publicerad: 2004
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 7) TILL-STOPPA, -ning. [fsv. tilstoppa] stoppa till (se stoppa till 1) (ngt); särsk. med avs. på mun l. öron, särsk. bildl. (se stoppa till 1 slutet, 2) (i sht förr äv. med indir. obj., betecknande den för vilken munnen tillstoppas); i sht förr äv. refl. l. i pass. övergående i dep.: täppas igen; äv. mer l. mindre bildl., särsk. med avs. på källa o. d. (jfr slutet). Hål och springor i väggarna var noga tillstoppade med lera. Öronen tillstoppas med fetvadd. Hwar och en mwn skall tilstoppas, och all werlden skal för gudhi brotzlighen wardha. Rom. 3: 19 (NT 1526). Itt wäl tilstoppat Glaas eller Steenkrus. Månsson Åderlåt. 144 (1642). Sådane skiäl, dermed han kunde tilstoppa sine wederparter munnen. Werwing Hist. 1: 76 (c. 1690). Alla obarmhertiga, de der .. tilstoppa sina öron för den fattigas rop. Nohrborg 658 (c. 1765). Englands flotta .. tillintetgjorde all handel och tillstoppade de vigtigaste näringskällor. Palmblad Norige 262 (1846). Emedan .. (antändnings)kanalen lätt kan tillstoppas af krutslagg. Jochnick Handgev. 10 (1854). Turbiner, som lätt kunna tillstoppa sig och således stanna. TT 1901, K. s. 20. särsk. (†) bildl., med avs. på verksamhet l. skeende l. förhållande o. d.: bringa att upphöra, hejda, stoppa; jfr stoppa till 6. RARP 8: 137 (1660). (Den kalla ångan) anrörer hela kroppen .. genom hwilken köld Transpirationen hindras och tilstoppas. Lindestolpe Skörb. 17 (1721). Agardh BlSkr. 2: 218 (1846). —
(II 1) -STORMA. [fsv. tilstorma] (numera mindre br.) = storma till 2; förr äv.: = storma till 1; särsk. i p. pr. i förb. med komma l. substantiverat. Kyrkian .. warder fulla j alla tijdher häfftigt på alla sidhor tilstormat, men icke öffuerwunnen. PErici Musæus 6: 111 a (1582). (Han) lät genomsticka någre Slüser, så at Watnet kom medh macht tilstormandes. Schroderus Os. III. 2: 180 (1635). När fienderna kommo ordenteligen tilstormandes på trenne sidor .. blefvo de manligen afviste. 1VittAH 1: 222 (1755). Det blef ett glädjefullt larm. Leonore och Petrea slogo under skratt ifrån sig de tillstormande. Bremer Hem. 2: 237 (1839). —
(II 8 b α) -STRAMA, -ning. strama till (ngt); i pass. äv. övergående i dep.: bli stram(are); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; i sht mer l. mindre bildl. Sedan dess hade formerna tillstramats betydligt. Det tjenade till intet att tillstrama formerna (för utskottets arbete). SD(L) 1898, nr 77, s. 2. En så till ytterlighet tillstramad pjästyp som spetsglaset. Seitz ÄSvGlas 195 (1936). —
-STRYKA, -ning; -are (numera bl. tillf., LAHT 1893, s. 219 (om redskap)). [fsv. tilstryka] jfr stryka till.
1) (†) till II 7: gm att stryka på ngt, särsk. lera, tillsluta (ngt). Hildebrand MagNat. 271 (1650). Schultze Ordb. 5154 (c. 1755).
2) till II 8 b α: gm strykning (se stryka, v. III (1 l. 4 l.) 10 (a) l. 13) tillsläta l. forma (ngt); särsk. med avs. på (del av) klädesplagg. Kittet må i fogarna uppstiga .. som man sedan .. med små träspadar .. under afkylningen tilstryker. König Mec. 149 (1752). Vecken å ryggstycket fastsys .. och tillstrykas som ett motveck. Freja 1874, s. 122.
