VÄT vä4t, r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. vät, f.; avledn. av det ord som i böjd form föreligger i VATTU- (se VATTEN)]
(i sht på Öland l. Gotland) pöl l. (liten) vattensamling (som torkar under sommaren); äv. om liten sänka innehållande (spår av) sådan pöl osv. SkogsvT 1906, s. 534. Fågellivet var .. för årstiden ovanligt. Tack vare det myckna regnandet ha Alvarets vätar varit större och hållit sig bättre än brukligt. SvD(A) 15/7 1951, s. 7. De där vätarna som vi försiktigt kretsade omkring i våras har nu tömts på vatten och på botten växer – starr. ÖgCorr. 4/8 1965, s. 7. — jfr BLEKE-VÄT.
