SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2010  
UJ uj4, interj. o. sbst. n.; best. (tillf.) -et; pl. (tillf.) =.
Ordformer
(ui(h))
Etymologi
[jfr t. ui; av ljudmålande ursprung; jfr Ideforss Prim- Interj. 208 ff. (1928). — Jfr OJ]
ss. uttr. för obehaglig l. oönskad känsla, särsk. dels ss. uttr. för (klagan över) pina l. ansträngning l. ogillande o. d.: usch, åh, puh!, dels om utrop vid (obehaglig) överraskning: oj; ofta upprepat; äv. ss. sbst., om ordet l. utropet ”uj”. Han muttrade ett besvärat uj. Ekblad 158 (1764). Min mästare .. ropade en lång rad af: Uj! uj! uj! Bremer Brev 1: 557 (1834). Uj, hvad chinesiska skor äro otäcka för ärliga svenska fötter. Forsell Sällsk. 127 (1845). Uj! Hvem är det? Strindberg Kronbr. 52 (1902). Uj uj uj, jämrade hon sig lågt. Ekman Springkäll. 223 (1976).
Spoiler title
Spoiler content