SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2004  
TEO- te1o- l. te1ω-, ssgsförled.
Ordformer
(förr äv. th-)
Etymologi
[jfr t. o. eng. theo-, fr. thé(o)-; av lat. the(o)-, av gr. ϑεο-, ssgsform till ϑεός, gud; av ovisst ursprung, ofta (men mindre sannol.) hänfört till den rot som föreligger i DJUR, sbst.1 — Jfr APOTEOS, ENTUSIASM, HENOTEISM, TEISM]
ss. förled i ssgr betecknande att ngt l. ngn har att göra med l. rör Gud l. gud(ar) l. gudomlighet, i sht i fråga om kristna förhållanden.
Ssgr [i allm. med motsvarigheter i t., eng. o. fr.; ytterst av gr.] (i sht relig.): TEO-CENTRISK. om (kristen) person l. åskådning l. (kristet) intresse o. d.: som betraktar l. har l. sätter Gud som det centrala (i tillvaron l. det religiösa livet). Luther känner sig som den teocentriska religionens härold i dess kamp mot allt vad egocentricitet heter. SvTeolKv. 1930, s. 8. Birgittas store samtida Ruysbroeck är en av dessa teocentriska mystiker. IllSvLittH 1: 167 (1955). Problemkomplexet nåd och vilja tarvar en terminologisk förnyelse, vilken kan göra rättvisa både åt de teocentriska och de antropologiska intressena. KyrkohÅ 1961, s. 257.
-DICÉ -dise4, r.; best. -n l. -en; pl. -er. (förr äv. -ce, -cée) [av fr. théodicée, av nylat. theodicaæ, skapat av G. W. von Leibniz senast 1697; efterleden till gr. δίκη, rättvisa, i avljudsförh. till δεικνύναι, visa, till den rot som äv. föreligger i te, v.] (i sht teol.) om (skrift som driver) hävdande av Guds rättfärdighet, i allm. förstått som förklaring av l. argumentering för hur existensen av en god (o. allsmäktig) gud (l. försyn l. världsordning) är förenlig med förekomst av ondska o. lidande i världen; äv. i utvidgad anv.: dels om rättfärdigande av (politisk) ordning l. världslig makt(utövare), dels om behandlande l. utredande av det onda ss. problem. Så äro .. medelmåttige men brukbare Böcker högre at skatta, än Theodiceer och Encyclopedier. 1Saml. 1: 8 (1773). I öfrigt är det min tanka att det egenteligen ej finnes mera än en Absurditet, nemligen Theodicéen, äfvensom endast en Blasfämi, nemligen Verldshistorien. Tegnér Brev 7: 260 (1834). En ”theodicé”, — eller ett Guds rättfärdiggörande inför mennisko-betraktelsen i afseende på det i verldslifvet Onda, Osälla, — synes, efter det nu anförda, ej möta synnerliga svårigheter. Atterbom PhilH 272 (1835). Man kan i den karlfeldtska problematiken se en konstens egen teodicé. 3SAH LXXIII. 1: 14 (1964).
Ssgr: teodicé-fråga. fråga som behandlas l. berörs i teodicé; vanl. i sg. best.; jfr -dicé-problem. IllSvLittH 2: 86 (1956).
-problem. jfr -dicé-fråga. Ahlberg FilosGrundprobl. 113 (1922). Så skymtar jag i botten av skurhinken ett teodicéproblem av demokratiskt slag: om demokratin är så god, hur kan det då komma sig att det demokratiska samhället bidrar till så mycket ont? DN 18 ⁄ 9 1998, s. B2.
-FANI. [med avs. på senare leden se lito-fani] om Guds (l. annan gudoms) för mänskligt sinne tillgängliga (synliga o. hörbara) uppenbarelse; äv. (tillf.) om (åskådning som hävdar) en omedelbar förnimmelse l. kunskap om Gud. Theophanien gör .. af Platos idée en idol, som icke kan tillbedjas på annat sätt än med wantro, hwaremot den Theologi, som utgår från wårt eget Förnufts Begrepp, uppställer ett ideal, som aftwingar osz dyrkan. AJourn. 1814, nr 174, s. 2. Ännu i senare tider bibehåller teofanin i Israel något af skådespelet vid Sinai. Söderblom Gudstr. 348 (1914).
-FILANTROP. [efter fr. théophilanthrope, en som älskar Gud o. människor] (förr) anhängare av en i Frankrike 1796 grundad deistisk, religiös riktning. Theophilanthropernes sekt i Frankrike och Philalethernes i Kiel hafva .. sökt att förena sig till en kyrka. Agardh BlSkr. 1: 341 (1836). Det konservativa Genève betraktade .. (de franska protestanterna) som anstuckna av girondistiska och revolutionära idéer och i trosfrågor såsom opålitliga teofilantroper. KyrkohÅ 1961, s. 279.