(II 7) -STRYPA, -ning. dra åt l. ihop (ngt); äv.: hämma l. avstänga tillförsel av; jfr strypa till 2. Hygiea 1860, s. 797. Stången S drages nedåt af fjädern F1, och V tillstryper ångan. TT 1891, s. 260. —
-STRÄCKA. (†)
1) till II 5: räcka (ngn ngt)?; jfr -räcka 2. (Lat.) Apporigo .. (sv.) Tilräckia eller tilsträckia. Linc. F 3 a (1640).
2) till II 10 e, intr. l. refl.: räcka till. BL 20: 40 (c. 1671). (Katalogen finns) at gratis tilgå, så långt uplägget däraf sig tilsträcker. DA 1793, nr 232, s. 3.
Avledn. (†): tillsträckelig, adj. till -sträcka 2: tillräcklig. Rosensten Skog. 7 (1737). (Hon endast skrattar till tack) liksom hennes nådiga grimacer skulle vara mig en tilsträckelig ersättning. Wallenberg (SVS) 2: 113 (1771; uppl. 1999). —
(II 2, 8 b β) -STRÄVA. (numera föga br.) sträva i riktning mot l. efter (ngt); gm strävande åstadkomma. Vannérus WundtPsyk. 130 (1896). Medvetet tillsträvade ”litterära” uttryck. SoS 1915, s. 186. En allt djärvare melodilinje, i vilken en koncentration på vissa huvudmoment tillsträvas. Jeanson o. Rabe 1: 132 (1927). —
(II 11 a α α') -STRÖ. (†) gm att strö tillsätta (ngt). Linc. G 6 a (1640). Det grofva tillströdda giftet. 2VittAH 13: 14 (1821, 1830). —
(II 1) -STRÖMMA, -ning (se avledn.). strömma till; särsk. i utvidgad l. bildl. anv., särsk. om (kollektiv av) personer; äv. (numera bl. tillf.) tr.: strömma (fram) till (ngt l. ngn); jfr -flyta. Folk kom tillströmmande i hundratal. Normalscholorna öpnades d. 20. Jan 1795. Ifrån alla sidor tilströmmade ynglingar. LittT 1796, s. 121. De vatten, som från alla sidor tillströma densamma (dvs. älven). Strinnholm Hist. 5: 31 (1854). När du säger till mig: statt upp och gack; då tror jag, att en ny lifskraft skall tillströmma mig. Wikner Pred. 343 (1877).
Avledn.: tillströmning, r. l. f. förhållande l. skeende att ngt strömmar till; handling att strömma till (för att delta i l. ta del av l. göra ngt); tillslutning, uppslutning; särsk. med attributiv l. predikativ adjektivisk bestämning som anger omfattning av tillströmningen (o. prep.-attribut inlett av av o. angivande vari tillströmningen består); jfr till-lopp a, till-slutning a. Tillströmningen av kunder var ofta rätt blygsam. En häftig tillströmning af blod till underlifwet. Wistrand Husmed. 102 (1840). (Han) inrättade .. i själfva prästgården en skola, som fick stor tillströmning af lärjungar. MinnGPrästh. 1: 7 (1924). jfr publik-, rekord-, student-tillströmning m. fl. —
(II 8 b α) -STUKA, -ning. stuka till (ngt l. ngn); äv. bildl.; särsk. i p. pf.; jfr -knorva. En ordentligt tillstukad hatt. JernkA 1865, s. 8. Gjorde han ett försök till motsägelse, så blef han genast tillstukad. Strindberg Giftas 2: 112 (1886). —
1) (†) till II 5: (i framtiden) komma (ngn) till del l. tillkomma (ngn); särsk. om arv; jfr 2 b. Såå wisse schola wij wara påå thz arff oss tilstundar. OPetri 1: 30 (1526). KKD 6: 284 (1719).
