SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2011  
UNIK ɯni4k, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(unik c. 1814 osv. unique 17691885)
Etymologi
[jfr d., nor. unik, eng. unique; av fr. unique, av lat. unicus, till unus, en, ende (se EN, räkn.). — Jfr UNICITET, UNIKAT, UNIKUM]
ensam i sitt slag, utan motstycke; äv. dels: originell l. enastående l. exklusiv, dels: sällsynt l. ovanlig. Sahlstedt (1769). Då tvärtom Hr. Bagers styl är så originell, så unique, at ej mer än en enda .. varit i stånd at någorlunda lyckeligen imitera honom. Kellgren (SVS) 4: 228 (1781). (Han) föreslår, att arkitekten må ha rätt att .. frångå gängse byggnadsordningar .. då, i följd af unika förhållanden, de estetiska krafven vinna därpå. TT 1898, Byggn. s. 98. Det lyckades honom .. att under årens lopp på antikvarisk väg öfverkomma en mängd dyrbara, delvis unika gamla kartor och portulaner. 3SAH 16: 457 (1902). En verkligt stor självbiografi över en liten, alldaglig människa är något unikt. Selander Pegas. 9 (1934, 1950). Ett unikt samarbete mellan länsmuseet i Jönköping och British Museum i London har i dagarna inletts. Gripe Tordyv. 123 (1978).
Avledn.: UNIKHET, r. förhållandet l. egenskapen att vara unik; jfr unicitet. GbgP 12/9 1955, s. 8.
Spoiler title
Spoiler content