SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2014  
VAGABONDERA vag1abonde4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. vagabondere, fr. vagabonder; till VAGABOND]
1) (leva o.) färdas omkring ss. vagabond, föra vagabondliv; vandra l. flacka omkring; äv. om djur; i sht i p. pr. (äv. överfört, om tillvaro o. d.) l. ss. vbalsbst. -ande. Cavallin o. Lysander 2: 249 (1875). Ada Yenke, en tjufaktig vagabonderande och supig qvinna. SD(L) 1900, nr 592, s. 3. Äfven vagabonderande, icke nätbyggande spindlar iakttogos. TurÅ 1905, s. 171. Föreningen Floda kolonier .. bildades 1906 .. för att vid jordbrukskolonier mottaga genom dryckenskap, brott och vagabonderande förkomna familjefäder. 2NF 35: 1155 (1923). Indianflickan fick ge sig till att vagabondera och tigga. Martinson Kap 74 (1933). En släkt, som i generationer fört ett vagabonderande liv. Fatab. 1961, s. 46.
2) [eg. bildl. anv. av 1] (i fackspr.) om fysikalisk l. kemisk företeelse: förflytta sig annan väg än den gängse l. förväntade; särsk. (o. i sht, el.-tekn.) i uttr. vagabonderande ström, ström (se STRÖM, sbst. 6) som tar annan väg än den planerade (o. gm ledning utstakade). Hindra uppkomsten af vagabonderande strömmar. TT 1901, M. s. 148. (Elektronerna) kan då draga till sig vagabonderande silverjoner. TSvLärov. 1950, s. 41. Magnetfält från så kallade vagabonderande strömmar är ett avsevärt mycket större problem än man tidigare trott. SDS 4/9 1996, s. A7.
Spoiler title
Spoiler content