publicerad: 1999
SVULLEN svul3en2, förr äv. SULLEN, p. adj. -nare; n. o. adv. -et.
Ordformer
(sul- 1633 (: opsulin)—1717 (: sulne, sg. best.). sull- 1587—1849. -sulld- 1624 (: wtsullden, pl. n.). -suuld- 1538 (: vpsuuldna, pl.). -suull- 1632 (: uppsuullitt, n.). swoll- 1541—1667 (: opswollit, n.). svul- (-w-) 1593 (: Vpswulne, pl.)—1872 (: uppsvulna, sg. best.). svull- (-w-) 1578 osv.)
Etymologi
[fsv. svollin, sullin, sv. dial. sullen, sollen; jfr fd. sulen (d. svullen, svollen), nor. svullen, fvn. solinn, t. geschwollen, eng. swollen; eg. p. pf. av SVÄLLA, v. (med urspr. stark böjning), med v-inskott gm analogisk påverkan från inf.- o. ipf.-stammen. — Jfr SULME, SVULLNA, v.]
1) om kropp l. kroppsdel: som har ökat i omfång på grund av ansamling av vävnadsvätska, blod l. gas (förorsakad av sjukdom, skada, gråt o. d.), uppsvälld; äv. dels om person (l. djur) (särsk. med prep.-bestämning betecknande var svullnaden är lokaliserad), dels om sår l. skada o. d. Mitt ansichte är swollet aff grååt. Job 16: 16 (Bib. 1541). Jsach Robins .. berettadhe sigh hafue besett hans skadha huroledes armen war aff heta swollen, någre håål medh een slem materia opslagne. 3SthmTb. 9: 302 (1617). Om någon är swullen i Halsen eller baak Öronen, tå må Hufwudådran vplåtas på samma sijda som wärcken och swulnaden är. Månsson Åderlåt. 56 (1642). Lucidor Hel. C 2 a (1671; om sår). Swullen strima effter slag. Juslenius 256 (1745). Han är svullen i ansigtet. Weste FörslSAOB (c. 1817). Min mor vankade omkring .. med ögonen svullna av gråt. Hildén MichajlovičNär 30 (1933). Han var sextiosex fyllda, ogift, med händer svullna och valkiga av hårt arbete. Martinson BakSvenskv. 83 (1944). Trotzig Sjukd. 127 (1972; om mun). — jfr GIFT-, RÖD-, UPP-SVULLEN m. fl.
2) (numera mindre br.) uppsvälld (på grund av vätskeabsorption); särsk. om trä(föremål) l. växt o. d. Verelius 239 (1681; om skepp). Dörren till rian var hårdt tillbommad och till det meriga svullen i nattregnet. Högberg Vred. 1: 252 (1906). Multnade gräs och mögligt ris, ⁄ svampiga svullna tuvor. Forsslund FriVärs 83 (1908). Hon drack inte kaffet, men åt skorpor, som ju inte var förbjudet, och de voro svullna av kaffe. Krusenstjerna Fatt. 1: 139 (1935).
3) i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (o. 2), om ngt som för tanken till ngt svullet; som ser svullen ut; stundom liktydigt med: tung l. svällande l. pösig. Africkanen, hvilken .. igenkännes på .. sitt runda ansigte, med de svullna läpparna, platta näsan, breda ögonen, och sitt korta ulliga hår. Gosselman Col. 2: 313 (1828). När året, svullet utaf annat ondt, / Tros gå med barn af den tyrannen kriget. Hagberg Shaksp. 3: 249 (1848). Svullna floder och därigenom orsakade långa omvägar. Hultman Guldgräfv. 75 (1910). Kastanjernas knoppar voro svullna av kölden. Siwertz JoDr. 6 (1928). Inne på gården, i ett blått ljus som tycktes sjukligt och svullet, stod portvakten. Dens. Låg. 87 (1932). SvDamtidn. 1951, nr 8, s. 35 (om fåtöljer). Molnen hängde svullna i ett lågt tak över Sjöa och vi svettades tunga och olustiga i den kvalmiga hettan. Alfvén Dotter 105 (1977). — särsk. om konstnärs l. författares stil l. uttryck(ssätt) o. d.: svulstig l. bombastisk l. överlastad o. d. Det ilskna Nitet, och det matta, / den svullna Stylen, och den platta. LBÄ 4: 17 (1797). At man .. (i boken) träffar orediga meningar, svullna uttryck, och krystade känslor är ej Öfversättarens fel. JournSvL 1798, s. 496. Upgifterna (i tidningen) .. äro väl sammansatta, om man undantager at stilen är något svullen. Därs. s. 299. En svullen och pösande prosa, späckad med latinska tirader. Hjärne DagDrabbn. 297 (i handl. fr. 1809). I allmänhet charakteriseras hans diction, af det fel, som man skulle kunna kalla coketteri; den är icke sällan svullen och öfverlastad. Hammarsköld SvVitt. 1: 306 (1818). Icke ringa konstfärdighet (lades ned) på utarbetandet af dessa guldornament, men efter vår tids smak äro de allt för slappt och svullet tecknade. Kleen Kvinn. 157 (1910). Den kände skådespelaren Abraham de Broen .. lärde sig stor och äkta stil efter ett övervunnet något svullet patos. SSiwertz i 3SAH LXXIV. 2: 85 (1966).
4) [specialfall av 3] (numera mindre br., vard.) om person: som är uppblåst i sinnet, högmodig, högfärdig, självbelåten o. d.; äv.: gemen l. elak o. d. (Lat.) Tumidus .. (Sv.) Swullen, högmodig. Ekblad 414 (1764). Den der vice-värden .. hans kona, må du tro, den är något svullen. Den djefla maran stängde oss ute i snön en natt, när vi inte betalte hyran, så att vi måste koja i Blecktornsladan. Strindberg RödaR 237 (1879). Ett sånt där svullet, pösigt, självbelåtet, förbannat krogäckel! Siwertz Låg. 189 (1932).
B: SVULLEN-GUL, adj. som är svullen o. gul. (Sparvungarnas) vidöppna, tjibbande näbbar med de svullengula mungiporna. Rosenius SvFågl. 2: 120 (1922).
Avledn.: SVULLENHET, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen att vara svullen; särsk. till 1. Tholander Ordl. (1872). Livet hade blivit fruktansvärt i Ganudos. Det framgick tillfyllest av de sexhundra tagna fångarnas elände, fullkomliga modlöshet och hemska svullenhet. Warburton Da Cunha MarkBrinn. 314 (1945).
Spoiler title
Spoiler content