2) (i sht i högre stil) till II 10 a: stunda; äv. dels opers., dels med obj. (se b); förr äv. om person: vid mer l. mindre nära förestående tidpunkt o. d. (väntas) komma; jfr stunda till o. -stå 4. Tet fördærfwelige rigemænth Som warith hafwer .. ok en her epter ytermera tiilstundar. G1R 1: 48 (1523). Tillstundade ochså julehelgen, emoot hwilken iagh ey förreesa kunde såsom och icke mitt uti winteren. UUKonsP 4: 105 (1652). (Vi har) mehr gagn .. af honom som tillstunder i wärlden att betiena oss. VDAkt. 1689, nr 100. Wettern .. wisar förut när stormwäder tilstundar. König LärdÖfn. 6: 3 (1747). Det började skymma, natten tillstundade. Moberg Invandr. 233 (1952).
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; i sht förr särsk. bestämt av nu l. näst; förr äv. dels efterställt, särsk. om datum, dels om person äv.: blivande. (Jesus) then oss frelsar frå then tillstundandes wredhe. 1Tess. 1: 10 (NT 1526). (De har lovat att pengar) schole uthi god reedo lefwererade warda till then 1 Junij nu tilstundende. RA II. 2: 273 (1617). Näst tilstundande Rijkzdagh. RP 1: 133 (1629); möjl. ssg med näst. Hr Erik Wallin såsom min då tillstundande Swåger. VDAkt. 1713, nr 392. jfr näst-tillstundande.
b) (numera bl. tillf.) med (person)obj.: stunda för, vänta, förestå; i ä. språkprov med oklar avgränsning mot 1. Frestilsens stund, huilken tilstundar allo werldenne. Upp. 3: 10 (NT 1526). Den allmänne fahra, som så wäl eder, som osz tilstundar. Widekindi KrijgH 746 (1671). Fryxell Ber. 4: 328 (1830). —
(II 8 b α) -STYMMA. [med avseende på senare leden se stymmelse] (†) särsk. i p. pf., särsk. om hår: tillklippt, tillkapad. Sturzen-Becker 2: 25 (1841). —
(II 8 (β)) -STYMMELSE. (antydande l. första) ansats, antydning; förr äv. speciellare, dels: (första l. skissartat) utkast l. försök o. d., dels om händelse som antyder l. uppfattas ss. (första) tecken på ngt (särsk. pregnant: (första) tecken på fara l. oroväckande tillbud o. d.); äv. dels mer l. mindre konkret, om ngt oansenligt som utgör blott antydan l. första ansats till ngt, dels (o. numera nästan bl.) i sg.: (liten l. svag) antydan l. ansats till förekomst (av ngt), skymt (företrädesvis i förb. med bestämning inledd av till, förr äv. av, o. särsk. negerat: minsta antydan osv.). Det fanns inte en tillstymmelse till bevis. En fest utan tillstymmelse till feststämning. Hon saknar varje tillstymmelse till högre ideal. Han har ingen hut i kroppen — inte en tillstymmelse. Om någon fara och buller eller tilsdömmelse är å färde. VDP 26 ⁄ 5 1779, § 12. Njuta en tillstymmelse af landtlif. Kullberg Bref 2: 100 (1844). Då den förra hälften af dessa sånger .. såsom konstalster endast utgöra tillstymmelser .. visa de sednare jemförelsevis mera öfning och besinning. Frey 1847, s. 102. Visserligen höra vi talas om hvarjehanda krigiska tillstymmelser. SöndN 1864, nr 7, s. 1. Hvarjämte från samma tid de första tillstymmelser till räkenskaper finnas. Hagström Herdam. 3: 109 (1899). Medan hon ogillande försökte rynka sina små tillstymmelser till ögonbryn. KronprinsessBFinlRödK 53 (1940). —
1) (†) till II 5: tillsända (ngn ngt). Dhen öfwerståndne Ransaakningh, som förmodas undlängst wara Hanss Högwyrdigheet och Ehrewyrdigheeter Tillstyrtt. VDAkt. 1684, nr 137. SPF 1823, s. 289.
