SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2007  
TRAMS tram4s, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. trams; vbalsbst. till TRAMSA, v.]
dumt l. ovederhäftigt l. löjligt prat; äv. om innehållet i utsaga l. skrift: nonsens l. smörja o. d.; äv. ss. interj. liktydigt med: struntprat!, dumheter!; äv. om handlande l. känslouttryck o. d. som betraktas ss. meningslöst l. bortkastat l. irriterande l. föraktligt, tramsande; stundom i mer l. mindre pleonastisk förb. med flams; jfr TRAMSERI, TRAMSIGHET. Vad är det för trams! Vill du sluta upp med det där tramset genast. Jag tror inte ett ord av det där tramset. Nej, tänk, hvilket trams han tryckt, han går ju på nytt i barndom. AnderssonBrevväxl. 1: 255 (1857). Dragspel, bössor och sådant kram, som bara drog folk från regelbundet arbete ut på trams. Eklundh Folk 12 (1918). ”De yttersta konsekvenserna (av religionsfrihet), t ex människooffer.” Sådant trams väntar man sig verkligen inte att finna i en svensk statlig utredning. DN(A) 29 ⁄ 7 1964, s. 2. Socialdemokratins tal om insyn är bara trams. ÖgCorr. 25 ⁄ 3 1969, s. 24. – Trams, väser Carl Lidbom och trummar med fingrarna. – Du ska veta hut! skriker Anders Björck, och tvärt vibrerar luften i andra kammarsalen av naket hat. DN 10 ⁄ 3 1989, s. 1. Återkommande inslag (i radioprogrammet) är en präst som svarar på lyssnarbrev i ”Livsfrågor”. Är det trams och flams? DN 4 ⁄ 7 1993, s. A2.
Spoiler title