SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2019  
VÄNDA vän3da2, v. -er, -de, -t, -d; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) VÄNDAS, v. dep. -es l. -s, -des, -ts. (pr. (sg.) pass. l. dep. -es (-is) G1R 4: 214 (1527) osv.; -s 2Saml. 35: 221 (1662; i vers) osv. — p. pf. -d GudlVis. A 4 a (1530) osv.; wändne, pl. Fernander Theatr. 116 (1695: ifrån wändne), KKD 8: 148 (1700)) vbalsbst. -ANDE, -ELSE (utom i vbalsbst. till verb med vända, v., ss. senare ssgsled (numera bl. hänvändelse o. omvändelse) numera mindre br., KyrkohÅ 1912, MoA. s. 76 (1743: inåtwändelse), Rudin 1Evigh. 1: 142 (1875, 1878: inåtwändelse)), -ERI (†, i ssgn rost-vänderi), -ING (†, RA I. 1: 97 (1527), Säve Yngl. 5 (1854: synvändingar); jfr VI nedan), -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (numera bl. tillf., SD 1902, nr 24, s. 2 (: silkesvänderska) osv.).
Ordformer
(vend- (w-, -dh-) 15211749. venn- (w-) 1535 (: venningx)1740 (: wenningar). vän- (w-) 15491828 (: Vänplogs träd). vänd- (w-, -ää-) 1526 (: wänth, p. pf.), 1528 osv. vänn- c. 1585 (: vänningenn)1983 (: vänneträsko). wen- (u-) 1615 (: weningh)c. 1657. -a 1521 osv. -as 1536 osv.)
Etymologi
[fsv. vända, äv. vändas, dep.; motsv. fd. wændæ (d. vende), fvn., nyisl., fär. venda (nor. vende), got. wandjan, fsax. wendian (mlt. wenden), mnl., nl. wenden, fht. wenten, wenden (mht., t. wenden), feng. wendan (eng. wend, gå, numera nästan bl. i ipf. went, gick), kausativbildning till VINDA, v.2 — Jfr ANVÄNDA, AVVÄNDSE, BEVÄNDA, FÖRVÄNDA, v.2, INVÄNDIG, UTVÄNDIG, VÄND, VÄNDA, sbst., VÄNDEROT]
I. tr.; äv. med obj. ersatt med prep.-förb. (se 1).
1) (med handgrepp l. (därtill avsett) redskap) få (ngt l. ngn) att ändra läge l. ställning så att annan (motsatt) sida därav hamnar uppåt l. utåt l. framåt l. synligt o. d.; särsk. dels med avs. på ngt (särsk. hö o. d.) som gm sådan ändring bereds tillflöde av luft i sin helhet (för att torka), dels i mer l. mindre pleonastisk samordning med vrida (se VRIDA, v. I 1 e); äv. dels med obj. ersatt med bestämning inledd av prep. , dels abs., dels med indirekt personobj. (se särsk. f β β, h β slutet). Til at lata wenda törcka och foruara .. for:da tiend (dvs. tionde ss. naturaprestation) ath then icke forderffues. G1R 7: 207 (1530). Wänt så först then siwka vpwertis medh Fistelen. BOlavi 21 b (1578). Capellet skall flyttias .. Huuset wendes och dett gambla wåkenhuuset blif:r koor. Murenius AV 426 (1659). Om regn faller, måste höet intet wändas förr än ofwansida(n) är torr. Serenius EngÅkerm. 52 (1727). Vid en del ostsorters beredning brukar man efter skärningen vända ostmassan. Grotenfelt Mejerih. 185 (1886). Det hjälpte inte att vända på kudden. Den var lika varm på båda sidorna. Karnstedt Slamf. 168 (1977). Men hur han än vände och vred kunde han inte hitta något fel på böckerna. Jonasson Hundraår. 208 (2009). — jfr BAK-, FRÅN-, IN-, RÄTT-, SPEGEL-, UNDAN-VÄNDA m. fl. — särsk.
a) med avs. på ngt som i praktiken bara har två sidor (jfr b), särsk. (pappers)blad o. d., äv. mynt (se slutet); särsk. i de bildl. uttr. vända blad, lägga det som har varit l. hänt bakom sig, vända bladet, (mer l. mindre tvärt) fullständigt förändra (händelseutveckling gm annorlunda) uppförande l. handlingssätt o. d. (jfr b). Thet war nu intet längre at tohla Ryssernas otrooheet .. måste fördenskul Herr Iacob wända bladet och wijsa dem ett annat speel. Widekindi KrijgH 309 (1671). Hon vänder sida efter sida. Snoilsky NDikt. 18 (1881). Nu gör vi alla som Kungen, vänder blad och går vidare, okej? AB 13/1 2012, Nöjesbladet s. 2. — särsk. med avs. på mynt l. sedel; äv. mer l. mindre bildl., i fråga om att (behöva) begrunda vad man alls har råd med, särsk. i uttr. vända på slanten l. slantarna (se SLANT, sbst.2 1 g α). Vänd på myntet och se när det är präglat. Såg Ni inte hur han vände den där Sextonskillings sedeln han skulle ge ut för mandelmjölken. Björn FörfYngl. 24 (1792). Det är varmt och en glass skulle sitta fint, men jag måste verkligen vända på kronorna nu, så jag skakar på huvudet. Bredow BaraInte 133 (2009).
b) med avs. på mat(vara) som tillredes l. behandlas en sida i taget (av två (jfr a)); särsk. i uttr. vända på steken, särsk. bildl., särsk.: (mer l. mindre tvärt) förändra händelseutveckling l. tillvägagångssätt fullständigt (jfr a). Sedan Enderna äro wäl späckiade medh stoort Flesk lått dhem .. wändas några gånger på Spetet. Salé 4 (1664). Ålen fläckes, urbenas och skäres i skifwor, som wändas i hwispade ägg och sedan i rifwet bröd. Sjöberg Singstock 180 (1832). Ängby vänder på steken och tar poäng mot serieledarna. SvD 22/11 1987, s. 25.
c) med avs. på (del av) jord l. mark o. d. (för att (medelst plog) bereda den för odling); ngn gg äv. med avs. på ngt som därigm kommer i dagen. Ändamålet af alt jordens rörande och wändande med plog eller trädestock, är .. at göra henne al igenom skickelig til emot-tagande af himmelens och luftens wärkan. Serenius EngÅkerm. 82 (1727). (Han klagade inte) öfver förlusten af maktens glans .. men vände i tysthet sin fäderneärfvda torfva. 2SAH 26: 130 (1853). Gamla gravurnor och svärd vändes ofta i dagen av plogen. Heidenstam Svensk. 2: 141 (1910). Värst var det med potatisåkern som måste vändas innan frosten kom. Fredriksson Anna 68 (1994). — jfr PLOG-, SPAD-VÄNDA.
d) med avs. på klädesplagg, i speciellare anv.: vända ut o. in (se UT, adv. 1 d) (för att nyttiggöra den mindre slitna innersidan l. skydda yttersidan); äv. dels i anv. som motsvarar e, dels med avs. på skodon (se särsk. slutet); ofta i p. pf. Att det war han, som slogh, och han war förklädd, wendt uth in på sin jacka. ConsAcAboP 2: 406 (1662). Huru länge har Herrn haft denne Råcken? .. Ej längre än 10. åhr, och är han under den tiden ej mer än 2. gånger wänder. Modée HåkSmulgr. 28 (1738). Naturligtvis fingo vi äfven slita ut fars aflagda kläder, sedan de, när så erfordrades, först blifvit vända. Cronholm Minnesbl. 6 (1908). — särsk. (förr) i p. pf., om skodon l. ovanläder: vändsydd; jfr VÄND-SKO. Jag säger slöseri emedan hon .. fått den wanan at bruka wända skor, som nu mera hwar slyna brukar och sig beställer. Posten 1768, s. 357. Grefve .. Lejonborg .. befann sig nu .. på en naken och något vattenbemängd mark, föga tjenlig för hans fina vända kalfskinnsstöflor. Blanche Band. 216 (1848). Vända resefter. Dubbla sulor. KatalOscaria 1927, s. 53.
e) i förb. med sam- l. sidoordnade partiklar som anger varandra motsatta sidor l. håll o. d. (äv. mer l. mindre bildl.), i sht bak (och) fram, bakfram (se BAK, adv. I 1 b α β, BAKFRAM 1), upp och ned (förr äv. upp ned) (se NED, adv. 1 a slutet), ut och in (förr äv. ut in) (se UT, adv. 1 d); särsk. i det bildl. uttr. vända ut och in (förr äv. ut in) på ngt l. ngn, ngn gg äv. vända ngt ut och in, dels ungefär liktydigt med: vända upp o. ned på ngt (se NED, adv. 1 a slutet slutet), dels: närgånget (o. hänsynslöst) skärskåda ngt resp. ngn i alla möjliga hänseenden (för att frilägga mer l. mindre okända l. (avsiktligt) dolda sidor (se SIDA, sbst. 22) hos detta resp. denna), särsk. vända ut och in på sig, låta sig närgånget (o. förbehållslöst) skärskådas osv.; jfr d. Dom. 7: 13 (Bib. 1541). (Kärleken) wender vth in på Naturen. Schroderus Albert. 1: 126 (1638). Länge vändes en theologisk tvistefråga ut och in, fram och åter, af presteskapet. Törneros (SVS) 3: 73 (1831). Du (får) inte släppa henne, innan hon vändt ut och in på sig. Det ohyggligaste jag vet i verlden är hemligheter. Bremer Hem. 1: 302 (1839). De som voro vana att vända ut och in hundra gånger på en text, tro nu blindt vanvettiga klagomål och rykten. Söderblom Herdabr. 56 (1914). — jfr UPPOCHNED-VÄNDA.
f) med huvudsaklig tanke på att man ger ngt ny riktning l. inställning för (fortsatt) rörelse l. förflyttning l. verkan l. (upp)visning o. d. åt visst (annat) håll; ofta mer l. mindre liktydigt med: rikta l. styra; äv. i mer l. mindre oeg. l. utvidgad anv., särsk. (o. i sht) med avs. på dels ngt som man själv befinner sig i l. på o. d. (se särsk. α), dels ngt som är l. kan ses ss. en del l. förlängning av en själv (särsk. vapen), dels om sak, utan tanke på föregående förändring: ha (ngt) vänt (i bet. V) (åt det l. det hållet). Hon hade vänt tidningens framsida utåt, så att alla skulle kunna se vad hon läste. Wendt eller wrid waggon altså at thet seer medh then andra sidhon emoot dagen. BOlavi 177 b (1578). Sidst wender Ordinator boken till honom, som wijes, och han medh pålagd hand, sielf öfwerliudt upläser sin eed. KOF II. 2: 235 (c. 1655). Dock wände han uppå sig allas ögon. Mörk Ad. 1: 33 (1742). Det var i början af Augusti, som konungen tillkännagaf sitt beslut att .. vända sina vapen mot Vor-Pommern. Fryxell Ber. 6: 246 (1833). Skyddet vänder öppningen från sjön mot skogen. Håkansson FrStockStuga 52 (1976). — jfr BORT-, STAD-, TILLBAKA-VÄNDA m. fl. — särsk.
α) med avs. på (del av) fortskaffningsmedel o. d. (för att rikta det (o. sedan färdas) åt mer l. mindre motsatt håll). Platzen uthan för thet nye Ridderhusett blifwer för trång, att waghnar inthet kunna wändas där uthan före. RARP 4: 568 (1651). Det är så skönt när du stäfven vänder / från fjerran segling mot hemmets stränder. Tegnér (TegnS) 4: 83 (1824). Efter två timmar och tjugo minuter vänder han bilen och kör tillbaka till kontorsbyggnaden. Lundberg Yarden 93 (2009).
β) med avs. på egen kropp(sdel); särsk. i uttr. vända benen i vädret (se BEN, sbst.1 II 1 e ζ); äv. med avs. på dels (del av) ngt som bekläder vänd kroppsdel (se särsk. δ'), dels blick o. d. (se α'); äv. mer l. mindre bildl., särsk. dels (numera bl. tillf.) i förb. med sådana uttr. som i vädret, i fråga om att dö, dels i fråga om riktning för ngns uppmärksamhet l. intresse o. d.; jfr II 1. Jfrån min synd wendt titt ansicht, och min synd tagh bort. OPetri Hb. F 4 b (1529). Innan som .. (de för åderlåtning gynnsamma tecknen) komma, kan tu liggia och wända Näsarne vp i Wädhret, och aldrigh meera behöfwa Ådherslagh. Palmchron SundhSp. 311 (1642). Nu gned hon puder på kinden och vände på sin välformade kropp framför spegeln. Moberg Rosell 227 (1932). Det gick liksom aldrig att få syn på henne helt och hållet. Ständigt hade hon vänt på huvudet, ständigt kom ett annat uttryck. Trotzig Sjukd. 93 (1972). — särsk.
α') med avs. på öga l. öra, äv. blick; särsk. (ngt vard.) i uttr. vända dövörat till ngt (jfr DÖV-ÖRA 1 o. VÄNDA TILL 1). Hela folckens öron woro wend til Laghbokena. Neh. 8: 3 (Bib. 1541). Sultaninnan wände milda ögon på alla kringstående. Ullman Frök. 28 (1780). Thasso .. vände döförat till hans befallningar. Cederschiöld Riehl 2: 60 (1878). Hon försjönk som så ofta i tystnad. Hennes blick vändes inåt. Anderson Brev. 78 (2004).
β') med avs. på rygg; äv. med indirekt (person)obj.; särsk. mer l. mindre bildl., i fråga om att inte bry sig om l. ta avstånd från ngn l. ngt l. lämna ngt därhän, i sht förr äv. i fråga om att kunna lita på ngn (eg. tillräckligt för att våga ha ryggen mot denna); jfr VÄNDA TILL 1. Men the wille intet achta ther vppå, och wende ryggen til migh, och förstockadhe sijn öron, at the icke höra skulle. Sak. 7: 11 (Bib. 1541). Jagh är nu ingenstädhes trygh / Ehwart skal iagh wenda min rygh. Prytz G1 B 1 b (1621). Till des .. fienden mäd twenne Styckons i wåre händer lemnande .. oss rüggen wände sig retirerande. HH XXXIV. 2: 397 (c. 1715). Alla damerna dansa fram med händerna i sidan till midten af salen, vända strax hvar andra ryggen och dansa tillbaka till sina kavaljerer. Apelbom Danssk. 48 (1888). Att välja engelska framför tyska (ss. skolämne) .. var att vända ryggen mot de krig och katastrofer som hemsökt Europa under de gångna decennierna. Östling NazSensm. 215 (2008).
γ') med avs. på hand; särsk. mer l. mindre bildl., i sht förr särsk. i uttr. vända (sin) hand till ngt, befatta sig med ngt (i sht i negerad sats). 1Mos. 48: 17 (Bib. 1541). Se! när jag handen vänder, / Hvad qvisslor öfveralt. Bellman (BellmS) 13: 223 (1793). Den som endast några weckor har arbetat såsom Spinnare, utan att wända sin hand till machinens skötande. Carlström Spinnm. Föret. 3 (1832). En lång rad av hundrade olika arbeten, som hans gifta kamrater mestadels slipper vända hand till. Parling Motorsåg. 48 (1950).
δ') med avs. på fot, äv. (del av) skodon, särsk. (o. i sht) klack (särsk. (numera i sht i skildring av ä. förh., i vissa kretsar) vända klack, exercera, förr äv. vända sin klack åt ngn (se KLACK, sbst.2 2); jfr IV 1 b). Jach betencker mina wäghar, och wender mina föter til tijn witnesbyrd. Psalt. 119: 59 (öv. 1536). At de näppeligen märkt, det hästarna varit sjuke, innan de vändt fötterna i vädret. Kalm VgBah. 17 (1746). Karriären inleddes med trupptjänst vid värnpliktsskolan i Karlskrona där von Hofsten ”vände klack med beväring” under några år. SvD 17/11 1985, Söndagsbil. s. 5.
γ) med abstrakt obj. (jfr δ) betecknande förflyttning(ssätt) o. d.; äv. i bild. Fast än resan (genom livet) sällsamt wändes; / Nog, at then doch saligt ändes. Kolmodin Dufv. 250 (1734). Den första omtankan (blev), hwart jag skulle wända min kosa, för att alldra beqwämligast och lika som på en gång blifwa om allt underrättad. Hwalström SpecPaid. 1 (1773). Och sedan frukosten expedierats vändes stegen först, på de unga damernas enträgna åstundan, till Julias graf. Adelsköld Dagsv. 4: 10 (1901).
δ) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr β, γ); särsk. dels i uttr. vända kappan (äv. sin kappa, förr äv. kåpan) (efter vinden, i sht förr äv. vädret) (se KAPPA, sbst.1 1 c γ, KÅPA 1 a δ), dels med avs. på dels kraft(ansträngning) o. d., dels (numera bl. tillf.) krigshandling o. d.; särsk. i förb. med prep.-bestämning vars styrda led anger riktning l. mål för handlingen; förr äv. dels med avs. på förseelse l. skuld o. d. (med bestämning, särsk. inledd av prep. , angivande vem l. vad denna tillskrivs (i stället för en själv) (jfr SKULD, sbst. I 7 c)), dels i fråga om överföring av (innehav av) ngt; jfr h β, 2. GlTer. 9 (c. 1550). Theras godz iagh til migh wänder. Prytz G1 E 4 a (1621). Vppå Mötet i Chalcedone bekände han sitt Fall, tigde Nådh, och wände heela Skullen på Dioscorum. Schroderus Os. 1: 788 (1635). Finnarne hafva endast till sin närings erhållande vändt all sin krafft och arbete på skogarnes utödande med .. svedningar. 2RA 1: 293 (1723). Fienderna kunde icke hållas från lifvet .. utan att kriget vändes från eget land in på fiendens. Forssell G2A 18 (1894). Det är otänkbart att vända hvartenda misstag rätt igen. Andersson MickelR 146 (1900). — särsk.