2) till II 8 b (β): styra till (ngt); äv. (o. numera företrädesvis, mera tillf.) dels med obj. ersatt av (sätts)adverbial, dels: stöka till, smutsa l. skräpa ned (särsk. i p. pf.). Der Gudh skulle tilstyra något oförmodeligit öfwer wårt käre Fädernesland. Stiernman Riksd. 1289 (1657). (Hon) hade svårt .. att alltid tillstyra så, att man i fred kunde få hafva roligt med de käraste vännerna. Montgomery-Silfverstolpe Mem. 3: 56 (1910). Jag vill inte ha tillstyrt i rummet. Lo-Johansson Stockh. 234 (1954). —
(II 8 b α) -STYRA, v.2 särsk. (vard.) i p. pf.: utstyrd, utspökad; jfr styra till (se styra, v.2 särsk. förb.). Björkman (1889). De trodde förstås, att jag inte hade bättre vett än att jag lät dig gå tillstyrd på det sättet. Jensen Montgomery 94 (1909). —
(II 13 a) -STYRKA, -an (se avledn.), -else (†, G1R 4: 58 (1527)), -ning (numera föga br., Celsius G1 2: 99 (1753), AnderssonBrevväxl. 1: 384 (1838: tillstyrkningsväg)); -are (se avledn.). [jfr fsv. tilstyrkiare] (gm formellt yttrande) förorda l. tillråda l. bifalla (godkännande l. antagande av) (ngt, särsk. begäran l. åtgärd l. förslag o. d., särsk. angiven (angivet) med inf.-förb. l. att-sats); äv. abs.; i sht förr äv. med indir. personobj.; förr äv. dels med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av till, dels om omständighet l. förhållande l. skäl o. d.: tala till förmån för (äv. med obj. ersatt av så); jfr styrka till 2. Plutonchefen tillstyrkte permissionsansökan. Alla sakkunniga tillstyrker att byggplanerna trots allt fullföljs. De flesta remissinstanser har tillstyrkt. G1R 4: 58 (1527). (Ärendet har kommit i betänkande, då) åtskillige skäl finnes, som Odelqwarnernes conservation emoot Sqwaltors byggning tilstyrcke. Stiernman Riksd. 1091 (1647). Där omständigheterne så tilstyrka. PH 3: 2253 (1746). Faculteten kan här til (dvs. till resestipendiet) så mycket tryggare tillstyrka, som (osv.). Linné Bref I. 1: 140 (1748). Jag tillstyrker er, att .. uppvakta er höge förman. Wallmark Res. 156 (1832). Han tillstyrkte förslaget om ett realläroverk utan klassisk linie. 3SAH 2: 54 (1887). Ansökan av andra än byggnadsminnesnämnden kan emellertid inte bifallas med mindre än att nämnden har tillstyrkt ansökan. Rig 1957, s. 7.
Avledn.: tillstyrkan, r. l. f. handling att tillstyrka; äv. (o. i sht) konkretare, om enskilt fall l. yttrande av sådant tillstyrkande (särsk. med gen.- (l. poss.-)attribut, betecknande den som tillstyrker ngt, o. i förb. med prep., särsk. på). De menn som gienom .. (kungens) tillstyrckan, hade blijfwit Himmelrijkes Arffwingar. Reenhielm OTryggw. 107 (1691). Efter flere års trägna studier debuterade hon, på sin berömda lärarinnas tillstyrkan, å K. Stora teatern. Idun 1890, s. 566.
tillstyrkare, m. ⁄ ⁄ ig. [fsv. tillstyrkiare, främjare, hjälpare] (numera bl. tillf.) person som tillstyrker (ngt); förr äv. allmännare: tillskyndare, närmande sig: understödjare, anhängare. Söffuerin norby skal haffua agtadh sig aath findtlandt thet wel fructhandis ær at han haffuer ther noghra tiilstyrkiare tiil. G1R 3: 110 (1526). SAOL (1998). —
-STÅ, förr äv. -STÅNDA, -ståelse (numera mindre br., Lind (1738), Östergren (1957)), -ståndelse (†, HSH 31: 68 (1661)); -ståndare (se avledn.). [fsv. tilstanda] jfr stå till.
