SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2000  
SYFTA syf3ta2, v.1, förr äv. SIFTA, v.2 -ade. ((†) pr. sg. -er De Werve Alm. 1647, s. 5, 2RARP I. 2: 304 (1720)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med syfta ss. senare ssgsled, Lind 1: 533 (1749: påsyftelse)), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(sift- (-fft-) 16391679. sijft- 1640. syft- (z-, -fft-) c. 1633 osv. söft- (-fft-) 16651755 (: påsöftar))
Etymologi
[sv. dial. sifta, syfta, söfta, sikta, syfta; ombildning av SIKTA, v.1; övergången -kt->-ft- beror sannol. på inflytande från växlingen kt: ft i sådana ordpar som HÄKTA, v.1: HÄFTA, v., LYKTA, sbst.2: LYFTA, sbst.2; beträffande labialiseringen av i till y framför f jfr GRIFFEL: GRYFFEL. SKIKTA: SKIFTA, v.1 — Jfr SYFTE, sbst.1]
1) (†) med avs. på öga l. blick o. d.: rikta (se RIKTA, v.2 2 d); äv. om öga osv.: riktas, rikta sig (mot l. åt ngn l. ngt); om person äv. utan obj.: rikta sin blick, se, titta. Var sielf för mig lius och lychta, / Som migh föhr på rättan leed, / Ifrån mörksens vägen breed, / Effter titt lius migh lät syffta / Uthi detta nyja åhr. Renner Vitt. 292 (c. 1690). (Ull) glömde att Freja ur gullkärran lyfta, / hans ögon åt Snottra den qwicka blott syfta. Ling Gylfe 180 (1814). Örnen, som i skyn / Allena syftande mot Solens eld sin syn. JGOxenstierna 5: 324 (c. 1817). Skrymtaren, liksom den vindögde, ser åt ett håll och syftar åt ett annat. Wetterstedt ConvOrdb. 188 (1822). Låta blicken syfta / bort emot en strand! Tavaststjerna Morg. 110 (1884).
2) (†) få (ngt) inom synhåll, få (ngt) i sikte, sikta (se SIKTA, v.1 2). En Sjöman, til en syftad hamn, med håg och trängtan hastar. Nordenflycht QT 174850, s. 12.
3) i särskilt syfte (med l. utan hjälp av något instrument) inrikta blicken på visst föremål l. mot en viss riktpunkt o. hålla den fästad på detta föremål resp. i denna riktning så länge det behövs för det avsedda syftet.
a) (numera mindre br.) i fråga om bruk av skjut- l. kast- l. stötvapen o. d.: sikta (se SIKTA, v.1 3 a); äv. dels i uttr. syfta med ngt, sikta med ngt, dels med bestämning inledd av prep. l. mot (förr äv. efter l. vid l. åt) vars huvudord betecknar den l. det som ngn siktar på; äv. bildl. Schroderus Dict. 255 (c. 1635). Dhe dher pläga söfta effter wildiur. VDAkt. 1675, nr 324. Efftersåssom han war blindh, lätt han sin Son syffta på Jeppe. RannsaknAntikv. I. 1: 254 (1685). Rätt som han lägger till och syfftar wid grindstolpenn på krögaregården, så (osv.). UUKonsP 21: 46 (1695). Thet hörer mera til at träffa målet, än syffta och skiuta. Block Pest. 102 (1711). Den rätta dygden är målet, åt hvilket desz afundsjuka, med giftigaste skott, syftar. Tessin Bref 2: 148 (1754). En bonde skämde böszan för den andra .. för det han sköt en fogel, som den andre ock syfftade åt. SkrGAAkad. 15: 135 (1755). Syfta med en bössa, med en båge. Weste FörslSAOB (c. 1817). Bonden spänner sitt armborst, lägger pilen på och syftar. Nicander 2: 444 (1820). Han prövade kulans vikt i handen, syftade upprepade gånger, repeterade kaströrelsen i det han beräknade den rätta elevationen. Nilsson HistFärs 62 (1940). IllSvOrdb. (1955). — särsk. (†) i överförd anv.
α) tr., med avs. på skott l. vapen l. hugg l. slag: rikta; i fråga om hugg l. slag äv.: måtta (se MÅTTA, v.2 3); äv. bildl. En Ädel Pilt på Hästen insombnade, och lät falla sin Lantz vppå Casqueten för then samma, som näst fram för Konungen reedh, hwilket Konungen således förekom, såsom hade Lantzen blifwit syfftad vppå honom. Brask Pufendorf Hist. 199 (1680). En listig skytt, som har et rapphöns nått, / Fast hunden står med foten lyftad, / Och fast han har sin goda bössa syftad, / Är ej så säker om sit skott, / Som jag, när jag fått / Mina spår på en flicka. Envallsson Kung. 30 (1784). En hjort, hvilken han med ett väl syftadt skott träffat midt i hjertat. Leopold 5: 373 (1795, 1833). Vill du ej sluta i dag med ditt gräl? Mot hvem är det syftadt, Usling? Adlerbeth HorSat. 84 (1814). Med ett skri han lyftar / Sitt svärd emot det hugg, den grymme syftar. Kullberg Tasso 1: 60 (1860).