-FILANTROPI. (förr) om den lära l. åskådning som omfattades av teofilantroperna. Almquist VärldH 7: 186 (1928).
-FILANTROPISM. (förr) teofilantropi. Ekbohrn (1904). 2SvUppslB (1954).
-FOBI. om motvilja l. hat mot (kristen) religion; äv. om sjuklig ängslan för Gud l. Guds straff. Ofta äro de .. gripna af hvad man med ett nytt ord kallat teofobi: rädslan att på tankens vägar möta Gud. SDS 24 ⁄ 12 1908, s. 6. Den sjukdom som den moderna kulturen lider av heter teofobi, vilket redan Strindberg insåg. DN 20 ⁄ 2 1996, s. B2.
-FOR. [med avs. på senare leden se elektrofor] (i sht i fackspr.) om namn: som innehåller (led som utgörs av l. syftar på) namn l. benämning på Gud. Edomiternas religion var säkert polyteistisk; bland deras teofora personnamn märkas sådana, som ha till sammansättningsled något af gudsnamnen: Kos, Malik, Baal m. fl. 2NF 6: 1372 (1907). Den viktigaste och mest använda typen av sakrala ortnamn är de namn som är teofora och kultiska. NoB 1990, s. 168.
-GNOSI. (numera mindre br.) (omedelbar l. intuitiv) kännedom l. insikt om Gud. Den okände Förf(attaren) delar Theologien i Theognosi och Theonomi, af hvilka det sednare namnet är ganska passande. LittT 1797, s. 31. Cannelin (1939).
-GONI. [med avs. på senare leden se kosmo-goni] (litterär) diktning om l. (mytisk) framställning av (i sht antika) gudars l. gudomligheters uppkomst o. inbördes (släkt)förhållande. Lagerbring HistLit. 161 (1748). Gudomligheternas antal är .. ganska stort, dock icke lika beräknadt öfwer alt, utan hwar Ö har något särskildt i sin Theogonie. Cook 2Resa 227 (1783). Den gamla Nordiska Mytologien, eller Eddans Theogoni. Lyceum I. 2: 47 (1810). Af Chaos föddes Mörkret och Natten, af Natten Etern och Dagen, lär Hesiodos. Kosmogonien (världsskapelsen) klädes i teogoniens (gudastamträdets) form. 2NF 19: 149 (1913).
-GONISK. [till -goni] (numera föga br.) som utgör l. innehåller teogoni. Tegnér (WB) 2: 278 (1812). Enligt babyloniernas teogoniska lära härstamma den nuvarande världsordningens gudar av två tidigare gudagenerationer. IllRelH 105 (1924).
-KRAT, ig. [till -krati] person som utövar l. är anhängare av teokrati; särsk. (förr) person som hävdade den absoluta monarkin ss. en gudomlig stiftelse. Kellgren (SVS) 6: 169 (1787). Teokraterna .. strävade efter att omge den statliga auktoriteten med en religiös vördnad. BonnierLittH 4: 44 (1930). I Järvsö går .. (G. Rosenhane) till direkt attack mot teokraterna (beträffande trolldomsbrotten). Ankarloo TrolldProc. 147 (1971).
-KRATI. [med avs. på senare leden se demokrati] styrelseform i vilken makten härleds från Gud l. gudar l. gudomlig ordning, dels om sådan styrelseform utövad gm religiös(a) företrädare ss. prästerskap o. dyl. l. gm en ss. gud betraktad människa, dels om sådan styrelseform som grundas i l. har sin auktoritet av religiösa lagar l. föreställningar; äv. om stat l. samhälle l. organisation o. d. med sådan styrelseform; äv. om åskådning som förfäktar sådan styrelseform; äv. mer l. mindre bildl.; jfr guds-stat. Loenbom Stenbock 3: 270 (1760). Visserligen är äfven Vetenskapens rike en Snillets theokrati. 2SAH 14: 6 (1830). Ännu i våra dagar är Japan och Kina teokratier, d. v. s. regenten dyrkas som gud. Nilsson PrimRel. 91 (1911). Nordlund har .. använt termen teokrati på varje åskådningssätt, som .. härleder statsordning .. från gudomlig fullmakt. KyrkohÅ 1928, s. 208. I den totalitära teokratin Iran utgår påbud om att alla parabolantenner måste monteras ned från taken. Mullorna anser sig ha något slags monopol på kraften från ovan. DN 28 ⁄ 4 1995, s. B2.