1) (numera föga br.) till II 3, särsk. i p. pr.: intillstående, bredvidstående; tillstädesvarande; äv. om sula: som har bred rand, som står ut utanför skons ovanläder. Ther tilstående Spruter (att samla vatten i) på små Wagnar. Risingh LandB 36 (1671). SvSkoT 1927, nr 10, s. 151 (om sula).
2) (†) till II 4 a: stå (så l. så) till; i sht opers.; särsk. dels i frågesats, särsk. inledd av hur(u), dels med rumsadverbiell bestämning l. med bestämning inledd av prep. med, förr äv. om, vars rektion betecknar den l. det som tillståndet avser. (Min bror) huilkin iach sende therföre till idher ath j skolen få weta huru medh migh tilstår. Ef. 6: 22 (NT 1526). Huru där tilstod både om Drottningens och eljest landsens och des inbyggares lägenheter. Tegel E14 43 (1612). At wara en god Christen när wel tilstår är så mykit som wara en god stridzman i fredliga tider. Swedberg SabbRo 422 (1688, 1710). Imedlertid vilje vi nu gå tilbaka, och se, huru här (i Sthm) i öfrigt, tid efter annan, tillstod. SthmStCal. 1763, s. 11. Möller (1807).
3) (†) till II 5 (jfr 5 a slutet).
a) (rätteligen l. vederbörligen l. lämpligen) tillkomma (ngn); äv. dels: anstå, hövas, dels om tillstånd l. händelse o. d., särsk. fara: komma till del, dels med sakobj.: komma an på, beträffa; stundom (med anslutning till till II 12) närmande sig l. övergående i bet.: tillhöra. Hwad ock sedan vtaff same gieldh vtöffuer bliffuer Schall oss helfftane, och henne thet annet helfftane tilstå. G1R 12: 103 (1538). Hwadh glädie och lust kan tilstå / Skal idagh intet felas på. Messenius Sign. 10 (1612). Den fahra honom kan aff dette gifftermål tillståndhe uthur Pålandh på Pryssens vegner. OxBr. 1: 142 (1620). (Han) skole sigh vthi all ting så förholla och förskicka, som en rettschaffens Adelssman ägner och tillstår. RARP 1: 49 (1627). Den herrlighet Ståndet dermed tillstår. Svedelius Repr. 13 (i handl. fr. 1638). Et Cronan tillstående regale. NumismatMedd. 22: 178 (c. 1721). Schultze Ordb. 4948 (c. 1755).
b) stå i (ngns) makt l. förmåga, vara möjligt för, komma an på; i sht opers., särsk. i förb. med så mycket l. så vida o. d. Konungen swarade, at hwad honom tilstodh, wille han wäl medh honom hålla Nåborskap. Petreius Beskr. 2: 207 (1614). Så willie Wij Eder gerna .. förhielpa, så wijda Oss tillståår. BraheBrevväxl. 1: 178 (1669). Jag skal (i egenskap av biskop) .. så mycket mig tilstår, skaffa lydnad för Hans K:gl. Maj:t. PH 10: 238 (1773).
4) (†) till II 10 a: tillstunda, förestå. HH XXXIII. 2: 178 (1550). Ther fyllestgör han sin klagande maga för thes föregåande och tilståande fastedagar. Lemwig Konst 90 (1673).
