SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2005  
TJONG ɟåŋ4, interj. o. sbst.2, n.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
Etymologi
[ljudhärmande bildning. — Jfr TJONG, sbst.1]
(vard.)
I. ss. interj., ss. beteckning för högt l. hårt l. skrällande l. vibrerande o. d. ljud som uppstår då ngt far iväg l. träffar ngn l. ngt; förr äv. i förb. med falleri o. d., uttryckande glädje l. livslust o. d. Fröding Räggl. 2: 51 (1897). Då ska mitt bröllop stå, tjong falleri å rej! Koch GudVV 2: 236 (1916). Till sist tar de sista supen, och då blir den ena förbannad över att buteljen har tömt sig, och drämmer den i betongen, tjong! VårBostad 1956, s. 30. Tjong i medaljongen en sån festlig sång du trumma nyss va? Lindroth NygVals 3 (1966). Så sätter Jeppe in sin pil, tjong! och där faller ekorren. Lundkvist Snapph. 18 (1968).
II. ss. sbst.: ljudet ”tjong”; äv. med bestämning inledd av prep. i, betecknande fart l. fräs o. d. Fast han .. kör på stenar som sprätter iväg med små ”tjong” utåt vägkanterna (osv.). Wassing GropSkog. 229 (1965). Det är tjong i produktionen, men en gnutta av originalinspelningens spännande intimitet går tyvärr förlorad. Expressen 8 ⁄ 10 1990, s. 34. — särsk. (i vissa kretsar) i utvidgad anv., i fråga om (mer l. mindre oplanerat) spel i fotboll: skjutande; äv. konkretare: skott. För mycket tjong. Fast dom gjorde ju målen. PiteåT 23 ⁄ 6 1986, Bil. s. 8. En tjong och en passning och en klack ger jubel på läktarna. DN 8 ⁄ 10 1992, s. D13. Det är just växelbruket mellan lir och tjong som i dag framstår som ett grönsvart segerrecept. GT 8 ⁄ 6 1999, s. 24.
Avledn. (vard.): TJONGA, v. säga ”tjong”; i p. pr. äv. i adjektivisk anv.; äv. opers. Dragon det är jag, som kan slå ihop klackarna så det tjongar i hela Stockholm. Blomberg Pass. 154 (1934). (Spökena) må dånga och tjonga så mycket de orkar. Vi 1951, nr 48, s. 10. Men så kom då vilda västern med ritter, pang-pang, tjongande knytnäveslag, skurkar och hjältar. SvD(B) 1955, nr 5, s. 6. Stålbågen (ger) bara ett dovt tjongande ljud ifrån sig (då en pil avskjuts). Lundkvist Snapph. 18 (1968). särsk. (i vissa kretsar) i utvidgad anv., till II slutet: skjuta l. sparka; särsk. dels i den särsk. förb. tjonga till, sparka till (boll), dels i förb. med iväg. Efter det att Svennes fot tjongat till bollen, blåste (osv.). IdrBl. 1935, nr 33, s. 9. Vänstersidan tjongade rätt bra. IdrBl. 1939, nr 52, s. 17. Dagens svenska landslag tjongar inte i väg bollen när de blir pressade. De försöker hitta andra lösningar och är inte rädda för att hålla i bollen. DN 12 ⁄ 7 1994, s. D9.
Spoiler title