicka. Snoilsky 1: 44 (1869). Till oblodiga triumfer bröt han (dvs. Linné) oss en strålfull led, / Skapade med tålig forskning, der det vilda mod ref ned. Därs. 300 (1878). Så skifta fröjd och sällhet nu / I strålfull lek på själens vågor. Edgren Dikt. 76 (1884). Allt det varma, strålfulla och ljufliga, som rymmes i ordet hem. NDA 7/12 1917, s. 7.
3) till 2 c α. Gick till sin maka .. kaptenen och fäste en strålfull, / Frågande blick i den älskades blick. Runeberg (SVS) 3: 257 (1841). Din väna bild ur tidens strömmar / Än lika strålfull mot mig ler! Saxén FinSång. 1: 87 (1891). —
(3 a δ) -FÅRA. veter. fåra (se fåra, sbst.2 2 a) l. fördjupning i strålen. Billing Hipp. 240 (1836). —
(5 (o. 6)) -FÖRARE. i sht brandv. person (brandman) med uppgift att manövrera brandsprutas stråle; äv.: person (soldat) som manövrerar eldsprutas stråle. PH 4: 2766 (1748). TT 1879, s. 149 (i fråga om spolning av gator). 2NF 35: 503 (1923; i fråga om manövrering av eldsprutas stråle).
-GATA.
1) (i sht i vitter stil) till 2 a: gata (se d. o. 3 g) av solstrålar. Strindberg Giftas 1: 120 (1884).
2) till 3 b, i fråga om stadsplan: gata (se d. o. 2) utgående från stjärnplats (liksom strålarna från en stjärna). 2UB 1: 473 (1898). —
(2 a β) -GESTALT. (i sht i vitter stil) gestalt (se d. o. 2) som utstrålar ljus. Atterbom LÖ 2: 161 (1827). —
(3 b) -GIPS. mineral. gips (se d. o. 1) som består av parallella tätt sammanfogade strålliknande trådar l. fibrer, alabastrit. Wallerius Min. 55 (1747). Frosterus Min. 123 (1917). —
(2 a) -GLANS. (strål- 1813 osv. stråle- 1890—1910) (i sht i vitter stil) glans (se d. o. 1) av strålar (l. stråle) l. strålande ljus; strålande glans; jfr -glimmer 1 o. -glitter. Arnell Moore LR 2: 76 (1830). Honom se i nattens svärta, / I palatsets strålglans henne. Runeberg (SVS) 2: 235 (1845). Som du (dvs. Betlehems stjärna) de vise ledde / med stråleglans från skyn. Söderberg Dikt. 97 (1901). Beräkna .. glasets brytningsexponent. Figur med enkel men tydlig strålglans erfordras. Från strålgången i mikroskopet kan dock bortses. TSvLärov. 1952, s. 474. särsk.
a) om (bild av) helgongloria o. d.; jfr c o. stråle 2 a β. Träd hans (dvs. kärleksgudens) strålglans ej för när! PoetK 1813, 1: 35. Under nästan hela medeltiden framställdes helgonsken både i målning och bildhuggeri såsom en rund skifva. Mot medeltidens slut anbragtes i dess ställe en strålglans, hvilken ej sällan omgaf en person. Brunius GotlK 3: 351 (1866). Vita kor med strålglans omkring sig, gröna ängar, blått vatten. Martinson OsynlÄlsk. 63 (1943).
b) om stark glans hos öga l. över anletsdrag o. d.; jfr stråle 2 c α o. stråla, v. I 2 a, b. De sköna ögonens strålglans fördunklades redan af den annalkande dödens dimmor. Crusenstolpe Mor. 5: 279 (1843). Det låg en strålglans över den döendes ansikte. FinT 1955, s. 450.
c) i mer l. mindre bildl. anv.; jfr stråle 2 c β o. stråla, v. I 3. Hvem hade icke väntat sig, att se Skaldens (dvs. F. M. Franzéns) djupa idylliska förmåga fritt spela, med hela sin rika strålglans, vid målningen af detta dunkla, romantiska nordanland (dvs. Lappl.). Hammarsköld SvVitt. 2: 197 (1819). Ditt namn, o fosterland, / I oförgänglig strålglans brinner! Börjesson E14Son 159 (1847). Två klockor der hänga i kupolens stolta rund — / den ena stöpt af strålglans från ljusets gryningsstund. Rydberg Dikt. 1: 120 (1882). Deras kvickhet föreföll henne sakna strålglans. Gernandt-Claine Vag. 21 (1929). Jag är övertygad om, att .. (skutan också som vrak) skulle vara mig lika kär, som hon var i sin middagshöjds strålglans. Palmqvist Oceaner 213 (1942). —
-GLIMMER.
1) (i vitter stil) till 2 a; jfr -glans; särsk. i individuell anv. Man ser ifrån isklädda berg / mång tusende nyfödda strålglimmer spritta, / när Sol till dem nalkas. Ling As. 435 (1833).
2) [jfr t. strahlglimmer] mineral. (†) till 3 b, = -sten 2?; jfr glimmer, sbst.2 1. (T.) Strahlglimmer .. (sv.) strålglimmer. Möller 2: 1023 (1785). Dens. (1807). —
(2 a) -GLIMT. (i sht i vitter stil) glimt av strålande (sol)ljus l. av en stråle; äv. i bildl. anv. (jfr stråle 2 c β). Då flögo sju strålglimt mot AsiaOden. / Ett ljus honom omgaf. Ling As. 651 (1833). (Man kunde under Tegnérs sista år) ännu .. skönja en strålglimt af det fordna snillet. Böttiger 4: 124 (1847, 1869). Sjöar, som i strålglimt blänka. Flensburg Sång. 115 (1915). —
(2 a β) -GLORIA. gloria (se gloria, sbst.1 2) av strålar, strålkrans (se d. o. 2); jfr -krans 2 o. -krona 1. (Människolivet) stupar mot sitt mål, strålglorian kring dess panna mattas mer och mer. CFDahlgren 3: 279 (1828, 1847). Brunius GotlK 3: 351 (1866). —
(2 a) -GRAND. (i vitter stil) jfr grand, sbst.1 1. Strålande rymder .. der, på det stjernbesådda fästet, hvarje strålgrand är en jord, från hvilken (osv.). Wallin 2Pred. 3: 69 (1815). —
(2 b) -GÅNG. fys. stråles l. strålars gång (se d. o. I 3) gm olika materier l. olika instrument l. dyl.; äv. konkretare om stråles bana l. riktning (äv. på konstruktionsritning o. d.) samt, i teknisk apparatur, om kanal l. öppning som släpper fram ljusstrålar. Bergholm Fys. 4: 58 (1925). Strålgången genom en astronomisk kikare åskådliggöres av fig. 3. Tamm o. Wallenquist Amatörastr. 22 (1942). (Fotometern är) försedd med en prismaanordning, som möjliggör en noggrann inställning av stjärnan på diafragmat och som även tjänstgör som slutare, så att cellen exponeras när den föres ur strålgången. NaturvForsknRådÅb. 1949—50, s. 81. Pannläge med post.-ant. strålgång. SvTandläkT 1950, s. 549. Beräkna .. vätskans brytningsexponent .. Enkel figur med strålgång erfordras. TSvLärov. 1954, s. 101. Redelius Fotogramm. 12 (1971).
Ssgr: strålgångs-ljusmätning l. o. numera vanl.