β) i uttr. syfta (e)mot ngn l. ngt, om vapen: vara riktad mot ngn l. ngt, peka (se d. o. 2) på ngn l. ngt. Re’n syftade hennes pil mot Dargo. Ossian 1: 90 (1794).
b) i syfte att (noggrannare, ofta medelst ett instrument) bestämma avståndet till l. belägenheten av ngt l. att få en klarare bild av ngt inrikta o. fixera blicken på ngt l. i en viss riktning‚ särsk. (i sht lantmät.) i fråga om att medelst instrument o. d. bestämma läge av punkt i terräng o. d. gm att inställa instrumentet så att dess längdlinje pekar l. sträcker sig i rak linje mot punkten, sikta (se SIKTA, v.1 3 c); stundom äv. med sakligt subj. betecknande instrument varmed sådan bestämning sker; särsk. i uttr. syfta med, förr äv. på ngt; ss. vbalsbst. -ning äv. dels konkretare, om enskild omgång av sådan bestämning, dels (förr) konkret, om syftlinje; förr äv. tr. Man bör .. altid examinera sine puncter, i det linealen lägges på Rummetz punct, uti hwilket Brädet står, och syfftar på Kyrkior, Berg, Trän eller Stenar, med hwad annat som kan på Chartan hafwa punct. Rålamb 1: 93 (1690). Iagh peylar eller syfftar på een Compass, Sohlen uti upgången N: 0: t 0. Rosenfeldt Nav. 11 (1693). När då detta Instrument hängde ledigt och stod stilla, syftade man efter den horizontala linealens kant, til at se, hvilka af de kringliggande tracter vore högre eller lägre. VetAH 1752, s. 84. Syfta vidare ifrån a till B, och drag en linie på bredet utefter syftningen. Almqvist Geom. 90 (1833). Punkters i terrängen inbördes läge kunna bestämmas genom .. enkel syftning. Zethelius Fältarb. 119 (1892). Duse, som stått .. uppe på kommandobryggan och tagit syftningar med azimutkompasserna, lade ihop sina skissböcker och packade ned sina instrument. Antarctic 2: 179 (1904). Under glidflykten syftar du mot marken över motornäsan. Söderberg PrFlygl. 1: 133 (1935). Han syftade med pennan för att få in rätt perspektiv. SvHandordb. (1966). — jfr IN-SYFTA, v.1
4) (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr 5, 6) av (1 o.) 3; om ngt sakligt; särsk.: rikta sig l. vara riktad l. sträcka sig (ngnstädes hän l. i viss riktning), peka (se d. o. 2); äv. om stig l. gata l. gång o. d.: leda (se LEDA, v.2 7), föra; förr äv. om båt: styra kosan. Låt min Stig och Gång, Dig til Pris og Heder, Syfta dit du leder. Brask Sångl. 89 (1690). Si en Julle skymtar fram, / Marjo åran lyftar, / Med sin löfbrodd, mjölk och lam / Hon åt tullen syftar. Bellman (BellmS) 1: 156 (c. 1771, 1790). I sjelfva medelpunkten (av maneten) visar sig en kretsrund och klar fläck, som är omgifven af en bred och mörk ring, med vid pass tjugu matta tvärstrek eller strålar syftande mot kroppens eller munnens medelpunkt. VetAH 1791, s. 108. Så står cypressen, lika smärt, som hög, / Och bär inom sig skaparflamman bunden, / Som till den rymd, från hvilken ned hon flög, / Med spetsig skepnad syftar opp ur lunden. Atterbom SDikt. 2: 72 (1812, 1838). Men till hvilket mål denna gata egentligen syftar kände jag icke. Rydberg RomD 144 (1874, 1877). De vilda renarnas spår syftade mot öster, deras väg stod upptrampad och bred i den lösa snön. Hemberg Kola 224 (1902).
5) i bildl. anv. av (1 o.) 3 (jfr 4, 6); i fråga om inriktning av vilja l. strävan l. intresse l. målsättning o. d. att åstadkomma l. vinna l. uppnå l. främja l. utföra ngt; särsk. dels: ha till syftemål, ha som målsättning, ha i sinnet, avse (se d. o. II 2 a), åsyfta, dels: eftersträva, dels: sikta (se SIKTA, v.1 4); med saksubj. äv.: peka, luta; utom i särsk. förb. numera bl. dels med obj. bestående av inf. (med l. utan infinitivmärke), dels med bestämning bestående av prepositionsuttr. (se b) l. adverbial (ofta med efterföljande inf., förr äv. att-sats) betecknande riktningen av en handling l. strävan l. ett syfte l. grad av ngns målsättning l. strävan l. syfte (särsk.: i p. pr., i uttr. l. så syftande, så l. så målinriktad, så l. så målmedveten). Thernäst skall Salvius granneligen observera actiones och consilia ther i (nedersachsiska) creissen och ahngräntzande länder, hvar the hän syffta. AOxenstierna 8: 136 (1633). Våre consilia borde mäst därhän syffta, att medlen kunde richtigt uttgå till krigzfolckedz underholdh. RP 6: 217 (1636). Som .. R(ikets) St(änder) anse .. czarens förledande tilbud mera syffta riket at ofreda än at bringa den utfäste guarantien .. til fulbordan ock värkställighet (osv.). 2RA 1: 128 (1720). Jag märker hvart, hvartut el. hvartåt han syftar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Älskade tyder du så min mening? Jag har väl ej påstått / Något, som syftar ditåt. Runeberg (SVS) 3: 30 (1827). (På 1600-talet) ansågo de, som syftade och verkade framåt, dertill icke nödvändigt höra att det gamla .. skulle förstöras, innan det nya var färdigt att sättas i stället. Franzén Minnest. 3: 306 (1837). I sjelfwa werket äro alla fiskar roffiskar .. och alla deras rörelser syfta derhän, att anfalla de mindre eller undvika de störres anfall. Holmström Ström NatLb. 3: 133 (1852). Gatorna borde skära varandra under räta vinklar. I samma riktning syftade bestämmelserna i den första stadsplan, som upprättades för (Trelleborg). SvGeogrÅb. 1934, s. 71. Det är detta behov (dvs. att få alla områden inom matlagningskonsten behandlade) Stora Kokboken syftar att fylla. StKokb. 3 (1940). Emellertid syftade jag högre än till att blott ge lektioner. Horn ResLiv. 90 (1944). En längre syftande politik. Wigforss Minn. 2: 216 (1951). — jfr HÄN-, PÅ-, Å-SYFTA o. VITT-SYFTANDE. — särsk.
