SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2011  
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
(7 f) UPP-ÄDLA, -ing. (†) förädla (ngt). 2RA 1: 617 (1723). Stiernhielm har warit den första, som .. sökt at vpädla den af Archimedes upfundne Sanningen, och til den ändan uptänckt Wattu-mål. Triewald Förel. 2: 97 (1736). Nordenflycht QT 174850, s. 3.
(7, 10) -ÄLSKA. [jfr d. opelske] (numera mindre br.) främja l. upphjälpa (se d. o. 2) (ngn l. ngt) (till ngt); jfr fram-älska. Lysander Faust 70 (1875). Ett tidigt uppälskande av sublimeringsförmågan. Bjerre Själsläk. 138 (1914). DN(A) 8/11 1966, s. 4.
(7, 10 b) -ÄMNA. (†) bereda l. forma l. bearbeta (ngt); äv. (o. i sht) bildl., med avs. på person: gm utbildning o. d. förbereda l. forma (till ngt); jfr till-ämna 2. Swedberg Cat. C 5 b (1709). En pottomakare är begrepen i sitt arbete, och hafwer en tilbrukad och vpemnad lerklimp på skifwonne för sig. Swedberg Ödn. 193 (1713). Mörk ÅmVetA 1760, s. 14 (bildl.).
(4) -ÄNG. (†) högt liggande (torr) äng; jfr -mark. Mesta landet (i Hälsingl.) består af steniga berg, som äro inhabitabiles och alltså allenast i dälderna syns gårdarna, hvilka hafva litet äng, dock ganska föga uppäng, mäst kärräng. Linné Ungd. 2: 13 (1732). VDAkt. 1735, Syneprot.
Ssg (†): uppänga- l. uppängs-hö. (†) hö från ”uppäng”. Hafwandes hustru Ingrid lofwat Frun upänga höö; men i stället fördt till henne madehöö, hwaraf en stor träta och oenighet upwäxt. VRP 21/6 1736. VexiöBl. 1823, nr 13, s. 4.
(1) -ÄNTRA, -ing. i sht sjöt. klättra upp (i sht på rep l. lina o. d.). Pihlström SkeppAflöpn. 1: 232 (1796). Liflinornas ändamål är att båtbesättningen må kunna rädda sig genom att fatta i och uppäntra på linorna, om båten vid upphissning eller ned-firning skulle kantra. Frick o. Trolle 182 (1872).
(3, 10) -ÄRJA, -ning. (†) med årder plöja upp (jord l. åker o. d.); särsk. med avs. på mark som inte tidigare odlats l. som legat i träda; jfr -plöja 2. Linc. Ee 3 b (1640). En platz af ny jord, ansas .. med upärgning och ränsning, strax om våren, så at alt i så måtto är färdigt till April Månads slut. VetAH 1744, s. 234. Stenius SvarVetA 10 (1762).
-ÄSKA. [jfr mlt. upēschen] (†)
1) (†) till 8 a, med avs. på (grupp av) person(er): beordra l. anmoda att inställa sig (hos myndighet l. till krigstjänstgöring o. d.); jfr -fordra 3 o. fram-äska. Att .. (soldaterna) voro vederrede och villige giorde, så snartt han dem upäskade. AOxenstierna 2: 84 (1612). BtHforsH 1: 233 (1638).
2) (†) till 9, = fordra upp 3 c; jfr -fordra 5. BtFinlH 4: 168 (1563). Till slut på detta stycke, om fästningars angripande, bör jag påminna, at för, och jämväl under belägringen, upäskades staden ofta genom en trummetare. 1VittAH 1: 214 (1755).