-KRATISK. [till -krat o. -krati] som förfäktar l. utmärker l. tillhör l. utgör teokrati. Det Theocratiska Regeringssättet, då Gud sielf förde Riksstyret för Israels barn. Oelreich 252 (1755). Man kunde säga att det mindre var en monarkisk än en theokratisk styrelse som Sverige kan berömma sig af under sina mest lysande tider. Tegnér (WB) 4: 90 (1823). I trettio år varade nu kampen mellan det teokratiska Dagestan och det absolutistiska Ryssland. Johnsson Essad Kauk. 192 (1931).
-LOG, -LOGI, se d. o.
-MANI. religiös(t) förvirring l. vanvett. Theomani, (dvs.) religiöst vansinne. Andersson 407 (1857). Lindskog o. Zetterberg (1975).
-MANTI. [med avs. på senare leden se bibliomanti] (numera föga br.) spåkonst gm gudomlig inspiration. Den förnämsta arten .. (av medelbar uppenbarelse) var den så kallade Teomantien, en profetisk förmåga hos vissa personer. Norrmann Eschenbg 2: 133 (1818). Ekbohrn (1936).
-NOMI. gudomlig lag; jfr -nomi 1 (se sp. N 637). LittT 1797, s. 31.
-PNEUSTI -pnä͡ωsti4 l. -pnävsti4. (förr äv. -ie) [av gr. ϑεοπνευστία, inspiration från en gud, till ϑεόπνευστος, gudsinspirerad, till πνέω, andas, blåser (se pneumatisk)] (numera föga br.) gudomlig inspiration. SvLitTidn. 1813, sp. 399. Dessa deister (i Böhmen) woro antitrinitarier och trodde icke på Biblens theopneustie och Christi gudom. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 3: 358 (1837). Ekbohrn (1904).
-SOF. [till -sofi] person som ägnar sig åt l. är anhängare av teosofi (i bet. 1 o. 2). MinnSvNH 3: 327 (i handl. fr. 1785). (Man) bör .. från de egentliga Pietisterne, noga särskilja de speculativa Mystici, hvilka under namnet Theosopher gå, likt andliga kometer, sina egna, oberäkneliga banor. Atterbom PhilH 407 (1835). Theosofen (söker) att på naturbetraktelsens väg komma till en af Guds Ande hos den pånyttfödde verkad, för andra förborgad kunskap om gudomliga ting. Cornelius LbKyrkoh. 80 (1860). En ledande kvinnlig teosof, från Kalifornien men med svenskt ursprung. Siwertz Pagoden 222 (1954).
Ssg: teosof-kongress. På Visingsö hölls i juni 1913 en internationell teosofkongress. 2NF 32: 829 (1921).
-SOFI. [med avs. på senare leden se filosofi]
1) om åskådning l. religiös riktning som hävdar människans förmåga att intuitivt nå kunskap l. vetande om Gud l. gudomliga ting l. förhållanden; äv. allmännare, om åskådning som förenar tro o. vetande; äv. om framställning av l. innehåll i sådan åskådning. Lärde Meningar .. Såsom Theosophier, Cosmogonier, Alchymier. Thorild (SVS) 4: 66 (1794). Man skulle möjligen kunna kalla teosofien: vetenskapen om de occulta krafterna och den härpå grundade lifsuppfattningen. Idun 1901, s. 81. Ekologin innebär här (i experimentsamhället Arcosanti) ingen passiv underkastelse för moder natur, i stil med den teosofi som är på modet i fundamentalistiskt gröna kretsar. Expressen 20 ⁄ 10 1992, s. 5.
2) om åskådning(ar) som utvecklats inom det år 1875 av bl. a. Helena Blavatsky grundade Teosofiska samfundet o. riktningar som utgått från detta. Teosofi är namnet på en i våra dagar framträdande världsåskådning, som med hednisk-fantastiska från Indien .. hämtade föreställningar förknippat åtskilliga dels från nämnda håll, dels från kristendomen lånade sederegler. Fehr Und. 4 (1894). Vi kallar det, en aning slarvigt, för new age, en term som har sitt ursprung i en boktitel av en av teosofins förgrundsgestalter, Alice Bailey. DN 25 ⁄ 9 1998, På stan s. 10.
-SOFISK. [till -sof o. -sofi] som består i l. grundar sig på l. hänför sig till teosofi (i bet. 1 o. 2). Wulf Köppen 2: 955 (1800). Jag har .. svårt för de något flummiga new age tongångarna vilka i och för sig ligger i linje med den teosofiskt anstrukna Bauhausskolan. KvällsP 12 ⁄ 9 2000, s. 4.
Spoiler title