-mätning. mätning i strålgången av ljusflödet från motivet in genom kameras objektiv (för bestämning av exponeringsdata). ÖgCorr. 27/12 1965, s. 18. Morgondagens kamera i dag. Först med helautomatik och strålgångsmätning. DN 9/2 1973, s. 15. —
(3 b) -HORTENSIA. (†) hortensia vars blad o. blommor har tydligt markerade utstrålande nervtrådar. Hortensia med brokiga blad, äfven strålhortensia kallad, är en mycket vacker växt. Langlet Husm. 741 (1884). —
(3 b) -JÄRN. (förr) järn (se d. o. 5 b) för att i kvarnsten hugga upp strålar, dvs. mycket fina o. tättliggande fåror. 2UB 4: 441 (1899). —
(2 a) -KALK, sbst.1 (i vitter stil, ålderdomligt) bildl.: kalk (se kalk, sbst.1 (I b o.) II) fylld med strålar l. strålande ljus; äv. motsv. stråle 2 c β. Vän är af Göthens vilja / Den ädla Sångens lilja, / Glad, att för honom fylla / Sin strålkalk öfverallt. PoetK 1820, 2: 107. (Flickans) nyss så glänsande ansigte syntes fördunkladt, liksom solens strålkalk, när molnets svarta hand famlar deröfver. Blanche Band. 447 (1848). —
(3 b) -KALK, sbst.2 (numera bl. tillf.) mineral. antrakonit (dvs. bitumenhaltig kalkspat som kristalliserar strålformigt); jfr kalk, sbst.2 1. Strålkalk .. är sammansatt af parallelt vid hvarandra rättstående, jämntjocka, kantiga och mycket fina crystaller. Retzius Min. 113 (1795). —
-KANT.
1) (numera bl. tillf.) bot. till 3 a β, på blomkorg: kant l. krans av strålblommor. Fischerström 4: 371 (c. 1795).
(2 a, 3) -KANTAD, p. adj. kantad av strålar; särsk.
2) (numera bl. tillf.) i sht bot. till 3 b: kantad med utskjutande smala utskott l. strålar. Westring SvLafv. I. 2: 72 (1805). Till formen äro lafhusen .. strålkantade .. med utbredda gröfre tänder eller strålar. Hartman Bot. 263 (1843). Nymphæa (L.) .. Märket mång- (10—20)-stråligt och strålkantadt. Nyman VäxtNatH 1: 252 (1867). —
(3 a, b) -KANTIG. (†) som har kant försedd med strålar; i sht med avs. på växt. Blommor .. kallas sjelfva (korall)djuren tillika med Blombägarne .. De äro .. Strålkantige, Radiati, med taggellika trådar i kanten af Mynningen som kallas Strålar, Radii, Tentacula. Retzius Djurr. 233 (1772). Strålkantig .. (dvs.) Strålig i kanterne. Botanisk term om vissa blomflockar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Björkman (1889). —
(2 a) -KAST. (†) utsändande av stråle (l. strålar); strålglimt; äv. bildl. (jfr stråle 2 c β); jfr kasta, v. I 3 b. Weste (1807). Strålkast .. (dvs.) Ljus stråle, strålande. Dens. FörslSAOB (c. 1817). I en glimt (i ett strålkast) skola böljorna häfva sig. Rydberg Myt. 2: 600 (1881, 1889). Ett hastigt upplysande strålkast från det sunda förnuftet. Söderhjelm Runebg 2: 477 (1906). —
-KASTARE, se d. o. —
1) till 2 a: utsändande av strålar, strålning; äv. (o. numera föga br.) utsändande l. riktande av l. bestrålning med strålkastarljus. Sådana högröda strålkastningar (från Sirius), hvilka .. icke kunde i jordens och luftens torra beskaffenhet, dunster och ångor sakna sina bidragande orsaker. VetAH 1803, s. 177. (Sv.) Strålkastning .. (t.) Strahlen. SvTyHlex. (1851). Strålkastning .. (dvs.) Utstrålning. Dalin (1854). Vid en strålkastning (från fartyget) inöver de fortsatta sjakten till lands hade reflektorn uppenbarat samma (osv.). Högberg Utböl. 2: 234 (1912). Cannelin (1939).
(3 b) -KIS. mineral. kis (se kis, sbst.1 1) som består av strålformiga aggregat, bildningsform av markasit. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 187. —
(2 a) -KLASE. (numera bl. tillf.) strålknippe; äv. i bildl. anv. (jfr stråle 2 c β). De Rogier Euler 3: 260 (1787). Det ljus .. (filosofin) i större och större strålklaser skall sprida. Biberg 1: 324 (c. 1820). —
-KLOT. (strål- 1792—1890. stråle- c. 1735)
1) (i vitter stil, numera föga br.) till 2 a: klot (omgivet) av strålar, i sht om himlakropp; jfr klot, sbst.1 2 h. URudenschöld Vitt. 380 (c. 1735). Hos dessa strålklot (dvs. himlens stjärnor) undersam sig röjer / en högre makt, som deras banor böjer. Åkerblom Dikt. 35 (1890).
2) till 3 a; sannol. om klotformig koloni av det encelliga urdjuret Volvox Lin. (vilket är försett med två strålliknande utskott, gissel). VetAH 1792, s. 113. —
(2 a) -KLÄDD. (i vitter stil) klädd (se kläda I 4) i strålar. Ling As. 107 (1833). Strålklädda stjernor! Därs. 666. En strålklädd fée på trappan / I dörrens mörka ram / Hon stod i månens strimma / Mitt hjertas egen dam. Snoilsky 3: 65 (1883). —
-KNIPPE, äv. (numera föga br.) -KNIPPA. (strål- 1854 osv. stråle- 1917) knippe (se knippa, sbst.1 3 a) av strålar.
1) till 2 a. Schulthess (1885). Elektriskt ljus kastar nattetid sina strålknippen öfver lagerplatser, lyftkranar och fartyg. Torpson Eur. 2: 463 (1896). Fatab. 1941, s. 97.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2 (jfr stråle 2 c β). Hvad är således atomen? En enhet af attraherande och repellerande krafter, en medelpunkt för en strålknippa af krafter utströmmande i alla riktningar. Rydberg FilosFörel. 1: 30 (1876). Verket belyser en kultur på väg att försvinna, kastar ett vetenskapens strålknippe mot en folkspillra, som (osv.). SvGeogrÅb. 1949, s. 313.
