publicerad: 2006
TOTALITET tωt1alite4t l. tω1- l. 01-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
1) egenskapen l. förhållandet att vara total; helhet, särsk. med bortseende från detaljer l. enskildheter; särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. i totaliteten, i sin helhet l. i det stora hela; äv.: (av delar bestående) enhet; summa; stundom äv. [gm påverkan från TOTALITARITET l. TOTALITÄR]: totalitaritet. 2BorgP 8: 205 (1742). (Paris kyrkor) hafwa hwar och en någon del som är wacker, men i totaliteten anfäcktade af lourde ornementer. HH XXXII. 2: 113 (1779). Öfver Arméns totalitet belöper sig antalet af årliga Officers-Vacancer til 90. KrigVAH 1824, s. 41. Vi veta ej, om vi enligt Aristoteles skola föreställa oss naturen såsom en enhetlig kraft eller en totalitet av krafter, såsom något självständigt eller såsom ett utflöde ur gudomen. JNordström hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 118 (1924). Kristendomens .. ”totala anspråk” hävdas .. som en bekännelse till den skapelsens och livets Gud, som omfattar tillvarons totalitet. ÅbKristHum. 1964, s. 16. Ur .. (det nazistiska budskapet) följer också kravet på statens totalitet. DN 5 ⁄ 12 1999, s. A2. — särsk. (†) i sg. best., om grupp av personer: alla; äv.: den stora massan. (När) tjänsters besättande utan förslag (fråntogs kungen) .. kunde man se totalitetens glädje, änskönt favoriter och hofmän jämmerligen i tysthet skreko. Tersmeden Mem. 4: 145 (1756). Ville jag väl befordra enskilt beqvämlighet medelst förseglade votas inlemnande, men man bör derjemte se på totalitetens (bekvämlighet), som genom tidsutdrägt dermed skulle lida. 2RARP 20: 420 (1761). LBÄ 29–31: 90 (1799).
2) total sol- l. månförmörkelse. Dunér Solen 18 (1893). Solförmörkelsens märkligaste fenomen visa sig under ganska kort tid, nämligen främst under själfva totaliteten samt någon minut före och efter densamma. TurÅ 1914, s. 325. Den så kallade totaliteten, när sol, jord och måne ligger i rad med varandra så att hela månen är förmörkad, varar i .. 77 minuter. DN 18 ⁄ 1 2000, s. A5. —
Ssgr: (1) TOTALITETS-BEGREPP. (numera bl. tillf.) totalitet ss. begrepp (se d. o. 5 (b)); förr äv. sammanfattande om substantiv som betecknar en art l. klass i sin helhet. Ett helt genus, såsom ett bekant individuum, sammanfattadt under ett totalitetsbegrepp. Boivie SvSynt. 24 (1826). Totalitetsbegreppet, tingens af ett enda sammanhållna kedja, Guds i skapelsen lefvande, allt verkande ande. Lysander Faust 112 (1875). SAOL (1998). —
(1) -BEMÄRKELSE. (numera bl. tillf.) jfr bemärkelse 2 b (slutet) o. -betydelse. Calwagen TySpr. 112 (1874). Östergren (1959). —
(1) -BETYDELSE. språkv. om betydelse hos substantiv som betecknar en art l. klass i sin helhet; äv. om betydelse hos pronomen l. adverb som betecknar totalitet; jfr -bemärkelse. Lidforss FrSpr. 148 (1867). Thorell SvGr. 99 (1973; om pronomen). I satsen ”räven är ett listigt djur” har ”räven” totalitetsbetydelse. SvOrdb. 1287 (1986). —
(2) -ZON. område (på jorden) där solförmörkelsen vid visst tillfälle är total; jfr -område. BtRiksdP 1896, 8Hufvudtit. s. 188. Vid denna förmörkelse .. omfattar totalitetszonen ett drygt 200 kilometer brett bälte genom södra Europa och .. (delar) av Ryssland. DN(B) 1961, nr 29, s. 10.
Spoiler title
Spoiler content