SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2007  
TREMA tre4ma l. tre3ma2, n.; best. -at; pl. -an (SAOL (1950) osv.) ((†) = SAOL (1900), Auerbach (1915); -ata WoJ (1891), Auerbach (1915)).
Etymologi
[av fr. tréma (urspr. i uttr. points tréma), av gr. τρῆμα, hål, grop, vbalsbst. till τείρω, uppriver, nöter, till den rot som äv. föreligger i lat. terere, sönderriva (se TARM). — Jfr TREMATOD]
språkv. över en vokal placerat diakritiskt tecken bestående av två punkter angivande att den med tecknet försedda vokalen (i strid mot viss regel) skall uttalas; äv. (o. i sht) om sådant tecken angivande att en med tecknet försedd vokal o. en omedelbart föregående skall uttalas var för sig (jfr DIERESIS 1). Svedelius FrGr. 7 (1814). (Tecknet används) i vissa fall för att ange att det med Trema försedda tecknet har eget ljudvärde och ej blott är ett hjälptecken. Ex.: .. fr. aigüe [ägy’] (jfr fr. figue [fig]). BonnierLex. (1966). Trema är två prickar över en vokal .. Jaël, Boëthius, franskans Noël ’jul’. DN 21 ⁄ 5 1995, Söndagsbil. s. 22.
Ssg (språkv.): TREMA-TECKEN. SAOL (1900).
Spoiler title