5) till 3 b; särsk.
a) till 3 b α. Gotiska tegelhvalf med de typiska tvärbanden i hvalfvens strålknippen. Uppl. 1: 502 (1905).
b) zool. till 3 b β. Bukfenorna .. ha (hos gösen) 1 taggstråle och 5 mjuka strålknippen. Nilsson Fauna 4: 25 (1852). —
(3 b) -KORG. [t. strahlenkorb, strahlkorb] (†) i sg. best.: musslan Mactra stultorum Lin. (som har strimmiga skal). Rebau NatH 1: 721 (1879). —
(3 a) -KORS. (i fackspr.) kors omgivet av strålar. Brunius GotlK 2: 392 (1865). (Mässhake) Av grönt mönstrat siden med applicerat strålkors i vitt, gult, rött och blått på ryggsidan. SvKyrk. Uppl. 6: 643 (1958). —
-KRANS. (strål- 1795 osv. stråle- 1816)
2) till 2 a β (, 3 a): strålgloria; äv. i oeg. o. mer l. mindre bildl. anv.; jfr -krona 1. Holmberg 1: 489 (1795). Strålkransen kring Phoebi hufvud. Leopold 4: 204 (c. 1820). (J. O. Wallin har) förmått omgifva den aflidnes (dvs. J. A. Tingstadius) minne med en hedrande strålkrans. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 29 (1829). En klarslipad sol, omgiven av en tät strålkrans, påträffas .. (på kuppan) till pokalen med Karl XI:s och Ulrika Eleonoras förenade monogram. Seitz ÄSvGlas 116 (1936). Lamm i 3SAH LIII. 2: 31 (1942).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, 2 (jfr stråle 2 c β). Från Sokrates, moral-filosofiens uppfinnare, utgår sedermera en strålkrans af de mest olika filosofiska systemer. Geijer I. 8: 90 (1835). Hon (skulle) vara osedvanligt ful om inte de små klarblå ögonen djupt insjunkna i sina hålor och omgivna av en strålkrans av skrattrynkor ständigt hade ett så muntert och vänligt uttryck. Krusenstjerna Fatt. 3: 147 (1937). Det stiger ett slags grönblå strålkrans kring en och annan stump de minns ur söndagsskoltidningen. Aurell NBer. 24 (1949).
4) [eg. specialfall av 3] (numera föga br.) bot. till stråle 3 a β, i fråga om växt av familjen Passifloraceae: krans av staminodier; äv. (i ssgn strålkrans-mossa) om krans av (röda) s. k. tänder på sporhus hos mossa av släktet Schistidium (som för tanken till krans av stjärnuddliknande blommor i kanten på blomkorg hos korgblommig växt). Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 448. VäxtLiv 5: 402 (1940).
5) [jfr lat. corona ciliaris, t. strahlenkranz] anat. till 3 b, om krans av de radiellt ordnade ciliarutskott, vilka är en del av ögats strålkropp. Petrén Anat. 4: 35 (1972).
Ssg (till -krans 4): strålkrans-mossa. bot. mossa av släktet Schistidium (som har sporhus med krans av röda, i torka utspärrade tänder); särsk. dels om mossan Schistidium apocarpum (Hedw.) Bruch & Schimp. (äv. kallad vanlig strålkransmossa), dels i pl. om släktet. Ursing SvVäxt. Krypt. 94 (1949). VårFlFärg Krypt. 163 (1976: vanlig). Hallingbäck o. Holmåsen Mossor 136 (1985). Därs. 268 (om släktet). —
-KRETS.
1) (i vitter stil) till 2 a: krets l. krans av strålar l. utstrålande ljus; äv. i bildl. anv. (jfr stråle 2 c β). Melin JesuL 1: 241 (1842). Den himmelska strålkrets, i hwilken Israel föreställde sig, att Herren nedlät sig på jorden, när han wille nalkas sitt folk. Franzén Pred. 2: 242 (1842). Min mening är den, att Avronsart inom strålkretsen af generalens (dvs. general G. Boulangers) oemotståndliga älskvärdhet blef omvänd och hänförd. SDS 12/5 1888, s. 2. Ymer 1939, s. 124.
2) (i fackspr.) till 3 (b): krets l. krans av ”strålar”. Rosendahl Farm. 90 (1895). Fornv. 1948, s. 260. —
(3 b) -KRISTALL. (i fackspr., numera föga br.) strålformig kristall (se d. o. 1); särsk. i pl. om samling strålformiga parallellt liggande kristaller som är förlängda i en o. samma riktning, pelarkristaller. 2UB 5: 418 (1902). Strålkristaller i stålgöt avvika .. tydligt uppåt från normalen till avkylningsisotermen. JernkA 1948, s. 57. —
-KRONA.
1) till 2 a β: krona (se d. o. 3) av strålar, strålgloria l. strålkrans (se d. o. 2); i sht i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (i sht i fråga om solens l. en stjärnas strålar). Hallenberg Myntcab. 99 (1804). Sångmön, helst den landtliga, måste som oftast aflägga sin strålkrona. Tegnér (WB) 3: 212 (1819). En morgon, då gullklädda Sol på sitt änne / sin strålkrona fäst, och allt utaf henne / belystes, sen hon uppå gyllene karm / sig satt. Ling As. 645 (1833). Der flamma ej blott fixstjernor i ensam storhet ned från det nattliga fästet, ej blott kretsande planeter med skimrande strålkronor. Wennerberg i 2SAH 47: 4 (1871). Två ekorrar drefvo .. sin ystra sport deruppe (i tallen) i en strålkrona af grönt. Santesson Sv. 82 (1887). Liksom kring helgonbilder en strålkrona sitter. Jensen Mickiewicz Tad. 7 (1898). Tychsen o. Busch EgyptSag. 114 (1912).
3) (numera föga br.) i sht herald. till 3 a γ: krona (se d. o. 1) vars spetsar var tänkta att efterlikna (sol)strålar; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Kriget viger med blod sin herrskaretinning och trycker / Djupt strålkronan af slipadt stål kring hjelmlika pannan. Fahlcrantz 2: 227 (1826, 1864). Den spetsiga strålkronan förekommer under antiken och går i litteraturen under namn av Davidskrona, Eastern crown. Livrustk. 1937—39, s. 147. —
-KROPP.
1) (i sht i vitter stil; numera bl. mera tillf.) till 2 a: kropp (se kropp, sbst.1 5) som består av strålar l. utstrålande ljus l. kropp som strålar; jfr strålnings-kropp. Atterbom LÖ 2: 160 (1827). (Sv.) strålkropp .. (eng.) body of rays. Björkman (1889).
2) anat. till 3 b: kropp (se kropp, sbst.1 5 c) i ögat bakom iris i form av platt muskelring lagd i ett stort antal radierande strålformiga veck, bildad av kärlhinnan, ciliarkropp; jfr -band 2. Thorell Zool. 1: 183 (1860).
Ssg (till -kropp 2; anat.): strålkropps-muskel. muskel som utgör strålkroppen l. ingår i denna. SvD 23/5 1969, s. 11. —
(3 a δ) -KRÄFTA. veter. benämning på en från hovens läderhud utgående hornnedbrytande process, främst lokaliserad till hovens stråle l. strålfårorna, hovkräfta; jfr kräfta 5. Dannström Hering 95 (1848). —
-KVAST. kvast (se d. o. 3 d) av strålar.
1) till 2 a. Cannelin (1921). När han åter stod uppe på däcket svepte strålkvasten från Santoñas fyr över havet. Mörne DestJemen 205 (1937).