a) (†) med sakobj.: vara inriktad på, åsyfta; äv.: inrikta; äv. i uttr. syfta därhän att, luta åt att, vara böjd att tro att. (Lantmarskalken) Tackadhe Allmoghen .. lofwadhe och försäkradhe them, att där hän siffta sine rådh och anslagh till Riksens wälfärdh och Allmoghens rätt och befordran. RARP 7: 56 (1660). Fördhenskull syffta dhe mäste Physici .. därhän, at dhe mångfaldige Horn, som äre långe, spetzige .. och mycket tienlige emoot Förgifft, doch icke äre aff ett sådant Eenhorn som Plinius och andre beskrifwa. RelCur. 83 (1682). Såsom iagh .. söfftat dhet ändamåhl att iagh min K. Fädernes-bygd medh tijden på något sätt kunne betiäna. VDAkt. 1692, nr 299. Vapnens Gudinna (går) / At .. nya strålar vinna, / Hvarmed hon dödligt såra skal / Den Afund, som fördold har syftat hennes fall. GFGyllenborg Bält 288 (1785).
b) följt av prep.-uttr.
α) (numera föga br.) i uttr. syfta efter ngt, åsyfta l. åstunda ngt, eftertrakta; äv. (med klandrande bibet.): fika efter ngt. RP 8: 29 (1640). Att dygden är thet måhl thee söffta efter. ReflStormakt 58 (1665). (Israeliternas) Döttrar och Boskap war det, hwarefter de syftade. Lagerström Bunyan 1: 156 (1727). Krigsbussar, hvilkas höga mod ej syftar efter annat, än att undervisa och vänja sina gelikar vid öfvervåld och förstöring. Crusenstolpe Tess. 4: 144 (1849). — jfr EFTERSYFTA. — särsk. (†) i uttr. syfta efter livet, eftertrakta att bringa om livet. Hwarest är större fahra än i krijg, ther stundelige syftas efter lifwet? Isogæus Segersk. 708 (c. 1700).
β) (numera bl. mera tillf.) i uttr. syfta mot ngt, inrikta sin strävan mot ngt; tendera mot ngt, gå i riktning mot ngt. Mitt sinne syftar mot ett högre mål. Hagberg Shaksp. 5: 88 (1848). Ett konstruktionssätt, som syftar mot .. gotik. Hahr ArkitH 241 (1902). Brukspatronen .. bars till hela sitt väsen av en svenskhet, som syftade mot det gamlas bevarande. OoB 1931, s. 439.
γ) i uttr. syfta på ngt, åsyfta l. avse l. ha tillämpning på l. eftersträva l. sikta l. rikta in sig på ngt; avse att uppnå ngt. Gud .. är mit witne, att Jag icke meer på nogon privat effect än publicum bonum syftar. BraheBrevväxl. II. 1: 90 (1657). En skamlig winning eij ehr penna syffte på. Düben Boileau Skald. 44 (1721). Min proposition syftar därpå, at arbetet må lättas för Secrete Deputationen. 2RARP 6: 36 (1731). Somliga (elever) lära allenast det som närmast syftar på deras tilärnade sysla. Fürst Florman 19 (1793). Alla öfningar .. syftade endast på kroppsstyrkans utvickling. Tegnér (WB) 2: 246 (1812). På ytverkan syftande inkrustationsfasader. Hahr ArkitH 388 (1902). Om Warmholtz haft någon tanke på att försöka få en statstjänst, har han sannolikt syftat på Kanslikollegium. LychnBibl. 3: 16 (1941). Harlock (1944). — särsk. (†)
α') medföra l. föra l. leda till (ngt). Hans levnadssätt syftar på fördärv. Schultze Ordb. 5281 (c. 1755).
β') vara avpassad l. lämplig för (ngt). Utvälje hvar det kall, hvarpå hans bildning syftar. Fahlcrantz 2: 248 (1826, 1864).
γ') tr., i uttr. syfta ngt på ngt, inrikta ngt på ngt, åsyfta ngt med ngt. Alt bör sÿfftas på Undersåtarnes wälfärd. Celsius Ordspr. 2: 60 (1709).
