SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2005  
TJABBA ɟab3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. tjabba; av ljudhärmande ursprung l. sidoform till sv. dial. käbba (jfr KÄBBLA)]
(vard.) prata l. tala ihärdigt o. uttröttande, tjata; (oförtrutet) prata strunt; äv.: sladdra; äv. om fågel: frambringa ljud som påminner om tjabbande. Cavallin Stevenson Söderh. 50 (1897). Tjabba .. (dvs.) Gräla, prata onödigt, sladdra. Östergren (1958). Han förstod .. inte .. hur jag kunde tjabba om konstnärlig frihet när en tredjedel av Europa var i bojor. Le Carré TelefDöde 100 (1966). Det finns .. (kanariefåglar) som tjabbar och skriker med öppen näbb. DN 6 ⁄ 12 1969, s. 34. Äh det var en jävla idiot som tjabbade om skjut en snut, skjut en snut. Guillou Coq 126 (1986).
Avledn.: TJABBIG, adj. (vard.) som tjabbar l. är tjatig. LoW (1911). Farligt vad hon är tjabbig, Martina, sade Magnus, som blev retad att jämt höra Martina sjunga samma visa. Wägner ÅsaH 39 (1918).
Avledn.: tjabbighet, r. (vard.) SAOL (1923).
Spoiler title
Spoiler content