(11 a) -ÄTA, -ning; -are (se avledn.). [fsv. upäta]
1) äta upp (ngt l. ngn), förtära (helt o. hållet) (jfr -spisa); särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; numera i sht i p. pf. Idhor clädhe äro vpätne aff maal. Jak. 5: 2 (NT 1526). I Helsinglan / Ther diwr vpäte mången man. Messenius Swanhuita 32 (1613). Den som lägger sig ibland agnar blir upäten af svin. Deleen Meidinger 218 (1825). När varenda köttbulle var uppäten. TioHundar 149 (2009).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om person: (gm att äta) göra slut på l. förslösa (pengar l. ngns förmögenhet o. d.), förr äv. med avs. på person: (gm matkostnader o. d.) utarma; äv. allmännare, med sakligt subj., särsk.: förtära (se d. o. 5) l. förstöra l. bryta ned (ngn l. ngt) (jfr fräta upp 2). Sparkapitalet är uppätet av inflationen. Idhart gull och sylffuer är förrostat, och theras rost skall wara idher till witnesbyrd, och skall vpäta idhar köt så som en eeld. Jak. 5: 3 (1526; Bib. 1999: förtära). Hafuer du allaredo opätit de pening:r du af biscopshustrun fick. BtÅboH I. 7: 18 (1635). Det är owedersägeligt, at swedjandet upäter en stor hoper matjord. Linné Sk. 26 (1751). Skulle vi dra på oss allt pack, som reser från Sverige och härute råkar i nöd, så blefvo vi uppätna. Wetterbergh GNord 118 (1862). Jag vart oppäten av att ingen talte till mej och av att ingen rörde mej. Lo-Johansson Soc. 249 (1958). särsk.
a) (†) i fråga om att skada l. behandla ngn illa (gm baktalande l. skymfning o. d.); ngn gg äv.: slå ihjäl, döda. (Skälmen), hwilken är .. för sijn ogudhachtigheet skuld vpäten, och haffuer medhan han leffde .. myckit ondt vthi Landet tilwägha kommet. Petreius Beskr. 2: 215 (1614). J hade bordt snarare förswara henne om någon annan hade förtalt henne, än på Baaken uppäta. VDAkt. 1703, nr 99.
b) i vissa uttr., särsk. med avs. på ord l. uttalande o. d.: ta tillbaka l. ångra. Efter Dauid Står för rättenn och vpäther sin ord och säger att hann i drÿckennskap sådennt sagt haffuer medh skempt. 3SthmTb. 2: 287 (1599). Eder smädeskrifft öf(e)rsände H:r Probsten i går till mig ock må i lÿta uppå att i fån upäta hwart iota der uthi sammanflickat är. VDAkt. 1712, nr 124.
Avledn.: uppätare, m.//ig. särsk. (†) till 2. Gudh beware migh och androm ifrån osanningz follk och fallska upätare och slemma förförare. VDAkt. 1664, nr 143 (1663). Eneman Resa 2: 43 (1712).
(11 a) -ÖDA. (numera mindre br.) öda ut l. slösa bort (ngt); äv. allmännare: förbruka l. konsumera l. göra slut på. Hwar är nu then stoore Rijkedom .. som fans i Rijket .. thet är alt vpödt och förswunnet. Sparre Oration C 2 b (1594). Alt Fodher som på prestebordet fallet är, Höö eller halm, skal och ther effter nödtorften vpööt warda. KOF 1: 535 (c. 1618). Holmberg Bohusl. 1: 122 (1842).
-ÖKA, -ning.
1) (†) till 1 e, intr. l. i pass. närmande sig dep., särsk. om smältgods o. d.: öka i höjden, höja sig. Smältaren (skyndar) intet med utslaget för än godset alldeles uppökat. Ekman RelSmältewStKåpparbg 102 (1704). Rinman 2: 907 (1789).
2) (numera bl. tillf.) till 7: öka (ngt) upp till högre nivå l. hastighet l. större omfattning o. d., utöka, höja. JournSvL 1797, s. 555. Kolen hafva utgjorts till 1/4 af kolugnskol, men då dessa .. uppökades till 1/2 mot de öfriga, ansågs (osv.). JernkA 1853, s. 77. Den uppökade suggestibiliteten. Bjerre SjälLäk. 128 (1923). Den uppökning av takten, som under polkans inflytande gjorde sig gällande i vårt land vid 1800-talets mitt. FoF 1941, s. 134.