α') (numera bl. mera tillf.) med avs. på person; särsk. i fråga om att få ngn att ändra uppfattning l. viljeinriktning o. d. (jfr γ'), förr äv. liktydigt med: omvända (se d. o. 4 b β α') (särsk. i p. pf.). Tu som me(n)niskiona wender til förgengilse. Psalt. 90: 3 (öv. 1536). Någre wtländz wände af them, / Låto sina landzmän förstå / om Christo; the omwände få. Messenius Dram. 213 (c. 1616). Att hon ville så laga, att Hennes Maij:tt intet bliffver väänd till att underskriffva någre zedlar. RP 6: 283 (1636). Ofta reste jag till Stockholm, för att vända honom från brottets bana, som han med stora steg beträdde. Blanche Våln. 284 (1847). Jag (hade) så när vändt hela besättningen emot mig genom att vägra låna ut min kam åt en matros. Bergdahl Antip. 48 (1906).
β') med avs. på utveckling l. förlopp o. d., i fråga om att denna l. detta (gm målmedveten insats) bringas i helt annan (fördelaktigare) riktning; äv. med avs. på ngt vars utveckling ändras; jfr h β. I andra halvlek lyckades laget vända matchen. Loffuat wari Gudh, som thet så haffuer wendt, / At tinne dotter Sara, är nu better hendt. TobCom. E 3 b (1550). Det lilla tornskepp, som på några timmar vände den nordamerikanska jättestridens gång. 3SAH 5: 13 (1890). Vi kunde vända militärutgifterna neråt. Pyk MacLaine HittaHem 64 (1975). Utan kännbara omprioriteringar disponerar inte samhället de resurser som behövs för att vända trenden inom vårdsektorn. DN 8/4 1988, s. 5.
γ') med avs. på inställning l. tanke l. uppmärksamhet l. tillit o. d. (äv. hjärta ss. säte för inställning o. d.), i sht i förb. med bestämning (särsk. inledd av prep. till, i sht förr äv. ) som anger föremål för inställningen osv.; särsk. med avs. på håg (se d. o. 1 c γ); jfr II 1 a δ αo. OMVÄNDA 4. Han wende theras hierta at the wordo hans folke hatske. Psalt. 105: 25 (öv. 1536). Wij Gustaf Adolph .. Göre wetterligitt Att wij .. hafue wändt wår Konunglige ynnest och nådhe till Her Claes Bielke. BrinkmArch. 1: 20 (1615). De tröstlöse dröm-predikanter .. som med deras predikan dölja .. (nådens ord) för människomen, och wända deras tro derifrån. Borg Luther 1: 65 (1753). Jag talar om dem, som wända hela sin uppmärksamhet och omtanka endast och förnämligast på barnens yttre bildning, och försumma den inre. Hagberg Pred. 4: 53 (1818). jfr HÅG-VÄNDA.
δ') med avs. på språklig handling l. utsaga o. dyl. o. i förb. med bestämning angivande dels vilken ny innehållslig riktning denna tar (i sht förr särsk. bestämning inledd av prep. ), dels (o. numera i sht) till vem denna riktar sig (särsk. bestämning inledd av prep. till), förr äv. vad denna syftar på o. d. Thå Hade the gierna velat tagitt sin ord tilbaka, och vände sitt taal så att (osv.). UpplDomb. 5: 184 (1597). Denna gåtan hafwa en deel aff de Egyptier wändt til sin Nilum. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 354 (1689). (Jag) teg en liten stund samt vände genast talet på ett annatt ämne. MinnSvNH Bih. 1: 241 (1795). Då fru Margareta begaf sig till sina matmoderliga bestyr, vände Algot till sin son Folke en fråga. Mellin Nov. 1: 148 (1846, 1865).
g) (förr) i utvidgad anv., i fråga om vändrostning, med avs. på roste l. malm. Twå Rostar (som smältaren) wentt hadhe. DalHandl. 1539, 4: 156. För råkopparsmältning på lågugn vändes Fahlu-skärstenen på minst fem, ofta ända till sju eldar. JernkA 1828, 1: 248. — jfr ROST-VÄNDANDE.
h) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr f βδ); särsk. dels i fråga om att (om)formulera ngt, dels i fråga om att göra ngt l. låta ngt vara på helt omvänt sätt (särsk. i uttr. vända på dygnet, vara vaken (o. verksam) på natten o. sova på dagen), dels i uttr. vända på alla stenar, undersöka l. ta hänsyn till alla tänkbara aspekter l. omständigheter o. d.; jfr 2. Nw wender tu thet twert om, så at j then stadhen tu skulle bruka Sacramentet och bliffua aff medh syndenne, Låter tu thet bestå, på thet tu må bliffua quar j syndenne. LPetri 1Post. b 6 b (1555). Att vända allt öfver ända är en våldsam kur. Chydenius 33 (1765). Jag tyckte jag hade något att anmärka dervid, men visste icke rätt hur jag skulle vända det. Bremer Pres. 7 (1834). Förgäfves skall man hos Tavaststjerna söka det mefistofeliska grinet, med hvilket Heine vänder allting afvigt. Söderhjelm Tavaststj. 60 (1900). Jag trodde att vi hade vänt på alla stenar, men så var det tydligen inte. DN 29/3 1999, s. A1. Några vänder på dygnet. Proust förvandlar sig bokstavligen till nattmänniska med hjälp av droger. Johannisson MelankRum 174 (2009). — jfr IN-VÄNDA. — särsk.
α) i fråga om att överväga l. begrunda l. betrakta ngt ur (annan synvinkel l.) flera olika synvinklar o. d.; särsk. i mer l. mindre pleonastisk samordning med vrida (se VRIDA, v. I 1 e slutet). Ekblad 447 (1764). Man behöfwer at wända en sak på flera sidor, at den må blifwa rätt fattad. Bergklint MSam. 1: 190 (1792). Det var en god idé, som icke borde finna något motstånd; Harry vände den i sitt sinne. Samtiden 1872, s. 297. Hur hon vände på denna nyhet, så föreföll den henne lika gåtfull. Wägner Sval. 107 (1929).
β) i fråga om att få ngt (särsk. allt l. allting) att te sig l. tolkas på annat (för ngn) positivt l. negativt sätt, i förb. med bestämning inledd av prep. till o. med styrt led betecknande det så värderade resultatet, särsk. det bästa l. värsta, i sht förr äv. substantiverat god (se särsk. slutet); äv. i anv. som motsvarar f δ (β'), i fråga om åtföljande utveckling till det bättre l. sämre; i ä. språkprov ofta utan klar avgränsning från 2, 3; numera företrädesvis i uttr. vända ngt till ngns fördel. Medhan swergis inföddhe men saa vel the vigdhe ære til gudz embeth .. oc skulle werya swergis almogha oc al ting vendha til thet bestha. G1R 1: 32 (1521). Thz bleff iu alt illa taget och went til thz versta. Svart G1 119 (1561). Den myckenhet af Skro- Bleck- och Wrak-Plåtar, hwilka hammarägarne .. med dryg kostnad måste omsmälta .. bäst kan wändas til nytta igenom den finare Manufacturen. PH 5: 3267 (1752). Kravaller på valnatten och en euro som rasar rejält – vilket dock den nyvalda presidenten mycket väl kan vända till sin fördel. NorrkpgT 26/4 2017, s. 21. — särsk. (numera bl. tillf.) med indirekt personobj. angivande den som har fördel l. nackdel av omvärderingen. Saa förhopes oss thet inghen godher eller retwiiss man wender oss thet tiil förwitelse thet vj swadana förscriffuen orett oc wor rikis förderff ey lenghre lida viliom. G1R 1: 31 (1521). Skogen sparas .. til större båtnad och indrägt för Riket, i stället at Utlänningen nu får wända sig til godo all både winst och besparing. Polhem Test. 2Föret. 6 (c. 1745). Jag (ser) allt i verlden vändas / Mig till förderf. Börjesson E14 69 (1846).
2) [eg. bildl. anv. av 1] (numera bl. ngn gg) bringa (ngt) att övergå (i ngt), omvandla l. förändra (ngt till ngt); särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. i, äv. till, o. med styrt led angivande resultatet av övergången l. omvandlingen; äv. om sak; förr äv. dels med avs. på person (se b slutet), dels med indirekt personobj. (se särsk. c β, d); utom i c numera bl. med avs. på ngt abstrakt, dels ålderdomligt l. arkaiserande, dels med mer l. mindre tydlig anslutning till 1 f δ l. h; i pass. äv. närmande sig l. övergående i dep., ungefär liktydigt med: övergå; jfr 1 h β. När herren wender Zions fengilse, tå bliffue wij såsom the ther dröma. Psalt. 126: 1 (öv. 1536). F, wender han (dvs. pricken i stungna runor) i W medhljudhande. Bureus Runaräfst 156 (1602). Ach att iag kunde då / Min purpurliufwa färg j stygisk mörker blå / Strax wända. 2Saml. 1: 124 (c. 1669). Då måste vi .. lemna utgången til den Högstas skickelse, som efter sitt alvisa behag kan vända de klokas råd till galenskap. 2RARP 13: 244 (1742). Wanan .. om hon får tilwäxa, wändes .. i Natur. Tessin Bref 2: 6 (1754). Kära Mühlendorf, vänd icke denna sak i skämt och joller. Knorring Cous. 1: 6 (1834). Flottan .. gick till segels från Sandhamn i Ösmo, styrande till havs för frisk vind, som snart vändes i storm. Ahnlund AOxenstierna 244 (1940). — jfr FÖR-, OM-VÄNDA. — särsk.
a) med avs. på tillstånd, i förb. med prep.-bestämning vars styrda led anger det efter förändringen inträdande mer l. mindre motsatta tillståndet. J skolen warda bedröfuade, men idh(e)r sorgh skall wendas j glädhi. Joh. 16: 20 (NT 1526). Nu omsijder emedan samme eder olycko är wänd j ett önskeliget tillståndh .. Ty gratulera wij eder af hiertat. BrinkmArch. 1: 27 (1642). En grym och ganska stor biörn satte osz likaledes i förskräckelse, hwilken likwäl min Fredag medelst följande äfwentyr wände uti löje. DeFoë RobCr. 116 (1752). Den hoppfullhet, som rådde 1937, vändes snabbt i pessimism. SvFl. 1939, s. 50. Genom kriget lyckades Thatcher vända krisen till nationalistisk yra. SäljSkiten 27 (2009).
b) (†) med avs. på ngt konkret som omvandlas med hänsyn till sitt yttre (l. sin funktion). Thz ojämpt är skal we(n)das j sletta wäghar. Luk. 3: 5 (NT 1526). Medan fienden .. haffver både biscopsgårdenn .. och min egen gård .. vendt uthi asko. OxBr. 12: 347 (1612). Ett hus .. som fordom har varit en kyrka, som sedermera blifvit vändt i en Turkisk Mosche. Eneman Resa 1: 21 (1711). Den ljusa jorden vardt vänd i ödemark. Tegnér Niniv. 104 (1875). — särsk. i fråga om övernaturlig materiell omvandling: förvandla; äv. med refl. pron. ss. obj. Han wende watn j wijn. OPetri 3: 86 (1530). At människiorna hafwa wändtz till Wargar på många dagar och åter blifwit folk mot wintern. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 520 (1679). När det är någon, som har fästmö, så är .. (skogsfrun) god till att vända sig till att blifva lik den ock narra karlen. Landsm. VI: XI (1886).
c) (numera mindre br.) med avs. på gods l. vara l. värdeföremål o. d.: omsätta (i ngt annat); särsk. (o. i sht) i uttr. vända ngt i (äv. till) pe(nni)ngar, förr äv. till pennings. Huadt deel ther ær mere maa tw latha komma hiit wp tiil Stocholm eller wendha thet ther nidher j peningha. G1R 2: 227 (1525). Beswärendes sigh .. att the .. vthj landzenden heme hoos sigh icke kunne få föryttre och till peninger och andre wahrur wende, hwad som the hafwa till att sellia och aflåthe. PrivSvStäd. 4: 407 (1606). Utwägar, huru de skola kunna wända sin Egendom til pennings. Stiernman Com. 6: 4 (1709). Med klokhet och beräkning vänder han det ena i det andra, säljer, köper och säljer igen. Carlén Ensl. 2: 292 (1846). Hon sade att hon många gånger hade tänkt att vända det gamla lösbenet i pengar. Nilsson BombiNick 105 (1946). — särsk. (†)
α) utan prep.-inledd bestämning, närmande sig l. övergående i bet.: avyttra l. sälja. Epter bönderne hafve icke stort annet vende och sälie än spannemåle. RA I. 1: 513 (1547). VDAkt. 1715, nr 181.
β) med avs. på pengar; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 6. (300 mark) skola m(edh) vthgå j betalni(n)ge(n)ne (till hustrun) .. Men hwar hon och jcke ko(m)me, thå skola the wendas barnen ell(e)r he(n)nes neste wener tilgode. OPetri Tb. 243 (1528). Att penningerne, ssom therföre uthgifne blifue, motte wendes prestebohlet til godhe anthen vdi åcker eller engh igen. PrivSvStäd. 3: 685 (1589). Hin vet bara hur länge lifvet skal sitta i gamla far min, så at jag en gång kan få vända hans mögliga riksdalrar? Envallsson Julaft. 30 (1801).
d) (†) med avs. på utsaga l. språkligt alster l. benämning o. d.: omvandla l. ändra. Sa(m)ma dag rættad(es) en finsk kar som heet jøns .. Men han wende sich nampn och kallade sich jacob. OPetri Tb. 86 (1525). (Han) stilte .. sin wrede, wände sit tal, och lämpade thet til samtyckia med Bönderna. Peringskiöld Hkr. 1: 290 (1697). Jag endast sagan vändt i meter, / Liksom ni vänder en syrtut. Sehlstedt 5: 225 (1872).
e) med avs. på årstid l. del av dygn o. d. När Loth och jag på thet och sådant mera tänckte, / Blef natten wänd och fram .. morgonrådnan blänckte. Hesselius Fruent. 33 (c. 1710). På alla håll .. flammade glädjeeldar och vände natten i dag. Bremer GVerld. 2: 36 (1860). Sommaren 1655 vändes i höst. Englund Silverm. 79 (2006).
3) [eg. specialanv. av 2] (utom i slutet o. i den särsk. förb. VÄNDA TILL numera mindre br.) (för)vränga l. förvrida (ngt); särsk. (o. utom i slutet i sht) med avs. på utsaga o. d., äv. liktydigt med: vantolka; särsk. i mer l. mindre pleonastisk samordning med vrida (se VRIDA, v. I 5 a slutet, IV 2 a); jfr 1 h β o. BORTVÄNDA 5, FÖRVÄNDA, v.2 9, 10. Han haffuer alt thetta tinne tienarinno ingiffuit, at iagh skulle så wenda thenna sakena. 2Sam. 14: 20 (Bib. 1541). I haffven skält migh för een skälm .. Och thett vill han nu venda så, att iagh skälte honom för een skälm. OxBr. 12: 437 (1622). Ens oskyldiga ord kunde blifva vände och illa uttydde. Björnståhl Resa 1: 441 (1772). Jag kallas Peuronius efter min bror presten, om doktorn nu ändtligen vill lägga af att vända mitt namn. Topelius Vint. II. 1: 453 (1856, 1881). Topelius Planet. 2: 120 (1889). — särsk. (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) med avs. på syn (ngn gg äv. ögon): förvända (se FÖRVÄNDA, v.2 7 slutet). Effter Widulff .. war een Runokarl .. hade han förblindat och vändt synen på Konungh Erichs folk. LPetri Kr. 32 (1559). (Oden) vände Synen på dem med Taskspeleri. 2VittAH 6: 202 (1792, 1800). (Karelarna) förmådde så vända fiendens ögon, att denne med bästa samvete i verlden kunde inrapportera, att motståndarene uppträdde med härskaror af ej mindre än 6,000 man. Cygnæus 2: 172 (1858). (Han) vänder .. synen på henne, så hon tycker hon går i vatten. NordKult. 9: 134 (1931).
4) [eg. specialanv. av 2] (†) översätta (ngt till det l. det språket); särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. (up)på; jfr FÖRVÄNDA, v.2 11, OMVÄNDA 5 a slutet. Storeförstans .. Swar .. vendtt wtaff rytzske paa Latin ordh frå ordh .. Oc nw sidhan wänth vtaff Latin på swenske. G1R 3: 145 (1526). En skiön Historia, skrifwen på gammal Göthiska, men på wårt nu brukelige Språk wänd. Schück VittA 3: 32 (i handl. fr. 1690). At om öfversättaren .. bryter (versrytmen) .. då har han förvänt men icke rätteligen vänt den uppå sit tungomål. 2VittAH 4: 300 (1789, 1795). jfr: Översättaren berättar (i företalet daterat 1493), att ärkebiskopen befallt honom vända skriften från latin till svenska. Schück SvFörlBokhH 1: 40 (1923).
5) [jfr IV 2] (†) upphöra med (ngt). Att seger-herrens swärdh som en gång blodgat blitt / Det wänder ey sitt hugg, förän kropp är lifwet qwitt. SkrVSocLd 22: 118 (c. 1685). Hvilcket så högt förtröt den Lifländska adelen at de ei vände at klaga på honom hos Czaren, för än han blef afsatt. BtVLand 5: 185 (c. 1770).