δ) i uttr. syfta till ngt l. att göra ngt, åsyfta l. avse ngt resp. att göra ngt; söka nå fram till l. söka uppnå ngt osv. l. avse l. sträva att åstadkomma ngt osv.; eftertrakta ngt l. ha (ngt) ss. mål l. inrikta sig på ngt. Det måhl .. H. S. K. Maij:tt .. hafwer siftat och intenderat till, som är .. freden. RARP 4: 365 (1650). Önskar .. at min wälmente förde ämbetes skyldighet och omwårdnad kunde winna .. en sådan approbation, som jag wid Gud och mitt samwete bedyrar, mitt upsåt endast syftat til Guds namns äras befrämjande (osv.). MStenbock (1711) hos Loenbom Stenbock 2: 174. Ni, syftar till en thron. Leopold 3: 28 (1802). Undervisning och självstudier måste syfta till ökad klarhet. Larsson Bildn. 38 (1908). Det var .. en i grundligaste mening historisk ordbok Wisén syftade till. NFMånKr. 1939, s. 416. Konventionen innehåller bestämmelser som syftar till att hindra föroreningar från såväl fartyg som från land. Rosén Allemansr. 126 (1976).
ε) (numera mindre br.) i uttr. syfta åt ngt, syfta till ngt (se δ). The hålla nogh wara, att uthi sitt Samwet göra sigh försäkradhe att ingen tingh i werlden .. skal wara them mehra kärt .. än siffta åt thet måhlet, att Högstb:te K: M:ts högste authoritet, rätt och myndighet må .. hållas wahrachtigt. RARP 4: 280 (1649). Almqvist har själv märkt, hur otillräcklig lokalfärgen blivit — något som dock just visar vad han mer eller mindre medvetet syftade åt. OoB 1930, s. 387.
c) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att ngn har en (vilje)inriktning på ngt l. en strävan mot ett mål o. d., syftande; vilja l. strävan l. inriktning o. d.; äv. konkretare, särsk. dels med tanke på innehållet i en sådan strävan osv., dels liktydigt med riktning (se RIKTNING, sbst.2 4), håll (se HÅLL, sbst.1 VII 1 c), dels, o. i sht, med tanke (väsentligen l. enbart) på inriktningens mål l. det vartill man vill nå fram, övergående i bet.: syfte (se SYFTE, sbst.1 7), syftemål, avsikt (se d. o. 3 a), mening (se MENING, sbst. 4), ändamål, uppsåt; stundom övergående i l. närmande sig bet.: förkärlek l. dragning åt ngt. Uttalandet har en rent politisk syftning. En tidningsartikel med litterär syftning. En appell med syftning att få ökad förståelse för problemens omfattning. Pjäsen har en djup och allvarlig syftning. En högre syftning. Den ständiga, fast oförmärkta, syftningen till mera lätthet och behag, har ur språket uteslutit vissa ljud. NvRosenstein i 2SAH 1: Företal 7 (1801). Tidehvarfvet (dvs. slutet av 1700-talet) hade ock i allmänhet en syftning till det lätta och behagliga. Broocman TyUnd. 2: 45 (1808). De syftningar, som genom en mängd stora snillen gjort sig gällande inom Poesiens och Philosophiens områden. Atterbom PhilH 410 (1835). Hwad är syftningen med denna Correspondensartikel? Snällp. 1848, nr 27, s. 1. Att kungen hade gjort en naken fråga utan att afgifva något förklarande i den syftning statsrådet fordrade. De Geer Minn. 2: 127 (1892). (Teater)Styckets syftning är .. synes det, fientlig mot kvinnornas krav. Hedén 3: 177 (1916). Förbundet .. fick .. den allmännare syftningen att verka för en sedlig utveckling av medlemmarna i nordisk anda. 3Saml. 5: 62 (1924). Diktarens kvällsbön är mänskligt varmare. I den tillkommer inte bara en moralisk syftning utan också en hänvisning till någonting bortom den korta plågan. Werin Ekelund 1: 375 (1960). I vidare syftning bidrar .. (avhandlingen) också till belysning av ett av tredje världens stora problem. SvGeogrÅb. 1985, s. 298. — jfr SIDO-SYFTNING. — särsk. (†) övergående i bet.: tankeriktning, strömning (se STRÖMMA I 6 c). De syftningar, genom hvilka vår Medeltids folksromantik blef undanträngd. Atterbom VittH 222 (1845).
6) [eg. specialfall av 5] anspela, hänsyfta, mena; avse (se d. o. II 1); med sakligt subj. äv.: gälla; med bestämning inledd av prep. , förr äv. till l. åt, med huvudord angivande vem l. vad anspelning osv. avser. Vad syftar du egentligen på med detta dunkla yttrande? Aldenstund .. Wåre nådige Förklaringar allenast syfta på Bergzlagen (osv.). Schmedeman Just. 1279 (1690). Vppå thenna dyra mannen Lutherum är förmodeligen syfftat .. thet Johannes en gång såg i vppenbarelse. Swedberg Cat. 7 (1709). En förebråelse, hemligen syftad åt Konsuln Fufius. Kolmodin TacAnn. 1: 378 (1833). Wikner Pred. 263 (1877: till). Själv syftade .. (Temistokles) nog också vid mognare år på sin ungdoms eskapader, då han yttrade, att ”de vildaste fålarne bli de bästa hästarne, om de bara få tukt och dressyr”. Grimberg VärldH 2: 354 (1927). Den gamla var ju nödd att föda mig (säger kvinnan). Hon syftade på farmodern. Aronson SångPolstj. 159 (1948). Ljunggren syftar här på Ehrenheim, som hade blivit universitetskansler 1888. 4SAH XIX. 2: 202 (1993). — särsk.