2) (tillf.) till 2 c α. Hennes ögon kastade långa strålqvastar, liksom diamanter i skugga. Benedictsson Folkl. 143 (1887). —
(3 b) -LAMELL. (†) strålliknande lamell; särsk. om lamell i den ledande kanal som löper genom skalets kamrar o. genomborrar dessas mellanväggar hos en bläckfisk av släktet Nautilus Lin. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 197. —
(3 a β) -LAV. bot. laven Umbilicaria cylindrica (Lin.) Del. ex Duby (förr Gyrophora cylindrica (Lin.) Ach.) (som i kanten på lavbålen har talrika cilier liknande strålar); förr äv. om lavsläktet Parmelia Ach., samt om lavarna Aspicilia radiosa (Hoffm.) Poelt & Leuckert o. Arthonia radiata (Pers.) Ach. VetAH 1794, s. 191 (om Lichen radiosus, dvs. Aspicilia radiosa). Acharius Lich. 24 (1798; om Arthonia radiata). Liljeblad Fl. 623 (1816; om släktet P. Ach.). Krok o. Almquist Fl. 2: 130 (1907; om U. cylindrica). —
(2, 3, 5) -LIK. (strål- 1853 osv. stråle- 1948) lik en stråle l. strålar; särsk. till 2 a l. 3 b; i sht: som l. vars anordning l. placering liknar strålarnas (l. en stråles) från en ljuskälla, radiär, ofta ss. adv.: likt strålarna från en ljuskälla, radiärt. Arrhenius Term. 140 (1843). Alla fångarne få en gång om dagen denna vederqvickelse (att hämta frisk luft) i en gång, strållikt utgående från fängelset, och skiljd från de andra gångarne genom en hög mur. Bremer NVerld. 2: 11 (1853). Strållikt svepefoder, hvars inre blad äro längre än de yttre, strålformigt utspärrade. Dalin (1854). 2NF 21: 135 (1914). —
(3 c β) -LINJE. (†) (tänkt linje utgörande) radie. Scheutz Ritk. 62 (1832). Berlin Lrb. 137 (1890). —
-LJUS, n. (numera bl. tillf., i vitter stil)
1) till 2 a: ljus av strålar l. ljus som strålar; jfr stråla, v. I 1 a. Tholander Ordl. (1872). I bilens strålljus såg jag räckverket (på bron) dyka upp ur mörkret. Dahlin Canada 75 (1929).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr stråle 2 c α o. stråla, v. I 2 a). Ett flor af svårmod skymde de sköna ögonens strålljus. Crusenstolpe Tess. 1: 39 (1847). —
(2 a) -LJUS, adj. som är ljus av strålar l. ljus som en stråle l. strålande ljus; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr stråle 2 c o. stråla, v. I 1 a, 2). Se, af .. (blommorna) kring glesa lockar / Hur en strålljus krona står! Böttiger 1: 290 (1856). Fast du lät från din himmel, / drott i strålljusa borgen: / ende Sonen som menniska / sänkas neder till jorden. Lönnberg Kåre 261 (1887). Det är inte ett hänfört, självförglömmande offer för en strålljus idé. Koch Arb. 154 (1912). Blott ur natten strålljus morgon födes. Runeberg Bröd. 84 (1931). —
-LÖS, adj.2 (adj.1 se sp. 12908).
1) till 2 a: som saknar strålar, utan strålar. (När solen) i uppgångstimmen är höljd af skiftande fläckar, / Eller med strållös glob halfklar framskymtar ur molnet, / Må du befara regn. Adlerbeth Buc. 67 (1807).
2) till 3; särsk. (bot., numera föga br.) till 3 a β: som saknar strålblommor. Nyman VäxtNatH 1: 7 (1867). —
(3 a) -MONSTRANS. konst. o. relig. (under renässans- o. barocktiden vanlig) monstrans formad som en lysande skiva med strålar; jfr sol-monstrans. Barocken .. skapar strål- och solmonstransen. Stenberg KyrkSkrud 204 (1950). —
(5, 6) -MUNSTYCKE. munstycke (se d. o. 3) varigenom stråle strömmar l. pressas ut. Ahlström Eldsl. Ann. s. 24 (1879). —
(4) -MUSKEL. (†) muskel i underarmen nära strålbenet, vilken är en av handens böjare utåt. Schützercrantz Walter 24 (1801). Schulthess (1885). —
(5, 6) -MYNNING. (†) mynning på strålrör (varigenom vattenstrålar sprutas ut). Aken Eldsl. 56 (1797). —
(3 b) -NERV. (†) om var o. en av de strålformigt från vingfästet utgående nerverna på fågelvinge; anträffat bl. i pl. Marklin Illiger 283 (1818). —
(3 b) -NERVIG. (numera föga br.) bot. om bladnerver utgående strålformigt från bladets bas. BotN 1891, s. 166. Strålnerviga stipler. Därs. 1930, s. 337. —
(2 a, a β) -OMGJUTEN~020, p. adj. (i vitter stil) omgjuten (se omgjuta 1 b) av strålar. PoetK 1813, Suppl. s. 262. —
(2 a β) -OMKRANSAD~020, p. adj. (i vitter stil) omkransad (se omkransa 2) av strålar. Atterbom SDikt. 1: 92 (1837). —
(2 a β, 3 a) -ORNAMENT. konst. ornament (se d. o. 2) i form av strålar. Stråle RörstrH Bil. 68 (1879). —
(4) -PIPA. (numera bl. tillf.) anat. pipan (se pipa, sbst.1 7 a) på strålbenet. Den twehöfde armmusklen .. har twänne hufwuden, som taga sin början gemensamt ifrån strålpipans knölighet. Schützercrantz Walter 20 (1801). —
(5) -PISS. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (tunt o. vattenaktigt) piss (se d. o. 1) som rinner länge i en lång smal stråle; äv. om den hästsjukdom som kännetecknas av sådan urin. Om Lutterstall, Klarstallning, Kallpisz eller Strålpisz. Är et starkt flytande af en tunn wattenagtig och mycket skarp urin, som i mängd går ifrån hästen. Florman Abildgaard 39 (1792). Dens. Hushållsdj. 117 (1834). —
(2 b, 5) -PISTOL. pistol för avfyrande av strålar i stället för konventionella skott; särsk. om pistol i tecknad serie o. d., varmed (dödsbringande) stråle avfyras. TSvLärov. 1941, s. 387. Håller .. de tecknade seriernas dödsbringande strålpistol (på) att bli verklighet? SvD 8/12 1976, s. 3. —
(2 a) -PROTUBERANS. (numera bl. föga br.) astron. protuberans (se d. o. 2) som stiger i lodrät l. sned riktning från solens yta o. utbreder sig som ett knippe av strålar. Nathorst JordH 99 (1888). —
-PUNKT.
1) (numera föga br.) till 2 a, b: punkt (se d. o. 7) varifrån strålar l. strålning utgår l. vari strålar sammanlöper. Nordforss (1805). Strålpunkt .. (dvs.) Punkt hvarifrån strålar utgå, strålande punkt. Äfv. Punkt där strålar sammanlöpa; elj(est) Brännpunkt, fokus. Weste FörslSAOB (c. 1817). WoH (1904).
2) till 3: punkt varifrån ngt radiellt utstrålar. Strålpunkten av en spindelväv, vari en hycklande liten spindel med sitt kors på ryggen lurade på byte. Ossiannilsson Hav. 162 (1910). —
(3 a δ) -PUTA. veter. puta (se puta, sbst.3 2 a) i hästhov under strålen. Wrangel HbHästv. 783 (1886). —
-REGN. (strål- 1814 osv. stråle- 1881) (i vitter stil) regn (se d. o. 2) av strålar.