6) (†) använda (ngt till ngt) l. ta (ngt) i anspråk (till ngt); särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. l. till; äv. med indirekt personobj.; jfr 2 c β. Må hwar och en bonde ther til wenda hwad han helst aastad komma kan. G1R 3: 325 (1526). Fördy, däd som äliest .. på konungens håfs uppehåldningh wändes måste, där kunde rijksens gäld betales mädh. RA I. 4: 631 (1598). Samuel tilträder sina arresterade Bohagz persegler och wende dem det bästa han kan till sine gieldenärers affbetalning. VRP 1643, s. 1165. Sedan handeln flyttat ifrån dem til holländarna, hafwa de icke råd at mycket wända på nya prydnader. ÄSvBiogr. 1–6: 120 (1776). Synnerligast som han .. icke försummat att vända sig till godo de upplysningar, som från andra håll kunnat hämtas. HT 1899, Öfvers. s. 36. Låt mig ej till skada vända Ensamhetens nådetid. NPs. 1921, 630: 6. — jfr BORT-, PÅ-VÄNDA m. fl.
7) (†) anföra (ngt) ss. förevändning; jfr FÖREVÄNDA, v.1 6, FÖR-VÄNDA, v.1 2. Ändoch the wäl förebäre och wände, att the hafue tackat k. M. för gunst och nåde. RA I. 4: 328 (1598).
II. refl.; äv. i uttr. vända på sig (se 1 a β, b γ).
1) motsv. I 1.
a) med subj. betecknande person (l. ngt mer l. mindre personifierat l. ngt sakligt som uttrycker mänsklig viljeyttring (se särsk. δ α')): vända (i bet. I 1 f β) sin kropp (l. enbart sin överkropp l. sitt ansikte) (åt annat håll); särsk. i mer l. mindre pleonastisk samordning med vrida (se VRIDA, v. III 2 c); äv. mer l. mindre bildl., särsk. dels i allmän rel.-sats inledd av vart, i fråga om ngt som finns överallt l. alltid är förhanden l. äger tillämpning (särsk. i uttr. vart man vänder sig, så är alltid rumpan bak (se RUMPA, sbst. 2 a)), dels i uttr. knappt hinna vända sig, i fråga om snabb förändring l. händelseutveckling o. d.; jfr I 1 f β, III 1 o. VRIDA, v. III 1 a α. Huart iagh migh tilförrenne j Huset wände, sågh iagh jw nogot j förrådh. Balck Es. 197 (1603). När han rättar sigh up igen, skal han wända sigh till folcket och läsa .. synda bekennelsen. KOF II. 2: 84 (c. 1655). Recruten underrättas .. at när han ser någon Officerare komma, han då genast stadnar och wänder sig emot den samma. PH 5: 3168 (1751). Hon vände sig, och floret fläkta, / Tyst af och an. Bellman (BellmS) 1: 78 (1771, 1790). Indelningsverk hvart jag vände mig! Nej, det går aldrig at få bort det, åtminstone inte i Värend. Hedenstierna Kaleid. 66 (1884). Hvad dagarna är korta nu! Man hinner knapt vända sig, så är det natt. VLitt. 1: 509 (1902). Jag kunde hela tiden se henne genom dörröppningen och hur hon till sist vände sig mot mig. Våra blickar möttes. Evander Härl. 10 (1975). — jfr BORT-, OM-, UNDAN-VÄNDA. — särsk.
α) i fråga om liggande kroppsställning; särsk. [efter motsv. anv. i d., urspr. hos Oehlenschläger (1849)] i uttr. vända sig i sin grav, i fråga om att ngt skulle vara så upprörande för ngn att denna föreställs inte kunna låta bli att ge uttryck för det också efter sin död. Thet wärker och i min sijda, / iag gitter mig icke wändt. PolitVis. 169 (c. 1525). Pastorn låg länge sömnlös och vände sig på sitt läger uppe å vindskammaren. Fahlcrantz Kyrkoh. 96 (1907). Ett resonemang som skulle få de kommunistiska lärofäderna att vända sig i sina gravar. DN(A) 15/1 1964, s. 2.
β) i uttr. vända på sig; äv. i anv. som motsvarar α. Inte tordes pojken röra sig mycket, men han sträckte och vände på sig, så att han kunde se björnen. Lagerlöf Holg. 2: 108 (1907). Att det prasslar under huvudkudden när Lillemor vaknar och vänder på sig beror på breven. Jörgensdotter BergDöttrar 339 (2009).
γ) med inbegrepp av (l. huvudsaklig tanke på) åtföljande förflyttning, i förb. med bestämning som anger riktning (förr äv. mål) för denna, särsk. tilltänkt anfallsmål o. d.; särsk. (numera bl. tillf.) i fråga om flykt o. d.; förr äv. utan sådan bestämning, ungefär liktydigt med: vända om l. tillbaka. Tå moste mine fiendar wenda sich til ryggia. Psalt. 56: 10 (öv. 1536). The förfölgde them til Solen nidh gick, / Seden motte the Swenske wende sigh. Svart Gensw. I 1 b (1558). Min Fader hade wäl i början tanckar at wända sig til Kiöpenhamn, och ther förnöta tiden. Humbla Landcr. 16 (1740). Ryska hufvudstyrkan hade nu vändt sig åt Södertörn och Södermanlandsskären. Malmström Hist. 1: 97 (1855). Vart jag mig i världen vänder, Står min lycka i Guds händer. Ps. 1937, 512: 1.
δ) (utom i αγnumera bl. tillf.) i bildl. anv.; särsk. (o. utom i γi sht) i fråga om att övergå till l. välja visst (nytt l. annat) tillvägagångssätt l. beteende l. förhållningssätt o. d.; förr äv. mer l. mindre pregnant, ungefär liktydigt med: få ordning på sin tillvaro l. ekonomi o. d. At hwart man wender sich medh thetta folket thå är thet iw jntit vtan skrymterij medh them. OPetri 1: 501 (1528). Wil man wända sigh, och see til Tungomålen: Gudh! här seer man sijn under! Stiernhielm Fateb. Föret. 2 b (1643). Jag skal betala, så snart jag får wendt mig. Ullenius RerVarQuinquag. 34 (1731). — särsk. (fullt br.)
α') med bestämning som anger ngt (l. ngn) som blir föremål för ngns uppmärksamhet l. engagemang l. känslor l. håg o. d.; äv. om uppmärksamhet osv.; jfr 3 a, b o. I 1 f δ γ. Wendt tich til mich och war mich nådelich. Psalt. 25: 16 (öv. 1536). Alla människor wända sig så naturligen efter friheten, som Magneten åt Norden. Rehbinder Wederläggn. 6 (1766). På samma gång som medborgarnas tankar och strävanden vände sig från det allmänna mot det enskilda, följer ock komedien efter. Andersson GrDram. 258 (1890). Den själsläkande mekanism .. med vars hjälp Fredrika Bremer gång efter annan räddar sig ur depressionens skugglabyrint: genom att vända sig utåt. KvinnLittH 1: 92 (1981).
β') i fråga om tvekan l. ovisshet o. d. om (kommande) handlingssätt l. beteende. Ath wij för slikt bekymber icke haffua vist huart wij oss först venda skulle. G1R 4: 361 (1527). Läntzmannen (har) twå gångor .. stemt honom till rätta för sitt Bolerij, men huru han haff(e)r wänt sigh ähr han inth(et) ähn framkommen. VDAkt. 1650, nr 50. Huru tänkte nu skandalbankruttören vända sig, när hans bo ej längre innehades av en påräknad måg. Högberg Frib. 378 (1910).
γ') i uttr. vända sig med ngt, röra (se RÖRA, v.2 II 3 d) l. svänga (se SVÄNGA, v.1 II 5 a) sig med ngt, särsk. dels pengar, dels (o. numera företrädesvis) exklusivt l. svårförståeligt l. fördunklande ordval o. d. Du vänder dig alltid med så fina ord. Flavius Vespasianus hade ärft stora medel efter sin Far, en Upbördsman, som förstått at wända sig med penningar. Eberhardt AllmH 2: 199 (1768). Dessa diplomatiska Hyperboler, på det att KansliCollegium måtte hafva att vända sig med. Gustaf III 6: 48 (1812).
b) med subj. betecknande sak utan bakomliggande viljeyttring: röra sig o. därvid ändra läge l. ställning så att annan (motsatt) sida hamnar uppåt l. utåt l. framåt l. synligt o. dyl. l. så att det intar annan (motsatt) rörelseriktning; särsk. om dels blad (särsk. mer l. mindre bildl., se BLAD 2 d δ), dels vind(riktning) o. d., dels ngt som rör sig kring fästpunkt o. d. (särsk. gångjärn); äv. opers. (se särsk. α, γ αslutet); äv. (numera bl. tillf.) i oeg. anv., om ngt i sig orörligt, dels om väg l. led l. passage o. d. (med tanke på förflyttning längs denna): svänga (se SVÄNGA, v.1 III 3 a; jfr VRIDA, v. III 5), dels utan tanke på ändrad riktning (se β); jfr VRIDA, v. III 1 b. (Lat.) Solsticium .. (sv.) soolhwerff, tå solen begynnar wenda sich antingen til oss eller ifrå oss. VarRerV 5 (1538). Dhett (kan) stå till en får se hvartut vinden venner sigh. KKD 7: 78 (1704). Under ett stort fikonträd, som står just der vägen vänder sig .. funno vi furstinnan och hennes eskort väntande på oss. Bremer GVerld 3: 79 (1861). Ut och in sig vänder / Mitt gamla paraply. Sehlstedt 5: 92 (c. 1870). Dörren vände sig på tappar, taket bands konstrikt upp af med vidjeband omknutna sparrar. Ahrenberg Männ. 2: 14 (1907). — särsk.
α) i fråga om rörelse inne i kroppen, särsk. om mage l. maginnehåll, ss. uttryck för illamående; särsk. (o. numera ofta) opers., i uttr. det vänder sig i ngn; äv. mer l. mindre bildl., i fråga om häftig känsla l. sinnesrörelse o. d., särsk. om hjärta o. snarast positiv sådan känsla osv. Tror väl ock, att den förra osmälte maten begynte vända sig så länge och så vida, att det blef brakt för Konungen sjelf. Eneman Resa 2: 227 (1712). Hjertat vänder sig i mitt bröst, hvar gång jag ser eder för mina ögon. Fryxell Ber. 6: 438 (1833). Jag rökte min första pipa, när jag var nio år .. Det vänder sig i mej, bara jag tänker på’et. Janson Gast. 74 (1902).
β) (numera bl. ngn gg) i oeg. anv., om ngt orörligt: vara vänd (i bet. V) (mot det l. det hållet). Tompten wppe wijd ki(n)heste gatune j fraa syn træbygni(n)g(es) knut som sich wend(er) jn aat sa(m)ma tompt. OPetri Tb. 61 (1525). Söder om Christianstad går stranden til Östersjön och wänder sig åt Påhland. Linné Sk. I (1751).
γ) i bildl. anv. (jfr α); särsk. (o. utom i α, βi sht): ta en annan riktning (se RIKTNING, sbst.2 4); förr äv. i uttr. vända på sig. Nu wänder sigh denne historia nogon stund Norr til Norige. Verelius Gothr. 17 (1664). Dina sympatier börja vända på sig. Strindberg Kamm. 4: 32 (1907). — särsk.
α') i fråga om (tvärt) förändrat händelseförlopp l. tillstånd o. d.; äv. allmännare: utveckla sig l. gestalta sig. RA I. 1: 521 (1547). Men nu har spelet wändt sig: / Han är blifwin sielf en Träl. Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). Vi äre nyfikne at få höra, hvart Tolls sak sig vänder. Porthan BrCalonius 186 (1795). Alltifrån dagen, då jag sist skref, och då väderleken vände sig ifrån värme till bitter köld, har det oupphörligt regnat och ruskat. Bremer NVerld. 3: 38 (1854). Från den stunden vände sig striden till hans fördel. Grimberg VärldH 5: 128 (1931). — särsk. opers. Uthi the retferdughas welmågho är mykin glädhi, men när the ogudhactughe vpkomma wender thet sigh med menniskiomen. SalOrdspr. 28: 28 (öv. 1536). Och bil hade han köpt, som stod nere på gatan, och han sa, att nu hade det vänt sig, nu hade det gått i lås alltsammans. Gustaf-Janson ÖvOnd. 22 (1957).
β') i förb. med prep. (om)kring l. om, särsk. (o. i sht) om framställning l. begrundan l. diskussion o. d.: röra sig l. kretsa l. handla. Penningars anskaffande genom danande af diskonter samt hinder mot införseln af utländskt bränvin och spannmål äro de punkter, omkring hvilka de flestas idéer vända sig. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 45 (1815). Det var i forntiden silket, liksom nu theet, kring hvilket den Chinesiska handeln förnämligast vände sig. Palmblad HbGeogr. 1: 34 (1826). D. 13 (januari) fortsattes striden och vände sig då om liturgin. Annerstedt UUH 1: 68 (1877).
2) [eg. oeg. l. bildl. anv. av 1 a] i uttr. vända sig ngnstans (särsk. (o. i sht) till ngn l. ngt), rikta framställning l. anhållan (om hjälp l. stöd l. bevågenhet l. upplysning o. d.) ngnstans l. vädja (om hjälp osv. (o. därvidlag sätta sin lit)) till ngn l. ngt. Ther med maa oc strax raadfraaghas om ider nadis gifftermaal, huart idher nade skal ther epter wenda sigh, rikit til största bestondit. G1R 1: 253 (1524). Dy wele wj til Tig osz Helige Skapare wenda! Spegel GW 21 (1685). Den som wil öfwertygas därom, han må wända sig til de Wal-Protocoller, som i de äldre tider äro hållne. Posten 1769, s. 917. Blir du sjuk, vänd dig till en läkare, och undvik kvacksalfvare! LbFolksk. 76 (1890). Varför vände sig Lidén just till fröken Odqvist och ingen annan? Siwertz Tråd. 60 (1957). Jag visste ju att syrran alltid vände sig till mig när det var något viktigt. Wahlberg FrusLiv 372 (2003). — jfr HÄN-VÄNDA.
3) [eg. specialanv. av 1 a δ (α')] (ändra uppfattning o.) ta ställning l. inta ståndpunkt (för l. emot ngn l. ngt).
a) (†) i förb. med prep. till, äv. åt: inta positiv l. uppskattande inställning l. ansluta l. sälla sig (till ngn l. ngt); i vissa språkprov med kvardröjande bet. av 1 a δ α; äv. i uttr. vända sig på ngns sida, ställa sig på ngns sida. Saligh är then som setter sitt håp til herran och icke wender sich til the hogmodigha, och til the som med lögn vmgå. Psalt. 40: 5 (öv. 1536). Att .. (gallerna) skulle vända sig på Karthagernas sida. Emanuelsson Polyb. 1: 385 (1833). Dock skall jag gärna för min del rösta på Nyblæus, om pluraliteten skulle vända sig åt honom. 4SAH XIX. 2: 97 (1889).
b) i förb. med prep. mot, i sht förr äv. (med kvardröjande bet. av 1 a δ α') från: inta fientlig l. kritisk l. negativ inställning (till ngt (l. ngn)). At thesse Rijken tw, / Sigh från hwar annan wende. Skogekär Bärgbo Klag. B 4 a (1658). Äfven mot Oehlenschläger vänder han sig kritiskt för vissa hans stycken. Nyblæus Forskn. I. 1: 163 (1873, 1879). Bloch vände sig nu offentligt mot den dialektiska materialismens ”smalspårighet”. Lychnos 1996, s. 316.
4) (numera mindre br.) motsv. I 2: till sin natur övergå (i ngt av annan natur); omvandlas. Hwete plägar .. giärna wända sigh mycket till Kåål, då man brukar länge ett slagh att såå. Rålamb 13: 19 (1690). Kokning sker just uti det samma, som Tackjärnet börjar att wända sig eller färska. Rinman JärnH 414 (1782). Hans enda motgång vände sig genast i en triumf. Ljunggren SVH 3: 529 (1881). Pulsens blod till is sig vände. Edgren Tennyson Dikt. 28 (1902). Hansson NVis. 76 (1907).
5) (†) motsv. I 6: använda sig (av ngt). Att Hansestederne schulle och vända sigh här af. RP 14: 469 (1650). Vthan achtade Herr Iacob thet förnembligast wända sigh aff hans Person til profit. Widekindi KrijgH 174 (1671).
III. ss. dep.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. II 1 (a): vända sig; äv. (o. i sht) allmännare, närmande sig l. övergående i bet.: röra l. förflytta sig. The ogudactige wendes åt heluetit, alle hedningar som gud förgäta. Psalt. 9: 18 (öv. 1536). Uthur ett huus från luckt och stanck / Spassera mina tanckar, / Jnpå en orth blandh örter mång / Ther wändas the och wancka. KKD 3: 179 (1710). Biertapparen gjorde ju sina vanliga ölresor i bygden men vändes eljest ingenstans. Nilsson Bokh. 349 (1937).
2) (†) (grundligt l. hängivet) bemöda l. sysselsätta sig (med ngt). Verelius 281 (1681). Huru länge jag vändts med Runa-Alphabetet: Så har jag ändteligen kåmmet til det innersta. Laurel Slutrefl. 4 (1777).
3) (†) motsv. II 1 b β: vara vänd (i bet. V) (mot det l. det hållet). Man skal icke .. gerna öpna the Fönster, som wändas åth Södher eller Sudhwest. Paulinus Gothus Pest. 68 a (1623).
