publicerad: 2009
TUVA tɯ3va2, r. l. f.; best. -n; pl. -or (Forsius Phys. 283 (1611) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. tuv, Brahe Oec. 140 (c. 1580; uppl. 1971), Linné Gothl. 249 (1745)); förr äv. TUV, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Risingh LandB 19 (1671), Linné Öl. 14 (1745)) ((†) -er (se ovan)).
Ordformer
(dufuerne, pl. best. c. 1580. tuf 1725–1835. tuf- i ssgr c. 1730 (: tufwuxen)–1921 (: tufbankar). tufwen, sg. best. 1708–1732. tuva (twf-, -(f)fu-, -(f)fw-, -fv-) 1587 osv.)
om upphöjning i mark bildad av en mindre mängd gräs o. jord, grästuva; äv. om liten ansamling l. sammangyttring av svamp l. växter l. rotskott o. d.; förr äv. om (liten) jordkulle l. jordhög; jfr RUGGE, TOVA, sbst. 2. Brahe Oec. 140 (c. 1580; uppl. 1971). Mulwadhen kastar vp små Tuffwor. Schroderus Comenius 205 (1639). En liten Ö eller Tuf i södre Måsse. NVedboDomb. Höstt. 1746, § 226. På grenarne af de högre träden af de vanligare slagen sutto tufvor af parasiter med egendomliga blad. Lindström Bates 4 (1872). Ofta har .. (storspoven) sitt bo på samma plats år från år och ibland t. o. m. på samma tuva. SvNat. 1928, s. 66. Männen går i land, kastar sig ner i gräset, lägger sina svettlurviga huvuden mot tuvor och stenar. Johnson Nu 67 (1934). Om sommarnätterna medan hon rätade på ryggen och såg sig om efter nya mogna tuvor ute på hjortronmyren. Då fick hon lust att sjunga. Aronson FjärdeVäg. 28 (1950). — jfr BJÖRNMOSS-, FLOTT-, HÅL-, JORD-, MULLVADS-, RAGA-, ROT-, SKVATTRAM-, STARR-, STÄPP-, TIMJAN-TUVA m. fl. — särsk. i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt; äv. i vissa uttr., ofta mer l. mindre bildl., särsk. i sådana uttr. som hoppa tuva l. från tuva till tuva, i fråga om att ta sig fram steg för steg så gott det går (o. ta emot hjälp där den erbjuds), utan ngn uppgjord plan. Lithen tuffua stielper offta stoor las. SvOrds. B 4 b (1604). Gull och grön tufva, gifter mången skorfhufva. Granlund Ordspr. (c. 1880). Glädjen öfver att sitta på egen tufva framlyser ur ögonen på ställets innehafvare. VL 1894, nr 204, s. 4. Enligt den skiss som representerades i skatteutskottet hoppas socialdemokraterna uppenbarligen kunna hoppa tuva mellan c och mp. GbgP 17 ⁄ 5 1989, s. 5. Lite vilset och famlande hoppar både politiker och andra förståsigpåare från tuva till tuva, utan att lägga fram några konstruktiva förslag. Sydsv. 3 ⁄ 8 2007, s. A5.
Ssgr: A: TUV-BILDANDE, p. adj. Ett tufbildande halfgräs, tufdunet (Eriophorum vaginatum). SvRike I. 2: 54 (1900). —
-BILDNING. abstr. o. konkret(are); jfr bildning 4. MosskT 1893, s. 333 (abstr.). Man undanröjer tufbildningen genom att med handhacka eller tufknif, som köres med häst, afskära tufvorna. 2NF 30: 258 (1920). —
-BRÄCKA. om den tuvbildande växten Saxifraga cespitosa Lin. Nyman VäxtNatH 2: 14 (1868). Härtill kommer stundom ett inslag av fjällväxter, såsom fjällnejlika .. och tuvbräcka. SvNat. 1934, s. 40. —
-DUN. växten Eriophorum vaginatum Lin. (som har tuvigt växtsätt o. dunliknande fruktställningar); jfr -ull o. hadd, sbst.1, svart-huvud 2. NormFört. 34 (1894). Det enda vi se på mossen; som gör ett litet gladare intryck, är tuvdunet, som växer här i stora mängder och låter vinden leka med sina vita, silkeslena tofsar. Sandström NatArb. 1: 129 (1908).