(3) -ÖPPNA. (†) öppna upp (ngt); äv. bildl.; jfr upp 3 slutet. Hafuer ännw wärmen annor wärckande, såsom .. försmälta, moghna, genomträngia, upöpna tillslutne genomlop, och otätt göra. Forsius Phys. 59 (1611). Lindh Huuszapot. 39 (1675; bildl.). AktsamlKungsådreinst. 181 (1685).
(1 f) -ÖSA, förr äv. -HÖSA, -ning. [fsv. upösa] ösa upp (ngt, i sht vatten l. annan vätska); förr äv.: gm ösning tömma (ngt, särsk. gruva) på vatten l. dyl. (jfr länsa, v.2 1). Ath wpöösza kalsbergx gruffwe. G1R 3: 278 (1526). (När sockervattnet) kokat .. (i kitteln) någon tid, uphöses det i en annan. Oldendorp 1: 149 (1786).
(7, 10 (b)) -ÖVA, -ning. öva upp (ngn (äv. sig)) (i l. till ngt) (jfr -lära); äv. med sakligt obj., särsk. betecknande färdighet l. förmåga l. sinne o. d.: gm övning förbättra l. utveckla; jfr träna upp. VDAkt. 1656, nr 43. Gunnar badade två tre gånger om dagen .. för att uppöfva sig i simning. Rydberg Vap. 328 (1891). Otvivelaktigt finns det människor som har denna gåva (att minnas olika dofter) mer eller mindre utpräglad; det är också troligt, att den kan uppövas. Björck K12Stövl. 195 (1954). jfr o-uppövad.
-ÖVER400, äv. 040 (se för övr. anm. 2: o sp. 392), prep. o. adv. (äv. skrivet ss. två ord) [fsv. up ivir, prep.]
I. ss. prep.
1) till 1, 2: upp(åt) över l. längs l. genom (ngt); särsk. i det bildl. uttr. uppöver öronen (se öra; jfr kär II 1 c, rodna, v. I 2). Som Hans Kongl. Maij:tt (K. X G. marscherade) in i Pohlen (o.) kom till at förföllia Pohlniske Kongen opöfwer Cracow. RARP 7: 167 (1660). Men svalan ej förmår de starka örnar följa / I deras flygt uppöfver hennes syn. Järta 2: 634 (1823). Han såg sig inte om, när han satte iväg uppöver vreten med hetsade stavtag. Parling FrVildm. 52 (1995).
2) (numera bl. tillf.) till 4, 5: (uppe) över (ngn l. ngt), ovanför (se d. o. I 1, 2); äv. bildl. (med anslutning till upp 13). Spegel GW 58 (1685). Då en erfarenhet om gudomliga ting vore en erfarenhet uppöfver sinneverldens gräns. Geijer I. 7: 28 (1821). En klocka pinglar uppöver dem när de öppnar dörren. Lundkvist FlodHav. 195 (1934).
II. ss. adv.
1) motsv. I 1: uppåt (se d. o. II 1), uppför (se d. o. II 1). SDS 1906, nr 315 A, s. 2 (anfört ss. danism). Började man i Tjöarån, där den rann ut i storälven, och fiskade oppöver, så (osv.). Lundh EvLustg. 10 (1928).
2) motsv. I 2: över, ovanför (se d. o. II 1, 2); äv.: längre upp, uppe; äv. mer l. mindre bildl. (med anslutning till upp 13). (Ett vapen bestående av) En hwijt Biälcke .. medh tree gyllende Kronor vpöfwer, och tree nedan under i rödt Fäldt. Rålamb 4: 86 (1690). Börjesson E14 93 (1846; bildl.). Vi pratar om (björn)frossan .. och att en del som bor här uppöver inte vågar gå ut och plocka bär. Vi 2003, nr 13, s. 20.
Spoiler title