IV. intr.
1) motsv. I 1 (f).
a) ändra sin rörelseriktning åt annat håll o. förflytta sig (ngnstans); särsk. i förb. med bestämning angivande förflyttning tillbaka o. d., förr särsk. till rygga (se RYGG 5 b α γ'), ungefär liktydigt med b; äv. opers. (se särsk. β); äv. dels utan inbegrepp av förflyttning, särsk. i fråga om (mekanisk) roterande rörelse, dels oeg. (se α); jfr VRIDA, v. II. OPetri 1: 68 (1526). Jagh hölt thet för en Dygd: / At til then Orten wända, / Mit Vthsprung war vthaff. Skogekär Bärgbo Klag. A 3 a (1658). Titans skygga spann af vägen hastigt vände. LBÄ 4: 9 (1797). De smyga ut – der är ingen – de vända om hörnet – de äro räddade! Börjesson E14 143 (1846). Fonografen drifves af urverk eller elektrisk motor, och valsen .. vänder automatiskt. TT 1899, M. s. 48. De vända nu mot söder, och pojken .. förstår, att de närma sig utgången. Lagerlöf Holg. 2: 56 (1907). Men John vände hem till kvarnen där Ragnar, som nu fyllt tio, var ensam med småbröderna. Fredriksson Anna 95 (1994). — jfr AV-, HEM-, SID-VÄNDA m. fl. — särsk.
α) (numera bl. ngn gg) i oeg. anv., dels om ngt i sig orörligt: svänga (se SVÄNGA, v.1 III 3 a), dels utan tanke på föregående rörelse: vara vänd (i bet. V) (åt det l. det hållet). Wijd stranderna som wända åt fasta landet. KKD 5: 281 (1711). Ingången är midt på gafvelväggen som vänder nedåt dalen. HLilljebjörn Hågk. 2: 83 (1867). Där som vägen vänder. Josephson GRos. 123 (1896).
β) i bildl. anv.; särsk. i fråga om ngts utveckling i viss riktning, särsk. opers. Thetta haffua the, som Clösterleffnat så högt beröma, intet achtat, therföre wenda the baak fram, så at ther the skulle bliffua widh theras kallelse och stadga .. löpa the ther ifrå. LPetri 2Post. 146 a (1555). Huru jag svängde och vände, svarade frun, att hon gärna ville släppa till rummen, men trodde ej många skulle hafva lika smak med mig. Tersmeden Mem. 4: 212 (1764). Medan natten vände från skymning till gryning, låg han .. och grubblade över hur detta .. kunnat ske. Wägner ÅsaH 231 (1918). Det vände uppåt med 4000 exemplar i september och i oktober. GbgP 16/11 1995, s. 33. — jfr MOT-VÄNDA.
b) [eg. specialanv. av a] ändra sin rörelseriktning ett halvt varv om för att förflytta sig tillbaka (mer l. mindre längs samma väg man l. det kommit); särsk. i fråga om att dels ta till flykten, dels vända (i bet. I 1 f α) fordon o. d.; särsk. dels i det vanl. mer l. mindre hyperboliska l. förbleknade uttr. vända på klacken (åtm. delvis utan klar avgränsning från I 1 f β δ'), vända tvärt för att (raskt l. bestämt l. demonstrativt) avlägsna sig, dels i det bildl. uttr. vända på en femöring, (snabbt) vända på stället utan att alls ta ut ngn sväng (se särsk. β); jfr a. Hon vände i dörren när hon såg mig. De hade bara varit hemma och vänt innan de gick på bio. När man kört fel gäller det att hitta en lämplig plats att vända på. När Samsing hörde thet så wille lijde / Han snarlige wende och lät vnden glijde. Svart Gensw. H 6 b (1558). Han kan åka och wända .. (dvs.) Han är klook och förslagen. Grubb 302 (1665). Plogkarlen med sina oxar .. vänder nu, och kör tillbaka, med den öppna fåran på höger hand. QLm. 1: 26 (1833). Han .. vänder alltid under sin promenad precist på samma fläck. Wikner Lifsfr. 1: 35 (1865). Därefter hade han vänt på klacken och raskt gått därifrån. Axelsson Honungsvarg. 140 (1984). De båda männen återvände till bussen, vände på den smala vägen och rullade långsamt iväg norrut mot kusten. Anderson Brev. 5 (2004). — jfr TVÄR-VÄNDA. — särsk.
α) om sak; särsk. dels om segelfartyg, i fråga om specifik manöver mot l. med vinden, dels om vind, dels i uttr. vändande post, post som sänds l. sänts iväg genast efter att man mottagit det som därmed besvaras; äv. om vändbar l. vridbar del: inta ställning vänd (i bet. V) åt andra hållet. Vinden har vänt, så nu har vi motvind. Sjöart. 1685, s. 74. Et Skepp wänder antingen fördewind då man faller af från winden eller öfwer stag då man lofwar up emot winden. Dalman 58 (1765). Drar man i persiennens snöre vänder alla lamellerna samtidigt. ICAKurir. 1990, nr 50, s. 32. När de fick syn på annonsen skickade de in sin anmälan med vändande post. GbgP 21/8 1997, s. 10. — jfr DREJ-, KO-, STAG-VÄNDA m. fl. o. SJÄLV-VÄNDANDE.
β) i bildl. anv.: ändra l. ångra sig l. handla l. utvecklas på helt annat sätt o. d. (särsk. i fråga om inträdande ändring till det bättre av ofördelaktigt utvecklat förhållande). Om iag intet wil, så war thet än nu tidh til at wända och inte så länge dröga, som iag gorde mädh sparen. Horn Beskr. 80 (c. 1657). Man vet inte vad man skall hitta på att säga de farliga herrarna. För se herrar vänder inte på en femöring. SvD 18/5 1986, s. 18. Det måste vända, tänkte hon. Det kan inte hålla på så här. Wahlberg FrusLiv 199 (2003).
2) [eg. specialanv. av 1 b β; jfr I 5] (†) sluta upp l. upphöra l. anstå; jfr AVVÄNDA II 2, IGEN-VÄNDA, VÄNDA IGEN 3. Ty hafwer H. K. M:tt .. medh executionen af Mandatet opskutit och låtit så der wedh beroo och wända. Stiernman Riksd. 1041 (1643). (Att) han skulle taga lijfwet ifrån Bengt innan han wänner. VDAkt. 1678, nr 222.
V. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har vänts (i bet. I 1) l. vänt sig (i bet. II 1) l. (utan tanke på föregående rörelse) har sin mest framträdande l. väsentliga sida riktad (se RIKTA, v.2 2 a) l. orienterad (mot det l. det hållet); som vetter; jfr I 1 f, II 1 b β, III 3, IV 1 a α. Careelen (har i sitt vapen) twå vprächte armar wände emoot huar an(n)an, såsom thee ther fächta. Tempeus Messenius 104 (1612). Fötterne korta, framåt fjäderklädde, alla 4 tårna framåt vände. Ström SvFogl. 29 (1839). Rummets enda öppning blef således dörren, som alltid var vänd mot öster. Rydberg Ath. 42 (1859). Det sökta avståndet räknas från den linsyta, som är vänd från föremålet. Bergholm Fys. 4: 32 (1957). Pappa och mamma (brukade) slå sig ner i varsin fåtölj med dunplymåer, som stod vända mot den svarta marmorspisen. Henschen SkuggBrott 124 (2004). — jfr AVIG-, BAK-, HÖGER-, MOT-, O-, RÄTT-, SOL-, SÖDER-, UPPÅT-VÄND m. fl. — särsk. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. (numera bl. ngn gg) dels: inriktad l. inställd (på ngt), dels: som är l. förhåller sig (så l. så). Så äre .. (olika samhällen) derhen alle wände, at förmedelst them Rättwijsan må blifwa handhaffd. Schmedeman Just. 182 (1618). Lycklig är .. den, som med sina tankar och begär är beständigt wänd til himmelen. Bælter JesuH 5: 309 (1759). Sedan Europa slutat att kriga, och verksamheten blifvit vänd på vetenskaper och uppfinningar. Bergman VSmSkr. 169 (1845). Ska vi ta å gå dit, eftersom dan i alle fall ä åt helsike vänd. Engström Milst. 30 (1929). Det stod så vänt med den sjuka att hon snart inte skulle känna nån sjukdom mer. Sandgren Förklar. 158 (1960). jfr INÅT-, SNAR-VÄND m. fl. särsk.
α) (†) i sådana uttr. som veta vart man är vänd, veta vad som gäller (för en) l. är beslutat l. hur det egentligen förhåller sig o. d. På det wij bäggesijdes måga wetta hwart wij ähre wända. VDAkt. 1676, nr 309. At, vtan widare tidz uthdrägt .. afgiöra (saken), så at (man) måtte undslippa ytterligare beswär, och wetta hwart hän man woro wänder. VDAkt. 1749, nr 97.
β) (†) (väl) förfaren. Wara wänder i allasaker id est erfaren. Pfeif DeHabitu 270 (1713).
VI. ss. vbalsbst. -ning (förr möjl. äv. (i formen vänning) -ing). särsk.
1) motsv. I 1, II 1, IV 1: handlingen l. förhållandet att vända ngt l. vända sig l. vända; äv. dels i konkretare anv., om enskild omgång av sådan handling l. sådant förhållande, dels oeg., om ngt som inte rör sig: böjning l. krökning o. d. (se särsk. a). Fem wendningar som han (dvs. prästen) gör vth emoot folkit. LPetri DialMess. 33 b (1542). Denne wagn är nu ganska beqwäm wid wändningar, då ledningen sker wid pinnan .. i frambanken, och behöfwes ej större plats til wändning, än skaket är långt. SamlRönLandtbr. 2: 132 (1777). Jordens vändning omkring axeln sker ifrån väster til öster. Melanderhjelm Astr. 1: 23 (1795). Innan vändningen (av högen med malt) företages .. uppkastas det ytterst liggande skicktet hvars korn blifvit mera torkadt .. mot högens midt. Lindberg Svagdr. 44 (1892). — jfr HAND-, NEDÅT-, ROST-, RÖK-VÄNDNING m. fl. — särsk.
a) i förb. med prep. i; särsk. i de vanl. bildl. uttr. i en bråd l. hastig l. knapp l. rask l. smal vändning (se BRÅD, adj. 1 a, HASTIG 2 b slutet, KNAPP, adj. 10, RASK, adj. 1 b β α, SMAL, adj. 2 e δ), dels kvick l. rask l. snabb i vändningarna, ungefär liktydigt med det ensamma adj. (se KVICK 4 a, RASK, adj. 1 a α slutet, SNABB, adj. a β); äv. i bildl. anv. (jfr g), särsk. (numera bl. mera tillf., ngt vard.) i uttr. i en vändning, i en handvändning (se HAND-VÄNDNING 2); jfr c, d, g. Tå han i samma Wändning förstack sigh vthi en ringa Heerda Hytta. Schroderus Os. 1: 459 (1635). (Hon hade) en näsa i motsatt vändning mot den romerska .. och en mun med friska, hvita tänder. Bremer Sysk. 2: 61 (1848). Hon är i en vändning färdig. Tavaststjerna NVers 28 (1885). Joe .. smyger av och an som ett djur i bur, i allt snävare vändningar. Bergman Patr. 99 (1928).
b) motsv. I 1 f, i fråga om att vända ofött barn (till längdriktning) inför l. vid förlossning. Hoorn Siphra 92 (1715). Då vändning nämnes utan närmare bestämning, menas alltid vändning på fötterna, eller lägets förvandling till fotbjudning: de öfriga förvandlingarna kallas vändning på hufvudet eller på sätet. Cederschiöld Ordl. (c. 1847).
c) motsv. I 1 f α, IV 1 b α, i fråga om att vända (segel)fartyg; äv. i anv. som motsvarar a, särsk. i uttr. vägra i vändningen (se VÄGRA 1 d slutet). Gen.-ammiral-skeeppet Stora Kronan .. gick i sank dherigenom .. at seglen, takkel och tyyg intet ret regerades utj wenningen. Spegel Dagb. 15 (1680). Fartygets befälhavare (kom in) i min hytt och sade .. att själfva vändningen i så hårdt väder icke vore utan sin särskilda fara. De Geer Minn. 1: 260 (1892). — jfr DEJS-, UNDANVINDS-VÄNDNING m. fl.
d) motsv. I 1 f β, II 1 a, IV 1, i fråga om att vända sig själv l. trupp(avdelning) l. riddjur o. d.; särsk. i förb. med verbet göra; äv. i anv. som motsvarar a. Tå han omsidher skulle föra Krijgzhären tilbaka, blef han vthi wändningen af fienden förraskat. Schroderus Sleid. 88 (1610). En deel (skott) vndweke och vndanbögde han medh Kropsens wändningar, in til thes at han bleff stungen igenom Låret medh en Spets. Sylvius Curtius 424 (1682). En vändning kan förrättas omkring antingen bogarne, centrum eller häsarne men blott denna sista art godkännes i Manegen. Ehrengranat HästRör. 67 (1818). Damerna släppa .. kavaljerernes händer och göra en half vändning åt höger. Apelbom Danssk. 78 (1888). Folket hopträngdes i stora fyrkanthopar, färdiga att genom den enklaste av alla manövrer, vändning på stället, bilda front mot ett framsprängande rytteri åt vilken sida som helst. HT 1932, s. 357. — jfr FRONT-, HÖGER-OM-, ROTEVIS-, SILL-, SOL-VÄNDNING m. fl.
e) motsv. IV 1 (b), i fråga om att vända (helt om) vid idrottsutövning. Norman GossLek. 40 (1878; i fråga om skridskoåkning). Sker simningen i bassäng skall bassängkanten vidröras vid vändning. IPCStSportlex. 28 (1995). — jfr SALTOMORTAL-VÄNDNING.
f) i utvidgad anv.
α) (numera mindre br.) konkretare, om förflyttning som innefattar vändande: ”vända” (se VÄNDA, sbst. 1 a) l. runda; ngn gg äv. i adverbiell sbst.-förb., med huvudsaklig tanke på tid. ConsAcAboP 4: 481 (1679). Det är inte mer än en af hans karlar tar i två vändningar. Carlén Rosen 421 (1842). En vändning måste hon med ängslan springa tillbaka in till valparna. Berg Krig. 112 (1915).
β) konkret(are), om bestående resultat av att ngt vänts l. vänder (sig) l. ställe där detta görs l. gjorts. Stängren .. kunna (inte alltid) löpa parallelt för wänningen skul på hwefwen och leden skul i wändarmen. Polhem Invent. 74 (1729); möjl. till huvudmom. Hwarest (skorstens)Piporne hafwa sin drag- och wändning. PH 2: 1322 (1737). Aleån bildar här en tvär vändning eller krok. Landsm. VI. 3: 14 (1887). Sy fast framkanter och krage med efterstygn .. och se till att första vändningen kommer mitt för höger axel och sista vändningen mitt för vänster axel. ICAKurir. 1990, nr 41, s. 20.
g) i bildl. anv. l. motsv. I 1 f δ, h, II 1 a δ, b γ, IV 1 a β, b β; äv. i anv. som motsvarar a; jfr 4. — jfr ORD-, TANKE-VÄNDNING m. fl. — särsk.
α) (†) görande (o. låtande); göromål; äv. speciellare, dels: mellanhavande l. affärsförbindelse o. d., dels i pl. ngn gg: krumbukter (se KRUMBUKT 2) o. d. Och haffwer iag spoordt, ath han plegher wara j wendningen med, när som sådan sköörl är å färdom. BtFinlH 3: 36 (1534). Att de äntel(igen) skulle förskaffa sig penningar och betala de wänningar som de hafwa med H Törn. VRP 16/6 1729. Han hade til den förre tiden litet blandat sig uti de politiska vänningar. GJEhrensvärd Dagb. 1: 46 (1776). Jag (erbjöd) mig at skaffa läkare, det Baronen efter några vänningar, tycktes bifalla. Almqvist DrJ 236 (1834). Min färd skulle sålunda ej vålla någon kostnad, och detta var något, som ju måste fästas vigt vid i alla vändningar, om man önskade .. minska de ekonomiska bekymren för Runeberg. Runeberg AntRunebg 138 (c. 1878). — jfr PENNINGE-, RIKSDAGS-VÄNDNING m. fl.
β) (numera mindre br.) om (förändring av l. rörelse hos) metrisk l. musikalisk rytm l. takt o. d. När en wändning allenast angår medh twenne Versz aff åtskillig Art eller slagh .. tå nämpnes thet sam(m)a Carmen. Arvidi 203 (1651). En mycket täck visa med egendomliga harmoniska vändningar. Norman MusUpps. 124 (1883). (Hon dansade) under det hon sjöng en ovanlig låt; den var blott i en ”vändning” (takt). Modin Sagov. 66 (1926).
γ) bildl. l. motsv. I 1 f δ α, γ, II 1 a δ α, om vändande av håg l. engagemang l. sympati o. d. (ngnstans hän l. ifrån) l. förändrad inställning o. d. 2SAH 59: 23 (1728). Till och med Dagligt allehanda öfvergick .. till en ljum anslutning (för förslaget). Fäderneslandet däremot gjorde en motsatt vändning. De Geer Minn. 1: 277 (1892). Det var i Leopardis fall också fråga om en vändning från naturen, som så fint spelat in i hans ungdoms poesi. Werin Ekelund 2: 66 (1961).
δ) bildl. l. motsv. I 1 f δ β, II 1 b γ α, IV 1 a β, i fråga om att händelse(förlopp) l. utveckling tar (helt) annan riktning l. att förhållande (tvärt) ändrar sig; särsk. dels i sådana uttr. som vändning till det bättre, dels i förb. med verbet ta (se TAGA, v. I 7 b β). Om iag nu i en sådhan wendning satte handen uthj sidhan. VDAkt. 1678, nr 344. Om jag ock än wore af dem hwilka i alla wändningar kunna berga sig, och hwilka derföre ej behöfwa sörja för sig sjelfwa. Posten 1769, s. 929. Resultatet tycktes i början motsvara .. industriens förväntningar, då .. en .. gynnsammare vändning i de världsekonomiska förhållandena inträdde. EkonS 2: 505 (1901). Liksom för flickan .. inträdde redan nästföljande läsår en markant vändning till det bättre. Edlund KalmarprovProgn. 192 (1955). — jfr PARTI-VÄNDNING. — särsk. i förb. med verben ge l. . Vår utsigt (måste) få en helt annan riktning och vårt förhållande en helt annan vändning. Wallin 1Pred. 1: 16 (c. 1830). Men nu kom mamma till hennes hjelp och gaf samtalet en annan vändning. Lundquist Profil. 1: 24 (1884).