-RIK. (strål- 1844 osv. stråle- 1875—1948) (i vitter stil)
1) till 2 a: rik på strålar l. strålande ljus l. (rikt) strålande. Solens klot, som glödhet brann i strålrik glans. Palmblad Aisch. 375 (1845). Att pryda denna högtid (dvs. ett fredsslut) hämmar solen / Sitt stolta lopp och leker alchymist, / Förwandlande med herrskarögats flamma / Den magra jordens klump till strålrikt guld. Hagberg Shaksp. 2: 274 (1847).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr stråle 2 c): strålande, strålande skön o. d.; särsk. om blick. SthmFig. 1845, s. 3 (1844; om sånger). Sände, sände (du, Maria,) / Du gudalika, / Du strålerika, / En blick ned till min sällhet utan ände! Rydberg Faust 290 (1875, 1878). VLitt. 2: 407 (1902; om blick). —
-RING. (strål- 1815 osv. stråle- 1880) (i sht i vitter stil)
a) till 2 a; jfr ring, sbst.1 7 m. En strålring tycktes solen båda — / Men ack, hur trögt hon skred! CVAStrandberg 3: 326 (1853). När midsommarsol / Sin strålring kring fjällen slog. Sätherberg Blomsterk. 41 (1879).
b) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av a (jfr stråle 2 a β): strålgloria; jfr -krans 2. Kring pannan en strålring af ljungeld han har. PoetK 1815, 1: 85. Häpen Maria stannar och ropar: ”Jag ser en strålring omkring barnets hår!” Almqvist Törnr. 2: 185 (1849). Inom en strålring, hvari ofvan till höger är en sol, står (på myntets framsida) en man, som emot solen i högra handen håller en tänd fackla. 2VittAH 24: 394 (1864). Den, som nalkas stråleringen / Af de lösta lockar, får / Ett magnetiskt tryck, som ingen, / Så det säges, emotstår. Wirsén NDikt. 260 (1880); jfr ring, sbst.1 3 f.
2) till 2 b: ring (se ring, sbst.1 3) l. ringformig yta åstadkommen av strålar. (Han) lades upp på ett (operations)bord under en strålring av skarpt, vitt ljus. Siwertz JoDr. 98 (1928).
Ssg (till -ring 1 b): strålrings-brakteat. (i sht i fackspr.) brakteat försedd med strålring. Fornv. 1932, s. 69. —
(3 (a,) b) -RIZOPOD. (†) rizopod tillhörande ordningen Radiolaria, som har ett ofta strålformigt skelett, radiolarie; jfr -djur. Radiolarier eller Strål-Rhizopoder. Thorell Zool. 2: 480 (1865). Schulthess (1885). —
(3 b β) -ROT. i ä. zoologisk terminologi: rot (se rot, sbst.1 4 a) av stråle. SkandFisk. 215 (1857). —
(5, 6) -RÖR. rör (se rör, sbst.3 3) varigenom stråle sprutas (ofta ss. avslutning på slang på vattenspruta o. dyl. l. på eldkastare). Aken Eldsl. 48 (1797). Trädgårdssprutor .. Den person, som utför besprutningen, har .. (gm att sprutan bäres på ryggen) båda händerna fria under arbetet, så att han med den ena kan föra strålröret och (osv.). HufvudkatalSonesson 1920, 5: 98. Strålröret placeras lämpligen (vid laddning av eldkastare) över skyttens knä. InfRegl. 1945, 1: 189. TNCPubl. 77: 54 (1983).
(3 a δ) -RÖTA. (numera mindre br.) veter. röta (se röta, sbst.1 1 e) i strålen (numera vanl. beskriven ss. en sönderfallsprocess i hovhornet orsakad av förruttnelsebakterier). Florman Abildgaard 91 (1792). SAOL (1973). —
(2, 5) -SAMLARE. anordning för att samla strålar; i sht tekn. till 5: tillsats till vattenledningskran; jfr samlare 1 c. SAOL (1900). Strålsamlare. N:r 650. 13 mm. af metall, polerade. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 261. —
-SKEN. (strål- 1795 osv. stråle- 1881—1902) (i vitter stil)
1) till 2 a: sken (se sken, sbst.1 1) av strålar l. strålande sken. Strålsken .. Strålande sken. Weste FörslSAOB (c. 1817). Undan för undan slocknar strålskenet över vägen ut till Folkets park. Aurell Skill. 18 (1943).
2) till 2 a β: strålgloria. Holmberg 1: 161 (1795). Nu ser jag dem (som burit korsets tyngd) i ära / Framträda utan men / Och kring sin panna bära / Ett gyllne strålesken. Risberg TemplFörg. 54 (1902).
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr stråle 2 c). Det häftiga strålskenet från en skön människa kände jag i dag. Ekelund TyUts. 91 (1913). —
-SKIMMER.
1) (i vitter stil) till 2 a: skimmer (se d. o. 1) av strålar l. strålande skimmer. Ling As. 6 (1833).
2) (†) till 3 b: trådig o. fibrös art av glimmer (med smala långa strålar); jfr skimmer 2. Strål-Skimmer .. Har smala och långsliggande spetsiga skimmer particlar, hvarutaf sten ser snarare trådig och fibreus ut, än fjällig. Wallerius Min. 131 (1747). Strålskimmer är det samma som det svarta Hornblendet, eller en svart litet på grönt stötande hornbergsart, af vid pass 13 procents rödbräckt järns halt. Garney Masmäst. 179 (1791). Weste FörslSAOB (c. 1817). —
(2 c) -SKRUD. (strål- c. 1870. stråle- 1880) (i vitter stil, föga br.) skrud (se d. o. d) av strålar. Scholander I. 1: 86 (c. 1870). Qvanten Dikt. 282 (1880). —
(3 a γ) -SKURA. (numera föga br.) herald. på vapensköld: skura (se skura, sbst.4 2) som bildar stråle. Uggla Herald. 46 (1746). Strålskura, (dvs.) hvardera af de från kanten af en Vapensköld gående Skurorne med dubbla linier, slutande sig i en spets i form af raka eller bugtiga Strålar. Wetterstedt HeraldOrdl. (c. 1847). —
(3 b) -SKÖLDPADDA~020. (numera mindre br.) sköldpaddan Testudo radiata Shaw (vars ryggsköld är mönstrad med från sköldplattornas mitt utgående gulröda radiära linjer l. strålar). DN 11/8 1892, s. 2. DjurVärld 7: 301 (1962). —
(3 b) -SKÖRL. (†) turmalin bestående av (glasliknande halvgenomskinliga) strålformiga kristaller (liknande långa fjädrar l. parallella grova trådar), ädel turmalin. VetAH 1754, s. 290. Dalin (1854). —
(2, 3, 5, 6) -SLAG. slag (se slag, sbst.2 1) av strålar (l. stråle); särsk. till 2 b. Ramstedt o. Gleditsch 25 (1917). —
-SOL.
1) konst. till 2 a β: figur i form av en sol omgiven av strålar ss. en gloria. (I moskén) stod på en stenpiedestal ”Kristi vagga”, huggen i ett vackert marmorblock .. och öfver hufvudet, såsom jag tyckte, en strålsol. Wallin Bref 96 (1847). Mässhake (från 1700-talet) av svart, skuren sammet .. å bröststycket strålsol i påsydda linneband och broderi. Västerb. 1933, s. 69 (1928). Karlson StåtVard. 493 (1945).
2) (tillf.) till 2 a, 2 a β, i fyrverkeri: ljuseffekt som liknar en sol omgiven av strålar. Ett praktfullt fyrverkeri .. (vid vilket) man fick skåda åtskilliga glänsande saker, såsom en påfågelstjert, strålsolar. AB 1890, nr 281, s. 2. —
-SPETS. spets på stråle. särsk.
