SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2007  
TRAKISK tra4kisk, adj.; adv. -T.
Ordformer
(äv. th-, förr äv. -c-)
Etymologi
[jfr t. thrakisch, eng. thracian, fr. thracien; efter lat. thracius, thracus, av gr. Θρᾴκιος; till TRAKER o. det geografiska namnet THRAKIEN]
som tillhör l. har avseende på l. är kännetecknande för l. härstammar från trakerna l. Thrakien. Ehrenadler Tel. 280 (1723). Orfeus blidkade .. med klangen af Traciska lutan / Skogarnes tiger och höll stormande floderna quar. Stagnelius (SVS) 1: 214 (c. 1815). En från Europa till Asien invandrad thrakisk stam. HT 1905, s. 3.
Avledn.: TRAKISKA, r. l. f. om det språk som talades av trakerna. Leopold 6: 80 (1803). Thrakiska, (dvs.) utdött fornspråk, under antiken talat av thrakerna i nuv. Bulgarien och n. Grekland. Språket är känt bara genom två svårtydda inskrifter, ett antal glosor hos antika författare samt person- och ortnamn. NE (1995).
Spoiler title
Spoiler content