a) i sht språkv. i fråga om satsdels l. ords syntaktiska förhållande: höra samman med l. utgöra bestämning till ngt, avse (se d. o. II 1 b) ngt, hänföra sig till (se HÄNFÖRA 3 a slutet) ngt; jfr b. (Substantivet) hwarmed de twänne .. adjectiva böra in genere öfwerens stämma, såsom därpå syftande. Hof PhilosGr. 84 (1782). Då ’det’ är egentligt subjekt och syftar på något förut nämnt eller något som framgår av sammanhanget eller situationen. (Elfstrand o.) Gabrielsson 102 (1945).
b) om ord l. komplex av ord: avse; beteckna (se d. o. 2 e), betyda; jfr a. Man får komma ihåg, att dessa ord (per och an) syfta på det kontonamn, som de stå framför. Västhagen Affärsbokf. 24 (1945). Det ligger nära till hands att mena, att två ord eller ordsammansättningar som syftar på samma sak .. har samma betydelse. Regnéll Sem. 55 (1958).
c) (†) i uttr. syfta åt ngt, om färg: tendera mot ngt, övergå i ngt. Mjölkhvit .. (dvs.) en hvithet, som syftar åt gult. VetAH 1813, s. 102.
d) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att ngn syftar på ngn l. ngt, hänsyftning (se HÄN-SYFTA 2 slutet); äv.: antydning (se d. o. 3), antydan (se d. o. 3), vink. Om denna (den helige) Ande säges i wår Bibel-öfwersättning, att han hjelper wår skröplighet .. Denna tolkning låter sig icke förbinda med Apostelens syftning. Ödmann StrFörs. II. 2: 107 (1803). Hedvig Eleonoras svaghet för detta spel var så bekant, att gycklare sade, ej utan syftning på den tidens slöseri, att drottningen med de fem förmyndarne spelte femkort och trumf om rikets inkomster. Topelius Fält. 2: 147 (1856). Tidningarna böra undvika dunkla syftningar och en ironisk framställning. Heikel Stil. 83 (1929). Arv 1957, s. 127. — särsk.
α) i sht språkv. motsv. a, om förhållandet att ett ord l. språkligt tecken syftar på ljud l. betecknar visst föremål o. d.; betydelse (se d. o. 2 c); jfr β. Jemförelsevis har aa största betydelsen, såsom förelöpare af vårt å, och med denna syftning ännu bibehållet i Danmark och Norge. Rydqvist SSL 4: 116 (1868). Den enklaste formen av syftning kan sägas föreligga, då ett namn .. hänför sig till föremålet i största allmänhet. ’Solen’ har i enlighet med detta en enklare syftning än t. ex. ’vårsolen’ eller ’vintersolen’, som hänför sig till solen i olika aspekter. Regnéll Sem. 57 (1958).
β) mening (se MENING, sbst. 5), innebörd, betydelse; jfr α; stundom svårt att skilja från 5 c. Han, som .. ådagalagt syftningen af vårt varande, vårt verkande och vårt lidande i timligheten, Han öppnade för vårt hopp en rymd, som är oändlighetens. Wallin 1Pred. 1: 46 (c. 1830). Det kan väl hända, att .. (i blicken) låg en liten tillrättavisning af ungefär denna syftning: skämta icke med det, som icke faller inom skämtets område! Sander o. Flodman 162 (1871). En något för vid syftning. Risberg FredmEp. 25 (1941).
γ) (†) motsv. c, i uttr. syftning åt (viss färg), dragning l. skiftning i (viss färg). En högblåhet med högst ringa syftning åt violett. VetAH 1813, s. 108.
Särsk. förb.: SYFTA AV. (†) till 3 a, i uttr. syfta av ngt till ngt, rikta in ngt mot ngt (se rikta in 2 a). HH 20: 265 (c. 1640).
SYFTA IN10 4. (i sht i ä. fackspr.) till 3 b, med avs. på riktning l. punkt i terräng: syfta så att apparaten är inriktad i resp. är riktad mot, sikta in. När märket uppnåtts, slås staken ned på nytt, riktningen syftas in och så åter snörrätt framåt. TurÅ 1917, s. 223. De .. lätt urskiljbara ”syftrosorna” d.v.s. uppställningspunkter, där lantmätaren med diopterlinjal .. syftat in andra punkter av vikt för kartläggningen. Ymer 1964, s. 130. jfr in-syfta.
SYFTA TILL. (†) till 3 a: sikta (se sikta, v.1 3 a), ta sikte. Kempe Psalt. 196 (1650).
