SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2010  
TÖNTIG tön3tig2, förr äv. TYNTIG, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(ty- 18931973. tö- 1965 osv.)
Etymologi
[sv. dial. töntig, småfånig, fjantig. — Jfr TÖNTA l. TÖNT]
(vard.) nedsättande l. skämts., om person: som är l. anses vara klantig l. tafatt l. fånig l. fjantig o. d.; äv.: som beter sig l. uppfattas ss. avvikande l. udda l. enfaldig(t) o. d.; äv. om sak l. förhållande: larvig l. småfånig o. d. Lundell (1893). Kapporna (var) i stort lika töntigt tantiga på reastängerna i flickornas paradis Hennes och K. DN(A) 28 ⁄ 12 1965, s. 9. Inspiration är ett töntigt ord. GHT 9 ⁄ 7 1966, s. 11. Hamnar man i en grupp där det anses töntigt att läsa på, så går det bara inte, säger Inga. DN 13 ⁄ 3 1967, s. 11. Borde man inte först och främst protestera mot och försöka avskaffa det töntiga tilltalsordet ”tant”? DN 5 ⁄ 1 1969, s. 8.
Avledn.: TÖNTIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara töntig; äv. konkretare; jfr tönteri. Det mesta (av artisternas uppträdanden) är töntighet, det mesta är ledsamt. DN 17 ⁄ 11 1968, s. 21. Stora och små töntigheter .. förmedlas av våra sportjournalister. DN 23 ⁄ 3 1970, s. 8. Igår måste det ha slagits något slags rekord i töntighet i svensk television. NerAlleh. 21 ⁄ 12 2008, s. 31.
Spoiler title