publicerad: 2014
VALROSS va3l~ros2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (VetAH 1751, s. 86, osv.) ((†) -er UHiärne 2Anl. 97 (1702), Broman Glys. 3: 542 (c. 1740)).
Ordformer
(vallross (w-, -sz) 1702–1873. vallrus (w-, -ss) 1748–1814. valross (hv-) c. 1740 osv. valrus (w-, -hl-) 1740–1857. walros 1787)
Etymologi
[liksom d. hvalros, t. walross, eng. walrus sannol. av nl. walrus, bildat gm omkastning av leden i den ssg som föreligger i ä. d. roshval, ä. t. rosswal, russwal, feng. horschwæl, sannol. bildade gm sammanblandning (i l. utanför de nord. spr.) mellan förleden i fvn. rosmhvalr (etymologiskt identisk med rosm- i ROSMER), valross, o. hrosshvalr (etymologiskt identisk med ROSS, sbst.4), en valart, o. där senare leden i båda ssgrna är VAL, sbst.1]
(individ av) däggdjursarten Odobenus rosmarus Lin.; äv. (tillf.) om valrossbete ss. elfenbensliknande material; jfr HAVS-OXE, ROSMER 1, SJÖ-ELEFANT b, SJÖ-HÄST 3 slutet a, SJÖ-KO 2 c. UHiärne 2Anl. 97 (1702). Wallrusen, Odobenus, är et fyrfotadt Djur, som finnes hopetals wid the Americanska Kuster och Öar. Orrelius Diurr. 25: 5 (1750). Dagen blef använd till jagt efter Hvalrossar hvilka lågo högvis på isen. TJäg. 1832, s. 90. I vilt tillstånd lever valrossarna .. av musslor, sjöstjärnor, gephyréer och andra lägre havsdjur som de med sina betar lösgör från slambottnen. Fatab. 1941, s. 255. Till (kniv)skaften använder han bland annat alrot, valross och mammutben, importerat från Ryssland. GbgP 20/10 2002, s. 11. (Karahavet norr om Sibirien) beskrivs som en av de sista fristäderna för djurarter som isbjörn, valross och belugaval. Expressen 17/1 2011, s. 16.
Ssgr: VALROSS-BANK. jfr bank, sbst.1 I 1 slutet. I hafvet finnas vissa ställen, der hvalrossen företrädesvis uppehåller sig, och som derför af fångstmännen betecknas såsom hvalrossbankar. Nordenskiöld Vega 1: 146 (1880). —
-BEN. valrossbete; jfr ben, sbst.1 I 3. I handen bar hon stafven med knapp af snöhvitt hvalrossben. Lönnberg Ragnf. 119 (1873). —
-BETE. jfr bete, sbst.4 2, o. -ben, -tand. De största hvalrossbetar jag sett voro ett par hanbetar inköpta sommaren 1879 på St Lawrence-ön i norra delen af Bering-hafvet. Nordenskiöld Vega 1: 146 (1880). —
-FÅNGST. (numera bl. om utländska förh.) jfr fångst 1 a. Man (har) trott att Hvalrossfångst, åtminstone i 9:de seklet, blifvit drifven vid Finmarken. Nilsson Fauna 1: 322 (1847). —
-HONA. En hvalrosshona med unge är nästan alltid förlorad, om de upptäckas från en fångstbåt. Nordenskiöld Vega 1: 147 (1880). —
-HUD. särsk. jfr hud, sbst.1 2. De gamla kustboarne på norra delen af Skandinavien gjorde .. af Walross-hudar rep och ankartåg. Nilsson Fauna 1: 376 (1820). —
-MUSTASCH. stor hängande (om valrossens morrhår påminnande) mustasch helt täckande överläppen. En valrossmustasch hängde ned över hans mun. Serner CollinAffLond. 197 (1914). Ensam och missförstådd ruvar Lech Walesa i Gdansk, tungt slokar valrossmustascherna och få lyssnar längre till den gamle ledaren. DN 30/10 1999, s. D12. —
-SPÄCK. jfr späck, sbst.2 1. Tran kokades af Walros-späcket, hwilken wara blef så mycket oumbärligare, som alla ljus .. woro upbrände. Cook 3Resa 549 (1787). —
-TAND. valrossbete; särsk. om sådan bete använd ss. elfenbensliknande material (jfr tand, sbst.1 1 k). Wrangel TessPal. 35 (cit. fr. 1735). Wallrosständer äro cirka 2 fot långa, cylindriska, föga böjda, spetsiga, och på ena sidan längsefter fårade, samt lemnar bättre elfenben än elefanttänder, emedan det mycket längre bibehåller sig hvitt. Almström Handelsv. 515 (1845). Han använder ett vackert munstycke som snidats av en valrosstand. DN 18/6 2006, s. C7.
Spoiler title
Spoiler content