SYFTA TILLBAKA10 040. (i sht språkv.) till 6 a; i uttr. syfta tillbaka på ngt, betecknande att ngt syftar på ngt tidigare nämnt l. ngt föregående. (Den grekiska verbformen) Medium .. genom hvilken form verbet erhåller reflexiv betydelse, så att handlingen .. syftar tillbaka på samma föremål hvarom den utsäges. Rabe GrElGr. 66 (1857). Såsom allt tänkande syftar till baka till en tanke, som enande sammanbinder allt; så (osv.). Wikner Lifsfr. 2: 17 (1871). Det reflexiva pronomenet ”sig” syftar tillbaka på subjektet i samma sats. SvOrdb. (1986).
Ssgr (i allm. till 3 b o. i denna anv. i sht lantmät.): A: (3 a, b) SYFT-HÅL. hål (se hål, sbst. 4) genom vilket man ser då man riktar in ett vapen, förr äv. en apparat mot ett mål; jfr -skiva, -springa o. rikt-, sikt-hål, sbst.2, samt syftnings-hål. LbVapenl. 1: 91 (1904). Diopter .. (dvs.) med syftspringa l. syfthål försedd skifva hvilken .. användes för att sikta på en punkt. SAOB D 1458 (1915). På vardera bågen löper ett rörligt sikte, försett med syfthål. SvFlH 1: 394 (1942).
-HÅR. (i sht i ä. fackspr.) i syftspringa placerat hårstrå mot vilket blicken riktas vid syftning; jfr -tråd. Diopterlinialen .. består af en .. messingslinial med två .. dioptrar, i sin midtellinie längs efter försedda med syftspringor och motsvarande öppningar med i dem fästade syfthår. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 130 (1880). LbTopogr. 21 (1907).
(3 a, b) -INRÄTTNING~020. inrättning (se d. o. 2 b) för syftning. Sandberg Handgev. 22 (1836).
-INSTRUMENT. för syftning använt instrument (se d. o. 1 a). Afvägningsinstrumentet är ett syftinstrument, som beqvämt medgifver syftliniens inställning i horisontalplanet. Andersson Geod. 7 (1876). TurÅ 1982, s. 46.
-KARTA. (förr) (på utsiktspunkt o. d. anbragd) fast karta med linjer l. dyl. längs vilka man kan sikta in angivna punkter i den synliga terrängen. Syftkarta från Platån vid Fjällnäs. TurÅ 1906, s. 139. En .. präktig syftkarta öfver fjällen. LfF 1913, s. 98.
-KORN. (syft- 17541758. syfte- 16851847) (†)
1) till 3 a: korn (se d. o. 8). Spegel GW 282 (1685). Meurman (1847).
2) i bildl. anv. av 1, på nosen hos fladdermus: uppstående hudförtjockning (uppfattad ss. ett syftinstrument). Linné MusReg. XVII (1754). jfr SvMerc. IV. 1: 149 (1758).
-LINJAL. (förr) diopterlinjal. Tavaststjerna Topogr. 111 (1807). LbTopogr. 20 (1907).
-LINJE. (syft- 1742 osv. syfte- 1752) linje (se d. o. 1 c) som ögat följer l. skall följa vid syftning, riktlinje (se d. o. 1) l. siktlinje; äv. (tillf.) bildl. (jfr rikt-linje 2); jfr syftnings-linje. Sedan aflåszningen med löpare-eld til alla tillika är skedd, mätes alla deras sänkningar, som kulorne giordt nedwärts, från målet och syft-linien. VetAH 1742, s. 59. En orienteringsskifwa, på hwilken syftlinier .. blifwit inlagda till de .. synliga fjälltopparne. Malmbgt 1894, nr 5, s. 3. Å ett juste avvägningsinstrument är vattenpassets axel parallell med syftlinjen. Sonesson HbTrädg. 1106 (1919). Under glidflykten syftar du mot marken över motornäsan och det är alltså vid upptagningen nödvändigt att skifta över syftlinjen till vänster om nosen. Söderberg PrFlygl. 1: 133 (1935). (Artikelförfattaren) framhåller att vad som behövs är att flertalet unga människor låter syftlinjen för sin familjeplanering bli minst tre barn i stället för högst två. SvD(A) 1961, nr 101, s. 3.
(3 a, b) -MEDEL. (numera mindre br.) siktmedel, riktmedel. Till följd af eldrörsrekylen blef lavetten ej utsatt för någon nämnvärd skakning vid skottlossningen, och detta gjorde, att riktinstrumentet kunde förses med ett relativt ömtåligt optiskt syftmedel. 2NF 23: 406 (1915). SAOL (1973).
-MINA. sjömil. sjömina som bringas att explodera gm elektrisk antändning när fientligt fartyg insyftats (från land). PT 1892, nr 166, s. 2. Syftminor sprängas därigenom, att en person i land sluter en elektrisk ström genom en ledning till minans sprängrör .. då ett fientligt fartyg befinner sig inom området för minans förstörande verkan. 2NF 18: 563 (1912). SAOL (1986).
-MÄRKE. (syft- 18501951. syfte- 17461824)
1) (numera mindre br.) till 3, särsk. 3 b: siktmärke, riktmärke; i sht om riktmärke vid fältmätning (se d. o. 2) o. observation. Med Dioptrar, ehuru fina och väl gjorda, ser man ändå altid någon stor del af syfte-märket, och är altså oviss, hvilken punct må vara den rät-ta, på hvilken den horizontala syfte-linien bör falla. VetAH 1752, s. 87. Sedan en baslinie blifvit uppmätt och fjelltopparne bebygda med höga stenrösen såsom syftmärken, fortgår man medelst ett nät af trianglar från topp till topp. KrigVAH 1881, s. 137. Vad man just har passerat, det vet man vad det är .. och därför blir syftmärken bakåt pålitliga till och med för en ovan navigatör. TurÅ 1951, s. 156.