ε) (†) delvis motsv. I 5, IV 2, särsk. i förb. med negerande ord: återvändo l. uppehåll; jfr VÄNDA, sbst. 1 b. Att giord gerning haffuer ingen wendning. G1R 14: 260 (1542). The starcka wågar som bultade och sloge på Skeppet uthan någon wändning. Sylvius Curtius 651 (1682). Rhodin Ordspr. 55 (1807).
2) [eg. specialanv. av 1 g (α)] (†) strid l. slagsmål. Ther the kuna rama wårt besta mett Fienderne och vara j wägh for them .. vtan tuilff the komma vell tiil venningx met them. G1R 10: 163 (1535). Alenast Joen .. i tellestad war i weningh med the(m) på golfuitt. VRP 1615, s. 290. Tegel G1 2: 63 (1622).
3) motsv. I 1 h (, II 1 a δ γ'), om språklig form; jfr 4. — jfr ORD-, PERIOD-, SLUT-, TANKE-VÄNDNING m. fl.
a) (†) gestaltning l. utformning (av språk l. språkligt uttryck). Academien fann .. Stilen icke äga den renhet, den klarhet, den Latinska vändning, som kunde göra den värdig bifall. Schück VittA 7: 58 (i handl. fr. 1798). Gifvom akt på den fina vändningen i apostelens ord. Rudin OrdUngd. 1: 99 (1894).
b) enskild formulering, språkligt uttryck(ssätt). Lägger denna (stavnings)reglen en stor swårighet för alla dem, som i grammatikaliska wändningar äro mindre hemma. Hof Skrifs. 204 (1753). Förf. äger en ovanlig rikedom af vändningar, då han vill .. smäda alla de ledamöter, som ej tala, utan stillatigande lemna sina röster. Höijer 4: 303 (1797). Ett skallande jubel emottog hvarje qvick vändning, hvarje uppblåst sentens. 2VittAH 27: 26 (1873, 1876). Vändningar som: ”Den sin egen framtids politik övervägande tronföljaren” .. utgöra knappast någon akvisition för svenskt språkbruk. HT 1925, s. 390. I Martin Kochs roman artikuleras författarens moralism i många indignerade och rättframma vändningar. SvLittTidskr. 1961, s. 59.
4) (numera mindre br.) motsv. I 2: förändring l. omvandling (av ngt); förr äv. (med kvardröjande bet. av 1 g) om (resultat av) omkastning av ordföljd l. språklig stil (jfr 3 o. INVERSION 1 a). Hwad efter laga Dom pålagdt blifwer, ther i bör ingen wänning tilstädias. Schmedeman Just. 597 (1669). Herr Leopoldt har .. sagdt sig i .. (prisskriften) hafva funnit en slags philosophisk politik, icke gammal i vårt språk, och vändningar (inversioner) i stilen lyckligen nya. SAD 1: 203 (1787). Denna vändning af skydds-teorin är .. praktisk. Forssell Stud. 2: 328 (1888). — jfr REGEMENTS-VÄNDNING.
5) (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) till I 3 slutet, ss. senare led i ssgn SYN-VÄNDNING.
Särsk. förb.: VÄNDA AN10 4. särsk. [möjl. bildat till det i sin helhet inlånade använda] (†) till I 6: använda (ngt till ngt). At iagh migh lofwer vppå det endeste sättet .. willia wenda flijt och omkostnadt an vppå Plantering. Schroderus Liv. 450 (1626). (Romarna) wände .. alle Medel an, thenne Nationens Strijdzmanligheet alldeles at vthroota. Brask Pufendorf Hist. 178 (1680). JGOxenstierna 2: 166 (1796, 1806).
VÄNDA AV10 4, förr äv. UTAV. jfr avvända.
1) (†) till I 1 f (δ): vända bort (ngt); ta bort l. avlägsna; särsk. med avs. på ngt (förestående) ont: avvärja l. förhindra; äv. med två obj.: ta ifrån (ngn ngt). Hwij wender tu tina hand aff, och tina höghro hand ifrå tino sköte? Psalt. 74: 11 (öv. 1536). Pastor gaf til känna at Anders murars hustru wändt sin doter af thet namnet, som hon war christnader til. KulturbVg. 1: 29 (1710). Apollo, hör dem ej deri! / Vänd af ett nesligt barbari. Leopold 2: 518 (1801, 1815). Östergren 1: 230 (1915; angivet ss. mindre vanligt).
2) (numera bl. tillf.) till IV 1 a: vika av (ngnstans). Ekblad 121 (1764). Hon ville vända af åt Killingön. Lönnberg Skogsb. 155 (1881).
3) (†) till IV 1 b β: upphöra; äv. (med anslutning till vända, v. I 5) tr.: upphöra med (ngt); jfr vända igen 3. I Stocholm grasserar then soot, / som man pesten plägar kalla, / .. monne, eij snart wende hon af. JMessenius i HB 1: 162 (1629). Wijsheeten .. / .. hon wände aldrig af / Att blij dit Följeslag. Dahlstierna (SVS) 76 (1698). De båda makarne smågnabbades ofta. Frun vände likväl alltid först utaf det. Knorring Skizz. I. 1: 15 (1841). Lundell (1893).
VÄNDA BORT10 4. [fsv. vända bort] jfr bortvända. särsk.
1) till I 1 f: gm vändande rikta (framsida o. d. av) (ngt) bort (från ngn l. ngt); särsk. till I 1 f β, med avs. på dels ansikte l. huvud, dels blick; äv. dels bildl., i sht förr särsk.: styra bort uppmärksamhet o. d. från, dels (vard., i vissa kretsar) oeg. l. med anslutning till vända, v. IV 1 a, med avs. på motståndare (i bollspel o. d.): gm egen vändning avvärja hot från; jfr vända av 1, vända ifrån 1. Wendt icke bort tijns smordas ansicte, för tin tienares Dauidz skull. Psalt. 132: 10 (öv. 1536). (Han) bodh till att wenda bort then fråghan m(ed) annat taal. VästeråsDP 19/2 1621. Hon .. mötte med en sällsam gnistrande glädje i ögonen Pelas blick .. så att han förvirradt vände bort den. Hallström Than. 39 (1900). Jag såg backen .. komma. Vände bort honom först, gjorde sedan en tunnel med vänsterfoten och tåade in bollen. DN 3/4 1986, s. 42. Sofie gråter och hon vänder bort huvudet så att ingen i kupén ska se det. Henschen SkuggBrott 200 (2004).
2) (†) avyttra l. förslösa (ngt). VRP 1658, s. 1144. Henness hem gifft hon fick aff föräldrarna haffwer han wändt bort. VDAkt. 1674, nr 192.
3) (†) förvränga l. förvrida (ngt); jfr vända, v. I 3. Widegren (1788). Fy, nej, det är inte sant. Du vänder bort det. Hedberg Guld 28 (1903). SAOB B 4063 (1921).
VÄNDA FRÅN, se vända ifrån.
VÄNDA FÖRE. (†) till I 1 f δ δ: anföra (ngt); äv. dels: framställa (så l. så), dels i speciellare anv.: anföra ss. förevändning, skylla på; jfr förevända, v.1 4, 6, o. vända, v. I 7. Redeswenne(n) Thomas wende och sin sak så före, att han aldrig wiste sig wara en (mark) .. aff för:ne su(m)me kome(n) til gode. Teitt Klag. 140 (1556). Prästerskaped lät sigh .. förlyda såsom wore dem förswårt att förskaffa sielfwa karlen som hästen skulle besitia, wändandes före, att dee som boo i Båtzmanshållen kunna offta ickie .. blifwa mächtige en tienstedrängh. RARP 6: 270 (1656). Om den, som sökes .. ei med skiäl kan frångå sin hand och underskrift därå, utan wänder annat jäf emot betalningen före. PH 2: 834 (1730). Ekblad 403 (1764).
VÄNDA I10 4. särsk. till I 1, särsk. (kok.): vända ned (se vända ned 1 slutet) (ngt i ngt). Vänd i köttfärsen i pannan och låt den få färg. AB 2/2 1995, s. 22.
VÄNDA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. jfr frånvända.
1) till I 1 f: vända bort (ngt) från (ngn l. ngt); särsk. till I 1 f β, med avs. på ansikte (särsk. i bild); förr äv. i uttr. vända vatten ifrån sig, urinera; äv. bildl. (se slutet). Huru lenge wender tu titt ansicte ifrå mich? Psalt. 13: 2 (öv. 1536). Ath han stodh .. och wendhe wattn jffron sigh. TbLödöse 259 (1592). Han lyfte upp handen för att vända hugget från sig. Bååth Grette 121 (1901). särsk. i bildl. anv., särsk. med avs. på dels person: få att bli avogt sinnad mot (ngn l. ngt), dels (föremål för) tanke l. håg o. d.: rikta l. styra bort från (ngn l. ngt), dels förhållande l. omständighet o. d.: få att försvinna l. upphöra för (ngn). Wendt ifrå mich försmådilse och foractning. Psalt. 119: 29 (öv. 1536). Jag weett jcke huad hann th(e)r giorde, menn min hustrw wendhe hann mig jfrå. 2SthmTb. 1: 180 (1546). Likwäl kåstade det mig mycken möda at wända mina tankar ifrån henne. FinKyrkohSÅ 1958–61, s. 356 (1799).
2) (numera bl. tillf.) till IV 1 a: vika av från (ngt); särsk. bildl. Linc. X 4 b (1640).
VÄNDA IGEN10 04. [fsv. vända i gen] jfr igenvända.
1) (†) till I 1 f (β): vända tillbaka (ngt, särsk. huvud); särsk. med indirekt personobj. betecknande den mot vilken ngt vänds. Hoo som träder ormen på rumpan, han wänder honom huffuudet igen. SvOrds. B 1 b (1604).
2) (numera bl. mera tillf.) till IV 1 a: återvända l. vända tillbaka; äv. bildl., dels om person: åter ägna sig (åt ngt) l. intressera sig (för ngt), dels om sak: åter uppstå l. föreligga. Han (skall) wenda sigh emoot öyanar, och winna monga aff them, Men en Förste skal twinga honom, så at han moste wenda igen medh skam. Dan. 11: 18 (Bib. 1541); möjl. till 3. Hon wende igen på wäghen för siukdom skull. VästeråsDP 14/2 1621. Då hon gång på gång vänder igen till det ena och samma ordet. Flensburg KyrklT 41 (1867). Det är samma problem och samma erfarenheter, som ständigt vända igen. Böök 4Sekl. 210 (1922, 1928).
3) [sannol. eg. bildl. anv. av 2] (†) sluta upp l. upphöra; äv. tr.: upphöra med l. avsluta (ngt); jfr vända, v. I 5, IV 2, vända av 3, vända om 5, vända åter 2. När the fingo see höffwitzmannen och krigxknecterna, wende the igen ath slå Paulum. Apg. 21: 32 (NT 1526). Jtem skole the och ringe i wårdt halfweges till 7, och när 7 slår skole de wände igenn. 3SthmTb. 4: 147 (1601). Notedrechter och alt arbete wendas igen i midaftons tijdh om Lögerdagen. Murenius AV 70 (1640). Försvara er sak, men vänd igen at vara ovettig. Pilgren FigBröll. 96 (1785). Björkman (1889). särsk.
a) i förb. med bestämning inledd av prep. med, ngn gg äv. (med kvardröjande bet. av 2 i bildl. anv.) av l. från; äv. i opers. pass. Dhet wore her nest på tiden ath ther motte wendis igen mett. G1R 11: 381 (1537). At wij måghe .. wenda igen aff synden och bättra oss. EvEp. 1562, s. V 7 a. Från sådane tanckar wender iagh igen. DrSimon 10 (1627). Betänk dig, vänd igen med ockret som du drifver. Remmer FöregDöde 17 (1828).
b) negerat, i förb. med bisats inledd av förrän. (Han) kunde thermed intet venda igen, för ähn han omsidher uprette menig man till itt ganska förfärligit uproor. LPetri Kr. 109 (1559). (Han) vände ej igen förrän han fått ut alltsammans. Bremer Grann. 2: 224 (1837).
c) om sak; äv. opers. Drijff vth spottaren så går kijffuit bortt, så wender igen trätta och försmädilse. SalOrdspr. 22: 10 (öv. 1536). Effter denna Thors dödh .. wände desza Krigen igen. Rudbeck d. ä. Atl. 4: 87 (1702). Det har vändt igen at regna. Widegren (1788).
VÄNDA IGENOM10 040 l. 032. särsk. (ridk.) till IV 1 a, vid ridning i (fyrkants)spår (jfr spår, sbst.3 2 a): vända åt sidan o. förflytta sig genom den av spåret omgivna ytan till dettas motstående sida; särsk. (o. i sht) i förb. med sådana bestämningar som snett. RidI 1914, s. 99. Karin travar och galopperar, vänder snett igenom och voltar. DN 8/5 1994, s. 3.
VÄNDA IKRING, se vända omkring.
VÄNDA IN10 4. jfr invända.
1) till I 1 f: gm vändande styra l. rikta (framsida o. d. av) (ngn l. ngt) in (ngnstans hän). Att then krigzförsamblingh måtte seden bliffve vendt in opå oss. G1R 26: 477 (1556). När iagh wende in mitt safir blå signet in i handen. 2Saml. 4: 71 (1618).
2) [eg. bildl. anv. av 1] (†) i uttr. vända ngt in (up)på ngn l. ngt, tillämpa ngt på ngn l. ngt l. tillskriva l. tillräkna ngn l. ngt ngt. Sabbatzdaghen som wendes jn påå söndaghen. OPetri 1: 201 (1527). Laurentius Jöningius nekade icke till factum, men wille mycket wända in på sin broder. UUKonsP 8: 40 (1667). De (tog) et stort skäl deraf .. at wända in uppå honom och Evangelii lära alt det owäsende, som desze willoandar åstadkommo. Celsius G1 1: 247 (1746).
3) [sannol. eg. bildl. anv. av 1] (†) invända (ngt); äv.: framställa (klagomål) ss. invändning (jfr invända 4 a). Att .. ingen (må) hafua orsak att venda klagemål inn. AOxenstierna 4: 528 (1629). Vänder den som instämd blifvit något in .. åligge sökanden att .. honom till svaromål i saken instämma. MosskT 1889, s. 19.
4) (†) till I 4, i uttr. vända in ngt på det l. det språket, översätta ngt till det l. det språket. Woro samma nyia testamentzens böker sedhan we(n)de in på latinisk. FörsprNT 4 a (1526). Bureus Runaräfst 18 (1602).
5) till IV 1 a: gm vändande förflytta sig in (ngnstans hän). Sedan wände dhe in i stugun, och tumultueradhe der tämmeligen. ConsAcAboP 4: 444 (1678).
VÄNDA KRING, se vända omkring.
VÄNDA NED10 4 l. NER4. [fsv. vända nidher] jfr nedvända.
1) till I 1: gm vändande bringa (annan (motsatt) sida av) (ngt) ned (ngnstans) l. nedåt. Weste (1807). Stubben vändes (vid plöjningen) ned och den svarta, feta myllan vändes opp. Hansson Nott. 104 (1885). särsk. kok. i speciellare anv.: bringa (ngt ned i ngt annat) o. med endast enstaka (o. försiktiga) tag blanda i det; jfr vända i. Vispa äggvitorna till hårt skum och vänd försiktigt ned dem i den kokta smeten. ModStKokb. 442 (1983).
2) till IV 1 a: gm vändande förflytta sig ned(åt). Ekblad 431 (1764).
VÄNDA OM10 4, förr äv. VÄNDAS OM. [fsv. vända (äv. vändas) um] jfr omvända.
1) till I 1: vända (ngt (l. ngn)) (ungefär) ett halvt varv; vända upp o. ned (l. ut o. in); särsk. (numera bl. mera tillf.) med avs. på blad (se d. o. 2); förr särsk. dels med avs. på truppstyrka o. d.: få att vända om (i bet. 4), dels med avs. på klädesplagg: vända (se vända, v. I 1 d); jfr vända omkring 1. Thenna stenen .. las her Hoghenskild .. och lat så medh stort omak venda honom om. Bureus Suml. 82 (c. 1600). Han skulle vända om de, som ännu icke vore kombne öfuer ifrån Åland. OxBr. 1: 25 (1613). Moscowiterne .. hade wändt alla deras råckar om, på det de skulle wara Saxarne lijka. KKD 3: 65 (c. 1710). Så snart .. (äpplena) äro klara på den underliggande sidan, så wändas de warligen om med en silfwer-sked. Warg 373 (1755). Att dessa fingrar aldrig spelat luta .. eller vändt om blad i fina böcker. Almqvist Går an 32 (1839). Lära sig att med plogens tillhjälp vända om de uråldriga gräslindorna. Hellström NorrlJordbr. 307 (1917). särsk. (†) i bildl. anv. l. till I f δ α, särsk. med avs. på person: omvända (se d. o. 4 b β α') l. få att ändra uppfattning. När the Göther från Rom / hemkommo, som thär wändes om. Messenius Christm. 207 (c. 1630). Först kom stackars Eupolis fram .. / Vände våra Riddare om, ganska klipskt, den klipparen! Thomander 3: 268 (1826).