1) herald. till 3 a γ. Tre franska liljor och två gånger sju strålspetsar belagda med guld utgöra gloria (kring Kristi huvud på en relief från 1500-talet). Fornv. 1926, s. 379.
2) zool. särsk.
(5) -SPRIDARE. mekanisk anordning l. apparat som sprider o. finfördelar stråle; jfr spridare I 1 b. Ahlström Eldsl. 258 (1879). —
(2, 5) -SPRIDNING. spridning (se sprida V) av stråle l. strålar; särsk. (fys. o. opt.) till 2: spridning (se sprida V 4 c) av stråle l. strålar; äv. i bildl. anv. VetAH 1760, s. 117. Genom den yttersta Dom .. massan af de förr sprittande och arbetande Ideerna .. får, uppträder ett slags nytt Lif .. som eger sin färgfägring och strålspridning äfven det. Almqvist Brev 65 (1825). Lindroth SvLärdH 3: 352 (1978). —
-STEN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 12910). [jfr t. strahlstein (i bet. 2)]
1) (i skildring av ä. förh.) till 2 a α: om kilformig sten, som enl. folktron tillkommit gm blixten o. är orsak till åskans dödande verkan. Rinman 2: 1002 (1789).
2) mineral. till 3 b: till amfibolgruppen (l. hornbländegruppen) hörande mineral med strålformigt utbildade kristaller, aktinolit; amfibolasbest; förr äv. allmännare, om olika strålformigt kristalliserande amfibolmineral, särsk. ss. gemensam beteckning för de närstående mineralen aktinolit o. tremolit. Hisinger PVetA 1811, s. 19 (om aktinolit). Strålsten. Ett mineral, hörande till det stora silikatslägtet Amfibol. KonvLex. (1864). Strålsten (aktinolit, tremolit) är utbildad i långa, ofta trådformigt utdragna kristaller med tydlig amfibolspjälkbarhet. Frosterus Min. 42 (1917). En stänglig hornbländeart är strålsten, som .. kan bli trådig och utgör hornbländeasbest, med samma användning som serpentinasbest. Starck Kemi 144 (1931). Hadding Geol. 130 (1954). särsk. (†) i uttr. kornig strålsten, pargasit. VetAH 1816, s. 162.
-asbest. (numera föga br.) mineral. om hornblände med speciellt tunna trådiga kristaller l. aggregat, amfibolasbest (förr äv. klassificerad som tremolit, tremolitasbest). Frosterus Min. 42 (1917). Gertz o. Grönwall Min. 39 (1923).
-STJÄRNA.
1) till 2 a, 2 a β, i fyrverkeri; jfr stjärna, sbst.1 2 n, o. -sol 2. RiktprislHanssonPyrotekn. 1968, s. 3.
2) konst. till 3 a; jfr stjärna, sbst.1 2, o. -sol 1. Den gamle prästen stod uppe under strålstjärnan (över predikstolen) och läste välsignelsen. Blomberg Överg. 208 (1915). —
(2 b) -STUDSNING. (†) återkastande l. reflektering av ljusstrålar. Om Strålstudsningen .. i allmänhet och mot platta speglar i synnerhet. De Rogier Euler 1: 149 (1786).
-STYCKE.
1) (†) till 3 b, på praktsele för flerspann: (på hästens rygg bakom däckeln placerad, dekorerad) rund platta från vilken bärremmarna till bl. a. selens sidoremmar utstrålar. Redh och Åketygh .. Sölffuer .. Strålstycken 4. StallRSthm 1579, s. 13.
2) (†) till 5, 6, om strålrör (ss. del l. avslutning av brandslang). Til Slangen för desse (brand)Sprutor .. (görs) 5 a 6 quarters långa .. koppar-Cylindrar .. Strålstycket af lika längd med nämnde Cylindrar, är spetsigt, men Munstyckena .. äro 6 a 7 tum långa. Aken Eldsl. 55 (1797). —
(3 b) -SVAMP.
1) bot. svamp l. mikroorganism av gruppen Actinomycetes, i sht (o. urspr.) om Actinomyces bovis Harz (vars mycelietrådar är radiellt arrangerade). Juhlin-Dannfelt 380 (1886). Kjerrulf Köttf. 16 (1895; om A. bovis). Strålsvamparna (Actinomycetes), som inta en mellanställning mellan bakterier och svampar, kunna framkalla potatisskorv .. samt svårartade infektionssjukdomar hos människor och vissa djur. Östergren (1948).
2) i uttr. rosens strålsvamp, Actinonema rosae (Lib.) Fr., ett konidiestadium till skålsvampen Diplocarpon rosae Wolf (som förekommer på bladen av odlade rosor o. vars ytligt sittande mycel breder ut sig stjärnformigt på grund av radiärt växande hyfer). Actinonema rosæ (Rosens strålsvamp): på rödbruna fläckar å levande blad av odlade Rosaarter. Krok o. Almquist Fl. 2: 190 (1932).
3) i sht med. o. veter. av strålsvamp orsakad sjukdom l. svulst, strålsvampsjuka. Kjerrulf Köttbesigtn. 86 (1896). Vid strålsvamp upphostas ofta de ofvannämnda (korn)grynen, i hvilka man då finner svampen. Wretlind Läk. 7: 113 (1899). Strålsvamp hos nötkreatur påstås icke kunna övergå på ladugårdsarbetare. Wirgin Häls. 2: 233 (1931). Hylin Munn. 2: 86 (1933).
Ssgr (till -svamp 1; i sht med. o. veter.): strålsvamp-sjuka. sjuka (se sjuka, sbst.1 1) orsakad av strålsvamp. Juhlin-Dannfelt (1886).
(2 b) -TALARE. (†) om radiofon l. fotofon medelst vilken ljudet fortplantas gm (ljus)vibrationer. LfF 1885, s. 190. —
(5) -TRYCK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 12910). tekn. tryck varmed en fri vattenstråle med viss hastighet träffar stillastående plan yta. Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 337 (1949). —
(5) -TURBIN. (numera bl. tillf.) turbin som drivs gm att skovlarna på skovelhjulen träffas av en (vatten)stråle. JernkA 1876, s. 365.
(2 a) -VAGN. (i vitter stil) jfr sol-vagn 1. Än öfver vågen / Står Phoebi strålvagn högt på himlabågen. Atterbom SDikt. 1: 227 (1837). När sin strålwagn morgonsolen lyfter / Utöfwer denna horizontens brädd. Hagberg Shaksp. 5: 105 (1848). —
-VALV.
1) (i vitter stil) till 2 a: strålande (himla)valv. Ur dem (dvs. vågorna) gick ett töcken, ur den (dvs. skyn) gingo lågor. / Ett strålhvalf, en hägring, mot himmelens bryn, / då uppstod. Ling As. 558 (1833). Ser du mot höjden upp, där sträcker skyn / Sitt vida strålhvalf. Edgren Dikt. 3 (1884).
2) byggn. till 3 b α: valv med från ett centralstöd utstrålande valvribbor. Sydow Lübke 357 (1868). —
(3 b) -VECK. litet smalt (radiellt utgående) veck, i sht om veck på klädesplagg; äv. (tillf.) om små rynkor kring ögonen. BVT 1928, nr 10, s. 42. (Han) Ler bara med ögonen liksom djuren, med de fina strålvecken kring ögonen. Lundkvist Vindingev. 129 (1956).
