SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2021  
VÖRDIG 3rdig2, adj. -are ((†) superl. -est RARP 2: 59 (1634: glorwyrdigest), PrivBergsbr. 1649, 3: B 1 b (: glorwyrdigest); -st AJGothus ThesEp. 2: 2 (1619: Höghwyrdighste), 3NF (1929: högvördigst)). adv. -T.
Ordformer
(virdige, sg. best. 1559 (: högvirdige). vyrdig (w-, -ÿ-, -ü-, -gh) 1540 (: wyrdigheter)1912 (: glorwyrdiga). vördig (w-, -gh) 1523 osv. wordige, sg. best. 1631. wurdigst, superl. 1636 (: Glorwurdigst). wylige, sg. best. 1648. wölige, sg. best. 1648 (: Högwölige))
Etymologi
[fsv. virdhogher; avledn. av VÖRD, sbst.]
(ngt ålderdomligt) som förtjänar vördnad l. att vördas (särsk. på grund av (hög) ålder), vördnadsvärd, aktningsvärd (jfr VÖRDLIG); vördnadsbjudande, myndig (se d. o. 3); äv. övergående i bet.: som åtnjuter allmän aktning l. gott anseende l. är framstående; äv. om ngt sakligt; särsk. ss. hedrande epitet, särsk. till person tillhörande prästeståndet (särsk. i förb. med annat hedrande epitet, särsk. vällärd (se VÄL-LÄRD)); ss. efterled i ssgr äv.: som visar vördnad l. aktning på sätt som anges av förleden; jfr GRAVITETISK. G1R 1: 102 (1523). Jagh .. förplichtar migh inför Gudh och thetta wyrdiga Consistorio, at wela finnas trogen och flijtigh. KOF II. 1: 369 (1659). Aldrig har jag sedt så wördig, hederlig, gammal och tillika frisk man. Dalin Arg. 1: 112 (1733, 1754). Collegium (Medicum) har icke .. underlåtit, at hos Rikets wördiga Prästerskap yrka angelägenheten deraf, at (osv.). PH 6: 4421 (1756). God dag igen, vördig polismästaren! Hellström Malmros 246 (1931). Biskopen i Linköping med sitt vördiga gammalprotestantiska skägg. Andræ Herdabr. 10 (1937). När jag en gång i världen började som kyrkoherde, kände jag mig ganska belåten med den ”vördnad” som kom mig till del. T o m på brev stod det ”Vördige kyrkoherden”! SmålP 30/1 1975, s. 4. — jfr GLOR-, HÖG-, O-, STOR-, VAN-, VÄL-, ÄRE-VÖRDIG m. fl.
Avledn.: VÖRDIGHET, r. l. f. (ngt ålderdomligt) förhållandet l. egenskapen att vara vördig; äv. om den (mer l. mindre höga) position som ngn åtnjuter på grund av viss social l. politisk ställning, värdighet (se d. o. 4); äv. om l. ss. tilltalsord till högt uppsatt person, särsk. i sådana uttr. som ers vördighet (jfr EDER, pron. 1 b). G1R 13: 144 (1540). Then lydno och wyrdigheet, Som han sin Biscop och andelige förman plichtig är att bewijsa. VDP 17/1 1599. Om en Biskop, Präst eller Diaconus bedrifwer någen groff Miszgerning .. han skal affsättias ifrån sin Wördigheet. Schroderus Os. 1: 636 (1635). Hans långa, hvita och klufna skägg ökte vördigheten af hans hederliga uppsyn. Linnerhielm 1Br. 32 (1787, 1797). Ers wördighet, er sätt uti mitt ställe / Och säg mig hur ni skulle handlat sjelf. Hagberg Shaksp. 2: 280 (1847). (Jag steg på hos prästen,) lät anmäla mig och fördes in i hans vördighets arbetsrum. Mörne FörbiVäg. 124 (1928). jfr prost-vördighet.
Spoiler title
Spoiler content