5) till II 13 a.
a) medge l. vidgå l. erkänna (ngt, särsk. angivet med att-sats, äv. med ack. med inf. (särsk. (o. numera bl., tillf.) med refl. obj.)); särsk. i fråga om mer l. mindre motvilligt medgivande osv.; äv. abs.; förr äv. dels närmande sig l. övergående i bet.: bekräfta o. d., dels allmännare: hävda, påstå, vidhålla. De tillstod det nog inte ens för sig själva. Jag måste tillstå att du har skött dig över förväntan. Iac bekenner oc tilstaar at thet bör alle cristne gode menniskor göra. G1R 1: 32 (1521). Swen Monsson .. byrdede samme gårdh på sijn sons wägne som ther till skyldh war iffrå .. Hendrich Olsson medh lagh och lagadom, såsom Kongl. M:ttz fogte .. sampt borgemästere och rådh vdj Stregnes thet och tilstodhe. HH XIII. 1: 17 (1562). (Vi, konungen) tilstodo emoot samme Cap(itel) at en (borgmästare) hade Nederlägning annorstädes at wara Borgare. Widekindi G2A 377 (c. 1676). Then han .. gifwit en eller 2 Caroliner at han skulle wyas wid henne, samt tilstå sig wara barnafadren. KulturbVg. 1: 65 (1708). Ankarström greps på morgonen och tillstod genast. Almqvist DrJ 204 (1834). Jag måste tyvärr tillstå min absoluta oförmåga att ens tillnärmelsevis följa med i detta slags resonemang. KyrkohÅ 1938, s. 156. Ädlare är jag inte, än att jag tillstår, att Anderssons resultat med tolv C, fem B och två Ba har gjort mig gott. Spong Sjövinkel 449 (1949). särsk. (numera föga br.) med indir. obj., dels: medge osv. (ngt) inför (ngn), dels o. i sht (delvis med anslutning till till II 5 (jfr -stå 3)): tillerkänna (ngn ngt) (äv. närmande sig l. övergående i bet.: avstå till). (Vi) tilplicte os ath frie, hemle och fulkomlige tilsto hanom samme olafiske for huar mandz tiltaal. VgFmT II. 1: 26 (1526). Um så kunne berådhslåss, att the icke sielffve krigzfolck här i staden behöffvede, dhå vele the lathe E. K. M. tilstå thet meste folck man här bekomme kan. G1R 26: 842 (1556). J måsten mig tillstå, icke något sådant härtills skedt vara vidare, än af Herr Rudbeck allena. Atterbom Minnest. 1: 202 (i handl. fr. 1685). Den omvårdnad han å ämbetets vägnar tillstår Guds rike i detta fosterland. Segerstedt Händ. 339 (1922, 1926).
b) (†) tillåta (ngt l. ngn ngt, särsk. angivet med inf.-förb.); äv. dels med det direkta obj. ersatt av prep.-förb. inledd av om, dels utan indir. obj. (Det) ähr icke rådeligit att tilstonde mykin uthförning på thenne tijdt oppå spanmåle eller boskap. G1R 29: 150 (1559). At Gudh honom om sådana fridzgifft intet tilståår. LPetri Mandr. F 7 a (1562). Ingen må tillstådt och förlofwat wara på en half mijhl när förbem(ält)e Krogh att sällia ööl, wijn eller brännewijn. RR 1647, fol. 2914. (Boken torde) effter förslag dediceras hans Majestet om så tilståndet blifwer. Swedenborg RebNat. 1: 252 (1716).
Avledn. (†): tillståndare, m. ⁄ ⁄ ig. [jfr fsv. tilstandare, hjälpare] till -stå 5 a: hemulsman (se d. o. 1). HSH 16: 88 (1527).
tillståndig, adj. till -stå 3 a: (rätteligen) tillkommande l. tillhörig; tillbörlig; jfr till-städig. Att, såsom rättsinnte trogne undersåtare ägnar och bör, styrckia Hans Kongl. Maij:ts tillståndiga Högheet och rätt. 2RARP I. 2: 384 (1720). SvFatburen 3: 74 (1768).
Spoiler title
Spoiler content