2) (numera bl. mera tillf.) i bildl. anv. av 1 l. (företrädesvis i ä. språkprov) till I 2: (för)ändra (ngt) till det mer l. mindre rakt motsatta. Så vore .. tidh, att man vände en gång saken om. RA I. 1: 352 (1544). Öfversättningsfel .. af hvilka en del aldeles vända om meningen. JournSvL 1800, s. 518. Man kan aldrig vända om Harnacks uppfattning och helt enkelt sluta till att äktkristna motiv föreligga. SvTeolKv. 1933, s. 245.
3) (†) till III 1, ss. dep.: vända sig (åt rakt motsatt håll); särsk. om vind; äv. i bildl. anv.: ändra sig l. förändras fullständigt (särsk. opers.); jfr vända omkring 2. Vnderligha wendes thet åter, medh honom om. TobCom. G 1 b (1550). Min Farkost Segel ströök, och lade sig för Ankar; / Ty Wädret wändes om. Dahlstierna (SVS) 108 (1698). At sjelfwa hjertats begär skola wändas om och annorlunda, än de naturliga äro wände. Nohrborg 140 (c. 1765); möjl. till 1 slutet.
4) till IV 1 a: vända (ungefär) ett halvt varv (för att återvända); särsk. i förb. med mer l. mindre pleonastiskt igen; förr äv. utan tanke på åtföljande förflyttning, ungefär liktydigt med: vända sig om; jfr vända, v. IV 1 b, o. vända sig om a. (Han) hadhe .. j hwghen ath wenda om igen genom Macedoniam. Apg. 20: 3 (NT 1526). Wende han om aff reesan then 16. Decembris, och drogh vp åht Vplandh igen. Tegel G1 2: 372 (1622). Då .. (kungen) tänckte gå in i Cammaren, fattade iag om Armen och vände om med hastigaste ord: iag .. står här och afbijdar Hög befallning. HFinlÖ 441 (1730). Kyrkoherden Hultgren, som tilbragt nu 8 års tid utrikes, önskar högeligen at snart åter få wända om til et kärt Fädernesland. Wallquist EcclSaml. 1–4: 382 (1784). En vägskylt som upplyste dem om att de närmade sig Helsingborg fick dem dock att ana oråd och vända om. Karnstedt Gnistsk. 112 (1990). särsk. (numera bl. mera tillf.) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels: ändra sig (till det motsatta), dels: vända tillbaka (till ngt). (Munkarna) seya sich haffua öffuergifuit alt thet the åtte .. Men wille the wenda om och seya, at the haffua gifwit sich j fråå fatigdom til rikedomar thå sade the rett. OPetri 1: 513 (1528). När Åhret wänder om, / At ei Waggan finnes tom / Lär Cupido sig bemöda. Brenner Dikt. 2: 29 (1686). At wända om til mitt ämne, som war, at korteligen widröra, hwad en Riksdagsman i allmänhet åligger at besörja. Oelreich 867 (1756).
5) [sannol. eg. bildl. anv. av 4] (†) sluta upp l. upphöra; jfr vända igen 3. Och såsom the sigh ifrå sijna synder nu gerna wenda wille .. Altså wende och Gudh om medh Straffet. PPGothus Und. M 1 b (1590). Wår Spel och dans då wände om. Ståhle VersVasat. 104 (i handl. fr. 1636). Dalin (1855).
VÄNDA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4, förr äv. VÄNDAS OMKRING. [fsv. vända umkring]
1) (numera bl. tillf.) till I 1: vända om (ngt (l. ngn)). Konung Carl han wänder sin häst omkringh. Visb. 1: 353 (1658). At man hängde dem alla i en ring, och vände omkring deras lemmar. Schönberg Bref 1: 50 (1777).
2) (†) till III 1, ss. dep., särsk. bildl.: ändra sig fullständigt; jfr vända om 3. Sedan för än noger wiste ther ett ord vtaff, wendes spelet twerdt om kring. Svart G1 82 (1561).
VÄNDA OPP, se vända upp.
VÄNDA SIG BORT10 0 4. till II 1 a: vända sig så att man visar ryggen (mot ngn l. ngt); särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. från; äv. bildl.: inte längre ha intresse l. engagemang l. omsorg o. d. (för ngn l. ngt); övergå till kritisk l. negativ l. avståndstagande inställning (till ngn l. ngt); jfr bortvända 2. När man (dvs. Gud) nu kallar .. (Israel), så wenda the sigh bortt, och offra Baalim. Hos. 11: 2 (Bib. 1541). Ehuru .. Svenska folket vände sig bort från hans regeringssätt. 2SAH 55: 6 (1879). Det finns de som står i matkön bakom, ser Emilia, som tystnar och vänder sig bort. Jörgensdotter BergDöttrar 162 (2009).
VÄNDA SIG IFRÅN10 0 04, äv. FRÅN4. till II 1 a: vända sig bort från (ngn l. ngt); äv. bildl. (äv. till II 1 b, om sak, särsk.: överge (ngn)). Wendt tigh ey j frå honom som någhot will låna aff tigh. Mat. 5: 42 (NT 1526). Om krigslyckan vände sig ifrån dem, voro allas barn blottställde för fara. Kolmodin Liv. 1: 430 (1831). De stannade kvar vid spiseln, men de vände sig ifrån den. Hallström Händ. 286 (1927).
VÄNDA SIG OM10 0 4. [fsv. vända sik um] till II 1: vända sig (ungefär) ett halvt varv; jfr omvända 2, 4.
a) till II 1 a, om person; förr äv. till II 1 a γ: vända om (se vända om 4). Thå wende han sich om, och såågh på sina läryungar. Mark. 8: 33 (NT 1526). Effter han där icke wille stå vnder Her. Johan Baneers Öfwer Commando, wände han sigh om heem åth sitt Fädernesland igen. Brask Pufendorf Hist. 159 (1680). Han skymtar förbi på gatan .. men vänder jag mig om är han inte där. Gardell Prärieh. 250 (1987). särsk. (†) i bildl. anv. i bet.: omvända sig l. ändra inställning. Så bätren idher nw och wenden idher om. Apg. 3: 19 (NT 1526). Herre wendt tich doch en gong om igen, och trösta tina tienare. Psalt. 90: 13 (öv. 1536). Wallin Vitt. 1: 89 (c. 1820).
b) (numera bl. tillf.) till II 1 b, om sak; äv. i bildl. anv. Um afftonen, ner flotann vore kompnne mitt under Ölandh, vände vedrett sig hastigtt um i vester når. HH 20: 173 (c. 1585). Ther medh wände sigh Konungens krijgzlycka om. Brask Pufendorf Hist. 162 (1680).
VÄNDA SIG TILL. (†) till II 1, särsk.: vända sig så att ansiktet l. framsidan o. d. blir synlig(t) (särsk. bildl.). Visb. 1: 160 (c. 1640). När vårsidan vände sig till med blidväder. Fatab. 1907, s. 39.
VÄNDA SIG TILLBAKA10 0 040, äv. 032. till II 1: vända sig så att ansiktet l. framsidan o. d. hamnar l. riktas bakåt; förr äv. med inbegrepp av åtföljande förflyttning: vända l. vika tillbaka (jfr vända tillbaka 2). Haffuet sågh och flydde, Jordan wende sich tilbaka. Psalt. 114: 3 (öv. 1536). Min ögon klia starckt: jag (dvs. Lots hustru) mig tilbaka wänder. Kolmodin QvSp. 1: 31 (1732).
VÄNDA TILL10 4. [fsv. vända til] jfr tillvända.
1) till I 1 f (β), med avs. på ngt sakligt, i sht egen kroppsdel: vända så att (framsida o. d. av) det riktas åt håll som gör det synligt l. är mest relevant i sammanhanget; äv. med indirekt personobj. angivande den mot vilken ngt riktas; särsk. dels med avs. på rygg (särsk. dels i fråga om att lämna ngn l. ngt utan uppsyn, dels mer l. mindre bildl., i fråga om att inte bry sig om ngn l. ngt (jfr vända, v. I 1 f β β')), dels i det bildl. uttr. vända dövörat till (se döv-öra 1; jfr vända, v. I 1 f β α'). Är thet så någhon slår tigh wedh thet höghra kinbenet, så wendt honom och thet andra till. Mat. 5: 39 (NT 1526). Den grundfalska föreställning, att .. det philosophiska tänkandet .. skulle hafwa att wända ryggen till och ignorera den objektiva werkligheten. SKN 1844, s. 42. Så fort jag vänt ryggen till ringer han på en taxi och far därifrån. Malmsten DagKastanj. 36 (1994).
2) (†) till I 1 f δ: till(godo)räkna l. tillskriva (ngn ngt); äv. med refl. indirekt obj.: tillskansa (sig ngt). Wardher .. första bodhit brutit .. Når man wendher dieffwlen och onda menniskior till then olycka och mothegång honom vidherfars. OPetri 1: 13 (1526). Nogra varur som han haffwer venth siig til. G1R 4: 11 (1527). Så att then fordeel henne boorde haffue, war mer(e) wendh Nilz Erichson till. 2SthmTb. 5: 249 (1577).
3) (ngt vard.) till I 1 (h) l. I 3: gm vändande l. krånglande l. vrängande frambringa l. omskapa (ngt); äv. (numera bl. ngn gg) utan obj.: skapa oreda o. d. Fregattens namn, som .. han vände till på ett sätt, som .. föreföll mig löjligare än vanligt. Gosselman Sjöm. 1: 47 (1839). (Råttorna) springer i trossbottnarna och vänder till. Hedberg Bekänna 75 (1947).
4) (†) till IV 1 a: vända åt det håll som gör (framsida o. d. av) en l. det synlig(t) (på i sammanhanget relevant sätt). Snart vänder stäfven till. Wecksell DHjort 47 (1862).
VÄNDA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. TILLBAKS04, förr äv. TILLBAKARS l. TILLBAKAS. jfr tillbakavända.
1) till I 1 f: vända (ngt) så att (framsida o. d. av) det riktas bakåt l. det går tillbaka i sitt ursprungsläge; förr äv.: få (ngn) att vända tillbaka (i bet. 2); äv. bildl.; jfr vända igen 1. Hann med sin squadron icke allenast wende dem flychtige tillbakar vthan och slogh fienden. RARP 1: 65 (1627). Då vindbryggan föll, och han red öfver densamma, vände han hufvudet tillbaka. Mellin Nov. 1: 103 (1846, 1865). Lösningen på det här problemet är att du måste vända tillbaka dygnet. Hellman Holmström KattBet. 90 (2009).
2) till IV 1 a: gm vändande förflytta sig tillbaka (mer l. mindre längs samma väg man l. det kommit) (o. komma tillbaka till utgångsläget l. det man tidigare lämnat); återvända; förr äv.: vika undan; äv. bildl., särsk.: åter tänka (på ngt) l. återkalla minnet (av ngt); jfr vända igen 2. Leyonet mectigt ibland diuren, och wender icke tilbaca for någhrom. SalOrdspr. 30: 30 (öv. 1536). Altså skal han wenda tilbaka til sins landz feste. Dan. 11: 19 (Bib. 1541). Helt visst vände lärjungarne under sin embetsförvaltning ofta tillbaka till invigningens stund. Flensburg KyrklT 29 (1866). Från Sunnansjö vänder ångbåten tillbaka samma väg, som den kommit. Kôersner Dal. 19 (1885). Längre fram på sommaren vände Olivia tillbaka. Johnson Slutsp. 17 (1937).
VÄNDA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. vända up] jfr uppvända.
1) till I 1: vända (ngt) så att (annan (motsatt l. mest väsentlig) sida av) det hamnar l. riktas uppåt; särsk. med avs. på näsa, dels ss. uttryck för högfärd o. d., dels i fråga om att dö. Her Moens .. begynte aspirere och wenda näsane högt vp. Svart G1 144 (1561). Intet besinnandes, at då de i dag eller mårgon wända up näsan i wädret, skall deras förfarande hämnas på deras egna barn. SedolärMercur. 1: nr 19, s. 8 (1730). Morrningar som uppmanade den andre att vända opp strupen och ge sig. Ekman Hunden 84 (1986).
2) till IV 1 a: gm vändande förflytta sig upp (mot ngn l. ngt). Kommandoordet Vänd rätt upp! RidI 1914, s. 97. Katamaranen gick in i hamnen ända till Göta Älvbron för att stolt visa upp sig för göteborgarna. Där vände hon upp och gick tillbaka till terminalen i Amerikaskjulet. GbgP 27/5 1993, s. 29.
VÄNDA UT10 4. jfr utvända.
1) till I 1: vända (ngt) så att (annan (motsatt) sida av) det hamnar l. riktas utåt; äv. bildl., särsk. till I 1 f δ, med avs. på sida (se sida, sbst. 22). (Sv.) Vända ut, (t.) auswärts kehren. Möller (1790); möjl. till 2. Atterbom Lyr. 2: 301 (1810). Mannen .. var vid sitt ljusaste lynne och då var det alltid hon som vände skrovligaste sidan ut. Nilsson HistFärs 23 (1940).
2) till IV 1 a: gm vändande förflytta sig ut (ngnstans (hän)) l. utåt. Hwart .. (armén) egentligen lärer wända ut är ingen wäl kunnigt. Ekeblad Bref 2: 73 (1658; rättat efter hskr.). (Han) skulle vända ut på huvudvägen mellan Åbo och Tammerfors från en sidoväg då han blev påkörd bakifrån. ÅboUnderr. 29/6 1979, s. 12.
VÄNDA UTAV, se vända av.
VÄNDA ÅTER10 40. [fsv. vända ater]
1) till IV 1 a: vända tillbaka l. återvända; äv. mer l. mindre bildl.; jfr 2. Sachfellthis Christiern smedh, för han wendhe åthir m(edh) sin klagia; thil stadenn pening(er) 2 m(ar)k. TbLödöse 315 (1593); möjl. till 2 (i en bet.: ta tillbaka). Såsom en hastig ström far tiden oupphörligen fram och wänder aldrig åter. Franzén Pred. 1: 82 (1841). Han beslutade .. att vända åter till sin herre. LbFolksk. 23 (1890). De vänder åter med sista bussen. Den det är minst folk med. Aurell NBer. 8 (1949).
2) [eg. bildl. anv. av 1] (†) sluta upp l. upphöra; särsk. i förb. med bestämning angivande det som upphör, dels (med kvardröjande bet. av 1 i bildl. anv.) inledd av prep. av, dels bestående av inf.-förb. utan föregående prep.; jfr vända igen 3. Then som bekenner .. (sin missgärning), och we(n)der åter, han fåår barmhertugheet. SalOrdspr. 28: 13 (öv. 1536). Effter han fruchtar sigh och wender åter aff sinne ondsko. Hes. 18: 28 (Bib. 1541). At, för än han wänder åter at äta, har half parten redan gådt ifrån honom igen. Aken Landap. 83 (1747). En kärlek .. som vänder aldrig åter. Fahlcrantz 5: 276 (1800, 1865). jfr (med anslutning till 1): O giv oss, Herre, kärlek ock / Som aldrig vänder åter. Ps. 1937, 357: 3; jfr Ps. 1986, 253: 3.
VÄNDAS OM, se vända om.
VÄNDAS OMKRING, se vända omkring.
Ssgr (i allm. till I 1): A: VÄND-ARM. (numera bl. tillf.) vridbar arm (se arm, sbst. III 4); vev l. svängel. Medh een wendharm .. låta vthdraga wattnet. Johansson Noraskog 3: 252 (i handl. fr. 1684).
-AXEL. vändbar axel (se axel, sbst.1 I 2). Men iu större Distans vendaxelen går å sijdo om iemnvichtzpunkten iu större meen lijder rörelsen .. till sin fulla hastighet. Polhem ESkr. 3: 384 (c. 1715).
(I 1 f) -BANK l. -BANKE, förr äv. -BÅNK l. -BÅNKE. (förr) i fyrhjulig vagn: vridbar balk med l. för placering ovanpå främre hjulaxeln; jfr bank, sbst.2, o. rung-bank, över-bank. Hr. Westbeck påminner, at vid vändningar, kan .. (den med hjul försedda) slädan .. lätteligen släppas neder på sina medar, emedan hiulen ej hafva någon vändbåncke. VetAH 1744, s. 212. Ofvan frambanken hvilar en dylik tunnare balk, öfver-, vänd- eller rungbanken, som för att förmedla vagnens vändning är vridbart förenad med underbanken genom en sprint. Juhlin-Dannfelt 423 (1886).
-BOM. (numera bl. tillf.) vändbar bom; i sht förr särsk. [sannol. efter t. wende(l)baum] om vällbom. Vällbommar, eller vändbommar, kallas tjocka järnstycken .. som vid vals- och skärverk sättas emellan hjulnålarne och valsarnes fyrkantige tappar. Rinman 2: 1194 (1789).
-BORD. ÖoL (1852; utan närmare angiven bet.).
1) vändbart bord (se bord, sbst.1 5); särsk.: bord vars skiva kan vändas upp i vertikal ställning (för utrymmessparande förvaring). JernkA 1871, s. 185. Sjölins tillverkning var omfattande och man vet att bland annat över 1 500 vändbord lämnade hans verkstad. HbgD 26/4 1996, s. 28.
2) [jfr motsv. anv. av eng. turn-table] (numera föga br.) till I 1 f α, IV 1 (b), för rälsfordon: vändskiva; jfr bord, sbst.1 2. Att bibanans wändbord erhålla den diameter att de kunna upptaga de till statens trafik-materiel hörande wagnar. SFS 1864, nr 81, s. 3. TT 1903, M. s. 131.
