SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2006  
TOSAS 3sa2s, v. dep. -ades. förr äv. TOSA, v. -ade (Lundell (1893)). vbalsbst. -ERI (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. tosa, tosas; jfr d. dial. tosa, toka, nor. dial. tosa, gå och driva; möjl. i avljudsförhållande till sv. dial. tasa, gå snubblande (se TASE). — Jfr TOSA, sbst., TOSIG, TOSING]
(numera mindre br.) handla l. bete sig som en galning l. tok; äv.: (gm upptåg o. d.) skämta l. skoja l. nojsa, särsk. i uttr. tosas med ngn; äv. med saksubj. Lundell (1893). Hvarenda dag talar han med pojken sin, som drunknade. Det är rent af rörligt att höra honom stå och tosas om kvällarne. Engström Bläck 105 (1914). Sedan ridån gått upp började diverse människor inne på scenen att tosas och galna sig på ett högst besynnerligt sätt. SvD(A) 29 ⁄ 11 1916, s. 8. Och inga sommargäster har vi guskelov, som tosas med flickorna. Engström Milst. 146 (1929). Näktergalarna, som tosades i de ljumma vårkvällarna. Posse Fång. 12 (1931). Virvelvinden som tosades därborta har försvunnit, smält samman med oron omkring oss. GbgP 1949, nr 7, s. 10. Östergren (1959).
Avledn.: TOSERI, n. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tokeri; vanl. i pl. Inte har jag tid att utgjuta mig poetiskt om .. solnedgång, vårkänslor och andra skaldiska toserier. Engström Aftongl. 86 (1932). Han kan prata och gå på så att de grina värre än åt alla toserier, som höra ihop med en marknad. Widegren Släkt. 81 (1940).
Spoiler title
Spoiler content