SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2009  
TUNGUS tuŋgɯ4s, m. ⁄ ⁄ ( ig.); best. -en; pl. -er; förr äv. TUNGUSER l. (i bet. 2) TUNGUSIER, m. ⁄ ⁄ ( ig.); pl. =.
Ordformer
(tungus 1820 osv. tunguser, sg. 1813. tunguser, pl. 1725 osv. tungusier 18111862)
Etymologi
[jfr dan., nor. tunguser, eng. tungus; (sannol. gm förmedling av t. tungus) av ry. tunguz; möjl. av turk. spr. toŋguz, svin (med syftning på svinhållning hos tunguserna)]
1) (mans)person tillhörande l. stammande från det folk som talar det tungusiska språket evenki, o. som lever (ett nomadiserande liv) främst i nordöstra Sibirien, evenk; i pl. ofta sammanfattande, om evenkerna. Som desse Tunguser äro blandt alla migh bekanta desse Fålcker dät aldra storhiärtigaste och Genereusaste så hafwa dee (osv.). Molin BerStTart. 25 (1725). I ett skåp (på ett museum) var en tunguser uppstäld i hela sin skrud. Livijn Bref 106 (1813). Tunguserna vid Amur och öfre Jenissei äro fränder till Kinas herskare, mantschufolket. Svensén Jord. 418 (1886).
2) [i oeg. anv. av 1, med anslutning till TUNG] ss. nedsättande benämning på person.
a) (†) om författare med från fosforisterna avvikande stilideal vars vitterhet enl. fosforisterna präglades av tröghet l. kyla l. banalitet o. d. Polyfem I. 8: 3 (1810). Det enformiga sladder, som .. blifwit upprepadt, fastän endast af Tunguser, emot bruket af Ottave Rime, Hexametrer, Sonnetter o. a. är .. icke grundadt på minsta i sakens natur liggande skäl. SvLitTidn. 1813, sp. 694. MarkallN 1: 4 (1820). jfr Holm BevO (1960).
b) (numera bl. i vissa kretsar) om person (urspr. om student i Uppsala) som saknar sinne för l. lust till nöjen l. sällskaplighet, enstöring, tråkmåns, döddansare. CVAStrandberg 5: 212 (1862). Vi finnar kunna ej roa oss såsom .. (tysken) även om vi icke tillhöra tungusernas kategori bland våra egna landsmän. Lampén TLandsFinl. 2 (1918). Därtill kom, att han under Uppsala-tiden ingalunda var någon ständigt innesittande tungus utan levde med bland sina studiekamrater och sin nation, vid festliga tillfällen glad bland de glada. ÅbSvUndH 63: 134 (1942). Hälsingkroniterna voro i allmänhet inga tunguser utan hade god aptit på livet och förmåga att förena det nyttiga med det nöjsamma. LundagKron. 3: 310 (1955).
Avledn.: TUNGUSISK, adj.
1) till 1: som tillhör l. härstammar från l. utmärker l. har avseende på tunguserna l. deras kultur l. språk. Stiernstolpe Ballenstedt 1: 66 (1819). Tungusiska familjer ströva fritt omkring mellan Ob och Jenisei. Donner Sib. 24 (1933).
2) i nedsättande anv.
a) (†) till 2 a, i fråga om (person med) konstnärligt arbete som enl. fosforisterna saknar andlig lyftning, tung, trög. Tycker ej du .. att detta wackra poem har samma anda, som råder i den Tungusiska Skaldekonsten? Polyfem I. 8: 2 (1810). Nordensvan SvTeat. 1: 134 (1917).
b) (numera bl. i vissa kretsar) till 2 b: tråkig, dyster, särsk. om person: som beter sig ss. l. är en tungus. Vägarne se nu ”tungusiska” ut som en pessimistsjäl: dystra, isiga och slaskiga. Virén Skizz. 54 (1890). (Han) ansågs .. tråkig och tungusisk. Abenius Drabb. 15 (1950).
TUNGUSISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) till 1: tungusisk kvinna; anträffat bl. i ordböcker. Björkman (1889).
2) särsk. till 1: altaiskt språk av den tungusiska språkgruppen, evenki. Palmblad HbGeogr. 1: 120 (1826). (Castrén) trodde, att han direkt forskade efter det finska språkets och folkets ursprung, när han sysslade med mongolskan eller tungusiskan. Donner Sib. 72 (1933).
Spoiler title
Spoiler content