publicerad: 2017
VERB vær4b, n.; best. -et; pl. = (Vinterbl. 1853, s. 75, osv.) ((†) -er Borelius Sacy 5 (1806), Samuelsson HALärovUpps. 717 (i handl. fr. c. 1925)). Anm. 1:o I äldre tid förekommer ordet äv. i den latinska grundformen verbum o. med latinsk böjning. SvFrOrdeB 152 (1703: i .. verborum). SAD 1: 150 (1787: tages af verbo). WoJ (1891: verbum). 2:o Den latinska pluralformen verba förekommer ännu i det stelnade uttr. (i) klara verba (se 1).
Etymologi
[jfr d., t. verbum, eng. verb, fr. verbe; av lat. verbum, ord, i avljudsförh. till den rot som äv. föreligger i ORD, sbst.2 — Jfr DEVERBATIV, adj., POSTILLA, sbst.1, PROVERB, VERBAL, VERBATIM, VERBIAGE, VERV]
1) [efter lat. clara verba] i uttr. i klara (förr äv. rena) verba (jfr anm. 2:o), i tydliga ordalag. Att detta måtte vara ett vilkor för att slippa från kaparen, fast alt icke i rena verba uttryktes. Gosselman SNAmer. 2: 50 (1833). Men se då rann sinnet upp på mörsilsgubbarna, som .. läto sundhetskollegium i klara verba förstå (osv.). Adelsköld Dagsv. 4: 266 (1901). I klara verba slår torsdagens resolution fast att ”alla nödvändiga åtgärder” – utom marktrupper – får vidtas för att skydda civila. DN 20/3 2011, s. 4.
2) i sht språkv. benämning på vissa ord (utgörande en särskild ordklass) som betecknar handling l. skeende l. tillstånd o. dyl. o. som (åtm. i ieur. språk) böjs i tempus l. modus l. diates o. dyl. o. vars huvudsakliga syntaktiska uppgift är att fungera som huvudord i finit l. infinit verbfras; jfr TIDS-ORD. (Det) ord, som tjenar att uttrycka Subjektets förening med Predikatet, kallas ett Verb. Borelius Sacy 4 (1806). I ett verbs bemärkelse ligger alltid begreppet af Tid, som icke finnes i bemärkelsen af ett adjectivum. Boivie SvSpr. 15 (1820). De predikatsord, som tjena att uttrycka kopulan .. kallas Verber (hufvudord). Svedbom Satsl. 17 (1845). I fråga om böjningen ligger en väsentlig skilnad (mellan skriftspråk o. talspråk) deri, att samtalsspråket saknar pluralformer i verbet. Lundell Rättstafn. 65 (1886). Att man kunde böja de irreguliera grekiska verberna i rätt ordning. De Geer Minn. 1: 30 (1892). Verben indelas i fyra olika böjningsklasser (konjugationer). SAG 2: 502 (1999). — jfr ANFÖRINGS-, AUXILIÄR-, DENOMINATIV-, FORTGÅNGS-, HANDLINGS-, HJÄLP-, HUVUD-, MÖNSTER-, POSITIONS-, PREDIKATS-, PRONOMINAL-, SÄGE-, TILLSTÅNDS-VERB m. fl. — särsk. i förb. med attributiv bestämning som anger verbets art l. beskaffenhet l. egenskap, i sådana uttr. som finit (se FINIT 2) l. infinit (se INFINIT b) l. reflexivt (se REFLEXIV I 5) l. regelbundet (se REGELBUNDEN 2 slutet) l. oregelbundet (se OREGELBUNDEN 1 a) l. starkt (se STARK 16 b) l. svagt (se SVAG, adj. 18 b) l. transitivt (se TRANSITIV, adj. 1) l. intransitivt (se INTRANSITIV, adj. 1) verb.
Ssgr (till 2; i sht språkv.): VERB-BILDNING. bildning (se d. o. 3 d) av l. till verb; jfr verbal-bildning. Danell SvSpr. 65 (1927). —
-BÖJNING. jfr böjning 4 o. verbal-böjning. I öfre Dalarna är verbböjningen egendomligt utvecklad. 2NF 5: 1154 (1906). —
-FORM. jfr form I 3 b o. verbal-form. Ahrenberg Hem. 203 (1887). Heidenstam begagnar alltid den gamla verbformen ”snöga”, som gör flingorna oerhört tunga. Malmberg Värd. 86 (1937). —
-FRAS. del av sats (se d. o. 10) vari ett verb utgör huvudord (se d. o. 2 d). En sats kan bestå av en substantivfras åtföljd av en verbfras åtföljd av en prepositionsfras. (Exempel: Den gamle mannen – sitter alltid – på krogen.) DN 10/1 1967, s. 3. —
-HANDLING. om den handling (se d. o. 6 a) som betecknas av ett verb l. en verbfras; jfr verbal-handling. Almqvist SvSpr. 110 (1832). —
-PARADIGM. jfr paradigm 1 o. verbal-paradigm. Deklinationer och verbparadigm måste .. nötas in. Verd. 1891, s. 262. —
-PARTIKEL. partikel (se d. o. 3) som tillfogas ett verb (o. specificerar dess betydelse); särsk. om betonat adv. l. betonad prep. (i abs. anv.) som efterställs ett verb. Dahl GenGr. 104 (1971). Adverbet in är en tryckstark verbpartikel, som tillsammans med verbet bildar en verbfras .. (t. ex.) betalas in. Thorell SvGr. 166 (1973). —
-STAM. om ett verbs stam (se stam, sbst.3 II 13); jfr verbal-stam. En verbstams sista bokstaf kallas verbets Charaktersbokstaf. Almqvist GrSpr. 93 (1837).
Spoiler title
Spoiler content