(I 1 f) -BROTT. (förr) konstbrott. Ansökan om konstreglas återuppbyggande till vändbrottet vid Storbotten grufvan. Holmkvist BergslGruvspr. (i handl. fr. 1866).
(I 1 c) -BRÄDE. särsk. (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) på plog: vändskiva (av trä). Brauner Åker 161 (1752). Plog med 2 rörliga vändbräden att ställa på större och mindre bredd. LAA 1813, s. 349.
-BÅNK, -BÅNKE, se -bank.
-BÄNK. (vänd- 1674 osv. vände- 16731934) (i sht förr) bänk vars ryggstöd kan vändas så att det hamnar på motsatt sida av sätet; jfr -säte. 1. g(amma)l Wändebänck medh Fållebänch. BoupptSthm 1673, s. 597 b. På höstkvällarna börjar man tända den stora brasan och med ett enkelt grepp är vändbänkens ryggstöd åt rätt håll. ÖgCorr. 20/8 1968, s. 11.
-CIRKEL. (vänd- 1760 osv. vände- 17751781) särsk. [jfr t. wendezirkel; efter lat. circulus tropicus, gr. κύκλος τροπικός] (†) till IV 1 b: vändkrets; jfr cirkel I 2 a. Så snart Solen under sin gång från Stenbockens vänd-Cirkel får en Sydlig declination .. börjar gryningen för Norra Polens invånare. VetAH 1760, s. 242. Björkman (1889).
(I 1 f (α), IV 1 (b)) -DIAMETER. [jfr d. vendediameter] jfr -radie o. vändnings-diameter. Vänddiameter 12,3 m Tankkapacitet 57 liter. Motorför. 1955, nr 2, s. 9.
-FÄRDIG. (numera bl. tillf.) särsk. till I 1 d, om klädesplagg: vändsliten. 1 par Permissioner (dvs. byxor), wändfärdige. BoupptVäxjö 1806.
-HAKE, förr äv. -HAKA. (vänd- 1689 osv. vände- 15291756) [fsv. vändehaki] (i sht förr) (med skaft (rörligt) förenad) hake för vändande av ngt (särsk. sten l. stock). GripshInvent. 1529. De större stenarne uplyftas äfwen utur sina lägerställen med särskilte wändhakar. Fischerström 1: 284 (1779). De vid (skogs)afverkningen vanligaste verktygen äro yxa, såg, barkspade, vändhake och lyftsax. 2NF 25: 1049 (1917).
(I 1 (f)) -HJUL. [fsv. vändehiul] hjul (se d. o. 2) avsett att överföra kraft gm vändande l. vid ngts vändande; särsk. (om ä. förh.) om (hjul i) vändbrott. Nilson Repslag. 40 (i handl. fr. 1726). Det vid storgrufvan uppsatta vändhjul eller konstbrott. JernkA 1862, 1: 93.
-JÄRN. järn (se d. o. 5) som kan vändas l. vänder ngt; särsk. (om ä. förh.) om vev som (samman med ytterligare två likadana) vreds omkring vid repslagning. 2NF 22: 1438 (1915). Vändjärnen användes som symbol för repslagarens yrke. TurÅ 1988, s. 58.
(I 1 f β) -KNÖL. anat. höftknöl (se d. o. 1), trokanter; förr äv. i fråga om häst. En stor och knölig uphöjning, som kallas stora vändknölen. Sönnerberg Loder 77 (1799). ARetzius hos Billing Hipp. 34 (1852; i fråga om häst).
-KORS. på väg l. vid in- l. utgång: spärr bestående av (stolpe med) vridbara, vinklade armar (numera vanl. med endast tre sådana monterade så att endast en är i vågrät, avspärrande ställning åt gången l. med ett antal sådana under varandra längs stolpens hela höjd); jfr gång-kors, vrid-kors. Holmberg 929 (1795). I fordna dagar fans en tullport att komma in igenom och ett rangligt vändkors, på hvilket stadens pojkar redo i alla väder och vindar. Carlén Skuggsp. 1: 75 (1861, 1865). Skansenrekord med nära 50 000 genom vändkorsen. SvD(A) 29/7 1935, s. 3. Det är där .. (kriminaliteten) börjar, med den som hoppar över vändkorsen i t-banespärren. SvD 26/5 1997, s. 5.
-KRANS. (i fackspr.) krans (se d. o. 3 (h)) vari ngt är (avsett att bli) infogat för att vara rörligt däri o. därigm kunna vändas i förhållande till det vari kransen är fäst; jfr -skena o. vrid-krans. Åkdon försedda med vanliga vändkransar. PT 1/2 1854, s. 1. Drivaggregatet är sammanbyggt med framhjulet och upphängt i en kullagrad vändkrans. Köpkraftkatal. 1978, s. 42.
(IV 1 b) -KRETS. [jfr t. wendekreis; efter lat. circulus tropicus, gr. κύκλος τροπικός] astron. o. geogr. på norra resp. södra halvklotet: breddgrad vid vilken solen står i zenit vid resp. halvklots sommarsolstånd (innan zenitställningen åter förflyttar sig (dvs. vänder) tillbaka mot ekvatorn); särsk. i uttr. Kräftans vändkrets (se kräfta, sbst. 2 b), Stenbockens vändkrets (se sten-bock 2 b); jfr krets, sbst.1 1 d, o. -cirkel, -linje o. tropik 1, vändnings-cirkel, vändnings-krets. Under återgången til andra vänd-kretsen minskas solskenets värkan. Bergman Jordkl. 315 (1766). Östra Indiska Halfön, de Indiska Öarna, större delen af Hindostan, samt omkring hälften af Arabien falla inom vändkretsarna. Palmblad HbGeogr. 1: 24 (1826). Klimatbältena, de kalla, de tempererade och de tropiska, pläga vanligtvis avgränsas av polcirklar och vändkretsar. Globen 1930, s. 24. Det är varmt och gott i Manila året runt, ty Filippinerna ligga mellan norra vändkretsen och ekvatorn. Bengtsson Filippin. 78 (1942).
Ssg: vändkrets-kalmer, pl. meteorol. o. geogr. om vartdera av de två kalmbältena vid vändkretsarna; i sht i pl. best.; jfr kalm, sbst.2 2, o. häst-grad, häst-latitud. 2NF 2: 338 (1904).
(I 1 f, IV 1) -KURVA. (numera bl. tillf.) kurva för l. vid vändning. I en vändkurfva hade en passagerare slängts ut från den elektriska spårvagnen. GHT 1905, nr 263 B, s. 3.
(I 1 f δ) -KÅPA. (vänd- 1570 osv. vände- 1565 osv.) (numera bl. i skildring av ä. förh., arkaiserande) person som vacklar i l. lättvindigt ändrar sin uppfattning l. vänder kappan efter vinden. KlädkamRSthm 1565 G, s. 97 a. Sådana wendekåpor .. haffua most predicostolen och läro embetet .. förswäria. AAAngermannus VtlDan. Förspr. b 5 a (1592). På Upsala möte vågar en religiös vändekåpa som Hogenskild Bielke förebrå presterskapet dess föregående vankelmod. Schück SvLitH 1: 502 (1890).
-LED. (numera bl. tillf.) på föremål: led (se led, sbst.1 6); förr äv. om led (se led, sbst.1 1) på varelse, dels = sido-led, sbst.2 2, dels = stjälk-led 2. En rät fogat stång som .. ähr 1 1/2 gång så lång som bällian vara skall ifrån vändleden. Polhem ESkr. 1: 155 (c. 1740). Wändled, (dvs.) Sidoled, Kretsled. Florman Anat. 1: 50 (1823). Vänd- eller stjelkleden. Thomson Insect. II (1862).
-LINJE. särsk. (wende-) (†) vändkrets. UHiärne 2Anl. 135 (1706).
(I 1, II 1, IV 1) -LÄGE. läge vid vilket vändning görs l. äger rum; jfr vändnings-läge. Muddermassa, som vid öfre vändläget utstjälpes. 2NF 18: 1269 (1913). Att föra partikeln ut till det vändläge som motsvarar amplituden A. GymnFys. 3: 18 (1979).
(I 1 d) -LÄST. (vände-) (förr, numera bl. tillf.) läst till vändsko. GullbgDomb. 6/5 1650.
-MAKARE. [elliptiskt för vänd-sko-makare] (förr) person som (yrkesmässigt) tillverkar vändskor. Tvänne Skomakaregesäller, en vändmakare och en som vill åtaga sig att bottna barnkängor, kunna nu genast få kondition på verkstad. SD 26/9 1883, s. 12.
-MALM. (numera bl. i skildring av ä. förh.) metallrik kopparmalm (som inte behövde kallrostas l. sulusmältas o. inte vändrostas lika grundligt). Wändmalm är ett wist slagz blötmalm, som är extraordinairt rik, och från sin petra aldeles frij. Linné Dal. 398 (1734).
((I 1 f,) IV 1 b) -MÄRKE. sport. i (seglings)tävling: märke (se märke, sbst.1 1 a) vid vilket man skall vända. ”Columbia” .. rundade vändmärket som första båt. ST 28/9 1901, s. 2.
(I 1 f, IV 1 b) -PELARE. (numera bl. tillf.) pelare som utgör vändmärke (särsk. bildl., ofta ungefär liktydigt med: vändpunkt (se d. o. b)). Just 1 November .. (synes) hafva varit en vändpelare, efter hvars förbigående lyckan åter börjat visa bolaget en blidare uppsyn. AB 21/2 1878, s. 3.
(I 1 f, IV 1 b) -PLAN. plan (se plan, sbst.1 I 1) utgörande vändplats (jfr -platta); förr äv. om vändskiva o. d. för rälsfordon (jfr plan, sbst.1 I 4). En rälsväg ut till gödselstaden .. med vändplan i vinklarne af runda gjutjärnsplaner. TT 1894, Byggn. s. 27. Hennes bil stod parkerad på vändplanen. Pokora-Kulinska Anthony Hämn. 25 (1979).
(IV 1 b) -PLANKA. planka (se planka, sbst. 2) vid vilken ngn l. ngt vänder; särsk. om dels (i sht förr) sådan planka för vändning i simning, dels övre tvärstycke till slagbom i vävstol. UB 6: 425 (1874; i vävstol). Vid bröstsim måste simmaren beröra vändplankan med båda händerna samtidigt. IdrIMar. 1935, s. 106.
(I 1 f α, IV 1 b) -PLATS. (ändamålsenligt inrättad) plats där man kan vända; jfr -plan. Huru som till wådeldars släckande thet pröfwas ganska nödigt at inrätta en och annan wändplats uti sielfwa staden. ÅbSvUndH 83–84: 115 (1732). En uppmärksam lärare på Borgarskolan såg en misstänkt narkotikaförsäljning på en vändplats utanför skolan. SDS 23/9 1995, s. C9.
-PLATTA. vändbar platta; särsk. till I 1 f α, IV 1 (b), om vändskiva för rälsfordon (äv. om vändplan). Schulthess Tigerhielm 10 (1880). Vid kabelvagnens trägrå vändplatta stod en stor Bentley. Delblanc Nattresa 229 (1967). I dag vänder alla bussar på vändplattan bakom stationen. YstadAlleh. 28/10 2014, s. A8.
(I 1 c) -PLOG. lant. plog som vänder tiltan helt om (medelst skruvformad vändskiva); förr äv.: växelplog. Linné Dal. 27 (1734). För .. (växelplöjning) begagnas vänd- eller vexelplogar, hvilka genom en enkel omsvängning kunna göras omvexlande till höger- eller vensterplogar. LB 1: 168 (1899). Vändplogens införande på 1870-talet betecknar .. det intensiva jordbrukets genombrott. Ymer 1937, s. 94.
((II 1 b,) IV 1 (b)) -PUNKT. (vänd- 1752 osv. vände- 16791865) punkt (se d. o. 7) vid vilken ngt vänder (l. vänder sig); förr särsk. om solstånd (jfr a); jfr vändnings-punkt. Sahlstedt (1773). Widegren (1788; om solstånd). (Floden) rinner i början åt v., men sedan åt s. Denna vändpunkt inträffar vid Attock. Palmblad LbGeogr. 191 (1851). Om vi drar pendelkulan åt sidan och släpper den, svänger den regelbundet fram och tillbaka mellan de båda vändpunkterna B och C. Bergholm Fys. 4: 51 (1957). särsk.
a) (†) om pol (se pol, sbst.1 (1,) 2). De Folk som bodde under Himmelens wändepuncht. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 535 (1679). Detta gifver tilkänna, at Nord-sken äro spridde rundt omkring Jordens Norra vänd-punct. VetAH 1752, s. 163. Weste (1807).
b) i bildl. anv. l. till IV 1 (a β,) b β: punkt (se d. o. 8 c) vid vilken ngt utvecklas åt (helt) annat håll; särsk. i fråga om dels historiskt förlopp o. d., dels sjukdomsförlopp; särsk. i förb. med dels sådana verb som bilda l. markera, dels bestämning inledd av prep., särsk. (o. i sht) i, förr äv. av, o. med styrt led angivande det vars utveckling ändras; jfr -pelare o. vändnings-punkt slutet. Att vi lefva i en vändpunkt af historien. Tegnér (WB) 3: 142 (1817). Då Hartig bildar en vändpunkt i den rationella skogshushållningens utveckling. Thelaus Skog. 148 (1865). Hon menar att denna obetydliga historia .. hade varit själva vändpunkten i hans själssjukdom. Olsson Fröding 101 (1950). Men jag tror att artikeln i Arbetet markerar en vändpunkt. Karnstedt Gnistsk. 304 (1990). särsk.
α) i fråga om enskilt liv(söde) l. levnadsvanor o. d. Livron var vändpunkten för Henrik III:s anseende och lycka. Cronholm Lig. 253 (1839). (Han) står nu vid den vigtiga vändpunkt i hvarje skådespelares lif, då han måste frånträda de unga hjeltarnes och de eldiga älskarnes .. altid ifrigt uppmärksammade plats. Hedberg SvSkådesp. 180 (1884). För min del blev den här helgen en avgörande vändpunkt. Livet40Ocens. 82 (2009).
β) i fråga om litterär framställning; jfr lycko-omkastning, peri-peti. Klockhoff ESkr. 358 (1865). Strofen återfinnes på en av romanens avgörande vändpunkter. SvLittTidskr. 1960, s. 141.
(I 1 f (α), IV 1 (b)) -RADIE. [jfr d. venderadius] radie hos (minsta möjliga) cirkel (ss. tänkt del av den kurva) som vändning (av ngt, särsk. fordon) beskriver l. kräver; särsk. i förb. med adj. som anger radiens storlek; jfr -diameter o. vändnings-radie. Motorför. 1955, nr 6, s. 33. Den lilla vändradien och manöverdugligheten tilltalade också förarna (av skördetröskan). Land 1985, nr 51–52, s. 77.
-ROST, se -roste.
-ROSTA, förr äv. -RÖSTA, -ning; -are (se avledn.). (vänd- c. 1650 (: Wendrostewerck), 1697 osv. vände- 1687) (förr) i fråga om metod för att förbränna i (koppar)malm ingående svavel: rosta (se rosta, v.2 2) (krossad (koppar)skärsten) upprepade gånger (o. därvid återkommande vända den för god genombränning). När kåpparmallmen Sulbrukat är, bör skiärsteenen som fåås wänneRåstas, till dess Suaflet der j alldeles utbrändt är. BlBergshV 18: 133 (1687). Den vändrostade skärstenen bestod .. i huvudsak av koppar- och järnoxider. Lindroth Gruvbrytn. 2: 11 (1955).
Ssgr (förr. Anm. Nedanstående ssgr kan äv. hänföras till -roste l. (när fogen är omarkerad) uppfattas ss. treledade ssgr): vändrost-, ngn gg äv. vändrosts-, förr äv. vändroste-eld. jfr eld 5 d. JernkA 1828, 1: 248.
-grop. jfr rost-grop, sbst.2 Hisinger Ant. 2: 23 (1820).
-hus. jfr rost-hus. Rinman 1: 832 (1788). Den till vändrosthuset förda skärstenen underkastas fyra särskilta rostningar. Almroth Kem. 619 (1834).
-mur. jfr rost-mur, sbst.2 Wänne Råste muhrarna böre intet muhras ner j Marken som Ordinarie skier utan der åfwanuppå, der som wähl tårt är. BlBergshV 18: 133 (1687).
-ugn. jfr rost-ugn, sbst.2 2. Se’n rostas .. (malmen) i siu el’ flera wänd-rosts ugnar. Geisler BergzmLyckönsk. 10 (1719).
-verk. vändrostad skärsten; jfr verk, sbst.1 8, o. rost-verk, sbst.2 2. Fleming RelStKopparbg 9 (c. 1650).
Avledn.: vändrostare, m.//ig. (förr) person som arbetade med vändrostning; jfr rost-vändare. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1734).
(I 1 (g)) -ROSTE l. -ROST. (vänd- 1687 osv. vände- 15401687) [fsv. vänderoste] (förr) roste (se roste, sbst.2 1) avsedd för vändrostning; äv. om anläggning för sådan rostning. DalHandl. 1540, 6 B: 42. Wändrosten, antingen han af skärsteens- eller malmwärk består. Ekman RelSmältewStKåpparbg 82 (1704). Om en mycket rik Koppar-Skärsten lägges på vänd-råste, kan den icke blifva fullråstad. VetAH 1760, s. 297. Ssgr, se -rosta ssgr. —
-RUNA. (vänd- 1679 osv. vände- 16021887) spegelvänt runtecken; motsatt: rät runa (se runa, sbst.1 2 a). Bureus Runaräfst 50 (1602). Inskriften består delvis av vändrunor. AntT XXII. 1: 70 (1917).
-RYGG. (numera bl. tillf.) plogtiltas rygg (se d. o. 3 m α). UtsädT 1906, s. 192.