-HACKA, -ning. hacka bort tuvor från (mark). Juhlin-Dannfelt 417 (1886). Marken tufhackas .. och jämnas. LAHT 1909, s. 528. —
-HOPPA, -ning. särsk. bildl.; jfr tuva slutet. Minoritetsregeringarna tvungos till tuvhoppning mellan för nästan varje fråga växlande majoritet. SDS 17 ⁄ 7 1946, s. 4. —
-HÄTTA. svampen Mycena inclinata (Fr.) Quél. (som växer i tuvor l. knippen); jfr hätta, sbst. 2 c β. Andersson Svampar 184 (1994). —
-JORD. (tuv- 1773 osv. tuve- 1775–1936) (numera föga br.) jord l. mark bestående av tuvor; jfr -mark. Under .. (boskapen) bredes jämt och ofta tång, tuf-jord och mergelsand. Barchæus LandthHall. 46 (1773). Jag tittar och finner .. att det .. finns stora stycken tuvjord mot utkanterna och fotänden av valltäcket att dika ut och beså. Wassing Dödgr. 247 (1958). —
-MARK. (tuv- 1854 osv. tuve- 1914) mark (se mark, sbst.1 3 c) som (i stor utsträckning) består av tuvor, tuvig mark; jfr -jord, -mosse. BotN 1854, s. 13. I svackorna (på Alvaret på Öland), som vintertid står fyllda med vatten, uppstår en egendomlig, uppfrusen tuvmark. Selander LevLandsk. 357 (1955). —
-MOSSE. mosse bestående av tuvmark. En lång period med torrt fastlandsklimat (skulle) kunna .. låta starrmossen öfvergå till en tufmosse. MosskT 1890, s. 277. —
-MYRA. myra som bygger bon i (gräs)tuvor; särsk. dels i uttr. gul(a) tuvmyra(n), Lasius flavus Fabr., dels i uttr. svart(a) tuvmyra(n), L. niger Lin. VetAH 1803, s. 104. Den svarta tufmyran l. trädgårdsmyran, L. niger. 2NF 19: 110 (1913). I motsats till amasonmyran är gula tuvmyran .. en mycket fridsam form. DjurVärld 3: 518 (1963). —
-PLOG. (tuv- 1740 osv. tuve- 1756–1773) (förr) plog för bortskärande av tuvor. VetAP 1: 234 (1740). Finner du din äng af mossa och tufwor odugelig att bära godt och tillräckeligt gräs; så afskär med tufplog först alla tufwor. Wåhlin LbLandth. 15 (1804). —
-ROT. (numera bl. tillf.) rot av tuva; äv. om rot l. växtdel som tuvar sig. Kalm VgBah. 71 (1746). ”Tufrot” kallas roten hos en växt, som vid stammens bas är försedd med talrika knoppar, från hvilka nya stjälkar och birötter årligen utvecklas, så att större eller mindre tufvor uppkomma. Forssell InlBot. 132 (1888). —
-RÅG. [möjl. till tuva, v.] (tuv- 1742 osv. tuve- 1790) (i sht förr) form av råg som tuvar l. grenar sig gm rotskott; jfr fall-, johannis-, midsommar-, rot-, tov-råg. VetAH 1742, s. 294. Den midsommarråg, som odlas i Uppland, är .. en gammal svensk sort, utmärkt för många strån från samma rot – därför kallad ”tufråg” – långa ax och små korn. Uppl. 2: 81 (1903). —
-SKIVLING. skivling som växer i tuvor l. knippen; särsk. dels i uttr. vit tuvskivling, Lyophyllum connatum (Schum.: Fr.) Sing., dels i uttr. mörk tuvskivling, L. decastes (Fr.: Fr.) Sing. (jfr sköldpadda 2 c). Hvita tufskiflingen .. är hvitaktig eller hvit öfverallt samt något seg men dock ätlig. Strömbom Svamp. 27 (1895). Mörk tuvskivling. Andersson Svampar 166 (1994). —
-STARR. det tuvbildande starrgräset Carex cespitosa Lin. Linné Fl. nr 767 (1745). Gulrödt hjortronen blossa bland tufstarr och enesnår. Söderberg Dikt. 52 (1901). —
-SÄV. det tuvbildande gräset Scirpus cespitosus Lin.; jfr moss-ull, ramme. Zetterstedt SvLappm. 1: 237 (1822). Täta mattor med tuvsäv och snip. Selander Lappl. 20 (1948).
-TADA. (†) tuvtåtel. Gosselman BlekFl. 18 (1865). Bland .. använda kulturmetoder kan nämnas, att år 1921 flåhackades ett större område för att få bort talrika tuvor av tuvtada. LAHT 1926, s. 871. HantvB I. 3. 1: 273 (1935). —
-TÅTEL. växten Deschampsia cespitosa (Lin.) P. B. (som växer i täta tuvor); jfr -tada o. har-gräs 2, mad-gräs, stor-jägare 2, tak-tåtel. SvBot. nr 132 (1804). På våtängar härskar ofta tuvtåtel (Deschampsia caespitosa). Selander LevLandsk. 93 (1955). —
-ULL. tuvdun. Krok o. Almquist Fl. 1: 213 (1903). En tallmosse där det växer tuvull. BorgåBl. 8 ⁄ 8 1991, s. 3. —
-ÄNG. tuvig (o. fuktig) äng. Strindberg TrOtr. 4: 154 (1897). Tufängar .. å hvilka kabbelekan blommar om våren. Ericson Fågelkås. 2: 34 (1907).
B (†): TUVE-JORD, -MARK, -PLOG, -RÅG, se A.
Avledn.: TUVA, v., -ning (†, LB 2: 53 (1899), UtsädT 1901, s. 14). refl.: bilda tuvor; bli tuvig (se d. o. 2). (Tuvrågens) egenskap är at tufwa eller klasa sig, hwilket han besynnerligen gör fram för någon annan säd. Brauner Åker 52 (1752). Örten tufvar sig mycket med många utbredda bladiga stjelkar. VetAH 1807, s. 226. Tufvad .. kallas roten, då vexten eger en mängd rötter och stjelkar sammangyttrade. Hartman Fl. XV (1832). Hundäxing .. är ett kraftigt, högvuxet, relativt starkt tuvat gräs. SvVäxtförädl. 1: 443 (1951).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content