SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1991  
STRANGURI straŋ1gɯri4, r. l. f.; best. -n l. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den lat. formen stranguria. Kempe Graanen 46 (1675). Bruno Gumm. 119 (1762).
Ordformer
(förr äv. -ie)
Etymologi
[jfr t. o. fr. strangurie, eng. strangury; av lat. stranguria, av gr. στραγγουρία, av στράγξ (gen. στραγγός, framsipprande droppe (urspr. hopsnörning l. dyl.); jfr στραγγός, droppvis flytande, hopsnörd, o. στραγγάλη, rep, snara (se STRANGULERA)), sannol. rotbesläktat med bl. a. lat. stringere (se STRINGERA) o. STRÄNG, sbst., o. gr. οὖρον, urin (se URIN)]
med. o. veter. droppvis skeende, smärtsam urinering (på grund av t. ex. blåskatarr l. urinrörsförträngning); äv. konkretare, om fall av denna åkomma; jfr KALL-PISS, URIN-STÄMMA. (Ättika är skadligt vid) frossa, podager .. tandwärk, strangurie. Linné Diet. 2: 150 (c. 1750). De straff som åtfölja okyskhets-lasten äro veneriska sjukdomar af allehanda slag, och deras fölgder: äfwen strangurier, hemorrojder (osv.). Nordenskjöld Oneir. 2: 37 (1783). Urinstämma, stranguri, (dvs.) svårighet att låta urinen, förekommer hos alla husdjur, mest hos handjur, i synnerhet hos oxar. Juhlin-Dannfelt 420 (1886). Lindskog o. Zetterberg (1981).
Ssg: STRANGURI-PLÅGA. (numera bl. mera tillf.) plåga (se plåga, sbst. 2) i samband med stranguri. Svedelius Lif 608 (1887).
Spoiler title
Spoiler content