(I 1 f) -RÖR. vändbart rör; särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i fråga om brandspruta. En tysk handtryckspruta af trä från år 1450, hvilken är försedd med vändrör för strålens rigtande. Ahlström Eldsl. 222 (1879).
-RÖSTA, se -rosta.
(I 1 f) -SKENA. (numera bl. tillf.) jfr skena, sbst.2 1 (e), o. -krans; särsk. (om ä. förh.) om skena på föreställare (se d. o. II 1) för rörlig sammanlänkning med lavett. I tistelarmarnes bakre ändar finnas urskärningar för vändskenan, som är fästad vid tistelarmarne genom 2:ne bultar. Spak HbFältartill. 147 (1873).
-SKIVA.
1) lant. till I 1 c, på plog: skiva ägnad att vända (o. luckra upp) lösskuren tilta; jfr -bräde o. fjöl 2, vändare 1. Lundequist Landtbr. 98 (1840). Ur årdret har sedan genom tillsättande af mullfjädrar och vändskifva våra dagars plog uppstått. Nilsson HallMus. 44 (1902). Enligt Leser är övergången från den primitiva, platta vändskivan till en svängd en av de betydelsefullaste förbättringarna i plogens historia. Rig 1939, s. 17. Finessen med plogen är att den endast har en uppsättning plogkroppar med en ny typ av vändskivor, som är dubbelverkande. Land 1991, nr 32, Bil. s. 23. jfr plog-, skum-, skumrist-vändskiva.
2) till I 1 f, IV 1: vridbar skiva (som möjliggör ngts vändande). 131 kanoner, hvaribland en, på vändskifva på backen. UB 7: 328 (1874). Är bussen byggd i form av en Y-hjulig dragbil med vändskiva till vilken man kopplat den passagerarinredda påhängsvagnen kallar man typen led-buss. AutB 1: 27 (1947). särsk. järnv. till I 1 f α, IV 1 (b): med räls försedd vridbar skiva på vilken rälsfordon kan vändas; jfr -bord 2, -plan, -platta. InbjBolagJernvUddevVenersbg 1847, s. 10. Vid Stockholms norra station har .. järnvägen eget lokomotivstall med plats för 6 maskiner, vändskifva och kolbås. Sthm 3: 132 (1897). Nå! Loket stod mycket riktigt stilla, fast det svängde runt. Det var vändskivan som vände. Höijer Solv. 59 (1954).
(I 1 d) -SKO. (förr) vändsydd sko. De, som voro förmögna, hade vändskor. Stolt Minn. 29 (1879).
(I 1 d) -SKO-MAKARE. (förr) vändmakare. Hansson SkomYrkH 57 (1919).
-SKÄR. tekn. skär (se skär, sbst.2 4) försett med flera eggar som en efter en kan vändas fram (efter hand som den förut använda blivit sliten). UDDEX-fräsen med vändskär .. eliminerar de stora kostnaderna för omslipning och indikering. SvD(A) 6/9 1959, s. 1 (annons).
(I 1 f α, IV 1 b) -SLINGA. slinga (se slinga, sbst. 1 b, d) vars följande innebär att man vänder; särsk. (o. numera företrädesvis) om sådan kort slinga avsedd för vändande av buss l. spårvagn o. d.; jfr -spår, -tunnel. Många fartyg göra för varje ”långresa” en dylik vändslinga i Östersjön. Ymer 1929, s. 266. Spårvagn spårade ur i vändslinga. GbgP 21/5 1996, s. 6.
(I 1 d) -SLITEN, p. adj. (numera bl. tillf.) om klädesplagg: så sliten (se slita 7 e) att den behöver vändas; jfr -färdig. En Swart owänd och ej wändsliten Klädesklädning. SP 1781, s. 764.
-SPADE. spade för vändande av ngt (särsk. (i sht förr) malt); äv. (om ä. förh.) motsv. spade 2, om spadliknande del på gaffelplog ägnad att underlätta plogens vändning. Under torkningen omkastas maltet med en vänd-spade, hvilken göres tunn och lätt. VetAH 1766, s. 37. När man kom till fårans slut, flyttades vändspaden över till den andra klon, varpå man omedelbart körde tillbaka. Ahlholm TermTräplog. 2: 54 (c. 1970).
(IV 1 b) -SPOLNING. tekn. i fråga om tvåtaktsmotor: spolning (se spola, v.1 2) genom två på ömse sidor om utgångshålet på cylinderväggen sittande ingångshål (varigm den insprutade gasen vänder inne i cylindern); motsatt: tvärspolning. Motorn .. är en tvåtaktare med s. k. vändspolning och en cylindervolym av 125 cc. DN(A) 11/2 1949, s. 14.
(I 1 f α, IV 1 b) -SPÅR. särsk.: rälslagd vändslinga. TT 1880, s. 106.
(I 1 a) -STEKA. steka (ngt, särsk. (o. i sht) ägg) på ömse sidor; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. AB 6/3 1938, s. 10. En och annan gång bestås också ett vändstekt eller kokt ägg. SvD(A) 25/1 1959, s. 23.
(I 1 f) -STJÄRT. (förr) på väderkvarns axel: flöjel avsedd att ställa in vingarna efter vinden; jfr stjärt 6 a α β o. vrid-stång. VetAH 1756, s. 95.
(I 1, II 1 b) -STOCK. (vänd- 1751 osv. vände- 1540) (numera bl. i skildring av ä. förh.) central (trä)axel (se axel, sbst.1 I 2); särsk. om sådan axel i vattenhjul (jfr hjul-stock 2, hjärt-stock c). Nålaner som sittia I wendestocken. DalHandl. 1540, 6 A: 41.
-STOL. (vänd- 1638 osv. vända- 1640. vände- 15971941) (i sht förr) jfr -bänk, -säte. Granander SidSkaraDomk. 40 (i handl. fr. 1597). Ett långt bord att draga uth med wänstol. BoupptRasbo 1708. Inventarierna utgjordes av 2 st. bord .. (o.) en vändstol vid varje bord samt bänkar efter väggarna. JämtlHärjedH 2: 25 (1945).
-STÅNG. stång varmed ngt vändes; särsk. (o. i sht, tekn.) till I 1 f, om sådan stång i tryckpress för vändande av pappersbana. ÖoL (1852). S. k. vändstänger, som äro placerade i 45˚ vinkel mot papperets löpriktning. HantvB I. 7: 149 (1939).
(I 1 d) -SY, -ning. sömn. sy (ngt) med rätsidorna lagda mot varandra (för att sedan vända det rätt); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. (om ä. förh.) med avs. på sko (jfr -sko). SDS 11/7 1908, s. 4. Från medeltiden äro tre bottningsmetoder (sätt att fästa skobottnen) .. kända. Det var vändsyning, holtrandsyning och syning med tjuv- och rackarstick. Fornv. 1937, s. 47. Vändsy de båda tygstyckena, tillsammans med vadden. ICAKurir. 1994, nr 25–26, s. 8.
-SÄTE. (i sht förr) vändbänk l. vändstol. Fatab. 1913, s. 31 (1678). De här beskrivna miljöerna måste i hög grad ha fått sin karaktär genom .. långbänkarna och vändsätena. Hofrén Herrg. 369 (1937).
(I 1 d) -SÖM. sömn. söm utförd gm vändsyning. Sulorna sys wid öfwerlädret genom becksöm, randsöm eller wändsöm. Berlin Lrb. 142 (1852). Vändsöm användes mest vid tillverkning av påshandskar och sporthandskar. Varulex. Beklädn. 395 (1945).
(I 1 (f), II 1 b) -TAPP. tapp (se tapp, sbst.1 2 a) som ngt vänds l. vänder sig kring (l. som kan vändas); jfr pivå 1. Vid denna lampa voro 5 lågor, med lika många kranar eller vändtappar. EconA 1808, mars s. 26. (Burens) lilla dörr, som svänger sig på en vändtapp. Hirn Hearn Exot. 2: 237 (1903).
(IV 1 b) -TEG. i sht lant. för vändning av plog o. d. avsedd teg (se d. o. 2) i ytterkanten av tegplöjd l. för tegplöjning avsedd åker. Först afmätas vändtegarne, och fåran mellan dem och inre åkerfältet .. upplöjas djupt. Lundequist Landtbr. 206 (1845). Efter tegarnes afslutning upplöjas vändtegarne. LB 1: 161 (1899). (Tandemtraktorn) blev dock ganska ohanterlig, krävde breda vändtegar och var högst olämplig i vägtrafik. Moberg JordbrMek. 312 (1989).
Ssg (lant.): vändtegs-fåra. jfr teg-fåra. Hemberg JagtbDäggdj. 131 (1897).
(I 1 f α, IV 1) -TUNNEL. tunnel som utgör vändslinga l. möjliggör vändande; särsk. om sådan tunnel för järnväg i oländigt l. backigt landskap. UB 7: 148 (1875). Vändtunnlar, där tåget spiralformigt stiger uppåt inuti berget. Carlson 2Skolgeogr. 72 (1892).
(I 1 (f)) -VAL, äv. (företrädesvis i slutet o. där nästan allenarådande) -VALL. (†) arm l. stång varmed l. på vilken ngt vändes; jfr val, sbst.4 1. VetAH 1755, s. 136. Vanliga Vind-vågen, då en fyrkantig eller rund tafla .. fästes lodrätt på en vänd-val eller vågbalk. VetAH 1782, s. 92. Dalin (1855). särsk. (i sht -vall) om stång med två i vinkel till varandra ställda armar som styr konstbrott. Hwarest nu sådana brått och afböjningar skie, der måste altid inrättas Winkelarmar, hwilka bestå af en wändwall med twenne Armar uti. Polhem Invent. 61 (1729). JernkA 1871, s. 22. jfr: Lindroth Gruvbrytn. 1: 296 (1955; om ä. förh.).
(I 1 f) -VALS. (i sht i fackspr.) vals som bringar det därpå löpande att vända; jfr vändare 1. En wändwals, som ligger på wäggen näst watnhjulet och har en jerntapp i den andra ändan. Wijnblad Tegelbr. 18 (1761).
-VERK. (vänd- 1696 osv. vände- 1696)
1) till I 1 (f): anordning som åstadkommer l. möjliggör vändande; särsk. (om ä. förh.) i fråga om (bessemer)konverter; jfr verk, sbst.1 4. JernkA 1874, s. 353. Vändverket utgöres af en vanlig kuggvexel jemte en så kraftig broms, att konvertern kan hållas i hvilken ställning som helst. JernkA 1882, s. 367.
2) (†) till I 1 g: produkt av vändrostning; jfr verk, sbst.1 2 (a). När wänwärk är wähl tårkad och wändt, hafwer dhet uthan till blåachtig eller mäst violet färga. Cletscher RelStKopparbg 78 (1696).
(II 1 b, IV 1 a) -VÅG. (numera mindre br.) torsionsvåg; särsk. om sådan för mätning av elektricitet l. magnetism. Berzelius Blåsr. 50 (1820). Coulumb hade redan funnit genom försök med sin bekanta vändvåg, att alla kroppar verka på magnetnålen. VetAH 1822, s. 33. 2SvUppslB (1955).
(I 1 f α, IV 1 b) -ZON. (zon som utgör) vändplats; äv. till I 1 f δ l. IV 1 b β l. i bildl. anv. DN 2/11 1949, s. 13 (bildl.). Dessutom är det vanligt att morgonjäktade föräldrar ställer bilen i vändzonen. SDS 23/10 2001, s. C5.
-ÅS. särsk. (†) till I 1 c: plogrygg. Spegel 567 (1712). Lindfors (1824).
(I 1 f δ β') -ÅTTA. kortsp. om stoppspel där åttorna är joker o. ger rätt att vända till annan färg. Sedan spelar vi väl lite vändåtta och tar det lugnt. DN(A) 5/2 1963, s. 40.
B (†): VÄNDA-STOL, se A.
C († utom i ssgn vände-kåpa): VÄNDE-BÄNK, -CIRKEL, -HAKE, -KÅPA, -LINJE, -LÄST, -PUNKT, -ROSTA, -ROSTE, -RUNA, -STOCK, -STOL, -VERK, se A.
D (till VI 1): VÄNDNINGS-CIRKEL. särsk. [efter lat. circulus tropicus, gr. κύκλος τροπικός] (†) vändkrets; jfr cirkel I 2 a. Gjörwell o. Bergklint Sam. 60 (1775). Aurén Tidr. 31 (1800).
-DIAMETER. (numera bl. tillf.) vänddiameter. Fartygets vändningsdiameter. TT 1895, Allm. s. 91.
-KRETS. [efter lat. circulus tropicus, gr. κύκλος τροπικός] (†) vändkrets. Mont-Louis FrSpr. 296 (1739). Till Kräftans vändningskrets, och se’n mot Söder. JGOxenstierna 4: 364 (1815).
-LÄGE. vändläge. Luftlagren .. hafva uppnått sina vändningslägen. Fock 1Fys. 241 (1853).
-MANÖVER. Under vändningsmanövern stötte fartyget på en mina. VFl. 1918, s. 15.
-PUNKT. (numera bl. tillf.) vändpunkt. Jag beslöt, at gå längst up til werldenes wändnigs punckt i Norden. Mörk Ad. 1: 193 (1743). särsk. bildl. l. till VI 1 g δ; jfr vänd-punkt b. Filosofiens vändningspunkt är inne. Geijer I. 5: 290 (1820). Gustaf den tredje hade länge betraktat Fredrik den stores död såsom en vändningspunkt i Europas politiska förhållanden. 2SAH 37: 283 (1863).
-RADIE. (numera bl. tillf.) vändradie. Verkligt uppseende väckte .. den i förhållande till längden synnerligen ringa vändningsradie vagnen visade sig behöva. SvD(A) 1/11 1923, s. 15.
-RÖRELSE. Polhem ESkr. 3: 384 (c. 1715).
-SIDA. (numera bl. tillf.) särsk. om den sida av häst som är riktad åt det håll man avser vända åt. Inre .. handen med lillfingret, rigtadt åt lifvet, ställer hästens hufvud åt vändningssidan. Platen HlednRytt. 19 (1856).
-VINKEL. Vändnings-vinkeln är ganska stor, nästan som vid vagnar. KrigVAH 1828, s. 152.
Avledn.: VÄNDARE, om person m.//ig., om sak r. l. m.
1) till I 1: person som (yrkesmässigt) vänder ngt; äv. (o. utom ss. senare led i ssgr vanl., i sht i fackspr.) om sak med funktion att vända ngt, i sht förr särsk. dels: vändskiva (se d. o. 1), dels: vändvals, förr äv. om skelettdel kring vilken ngt vänds, särsk. [jfr motsv. anv. av nylat. epistropheus] om andra halskotan; äv. om företeelse som får en att vända ngt, i [jfr motsv. anv. av eng. page turner] ssgn blad-vändare (se nedan), om bok som oemotståndligt lockar till (fortsatt) läsning. Spet til en wändare. BoupptSthm 1677, s. 1482 b. Plogarna äro aldeles lika Wästerbotns wändplogar; allenast at wändaren är här af järn. Linné Dal. 27 (1734). På andra halskotan, eller vändaren (epistropheus), utskjuter, från öfre delen af kroppen, et tapplikt utskott. Sönnerberg Loder 53 (1799). Ett system kringlöpande mindre kardvalsar, parvis ordnade, en större, arbetaren, och en mindre, vändaren. UB 6: 390 (1874). Han berättar att man har ett nytt namn i Sovjet på dessa teknokrater. ”Vändare” kallas de. De vill vända floder, de vill vända upp och ner på allting. DN 20/10 1986, s. 16. jfr: Det händer tyvärr inte varje dag att man som litteraturkritiker sätts att skriva om en bok som är en veritabel ”bladvändare”. SvD 9/9 1996, s. 19. jfr hjul-, inåt-, not-, pannkaks-, stek-, trend-vändare m. fl.
2) till I 3 slutet, i ssgn syn-vändare.
3) till II 1 b, i ssgn sol-vändare.
VÄNDBAR, adj. till I 1: som kan vändas. Någongång är en af .. (fågelns yttertår) vändbar, d. v. s. kan af djuret efter behag riktas såväl framåt som bakåt. Thorell Zool. 2: 156 (1861). En användbart vändbar, tvåfärgad kappa i ren bomull. FeminaMånMag. 1983, nr 4, s. 49.
Avledn.: vändbarhet, r. l. f. Sturzen-Becker 2: 13 (1856). Pansarbilen utmärker sig för .. god vändbarhet. SoldIPans. 1944, s. 26.
VÄNDEL, sbst.1, r. l. m. (†)
1) till I 1: redskap(sdel) varmed man vänder (l. reglerar) ngt; särsk. om väll (se väll, sbst.2 2). Stämm-dragen .. med sina klappar, wällar eller wändlar. Hülphers Mus. 308 (1773). jfr stek-vändel.
2) till II 1 b, om växt som vänder sig ngnstans hän, ss. led i ssgn sol-vändel-rot.
VÄNDIG, adj. (†)
1) till I 1 f, om häst: som lätt kan vändas (o. över huvud taget är lättmanövrerad l. medgörlig o. d.); äv. i utvidgad anv., särsk. om här o. d. Snöpte Hestar, som äre både lätte och snara, hendige och wendige til at stutza och renna. Petreius Beskr. 4: 6 (1615). Wår Krijgzmacht är både lätt, wijgh och wändigh. Sylvius Curt. 346 (1682). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 69 (1836). jfr o-vändig.
2) till II 1 b, i ssgn sol-vändig.
Avledn.: vändighet, r. l. f. (†) till vändig 1. Hazelius Förel. 114 (1839). KrigVAT 1841, s. 263.
Spoiler title
Spoiler content