2) (†) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, särsk.: riktmärke (se d. o. slutet). Jag tager den Alsmäktige Guden til vittne, at jag .. önskar, at .. enigheten .. blefve .. vårt syftemärke uti våra giöromål. 2RARP 15: 70 (1746). Dödens pil, den han gerna riktar åt höga syftemärken. Lantingshausen Young 1: 62 (1787). Lindfors (1824).
-MÄTNING. (i ä. fackspr.) med syftinstrument utförd mätning. Syftmätningen i sin enklaste form, den s. k. planmätningen .. grundar sig .. på punkters bestämmande genom afskärning från .. noga inmätta mätpostställen. 2NF 33: 264 (1921). Syftmätning .. utföres från 2 eller flera mätpostställen, hvarifrån mätrapporter insändas till en sammanställningsstation. Därs. 38: 735 (1926). Syftmätning (dvs.) ä.: benämn. på fältmätning med syftinstrument. IllSvOrdb. (1955).
-NÅL. (förr) fin nål varmed på karta l. dyl. markerades insyftad punkts läge. Syftnål är en fin synål, hvilken man försett med ett hufvud af lack. Tavaststjerna Topogr. 111 (1807). Vid detaljmätningen markerades dessa .. stationer (på tavlan) med syftnålen. SvLantmät. 1: 237 (1928).
-PINNE. (i sht förr) jfr -stång. SAOL (1950). IllSvOrdb. (1955).
-PUNKT. (syft- 1844 osv. syfte- 1848)
1) (numera mindre br.) till 3 a: siktpunkt (se d. o. 2 a). Syftpunkt .. (dvs.) var o. en av de punkter på ett skjutvapen med hjälp av vilka man tar sikte. IllSvOrdb. (1955).
2) (i sht i ä. fackspr.) till 3 b: punkt (se d. o. 7) mot vilken man syftar (t. ex. vid syftmätning); äv. i uttr. ha syftpunkt på ngt, kunna syfta mot ngt; äv. bildl.; jfr rikt-punkt 1, 2, sikt-punkt 2 b, c o. syftnings-punkt. Tavaststjerna Topogr. 66 (1807). Den rakaste af alla vägar är menniskokärlekens; den större rakheten af våldets bana är lika skenbar, som varaktigheten af dess syftpunkt. Atterbom Minnest. 1: 304 (1844). Affattningarne skola werkställas å landtmätnings-taflan .. och skall derwid iakttagas .. att staklinierne utföras fullkomligt synräta och tillika med ombytes-pålar samt stations- och syftepunkter utmärkas å taflearket. SPF 1848, s. 141. Syftpunkten utmärkes noga på marken, så att mätbrädet sedermera vid mätningens fortsättning kan ställas fullkomligt midt öfver denna punkt. LbTopogr. 26 (1907). Avstånden från stationspunkten till syftpunkterna mätas på marken med kedjan och avsättas på mätbordet. SvLantmät. 1: 154 (1928). Från triangeltornet på toppen ha geodeterna syftpunkt på 22 kyrktorn. TurÅ 1937, s. 336. I det rika förråd av sådana syftpunkter, som ingått i fiskarens yrkeskunskap, intar de på höga berg belägna bronsåldersrösena en framträdande plats. Hasslöf SvVästkustf. 38 (1949).
-ROS. (förr) på syftkarta: rosliknande figur som betecknar uppställningsplats varifrån syftpunkter i terräng tas ut; äv. om uppställningsplatsen. Från hvarje stationspunkt aftecknade jag .. i skissboken de landförtoningar, till hvilka mina syftrosor hänförde sig. Ymer 1904, s. 387. De .. lätt urskiljbara ”syftrosorna” d.v.s. uppställningspunkter, där lantmätaren med diopterlinjal .. syftat in andra punkter av vikt för kartläggningen. Ymer 1964, s. 130.
-SKIVA. (i ä. fackspr.)
1) till 3 a. Syftskiva .. (dvs.) skiva mot vilken man syftar vid övningar i syftning. IllSvOrdb. (1955).
2) till 3 b: diopter (se d. o. 1); jfr sikt-skiva. Tavaststjerna Topogr. 81 (1807). På hvardera ändan äro Dioptrar (syftskivor) .. vinkelrätt uppställde emot linialens plan. Alreik Landtm. 59 (1843). SAOL (1973).
(3 a, b) -SPRINGA. (i sht i ä. fackspr.) springa avsedd att syfta genom; särsk. om sådan springa på diopterlinjal; jfr -hål. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 130 (1880). Elden (mot stridsvagnen) riktas i första hand mot syftspringor (periskopsglasen). HbHemvärn. 2. X: 23 (1951).
