TANNIGEN tan1ige4n, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr t. tannigen, eng. tannigen, fr. tannigène; ssg med TANNIN; med avs. på senare leden se HETEROGEN]
kem. förening av tannin o. ättiksyra; särsk. använt ss. medicinskt preparat mot diarré. SFS 1917, s. 2335. Tannigen, förbindelse mellan ättiksyra och tannin (diacetyltannin), ett ljust, gulgrått, olösligt pulver, afsedt för samma ändamål som tannalbin, numera mest undanträngdt af detta. 2NF 28: 440 (1918). Tannigen, acetylestrar av garvsyror, använda som stoppande medel vid diarré. BonnierLex. (1966).
