SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2014  
VAGABOND vag1abon4d, sbst. o. adj.; ss. sbst. m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vagabond (w-) 1751 osv. vagabund (-dt) 16641882)
Etymologi
[av t. vagabund, vagabond (den senare formen av fr.) l. fr. vagabond l. mlat. vagabundus, substantivering av det senlat. adj. vagabundus, kringströvande, till vagari, ströva omkring (se VAGERA), o. -bundus, eg.: blivande, adj.-bildning till den rot som äv. föreligger i BO, v.1 — Jfr VAGABONDAGE, VAGABONDERA, VAGABONDISM]
I. ss. sbst.: person som (saknar fast bostadsort l. står utanför det etablerade samhället o.) idkar fritt (till fots) kringfarande leverne; i sht förr ofta mer l. mindre nedsättande: landstrykare l. luffare l. lösdrivare; äv. mer l. mindre bildl., dels om obunden, i sitt sammanhang (i tanken) fritt rörlig utövare av ngt, dels om ngt sakligt som ständigt förflyttar sig; jfr VAGANT II. Eders Kongl: Maij:ttz allernådigste mandater, påbudh och befallningar .. Om tiggiare och vagabunder. HSH 31: 128 (1664). Man har icke kunnat få spaning på honom, såsom en vagabond. VDAkt. 1751, nr 128. En utländsk vagabund – Högst sällsamt klädd. Atterbom 2: 277 (1827). En turist utan pengar är en vagabond – en vagabond med pengar är en turist. NerAlleh. 1886, nr 122, s. 1. En så våldsamt effektsökande, litterär och grammatikalisk vagabond som Mendès. PedT 1900, s. 206. Ni är så oresonlig och orättvis mot .. de stackars vagabonderna, som drar omkring på vägarna bara med sig själva i bagaget! Gyllensten Senat. 119 (1958). I observatoriet i Saltsjöbaden, där man har möjligheter att med teleskop och teleobjektiv få denna rymdens vagabond inom skotthåll. Vi 1973, nr 50–51, s. 7.
II. [jfr motsv. anv. i d., t., fr.] (†) ss. adj.: vagabondisk; särsk. om djur; jfr VAGANT I. HSillfBohusl. 18 (1826). Huru en liten hord af vagabonda grisar kom ströfvandes upp på gården. Bremer Grann. 2: 160 (1837).
Ssgr (till I): VAGABOND-LIV. liv (se d. o. I 3) ss. vagabond; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om fritt utövande av intellektuellt l. kulturellt arbete; jfr vagabondage, vagant-liv. En lärds vagabond-lif, då han är spännd ur skacklorna af de strängare studiernas rustvagn. Törneros (SVS) 2: 102 (1826). Verd. 1891, s. 174.
-LYNNE. lynne (se d. o. 2) hos l. typiskt för vagabond; jfr -natur. Äfven då hans vagabondlynne drifver honom ut i fjärran land. Tegnér HemOrd 2 (1881).
-NATUR. jfr natur 1, 4 o. -lynne. Hans glada, bekymmerslösa vagabondnatur. Schück Wivallius 1: 43 (1893). Han var en genuin slarv och vagabondnatur, utan ryggrad, ambition och pliktkänsla. Nordensvan SvTeat. 2: 179 (1918).
Avledn. (till I; numera bl. tillf.): VAGABONDERI10104, n. vagabonderande l. vagabondliv; jfr vagabondage. Fahlcrantz 6: 111 (1840, 1865).
VAGABONDISK, adj. som kännetecknar l. hänför sig till vagabond l. som är l. vill vara vagabond l. som kännetecknas av vagabondliv; jfr vagabond II. Törneros (SVS) 4: 107 (1826). Människan är en vagabondisk, upptäcktslysten varelse. SvSlöjdFT 1914, s. 32.
Spoiler title
Spoiler content