-STATION. (i fackspr.) om var o. en av de stationer (se station II 5) varifrån syftlinjer går mot en l. flera syftpunkter. Kostnaden för inrättandet af tänd- och syftstationer för båda inloppen (beräknas till) 20,000 kronor. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. Nr 4 a, s. 28. Vidare hafva flera tänd- och syft-stationer för minpositioner i Stockholms skärgård och vid Karlskrona blifvit färdigbyggda. Därs. 1893, I. 2: BerRikStyr. s. 17. Det riktiga bestämmandet af en punkts läge medelst syftning och afskärning är gifvetvis beroende af storleken på vinkeln emellan syftlinjerna från syftstationerna till punkten. Ymer 1913, s. 49. I land finns syftstationer och kartor, visande varje minas läge. SvD 8 ⁄ 11 1981, Bil. s. 1.
-STAV. (i sht förr) på höjdmätare: uppåt o. nedåt skjutbar stav. De af syftstafven (vid höjdmätning) afskurna delarna. Kinman Guttenberg 15 (1890).
-STÅNG. (syft- 1756 osv. syfte- 1805) (i sht förr) stång avsedd l. använd ss. syftpunkt vid fältmätning (se d. o. 2); jfr -pinne, -stör. Doceringen af muren, rättades efter behörigen upsatta syftstänger, så stälde, at en tum på hvarje aln i högden å alla sidor skulle indragas. VetAH 1756, s. 190. SAOL (1973).
-STÄLLNING. (syft- 1950 osv. syftes- 1836)
1) till 3 a: stativ för gevär, karbin. SAOL (1950). Syftställning .. (dvs.) stativ för gevär vid övning i syftning. IllSvOrdb. (1955).
2) (†) till 6 a, om dativobjektets kasus, dativ; jfr ställning II 4 slutet. Dativen eller det medelbara Objektets kasus (Syftes-ställning) är ordets ställning, när något gifves, tillegnas eller syftar åt tinget. Enberg SvSpr. 84 (1836).
-STÖR. (i sht förr) jfr -stång. Alreik Landtm. 5 (1843).
-TRÅD. (i sht i ä. fackspr.) jfr -hår. Tavaststjerna Topogr. 5 (1807). En större öppning .. i hvars midt ett tagel, eller en mycket tunn messings-skifva, kalllad syfttråd, är fästad. Alreik Landtm. 59 (1843).
B (†): SYFTE-KORN, -LINJE, -MÄRKE, -PUNKT, -STÅNG, se A. —
(3 a) -TAVLA. eg.: tavla för syftning; anträffat bl. bildl., om ngt ss. mål (se mål, sbst.5 6) för verksamhet. Så får nu bli i ro then syftetaflan siälen. Hiortzberg YttDom. 36 (1734).
C (†): SYFTES-STÄLLNING, se A.
D: (3 a) SYFTNINGS-DIREKTION. (†) riktning (se riktning, sbst.2 3) för syftning. KrigVAH 181115, s. 46.
-HÅL. (förr) syfthål. Då man genom syftnings-hålet ser til Objectet och varsamt förer hårkorset efter dess sidor, tecknar pennan det samma på nedra papperet. VetAH 1771, s. 350.
-PUNKT. syftpunkt (se d. o. 2); äv. bildl. I ett platt och skogvext land är det svårt att finna tjenliga syftningspunkter. KrigVAH 181115, s. 40. Visserligen är sannt, att .. (filosofin) i vida större och strängare mått, än någon annan kunskapsart, fordrar en hela tänkandets inåt-rigtning; ty syftningspunkten är här sjelfva det innersta af vår varelse. Atterbom PhilH 87 (1835). SAOL (1950).
-VINKEL. (i ä. fackspr.) vinkel mellan två syftlinjer. Ifrån .. funna punkter kan man .. syfta till andra ställen och uträkna afståndet mellan dem på grund af det redan funna; allt genom syftningsvinklarnes mått på transportören, och genom uppritandet af trianglar på bredet. Almqvist Geom. 92 (1833).
Avledn.: SYFTAN, r. l. f. (numera bl. i vitter stil) till 5: syftning (se syfta, v.1 5 c); äv.: strävan; äv. konkretare: syfte l. syftemål l. mål o. d. Denna till högsta menniskofullkomlighet sträfwande syftan. SvLitTidn. 1821, sp. 59. Det stiger ur djupen ibland som en syftan / till form och förklaring, till rytmer och röst. Hemmer Pel. 26 (1916). Själv har Mörne, då jag en gång frågade honom om det, förnekat att dikten skulle ha en personlig syftan. Ruin AMörne 302 (1946).
SYFTARE, m.//ig.
1) (†) till 3 a: person som riktar ett vapen l. måttar ett hugg o. d. Schultze Ordb. 5282 (c. 1755).
2) till 3 b: person som sysslar med observationstjänst (o. därvid riktar in apparatur mot det som skall observeras); i ssgn syftar-grupp.
3) (numera föga br.) till 4: syftning. Man har utbytt ett ord, som inneslöt hänvisningen till ett okändt och obestämbart syftemål, hvilket ju förutsätter en okänd syftare, mot ett, som ej inrymmer ett sådant dunkel. Quennerstedt KampTillv. 37 (1898).
Ssg (förr; till syftare 2): syftar-grupp. grupp (se grupp, sbst.1 2 b, c) för observationstjänst. Redan efter omkring 6 timmar bör syftargruppen kunna tagas i anspråk för målspaning och eldreglering. KrigVAH 1921, s. 307.
Spoiler title
Spoiler content