Avledn.: strålveckig, adj. som har strålveck; särsk. (†) om blad: som har från basen till bräddarna solfjäderformigt gående veck. Hartman Bot. 45 (1843). —
-VIS. (strål- 1845 osv. stråle- 1719—1738)
I. adv. till 2, 3, 5: stråle för stråle l. i strålar; särsk.
1) (i sht i vitter stil) särsk. till 2 a. Strålvis .. Strålformigt. Dalin (1854). Ett ljus ur mörkret långsamt, strålvis gjutet. Gyllander Rytm. 45 (1925); jfr 4.
2) (numera föga br.) till 2 c. The Odalsanningar, som then äwiga sannings-solen, Gud sielf, strålewis vti wåra siälar inkastat. Rydelius Förn. 51 (1719, 1737).
3) (numera föga br.) till 3 b. Ganglia semilunaria sända .. ut trådar, som medt för sista ryggkotans förening med första ländkotan giöra plexum solarem, hwilket strålewis sänder trådar åt diaphragma, mesocolon och mesenterium. Rosenstein Comp. 217 (1738). Arrhenius Bot. 160 (1845).
4) till 5, särsk. i bild. I månader hade kastanjen och lönnen stått som stora springbrunnar och låtit kvastar av löv strålvis rinna ut och spela i allehanda figurer. Brunner SvVill. 168 (1987).
II. adj. (numera föga br.) särsk. till 3 a β, om korgblommig växt: som har blomkorg med rörformiga blommor i mitten omgivna av en krans av strålblommor. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 51. —
-VÄG.
1) (i vitter stil) till 2 a; särsk. i bildl. anv.: ”väg” av (sol- l. mån)strålar. Den strålwäg som går genom det mörka rummet. LfF 1871, s. 191. Och när månen en spång öfver böljorna slår / af sitt speglade glitter från strand och till strand, / skall du skönja i drömmar den strålväg, som går / till det eviga hän från förgängelsens land. Rydberg Dikt. 1: 108 (1882). Globen 1943, s. 19.
2) (i vitter stil) till 2 c. ”Statt upp!” så qvad re'n han, hvars sång sig banar / Från bröst till bröst en strålväg, varm och skär; / Din Rhigas, din martyr. Atterbom SDikt. 2: 117 (1838). Östergren NDikt. 59 (1879). —
(3 a δ) -ÅDER. (†) om blodåder i hästens hov vari man i ä. tid slog åder vid sjukdom i strålen. IErici Colerus 2: 360 (c. 1645). —
(6) -ÖPPNING. (†) öppning på strålrör, munstycksöppning. Den största strålhöjden har man vunnit, genom att anbringa strålöppningen i ett tunnt metallbleck. Ahlström Eldsl. 298 (1879).
B: (3 b) STRÅLA-FLASKA. (strål- 1919—1925. stråla- 1910 osv.) (i fackspr.) brännvinsflaska som är hopknipen på mitten så att kärlet delas upp i ett l. flera smala rör, kluckplunta. Fatab. 1910, s. 161.
C (i allm. till 2 a, i vitter stil): STRÅLE-ARMAR, pl. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., om solens strålar. Hennes (dvs. solens) kärlek / Som vill oss än med stråle-armar famna. Atterbom LÖ 2: 10 (1827). —
-DRÄKT. dräkt (se d. o. II 2 b) av strålar. I den klara nattens timma / Tindra stjernor i det blå, / Stilla genom luften simma / Dessa silfverliljor små; / Tycka sig så sköna vara / I sin ljusa stråledrägt. Öman LyrBl. 1: 74 (1857). —
-ELD, -FLOD, -FULL, -GLANS, -GLITTER, -KLOT, -KNIPPE, -KRANS, se A. —
-LEK. lek (se lek, sbst. 1) med strålar. Du gläds åt solens strålelek / på fönsterrutan klara. Jansson o. Vennberg Dikt. 31 (1920). —
-LIK, -REGN, -RIK, -RING, -SKEN, -SKRUD, se A. —
-STIG. jfr strål-väg 1. Se dock, se dock hur aftonskenet / blir till en strålestig! Granqvist Hav. 11 (1935). —
(2 c) -SVAR. svar givet gm strålar (i öga). Blåa ögons strålesvar / utan ord sitt budskap bar. Vinterg. 1894, s. 14. —
-VIS, se A.
Avledn.: STRÅLA, v., se d. o. —
STRÅLAKTIG, adj. (†) till 3 b: som visar likhet med l. erinrar om l. utgör stråle; äv. ss. adv.: likt en stråle. Linc. (1640; under pinnatus). Is-ströming .. är stor och benhwaszer .. går tunt eller strålachtigt, dock feter och tiocker i ryggen. Broman Glys. 3: 639 (c. 1740). Strålaktig Orsten .. finnes nog i åkrarne i Väster-Gyllen. Wallerius Min. 63 (1747). Ametisten är en Ädelsten, flersidig, tärningelik eller strålaktig af wiolet färg. Fischerström 1: 94 (1779). —
STRÅLIG, adj.
1) (numera i sht i vitter stil) till 2 a: som utsänder l. reflekterar strålar; äv.: som (klart o. lysande) återkastar flera av prismats olika (färg)strålar. Lind (1749). Ur skuggornas natt en blänkande stjerna, / Sänkt från skyn, bröt fram, och en strålig strimma den följde. Adlerbeth Æn. 50 (1804). Med Klubba, Tigerhud och strålig sköld beväpnad, / På vilda hafvens rymd Orion trolöst ser. JGOxenstierna 1: 97 (1805). Då såg han lysa / I molnen öfver sig en strålig båge, / Sjuhvarfvigt skiftande med ljusa färger. Dens. 4: 417 (1815). I tusen år så byggde de med omotståndlig tro, / Och så blef Vintergatan byggd, en strålig stjernebro. Topelius Ljungbl. 56 (1852, 1860). Scholander I. 1: 20 (c. 1870; om kristall). Stora stjernor / spricka ut i / strålig darrning. Hansson Nott. 33 (1885). Solen står strålig i söder. Jönsson SkånSomr. 218 (1932, 1935). SAOL (1986). jfr röd-, sol-strålig. särsk.
a) om ljus: strålande, klart o. skinande. I stråligt / Aurorafärgadt ljus. Stagnelius (SVS) 2: 315 (1821). På jättestengel stod, i strålig eldglans, / En underblomma. Atterbom LÖ 1: 80 (1824). Se, der kommer klar en bölja / Med en strimma stråligt ljus. Reuter Dikt. 98 (1884).
b) om himmel l. kväll l. luft o. d.: strålande, klar o. skinande; äv. ss. adv.; äv. i bild. Ur sin gråa mantel träder / Den nya dagen strålig ut / Liksom ett barn i söndagskläder. CVAStrandberg 3: 232 (1854). (Ljuset) framfor genom mörk och dyster luft / Kretsformigt i en strålig sky. Öman Milton 200 (1862). Septemberluft och septemberdag, / Din himmel är stråligt blå. Karlfeldt UngdD 56 (1886). Dina ögon (ha) glans af strålig stjärnekväll. Lundberg Dikt. 9 (1900). Där byggde tanken i strålig luft / sitt blå Elysium, och där tände / hjärtat sin flammande offergärd. Bergman TrAllt 211 (1931). I de stråliga eftermiddagstimmarna, innan solen snabbsjunker bakom Själlands .. kust. Jönsson ÄnSjung. 160 (1945, 1954).
c) om gloria (jfr stråle 2 a β): som är försedd med strålar. När man målar et Helgon .. och man vil göra en liten Gloria (en strålig ljusnad) omkring figurens hufvud, bör man på det stället anlägga färgen tunnare. Miniatursk. 19 (1784). Det ljusnar. Sommardagens härold / Lyfter strålig hjessa öfver Hogland. Oscar II I. 1: 37 (1858, 1885).
d) om blick (jfr stråle 2 c α o. stråla, v. I 2 a): full av strålglans, strålande; äv. om glans hos blick; äv. ss. adv. Djerft .. (flickorna) oss (dvs. oss ynglingar) efterspana / Med strålig blick kring fältens bana, / Till fejder de oss mana. Stagnelius (SVS) 1: 323 (c. 1815). De stråliga, talande (hund)ögon, / Som in i hans egna se, / Komma hans bleka anlet / Vemodsfullt att le. Bååth GrStig. 60 (1889). Den största ädelsten / Vart blek, dess glans förgick, / Inför det stråligt blåa sken, / Som lyste ur din blick. Edelfelt Dikt. 31 (1923).
2) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av 1; jfr stråle 2 c o. stråla, v. I 3; särsk. motsv. stråle 2 c β. En blidkad guda-magt sig ned til jorden sänkte, / Som bars uppå en sky der tusen stjernor blänkte; / Kring detta ljusblå moln en strålig mantel flöt, / Som mot vår dunkla jord saphirens färgor bröt. Creutz Vitt. 38 (1761). Huru olik är icke den Z., som en gång .. lät sin fega, dårliga fruktan för framtida skuggor förbittra den stråliga glädjekalk som det närvarande räckte. Topelius Dagb. 2: 121 (1835). Låt mig i fenstret blott se in i din (dvs. julens) stråliga fröjd! Ingelman 101 (1838, 1843). Den man, som dygden främst söker, hvars synder boten plånat ut, / I strålig luftgestalt stiger han genast upp till paradis. Bergstedt Öfv. 92 (1845). Romarärans stråliga dag var ändad. Dufva Sulitelm. 33 (1865). Är det barndomshemmets fé, som en strålig hälsning skickar? Vetterlund Gråbergsl. 18 (1909); jfr 1 d. Medan stjärnan blänker, / levande och ung i strålig kraft. Sjöberg 3FridaB 46 (c. 1924). jfr sol-strålig.
a) motsv. stråle 3 a: försedd med strålar. (Man kan) räkna denna (bestämda) sten bland gästens arter. Et .. skäl dertil är, at samma sten med vitriol olja skjuter små coniska stråliga kupor, liknande radierne i regulus antimonii stellatus. SvMerc. V. 1: 212 (1759). Fläckarne (hos en viss svampart är) olikformige, svarta .. i kanten strålige. VetAH 1817, s. 248. Dalin (1854). jfr fem-, mång-, röd-, sju-strålig. särsk. (†) till 3 a β, om blomkrona: försedd med kantblommor. Möller PrincBot. 18 (1755). Den yttre kanten med långa blomblad, lika tungor, wid kronorne, (kallas) Radius, stråle, samt hela Blom-kronan, radiata, strålig, t. e. på Ringblomma. Brander NatH 51 (1785). Weste FörslSAOB (c. 1817). jfr få-strålig.
b) motsv. stråle 3 b: som har (radiellt utgående) strålar l. piggar l. borst l. dyl.; äv. (i sht i fackspr.): som har l. är sammansatt av l. utgörs av nålformiga l. smalt spolformiga enheter l. beståndsdelar; nålformig, trådformig (se särsk. α); äv. ss. adv. Linné Öl. 37 (1745); jfr stråle 3 b γ. Stammen, Truncus, Corpus (hos maskar är) .. til skapnad och utseende .. Strålig, Radiatum. Retzius Djurr. 190 (1772). Cederborgh OT 1: 12 (1810: tunn strålig is). Der och hvar .. i synnerhet närmast marken, (sågs) utvittra ifrån tegelstenarna ull-likt stråliga fjun, liknande flagiga snö-crystaller. VetAH 1815, s. 186. Larfkroppen .. (sägs vara) Strålig .. radiatum, när hvarje afdelning på bakkanten har hvassa vid deras bas sammanväxta tornar. Marklin Illiger 304 (1818). (Mannens muskler) voro .. så öfver alt förvandlade uti fett, att kött trådarna, som bibehållit i någon mån sin stråliga form, voro förvandlade uti tydeliga fett trådar. Florman BrRetzius 30 (1829). Alla hufvudets ben .. (är hos vanliga knorrhanen) skråfliga, stråligt småkornade. Nilsson Fauna 4: 53 (1852). En rik blomställning, som utgöres af nästan stråligt ställda, fina grenar. TT 1898, Allm. s. 130. (Pistillens märke) kan ha många olika former, klotrund, platt, strålig, sköldformig, flikig, fransad o. s. v. 2NF 21: 949 (1914). LbKir. 2: 162 (1922; om ärrbildning). Polyporus-former .. där Bovista-liknande, vita, inuti stråligt byggda, mjuka kroppar stundom komma till utbildning. FoFl. 1947, s. 79. Östergren (1948). jfr radial-, radiär-, rost-, röd-strålig m. fl. särsk.
α) i sht mineral. (i fråga) om mineral l. annan stel massa: som förekommer i aggregat av tråd- l. nålformiga kristaller. Dædalus 1949, s. 81 (1746; om blekgul kis). Järn mättat med svafvel ger kis ofta til form tetraedisk, cubisk, octaedrisk .. eller orediga inuti stråliga klimpar. Bergman Jordkl. 1: 230 (1773). Strålblende har en hvit trådig, eller strålig vismut blifvit kallad, som består af långa spröda lameller. Rinman 2: 858 (1789). Då jernet är mjukt, visa .. (provstängerna) et brott af groft gry, grå färg, utan inblandning af hvitt, samt äro til texturen stjernige eller strålige och af et blankt eller skimrande utseende. KrigVAH 1837, s. 341. Det stråligt fasriga brottet af Belemnitrostrum är ej en följd af försteningen. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 187. (Sockermassan) visar .. i brottet ett mer eller mindre tjockt lager af stråligt kristallinisk struktur. UB 5: 45 (1873). Strålsten, som .. förekommer i stråliga eller bladiga partier. Rebau NatH 3: 54 (1879). Hadding Geol. 123 (1954). jfr stjärn-strålig.
β) zool. till 3 b β. Pastinacæ (har) stjert med tagg, utan strålig fena. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 283. jfr fem-, få-, mjuk-, mång-, sju-strålig.
4) (numera föga br.) till 5: strålformig (se d. o. 1). Likså en sprutad bölja spelar, / I luften som kolonner sänd, / Och från den höjd, der hon sig delar, / Blir till ett stråligt regn förvänd. JGOxenstierna 1: 10 (1772, 1805). Sig sielf hon (dvs. böljan) sönderbryter, / .. til en strålig forss. Bellman (BellmS) 5: 51 (1783).
Avledn.: strålighet, r. l. f. egenskapen att vara strålig; särsk. (i sht i fackspr.) till strålig 3 b α. Berzelius Kemi 1: 617 (1817). Den större (ren) eller mindre (oren) strålighet, som en qvantitet smält och sedan afsvalnad salpeter utvisar i brottet. Fries Krutl. 6 (1869). SAOL (1973).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content